Det blir aldrig som man har tänkt sig

Så här hade jag tänkt mig dagen:

Uppstigning cirka 9.30 och avmarsch till gymmet. Därefter hem för lite lunch, och sedan iväg till Björn för att säga grattis, grattis och fika lite där. Sedan skulle det bli ytterligare en promenad genom den snöindränkta staden, innan jag lugnt och sansat hade bänkat mig framför tv:n där Arsenal skulle göra slarvsylta av Manchester United med cirka 3-1. Sedan skulle jag avnjuta segern framför partiledardebatten med en liten whiskey.

Så här blev det:

Alarmet startade 9.30 och jag stängde av det snabbare än min egen skugga. Sedan sov jag till elva och ganska snart ringde Sara. Sen pratade jag med henne ett tag, innan jag gick upp - jag kände mig som en neurosedynskadad Lasse Kongo på grund av träningsvärk i armar och ben - och åt lunch. Gymmet var redan struket på grund av den fullkomliga smärtan i kroppen. Därefter knatade jag bort till Björn och sa grattis, grattis samt spanade in den nya fina lyan. Sedan blev det ytterligare en promenad genom den snöindränkta staden, innan jag lugnt och sansat bänkade mig framför tv:n där Manchester United gjorde slarvsylta av Arsenal med cirka 1-3. Sedan deppade jag en timme, kom fram till att jag skiter i det där jävla fotbollslaget som bara orsakar en massa frustration, och satte mig framför partiledardebatten och åt äppelpaj som Nickel hade lagat. Jag funderar fortfarande på den där whiskeypinnen.

Det blir aldrig riktigt som man har tänkt sig.

After workout - bildspecial

Känsliga tittare varnas. Det här inlägget kan innehålla bilder som kränker både syn och smak. Undvik alltså att gå vidare om du är en känslig tittare.

Jag kände att allmänintresset kräver en bilduppdatering. Alla vill väl veta hur mina lemmar har reagerat på min första fotbollsträning sedan september.

Först ut: Smalbenet. En bänk stod olämpligt placerad samtidigt som en motspelare använde armbågen mer än Rio Ferdinand när han tryckte till mig i ryggen. In i bänken for jag - med följande resultat.

Det är bara bögar som använder benskydd.

Bild två: Ett klassiskt skavsår, på ett ganska udda ställe. Jag tror att det var alla mina läckra yttersidor som var boven i dramat här.

'Tis but a scratch.

Bild tre: Varje år kommer den, lika ovälkommen som vinterkräksjukan. Det slår aldrig fel heller. Första träningen efter vinteruppehållet är någon där och trampar på en tå, som kort därefter blir öm. Sedan blir nageln blå och dör, och efter ett halvår trillar den av. Sen växer det fram en ny, som är mogen lagom till januari. Då är det dags för första fotbollsträningen efter vinteruppehållet... Uppträder ofta i par, en på högern och en på vänstern.

Mmm... Portvin.

Fotnot (hehe): Att mina ringtår är missbildade behöver ni inte påpeka. Jag är mycket väl medveten om att de inte ska in och nosa under långtån, men många års iklämmande av fötterna i fotbollsskor har vissa konsekvenser.

Starstruck på Luthagens Livs

Visste ni att Socialdemokraternas ekonomiske talesman Thomas Östros ibland går och handlar precis som en vanlig människa? Nej, jag hade inte heller trott på det om jag inte hade sett det med egna ögon för bara någon timme sedan. Han köpte bröd, och sedan stod han och valde mellan kycklingen och kossan. Till slut valde han - ingenting. Sen gick han därifrån.

Och det var inte alls så att jag följde efter honom. Han råkade bara gå precis dit jag hade tänkt gå.

Idag har jag varit igång sedan gryningen. Redan kl 07.30 ställde jag mig och väntade på Ståhlis för att få skjuts ut till Gottsunda Centrum där Södra tränar om vintern. Sedan var det fotboll i två timmar följt av det obligatoriska fikat på Mysingen efteråt. Nu mår kroppen som den ska efter ett sådant pass, och det smärtar och skaver lite överallt. Och självklart, som traditionen bjuder, ådrog jag mig säsongens blånagel på stortån redan efter en kvart.

Efter träningen tog jag det lugnt ett tag innan jag travade när på stan, där jag förutom att träffa Thomas Östros också köpte mig ett par brallor. Som den medelålders man jag är ska jag börja bära chinos med stolthet.

Resten av dagen ska jag inte göra ett enda någe. Jo, jag ska äta potatisgratäng också. Det ska bli lukulliskt.

Snabb bitterdoftande uppdatering

Igår gjorde jag ingenting, och idag har jag gjort ingenting plus gått till gymmet. Studentlivet var bättre förr om man säger.

Nu ska jag inte, som jag gjorde förr i tiden på fredagar vid den här tiden, vingla in på ÖG, utan jag ska istället gå och lägga mig med en god bok. Och med en god bok menar jag en god film som de på Internet har försett mig med.

Ibland blir jag nästan avundsjuk på mig själv när jag lever ett så spännande liv.

Love? Lööv?

Till att börja med vill jag säga att det finns en kille i min seminariegrupp som heter Love, precis som min bror. Han om någon har nog de flesta skämt om det namnet som finns. Det är ju ganska likt ett visst engelskt ord om man säger. Men det här har nog inte brorsan hört.

