King Kolos epilog?

Jag möter det nya året på en plats i livet som jag inte hade räknat med. Mitt förhållande med Sara är över och där framtiden förut kändes utstakad finns nu bara ett enda stort frågetecken. Hur går jag vidare nu?

Även om allt känns skit och är jobbigt just nu tror jag att detta på sikt är bra för mig. Det är mycket i förhållandet som jag inte har mått bra av, även om jag inte har velat erkänna att det har varit problem. Så här i efterhand är det solklart att jag har känt att någonting har varit fel, samtidigt som den enkla lösningen då var att sopa det under mattan och bara acceptera att det var så det skulle vara.

Men verkligheten kom i fatt. När hon sa att hon ville vara själv över julen förstod jag att det vi hade var dödsdömt.

Nu vill jag bara lägga mig det här bakom mig, men det kommer inte att gå så fort som jag skulle vilja. Vi bor fortfarande tillsammans, och jag tänker inte vara ett asshole och slänga ut henne. Men jag hoppas att det löser sig med boende för henne så fort som möjligt. För min egen skull.

Jag kommer ta mig igenom det här, det vet jag. Hur jag ska göra det vet jag inte ännu. Men det kommer jag att lista ut.

Från och med nu kommer jag också att åter börja prioritera mig själv istället för att ständigt prioritera ett oss, där den andra parten inte har samma prioritering. Det kommer att vara skönt att slippa den ständiga anpassningen till någon annan.

Det kommer dock att bli ensamt. Jag har inte samma sociala liv som förut och mina kompisar befinner sig andra livssituationer än förr, och har mindre tid att ses. Jag klarade mig dock på egen hand innan jag träffade Sara, så jag vet att det går att ha ett bra liv ändå.

Ni har märkt att jag inte har prioriterat bloggandet de senaste månaderna, och jag har inga planer på att börja göra det nu. Det är liksom inte kul just nu. Jag kanske skriver mer i framtiden, eller så är det här sista inlägget på King Kolo. Jag vet inte för tillfället. Tack till er som har varit med under tre års tid om det blir så.

It’s been emotional.

Recension: Säkert!

När: 4/12 2010
Var: Kägelbanan, Stockholm
Bäst: Kör-Lovisa
Sämst: Publiken
Fråga: Vet du att Säkert spelar på Katalin i februari?

Betyg:

Jag var minst sagt peppad, som Sara (!) per SMS misstänkte, just före spelningen. Jag tog halvtid från Arsenal Swedens julfest, där firandet efter Samir Nasris show just hade tagit fart, för att tillsammans med Esh återigen se favoriten Annika Norlin. Den här gången under favoritaliaset Säkert!

Jag och Esh tyckte det var rimligt att gå på drinkarna innan spelningen, varför jag kanske var lite för svajig än vad som är ultimat på en spelning men va fan. En gin och tonic måste man väl få unna sig på en lördag. Och en rom och cola. Och 19 öl tidigare under dagen.

Annika gjorde entré i någon form av alvkappa med huva och säkert lövspänne från Lothlorien också, och ett tag undrade jag om jag hade gått fel och hamnat framför Anna Ternheim istället. Men så började bandet spela och då insåg jag att jag var rätt. Det var Säkert! trots allt.

Tonvikten låg till en början på den nya skivan, men hon spelade i princip allt hon har spelat in. Av någon anledning gillar jag hennes duetter mest, jag älskar Isarna där Kör-Lovisa gör ett sprött inhopp, och de gamla Det kommer bara leda till nåt ont och extranumret Sanningsdan. De två sistnämnda sjöngs i original av Markus Krunegård och Martin från Vapnet, men nu fick vi nöja oss med bandmedlemmar. Andra höjdpunkter var Får jag och Jag blev som kvar.

