VM i att stänga av tv:n

Igår blev det ett nytt besök ut till Saras syster Maria i Åtvidaberg, där dagens uppgift var att vakta barnet Jonna. Vi blev väckta redan klockan sju av att Maria slängde sin dotter i gästrummet, och, efter att jag hade försökt öppna ögonen fullt ut i en halvtimme, därefter var det full fart.

Det skulle ätas, kläs på, gås ut och leka i trädgården, och gås in titta på DVD. Jonna var en smula ambivalent när det gällde valet av film, då hon först ville se introt till 15 olika Kalle Anka-kortfilmer, för att sedan gå över till växling mellan två Lilla Spöket Laban-filmer innan det var dags att avrunda med Alfons. När Jonna tydligt visade att hon ville se Pistvakt drog jag dock gränsen. Alfons är okej, Pistvakt är inte okej. Vad som helst släpps inte igenom censuren.

Den lilla flickan klarade inte av att hantera fjärrkontrollen på ett ansvarsfullt sätt så jag konfiskerade den, vilket ledde till en del upprörda tongångar. Jonna svarade med att stänga av och sätta på tv:n på själva bruken en miljard gånger, så intrycket av Alfons-historien blev tämligen hoppigt. Jag skulle gärna vilja veta om det verkligen var Lillkillen som snodde Alfons fotboll.

Sedan var det lunch och Jonna åt med hela ansiktet, innan hon nästan somnade i barnmaten. Då tänkte vi passa på att gå ut och gå med vagnen, men av det blev hon genast pigg och somnade inte förrän efter 45 minuters promenad. Sedan sov hon tungt tills mamma Maria kom hem igen.

Jag var fullständigt utmattad efter dagen och följde Jonnas exempel med en liten tupplur. På tv:n visades Richard Hoberts Tre solar, the mother of all kalkonfilmer, och det var inte svårt att somna till den kan jag erkänna. Mikael Persbrandt och Kjell Bergqvist i peruker är dock en syn för gudar.

Det var en rolig dag, men jag tror att jag väntar några år med att skaffa barn. De kräver sin energi, barnen.

En timme av mitt liv jag aldrig får tillbaka

Först av allt skulle jag högaktningsfullt vilja be Statens Järnvägar att dra åt helvete. Och det menar jag bokstavligt. Jag vill att SJ ska brinna och plågas i svavelosande eldar för all framtid, även den framtid som följer sedan jorden har gått under. Utan möjlighet till nåd.

Jag var på ett kasst humör redan när jag satt på tåget från Linköping tidigare i kväll. Främst är det alltid jobbigt att åka från Sara, men nu var det dessutom en massa annat skräp som skavde. Osäkerheten för framtiden tär på mig, jag har dåligt med pengar för tusende gången i mitt liv och jag har precis upptäckt att jag av någon oklar anledning har blivit struken från den kurs jag hade tänkt läsa nu när jag troligen inte får något jobb. Det har med andra ord funnits bättre förutsättningar inför ett tågbyte på Stockholms jävla central.

När jag efter en stressig avstickare förbi McDonalds och lite ostburgareenergi kom fram till perrong tre, där Uppsalapendeln alltid går, låg plattformen fullständigt öde. För första gången sedan Heathrowdisastern 2006 yttrade jag könsord högt på allmän plats i ensamt tillstånd. Det här var det sista jag hade önskat. Jag hade till och med hellre skrivit om tentan i fornsvenska, och den hade jag ångest för i tre veckor när det begav sig.

Valet stod nu mellan att gå och hoppa framför ett tåg som faktiskt inte var inställt eller ett slita upp datan och författa ett jävligt tjurigt inlägg, där jag till exempel önskar SJ åt helvete. Så efter moget övervägande tog jag ett beslut om att ilsket börja hamra på tangenterna. En timmes försening kanske inte låter så mycket, men när det händer varenda gång jag ska hem till Uppsala börjar jag bli uppgiven. Varför har de ens skrivit upp en tid då tåget ska vara framme? Den stämmer ju ändå aldrig. Det är väl lika bra att lämna blankt under ankomst, och sedan kan man få fylla i den tiden själv istället. Linköping-Uppsala 2 h och 48 min my ass. Snarare 4 h och 48 minuter.

Det blir med andra ord återigen en helt perfekt uppladdning inför en tung morgondag. Först ska jag jobba morgon, och sedan ska jag gå på ännu en intervju och misslyckas med att få jobb.

Buddha hade fan rätt. Allt är lidande.

