Angående hur farsan skulle kunna genomföra en utskällning.
A - TWO NIL IN THE SAN SIRO (Axel) säger:
Så här kommer pappa göra: Han ställer sig bredbent framför dig och spänner ett par svarta hökögon i dig. Sedan skrikar han oartikulerat i ditt ansikte i cirka fem sekunder, så att hans andedräkt och en del salivpartiklar slår dig i ansiktet. Sedan harklar han sig och går ut ur rummet.
The Spirit of Massachusetts (Hannes) säger:
Jaha, en vanlig tisdag...
torsdag 6 mars 2008
Recension: Miss Li
När: 5/3 2008
Var: Katalin, Uppsala
Bäst: Two nil in the San Siro
Sämst: Mellansnacket
Betyg:
Miss Li bygger en stor del av sin scenshow på förvirring. Det ska vara lite går-det-så-går-det-tänk på allting som sker på scenen och det mesta ska komma spontant. När det funkar blir det hur charmigt och kul som helst, men det är en svår balansgång att hålla det lagom förvirrat. Den här gången var tyvärr balansen för dålig.
Efter ett förband - Little Marbles - som bestod av två tjejer från Norrköping med tokiga frisyrer som sjöng samma låt sju gånger, och sedan körde den på engelska också, klev Miss Li och hennes välklädda band på. De inledde med inledningsspåret på den senaste plattan, Why don't you love me, och so far so good.
Därefter började det spåra nästan direkt. Jag trodde aldrig att det första mellansnacket skulle ta slut och hon började surra om det ena och det andra och det tredje. Det var interskämt med bandet, funderingar om vilken nästa låt skulle vara och hyllningar till Katalin om vartannat. Jag började fundera över hur många tjeckiska halvlitersöl dalkullan egentligen hade satt i sig i logen bakom scenen.
Det var nog fler än jag som tyckte de långa utläggen mellan låtarna var irriterande. Esh, till exempel, gick efter fem låtar. Han skyllde på att han skulle med ett tåg, men det gick ju - som det så berömt brukar sägas - fler tåg den kvällen. Till slut fick till och med bandet säga till Miss Li att sluta snacka så förbannat och börja sjunga istället.
För det var ju därför vi hade kommit. Det är låtarna man vill åt och inte mellansnacket - vill jag ha det tvärtom går jag och ser The Hives. När Missen väl sjöng var det lika fint som vanligt, då jag tycker hennes svängiga låtar gör sig alldeles utmärkt live. Nu var hon visserligen förkyld så alla toner satt inte klockrent, och förkylningen var kanske också anledningen till allt snack.
Vore det bara för musiken hade det varit en bra spelning, men det osammanhängande och ostrukturerade mellansnacket gjorde att helhetsintrycket blev sämre. Jag kräver skärpning på Yran i Östersund i sommar.
Var: Katalin, Uppsala
Bäst: Two nil in the San Siro
Sämst: Mellansnacket
Betyg:
Miss Li bygger en stor del av sin scenshow på förvirring. Det ska vara lite går-det-så-går-det-tänk på allting som sker på scenen och det mesta ska komma spontant. När det funkar blir det hur charmigt och kul som helst, men det är en svår balansgång att hålla det lagom förvirrat. Den här gången var tyvärr balansen för dålig.
Efter ett förband - Little Marbles - som bestod av två tjejer från Norrköping med tokiga frisyrer som sjöng samma låt sju gånger, och sedan körde den på engelska också, klev Miss Li och hennes välklädda band på. De inledde med inledningsspåret på den senaste plattan, Why don't you love me, och so far so good.
Därefter började det spåra nästan direkt. Jag trodde aldrig att det första mellansnacket skulle ta slut och hon började surra om det ena och det andra och det tredje. Det var interskämt med bandet, funderingar om vilken nästa låt skulle vara och hyllningar till Katalin om vartannat. Jag började fundera över hur många tjeckiska halvlitersöl dalkullan egentligen hade satt i sig i logen bakom scenen.
Det var nog fler än jag som tyckte de långa utläggen mellan låtarna var irriterande. Esh, till exempel, gick efter fem låtar. Han skyllde på att han skulle med ett tåg, men det gick ju - som det så berömt brukar sägas - fler tåg den kvällen. Till slut fick till och med bandet säga till Miss Li att sluta snacka så förbannat och börja sjunga istället.
För det var ju därför vi hade kommit. Det är låtarna man vill åt och inte mellansnacket - vill jag ha det tvärtom går jag och ser The Hives. När Missen väl sjöng var det lika fint som vanligt, då jag tycker hennes svängiga låtar gör sig alldeles utmärkt live. Nu var hon visserligen förkyld så alla toner satt inte klockrent, och förkylningen var kanske också anledningen till allt snack.