Jag tycker att Annika och bandet gjorde en bra spelning, men det blev aldrig riktigt magiskt. Främsta anledningen var den ängsliga Stockholmspubliken som aldrig villa komma loss, och då fick aldrig bandet den där sista energikicken som krävs. Betyget blir dock en fyra, mycket tack vare att det är Annika och jag ger inte henne mindre än fyror av princip.

Till sist vill jag bara rikta en fråga till Esh (sluta läs om du inte gillar internskämt): Visste du att Säkert! spelar på Katalin i februari?

Du är inte glömd

In memorian

Oskar 1982-2009

What we do at ILU echoes in eternity

Idag var det ingen vanlig dag. Dels hade jag ovanligt nog sovmorgon, dels skulle hela skolan till Fyrishov. Så jag jag gick upp framåt halv nio, tittade ut genom fönstret, såg att det hellhällregnade, funderade på att sjuka mig, men beslöt att bita ihop. Det är bara november en gång om året, och nu har halva den gången redan passerat.

När jag hade cyklat till simhallen i det snöblandade regnet (snöblandat är mitt minst bra regn) mötte mina elever upp mig med ett citat jag kände igen alltför väl:
- Och om ni inte passar er, får ni väl börja bo ihop!

De flesta av läsarna till den här bloggen vet genast ur vilken kultrulle den repliken kommer. Just det, Fäst på fest. På något vänster har de alltså lyckats hitta min gamla film från första terminen på lärarprogrammet, och sedan spridit den på det sociala nätverket Facebook. Hur fan hittade de filmen? Visserligen ligger den på YouTube, men deras Google-skills är utom denna värld. Jag måste gå till botten med detta.

Det var kul på Fyrishov, men jag ångrar att jag skulle visa mig på styva linan och hoppa från tian för det där nedslaget var inte snällt mot mina öron. Jag har fortfarande lock för vänsterörat. Dessutom är jag sådär trött som man bara kan vara efter att ha vandrat i klorångor i några timmar, så det var väl inte mitt mest produktiva arbetslagsmöte i eftermiddags. Fast inte mitt minst produktiva heller, så det får jag väl vara nöjd med.

Nu ska jag sova lite framför Boardwalk Empire som måndagstraditionen bjuder.

Två helger och inget däremellan

Jag vill inte att ni ska börja veckan med att bli besviken, så jag sitter uppe ett tag till så här på söndagskvällen. Jag har just paketerat ett 60-tal försändelser med fotbollsbiljetter, och blev så uppe i varv av det arbetet att jag blev tvungen att slappna av med ett blogginlägg och en flaska överbliven Stella som jag rotade fram i det löjligt fulla kylskåpet (storhandling, check). Dessutom är det ett väldigt intressant program om rymdfärjor och dess vingisolering på fyran, så ni förstår ju själva att det inte är aktuellt med nattning än på ett tag.

Vad har helgen haft att bjuda på då? En hel del faktiskt. I fredags tyckte jag helt seriöst att det skulle vara gott med tacos, och reflekterade inte alls över det fantastiskt svennebananiga i det matvalet. Sara gick dock i taket och blev mycket tveksam. Hon godkände det bara om vi åt det ironiskt, och eftersom att vi redan hade en bib hemma fanns ju alla förutsättningar för en riktigt svennig fredag. Hon fick dock göra the handling of shame när detaljerna skulle inhandlas, så the joke was kind of on her. Ingen på på ICA visste ju att det var ironisk tacokväll.

I lördags gick dagen åt till att göra en massa husbehov såsom städning och ha ilsken envägskommunikation med IKEA-möbler som var felborrade (fast som visade sig vara rättborrade när man gjorde rätt) samt lite Premier League på tv. På kvällen kom mamma och pappa samt Hannes och vi tog en drink innan vi gick ned till Trattoria Commedia för en mycket god middag. En trevlig kväll, och Hannes skötte sig på alla plan. Sara också.