En vecka utan vardag

Detta har hänt de senaste dagarna:

Onsdag: Larvade omkring i London. Höll på att bli av med mobilen igen då jag i ett infall av löjeväckande slarv inte stoppade ner den i fickan utan stoppade oförsiktigt ner den på Carnaby Street. Jag lyssnade samtidigt på Susanne iPod, så jag märkte nada. Tack vare the kindness of strangers fick jag dock tillbaka den, eftersom att en snäll man sprang ifatt mig med delarna av den. Carnaby Street-Imperial Hotel 1-1.

Efter lite mer larvande i centrala London bestämde jag mig för att åka hem och åkte till flygplatsen. En tbaneresa, en flygresa, en flygplats-Stella, en Heineken, en gin och tonic och en bussresa senare var jag hemma, och kunde deppa ihop sådär lite postresanedslaget.

Torsdag: Åkte tåg från Uppsala till Stockholm, från Stockholm till Uppsala, från Uppsala till Örbyhus, från Örbyhus till Uppsala samt från Uppsala till Linköping. Jag hade en anställningsintervju i Stockholm, men jag tror inte jag fick det jobbet då de inte har hört av sig ännu. I Örbyhus var det också en intervju, men jag tror inte att jag fick det jobbet då de hörde av sig i fredags och sa det. I Linköping fick äntligen träffa Sara igen efter en utmattande dag.

Fredag: Minns inte vad jag gjorde under dagen. Troligtvis ingenting. På kvällen åkte jag och Sara till Lambohov och kollade på den enorma tvn och drack öl. En helt vanlig fredag alltså.

Lördag: Träffade min bror på Systembolaget, av alla jävla ställen - världen är bra liten ibland, och sedan ville han äta glass. Det var en ganska sjuk grej, men ville han det var det klart att jag ställde upp. På kvällen var det fest hos Saras kompis Emma och det var en soft och trevlig tillställning. Vid ungefär midnatt gick vi till NH och hängde med storebror och lillebror Strömfelt, innan Sara blev trött och gick hem. Eftersom att jag är en sann gentleman fick hon gå hem själv och jag fortsatte dricka öl. Jag och Per följde Elin hem, och på vägen improviserade vi fram ett stycke modern dramatik på scenen bakom länsmuseet. Pjäsen heter "I kristallens skugga" och kommer om allt går enligt planerna gå på turné med Riksteatern i vinter. Sen gick jag hem och åt kebab så glufsigt att Sara vaknade. Ännu ett not-my-proudest-moment-moment.

Söndag: Jag var bakis. Bakishängde först på The Champ med brödern Strömfelt och Simon, och sedan vid Stångån/Kinda Kanal. Erik spillde Coca-Cola på mig på The Champ, troligtvis med flit. På kvällen lagade jag potatis- och purjulöksoppa och tog efter bästa förmåga hand om en jobbtrött Sara.

Till sist. Jag tycker själv inte om när folk uppmanar sina läsare att kommentera, men jag måste få ur mig detta. Det har varit dålig respons på mina inlägg under sommaren, och även jag har ett visst bekräftelsebehov. Kan inte ni inte skriva något uppmuntrande, eller bara en hälsning kanske. Det skulle göra mig mycket glad. Särskilt nu när jag är arbetslös.

När jag har skrivit det här ska jag ta en Stella

Lång, lång dag igår. Men vi tar det från början.

Efter den lugnaste flygresan i mannaminne tog jag mig utan krusiduller till To**enham Court Road och hittade hotellet. Jag lämnade väskan och gick genast och tog en pint på närmaste pub, innan det blev en gammal god Londonpåse från en av de större hamburgerkedjorna. Väl tillbaka på hotellet gick brandlarmet - det är inte första gången jag har råkat ut för det på ett Londonhotell om man säger...

Det var naturligtvist falskt, så efter cirka tio minuter var jag uppe på rummet och kunde dunka huvudet i en Whopper. Om måndagkvällen finns faktiskt inget mer att säga, utan jag somnade tidigt, med en tendens till huvudvärk.

Jag kom efter några om och men och snoozningar upp ganska skapligt igår och åkte ut till Emirates där vår kontakt Jill mötte upp och sedan kollade jag in Arsenals träning. Det var lite kul, men mest långtråkigt eftersom att det inte hände så mycket. Vill ni ändå veta vad som hände, kolla här.

Jag intervjuade sedan Emmanuel Eboue och Nicklas Bendtner, och det blev två schyssta intervjuer. Bendtner vägrade uttala sig om kalsongincidenten i våras dock. Då var det lite stel stämning ett tag. Eboue är en jävligt skön och underhållande snubbe, synd bara att han är så oskön på planen där det faktiskt räknas för en Arsenalspelare.

På kvällen åkte jag till Borehamwood och pratade med de unga spelarna Mark Randall och Nacer Barazite samt den assisterande målvaktstränaren Mart Poom (över 100 landskamper för Estland!).