Vore det bara för musiken hade det varit en bra spelning, men det osammanhängande och ostrukturerade mellansnacket gjorde att helhetsintrycket blev sämre. Jag kräver skärpning på Yran i Östersund i sommar.
I bland är livet inte en hynda
Ett exempel på det är när man dricker öl på en uteservering i t-shirtväder den tredje mars.
Ett annat är när man får tokfesta en hel måndag.
Ett exempel är när man får äta en bättre italiensk pastarätt och dricka en halv flaska rödvin till lunch en tisdag.
Ytterligare ett exempel är när man får stå på ett torg tillsammans med tusen Arsenalsupportrar och dricka Becks och sjunga Arsenalramsor.
Ett annat är att få se Arsenal lira på San Siro.
Ett exempel på att livet inte alltid är en hynda är när Cesc Fabregas gör 0-1 på nämnda San Siro.
Ett sjunde är när Adebayor ökar på till 0-2.
Jag förstår faktiskt inte att folk klagar så jävligt. Det ska ju, som det heter i visan, vara gött att leva.
Ett annat är när man får tokfesta en hel måndag.
Ett exempel är när man får äta en bättre italiensk pastarätt och dricka en halv flaska rödvin till lunch en tisdag.
Ytterligare ett exempel är när man får stå på ett torg tillsammans med tusen Arsenalsupportrar och dricka Becks och sjunga Arsenalramsor.
Ett annat är att få se Arsenal lira på San Siro.
Ett exempel på att livet inte alltid är en hynda är när Cesc Fabregas gör 0-1 på nämnda San Siro.
Ett sjunde är när Adebayor ökar på till 0-2.
Jag förstår faktiskt inte att folk klagar så jävligt. Det ska ju, som det heter i visan, vara gött att leva.
söndag 2 mars 2008
Vdala kan dra
Är det någon nation som inte har visat sig från sin bästa sida den här veckan så är det Vdala. Efter fiaskot med Medelhavsburgaren i tisdags var jag beredd att ge nationen en ny chans i går då den traditionsenliga Rockgasken hölls.
Efter uppladdning med bollocksmatchen Arsenal-Aston Villa hos mig och förfest hos Kalle tog vi oss till Vdala. Där gjorde vi misstag ett: Vi ställde oss i den milslånga kön. Sedan gjorde vi misstag två: Vi stod kvar i den milslånga kön trots att den knappt rörde sig och att Norrlands fanns som alternativ. Björn och hans tjejgäng fann det för gott att ge upp, men jag, Kalle, Esh och Becks kämpade vidare. Det var misstag tre.
Två timmar senare gav jag, Kalle och Becks upp. Becks drog hem, men jag och Kalle valde Upplands där Kalle uppfann drinken Mördaren då de inte hade Dräparen. Mördaren består av en del Mintu och två delar Baileys - fast den kanske redan finns...
Vi rundade av kvällen på Palermo tillsammans med alla andra alkisar. Sedan gick jag hem och somnade framför NHL i soffan. Det var en riktigt ovärd kväll.
Nu tänker jag inte ge Vdala chansen på bra länge. Jävla skitnation. Den är fan sämre än bakfylleångest.
Efter uppladdning med bollocksmatchen Arsenal-Aston Villa hos mig och förfest hos Kalle tog vi oss till Vdala. Där gjorde vi misstag ett: Vi ställde oss i den milslånga kön. Sedan gjorde vi misstag två: Vi stod kvar i den milslånga kön trots att den knappt rörde sig och att Norrlands fanns som alternativ. Björn och hans tjejgäng fann det för gott att ge upp, men jag, Kalle, Esh och Becks kämpade vidare. Det var misstag tre.
Två timmar senare gav jag, Kalle och Becks upp. Becks drog hem, men jag och Kalle valde Upplands där Kalle uppfann drinken Mördaren då de inte hade Dräparen. Mördaren består av en del Mintu och två delar Baileys - fast den kanske redan finns...
Vi rundade av kvällen på Palermo tillsammans med alla andra alkisar. Sedan gick jag hem och somnade framför NHL i soffan. Det var en riktigt ovärd kväll.
Nu tänker jag inte ge Vdala chansen på bra länge. Jävla skitnation. Den är fan sämre än bakfylleångest.
lördag 1 mars 2008
En oväntad reinkarnation
Kommer ni ihåg noshörningsungen Nelson? Det var ju han som föddes på Kolmården och hade noshörningarnas motsvarighet till Downs syndrom eller något och avled under mycket uppmärksammade former på 90-talet.
Nu har han återuppstått.
Nu har han återuppstått.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