Idag har jag ägnat mig åt att fika hemma hos Hannes samt haft ståplats framför tv:n när det blev alltför nervöst i matchen mellan Everton och Arsenal. Nervositeten var dock helt obefogad i och med att Arsenal vann. Det var gott.

Det var en bra helg tycker jag. Något svennig, men bra.

Jag vill också göra en snabb recap över förra helgen, som var minst lika händelserik som denna fast mindre svennig. Jag hade FF på fredagen, så då tog jag det bara lugnt och njöt av egentiden. På lördagen gick jag och Esh på Stadsteatern och kulturbögade då vi tittade på Anna Karenina. Den var bra, och jag tänkte som vanligt att "jag borde gå på teater oftare". Men man möter ett sådant motstånd när man vill det, tyvärr.

Efter pjäsen tog jag tåget till Stockholm där Josefin och Colin hade fest för att han har flyttat till Sverige och där träffade jag en hel del vänner från Uppsalatiden, vilket var mycket kul. Festen pågick intill småtimmarna och sedan somnade jag i en klassisk viksäng. Good fun.

Därefter var jag kristusbakis, i tre dagar alltså, så resten av veckan tycker jag att vi lämnar därhän.

Nu ser jag fram emot en tredagarsvecka, sen drar jag till Storbritannien. Kul!

Om jag inte hade haft koll på Twitter...

...hade jag inte vetat att Wojciech Szczesny, Arsenals tredjemålvakt, tycker att Jackass 3D är "hilarious". Vad hade jag gjort utan den informationen? #måsteskaffamigettliv

I could drill that

Drar mig till minnes att jag utlovade ett inlägg om min slagborrsmania i söndags, men det har av olika anledningar, främst glömska, fallit i glömska. Men ni känner ju mig - jag är inte den som sviker ett löfte i första taget. Så nu ska jag berätta om dagen då jag slutligen blev vuxen, och inte bara SJ-vuxen.

Jag hade länge gått och funderat i banorna om att skaffa slagborr. Alla vet att det är ett stort beslut och att livet aldrig blir detsamma efter att slagborren finns i livet. Visst hade jag gjort halvhjärtade försök tidigare, men nu var det dags att ta steget. Jag fastnade för en (den billigaste) på Clas Ohlsson och direkt när jag hade betalat förstod jag den där känslan som alla hade pratat om. Plötsligt var inte jag själv den viktigaste i livet längre - nu fanns ju slagborren, eller Slagge som jag kände att hans namn var direkt när jag såg honom.

Och ja, det är så klart en kille. Ingen har väl någonsin hört talas om en kvinnlig slagborr?

När Slagge hade legat och mognat några veckor var det dags att se honom i aktion. Jag började försiktigt med en av väggarna i vardagsrummet där det skulle upp en tavla på en skruv, och då lärde jag mig att man ska hålla borren rakt.

Sen skulle jag ha upp gardiner i sovrummet. Då lärde jag mig att man behöver kyla ned borren emellanåt, samt att det är bra att använda öronproppar i brist på hörselkåpor. Jag lärde mig också att man inte ska tappa gardinen som man ska sätta upp så att den går sönder, men det är en helt annan historia.

Därefter borrade jag upp en gardin till och lärde mig att det är svårt att borra med vänsterhandsfattning och att det är bra att ha en stabil stol så att man inte trillar ned och skrapar upp smalbenet. Jävla Burger King-stol. Sen satte jag upp en tavla till och då var jag fullärd. Att spegeln trillade ner natten efteråt hade ingenting med mitt borrande att göra, för den satte jag upp med en tavelhängare. Jag ska borra upp den i morgon tror jag.

Jag kände mig oerhört nöjd med mig själv, dels över att jag har blivit med slagborr men också att jag lyckades använda den utan att förstöra vare sig mig själv eller helt förstöra väggarna. Men så har jag också tjockt av hantverkarblod i släkten, så det vore ju fan om jag inte skulle klara av att borra lite.

Det är nu ni berömmer mig.