Det blev alltså en mycket produktiv dag igår, så det var inte konstigt att jag var rejält trött på kvällen. Orkade inte ens ta en kvällspint på hotellbaren, och det är ju egentligen under all kritik. Å andra sidan gjorde det att jag var fräsch i morse så att jag kom upp skapligt. Hotellfrukosten bestod av bakelser, så den skippade jag. Nu ska jag ta en publunch någonstans här runt Carnaby Street och sedan ta sikte på Heathrow.

Up, up and away

Jo, det är allt lite resfeber nu. Sitter och funderar över vad jag behöver ha med mig. Det är det absolut nödvändigaste som gäller, för jag reser oerhört lätt. Bara handbagage, och detta tas till stor del upp av datorn, för den måste ju med.

Planet lyfter om några timmar och jag ser fram emot att komma iväg. Det är dock något störigt att jag fortfarande inte har fått något besked om när prylen börjar i morgon, men det ordnar sig säkert. Eftersom att allt alltid löser sig.

I kväll ska jag dock hålla mig väldigt passiv. Etapp ett är att hitta hotellet, och sedan är det klart att jag ska unna mig en pint på någon trevligare pub. Men det är tidigt sänggång som gäller, för i morgon måste jag vara på hugget.

Då sticker jag då. Laters.

He goes to Borehamwood, he ain't no fuckin' good

Upptäckte just att jag under min Londonresa får chansen att för tredje gången i mitt liv åka till den omtalade förstaden, eller vad man ska kalla den, Borehamwood. The home of Tim Sherwood. Arsenals reservlag spelar nämligen match därute, och förhoppningsvis är intervjuerna slut så pass tidigt att jag hinner ta tåget dit ut. Arenan Meadow Park är en sådan som Gud har glömt bort att komma ihåg, och just därför är den oerhört charmig. Då har jag något att göra på kvällen istället för att känna mig ensam i en enorm stad.

Helgen som har passerat har gjort det utan att lämna så många spår. The beer count har stannat till tre, vilket får anses vara en föredömlig siffra efter förra helgens överdrift. I går kväll var jag på O'Learys med Esh och Fred the Head och kollade på Arsenal och det var det. Resten av kvällen ägnades åt att kräkas över tv:n eftersom att det var så bedrövliga program. Det bästa som gick var Snuten i Hollywood och Jag Vet Vad Du Gjorde Förra Sommaren. Ungefär samma kvalitet på det som på en plastboll från Statoil. Det sjuka är att jag har sett båda filmerna minst en gång förut.

Och så klagar jag på att jag inte har tid att till exempel läsa böcker. Skämmes tamigfan.

Vid midnatt brakade den stora SMS- och telefonsamtalfestivalen igång. Det kom samtal både från Linköping och Östersund, så det var inte konstigt att gryningen stack in ett frågande huvud i glipan mellan rullgardinen och väggen när det var dags att sova.

Idag har jag träffat Dennis och Anna för första gången på ett par månader och det var trevligt att göra om den bekantskapen igen. Jag hjälpte till och bar ner lite möbler i källaren inför deras homestyling inför fotografering inför bostadannons inför kommande flytt. Som lön fick jag pastalunch och en platta dansk öl. Man tackar, man tackar.

Nu ska jag börja fundera över att börja överväga vad jag ska ha med mig till London. Samtidigt är det fortfarande mer än tjugo timmar till take-off, så jag kan ju skjuta upp det ett tag. Jag fixar nog i morgon.

Uppdatering: Helgens beer count: 4.

Behagligt vara Bertil

Det var som väntat oerhört segt att arbeta igår, och inte nog med det. Dessutom var det mycket att göra, det blev rentav stressigt emellanåt. Inte som då det begav sig förr i tiden, men tillräckligt för att jag skulle få den bekanta känslan av att bara ställe trucken på en random gate och sticka hem. Som den lagspelare jag är var ju det dock aldrig ett tänkbart alternativ, så det var bara att bita i och köra på.

Efter jobbet var jag mest trött och avböjde Eshs invit om att gå ner på stan och dricka algagol. Det var alldeles för mycket på minussidan för att jag skulle palla det. Trötthet, novemberregn och mörker i kombination med att jag inte kände någon bortsett från Esh innebar att jag stannade hemma framför tvn. Nya människor är roliga, men inte varje helg. Jag saknar Karl, särskilt såhär i Yrantider.

Det blev en mozzarellapizza och en öl istället, och det var faktiskt helt okej att fira fredag som Bertil Enstöring.

Idag har jag lite saker att skriva, innan Arsenal spelar träningsmatch igen. Det börjar dra ihop sig till säsong igen så nu rycker det i den berömda fotbollsbaguetten. Träningsmatcherna är kul, men fotboll ska betyda något för att bli riktigt intressant. Två veckor kvar till premiären. Can't wait.