Jag hamnade inte bredvid världens smartaste person på dagens seminarium. Hon gav klyschan dum blondin ett ansikte. Och då var hon inte ens blond.

Det var just efter halvtid på seminariet när hon plötsligt viskade:
-Kolla vad han har skrivit på sin namnskylt!
Jag kollade åt några olika håll, utan att se något anmärkningsvärt.
-Därborta, framhärdade hon fortfarande viskandes. Han har skrivit Love på sin skylt.

Behöver jag tillägga att hon uttalade Love på engelska?

Resten av seminariet hade jag svårt att sitta still. Inombords rasade det en skrattstorm av sällan skådat slag.

Nu ska jag kliva ned från mina höga hånhästar och umgås lite med församlingen i vardagsrummet. Det är ju inte varje dag man har tre av bröderna Engblom i samma rum.

Ärlighet bröder emellan

Ärligt talat, det här med Saab.

Så skulle jag inleda mitt nummer om jag var en ståuppare, och sedan skämtat lite om hur svårt det är att bestämma sig. Men nu är jag ju inte det, så istället inleder jag så här:

Idag har jag talat ärligt med min lillebror. Han har sprängt slidkransen vad gäller CSN-strul, så det enda som kommer utflygande ur bankomaten när han försöker ta ut pengar är en luggsliten mal. Jag kom då på att jag är skyldig honom några slantar efter en period av extrem fattigdom i somras när han var Norge-rik, och detta meddelade jag per MSN Messenger.
- Tack för att du är ärlig, svarade han och slog numret till Shima Pizzeria.

Varför skulle jag inte vara ärlig? Det är inte som om att jag är typ tretton och han åtta, och att jag hemskt gärna vill få honom att äta hudkräm genom att framhäva krämens "goda eftersmak". Den tiden är förbi, vill jag lova.

Annars har jag hållit lågt tempo under dagen. Vaknade lite efter nio och tog därefter konceptet Arbeta Hemifrån ett steg längre. Jag arbetade från sängen, där jag skrev klart tre inlämningar och funderade lite över hur jag ska lägga upp veckans plugg. Jag kom dock inte fram till något mer nämnvärt än att jag ska bestämma i morgon hur jag gör.

Jag har också försökt kurera mitt ryggont med en längre promenad förbi Blåsenjobbhus till nybyggda träningskomplexet Campus1477 där jag införskaffade ett gymkort. Jag funderar på att göra första passet redan i morgon.

Dessutom har jag idag också ätit kött samt lyssnat på Mahlers femte symfoni.

Hudkrämen? Det är klart att Hannes smakade. Det var inte god eftersmak.

Ajajaj, i ryggen det glöda

Är tillbaka i hemmets vrå efter en intensiv helg i Linköping. Sara fyllde år i fredags så därför bjöd jag henne på restaurang. Javisst, flott ska det va. Man fyller bara en gång om året. Om man inte heter Findus. Men det gör ju inte Sara. Så därför ska det vara flott.

I lördags var det kalas i två omgångar i Saras tolv kvadratmeter stora lägenhet. Först kom släkten förbi och som mest var det cirka sexton personer i rummet. Det var nästan lika trångt som i mitt korridorsrum på valborgseftermiddagen 2007 då legenden säger att det var 200 personer inne i det lilla rummet. Släkten fick smörgåstårta samt daimtårta. Gladast var Saras svåger Fredric och grinigast var Saras systerdotter Jonna. Fredric ville komma som Naken-Janne på kvällens begivenhet, men den utklädnaden hade sannolikt aldrig godkänts av festkommittén i och med att Naken-Janne deltog i en dokusåpa och inte en tv-serie. Festtemat var som bekant tv-serier.

Detta för mig inte alls osökt in på den gången jag och två-tre andra personer blev utskällda av just Naken-Janne. Fast i det här fallet bar han kläder och gick under namnet Säljcoach-Janne, vilket är hans ordinarie yrke när han inte är naken. Det var när jag arbetade som telefonförsäljare som den här mannen jobbade på samma företag, fast med ett annat projekt än mig och vi blev något för högljudda under en rast. Det tolererade uppenbarligen inte Naken-Janne/Säljcoach-Janne alls.

På kvällen var det alltså maskerad. Jag var Gustav Sjögren, som jag har nämnt i ett tidigare inlägg, men tog knappast priset som kvällens bäst utklädde. Snarare tog jag priset som kvällens sämst utklädde. Men en seger är en alltid en seger som jag brukar säga.

Folk var kvar relativt sent så det blev en rejäl sovmorgon i går, som det så lätt blir efter en fest. Nu tog jag det visserligen ganska lugnt i lördags men den minnesgode vet att jag är 400 år gammal så jag blir dålig dagen efter även vid lugna puckar. Min kropp, som faller isär som på en spetälsk, klarar inte av sådant leverne längre, och sedan i igår har ryggen bråkat med mig. Det var uthärdligt i går, men efter dagens tågresa stod jag i begrepp att lägga ett o framför det ordet. Dagens seminarium var alltså inte det roligaste jag har varit med om.

Nu ska jag vanka omkring lite framför tv:n. Det gör mindre ont då.