Mitt val på karaoken

Vad ska ni göra i morgon?

Hjärntvättad av Perrelli

På jobbet om söndagarna brukar det spelas musik i Fedexs högtalaranläggning. Tidigare har någon av turrarna sett till att sätta på typ The Voice of hiphop eller något och då var det ju bara att koppla bort hörseln så var det lungt. Men inte idag.

Idag var det P3 Svea för hela pengen och det kan man ju inte klaga på överhövetaget. Det är kanal som jag länge har varit en trogen lyssnare utav, särskilt på den tiden när jag inte hade någon Mp3-spelare i mobileo och fick finna mig i att lyssna på radio när jag satt och grät av jobbångest på buss 801 till ARN.

Men sedan jag skrotade min gamla mobil har jag inte lyssnat på kanalen och något har hänt med låtlistorna. Minst två av tre låtar som spelas måste uppenbarligen ha varit med i Melodifestivalen och av dessa ska varannan vara vinnarlåten Hero med Charlotte Perrelli. Samtidigt spelade de ibland Håkan H eller Veronica Maggio, så jag var tvungen att spetsa öronen vid varje intro.

Nu tänker jag inte falla ut i någon löjlig alternativhipp harang om hur otroligt jävla dålig Melodifestivalen är, för det känns bara så elitistiskt. De som är med i den tävlingen är duktiga artister, som bara kommit snett i livet så de förtjänar inget hat, utan det är omtanke och hjälp de behöver. Men jag behöver väl inte tvingas lyssna på enbart dessa låtar under ett helt arbetspass? Jag har inte orsakat något lidande för artisterna (bortsett från min ledande roll i den mycket obehagliga mobbningen av Amy Diamond under åren 2000-2004), så varför ger de sig på mig?

Sedan jobbpasset tog slut har jag varit tvungen att ständigt omge mig av en tung ljudmatta för annars börjar det ringa i 'fvudet som elak tinnitus: Oh-oh, out of the light, like a star, like a hero, love will survive...

Jag behövde inte ens googla texten.

Ja, jo, jag var ute

Som någon kanske redan har tolkat av inlägget nedan så var jag ute och förlustade mig på nation i går. Eftersom att mina riktiga vänner inte tycker om att umgås med mig längre så fick jag hänga med Björns kompisar Lill-Björn, Stefan och Lindberg. Och nej, att stanna hemma var inte ett alternativ för jag hade redan varit inne på alla sajter på det där Internet under dagen.

Det blev folköl 3,5 hemma hos Björn eftersom att jag inte hade orkat gå till spritmonopolet under dagen. När man inte har något att göra orkar man inte heller uppbåda någon energi, ungefär som en arbetslös.

Björn och jag smidde lite planer angående nästa vecka, då vi båda, av olika anledningar, åker till London. Han ska på skolresa, medan jag främst kommer ägna mig åt att slå antal-Stella-på-en-vecka-rekordet.

Det var Evening på Norrlands, men det var ganska tråkigt så efter en sväng till Donken gick jag hem och, ja, fyllebloggade och somnade till Trainspotting.

Angående inlägget om cynism måste jag ägna mer tid till att fundera över vad i helvete jag menade. Återkommer.

Missing In Action

Hade ett sji-u-kt bra inlägg på g, men ibland syr man inte ihop fingrarna och hjärnan på ett tillfredsställande sätt. Inlägget jag hade tänkt skriva hanldade om cynism på något sätt, så jag lär ju återkomma. Det är ju inte som att ni snackar mec ocynismens fader...

Jag och M.I.A. will be back.

En serenad om våren

Sist jag besökte Becks och Emma
Var det bara Becks som var hemma
Men Emma hade glömt att bädda sin säng
Det var Esh som fick vara vår mannekäng

In i kylan

Bortsett från den fantastiskt smakfulla och funktionella inredningen är mitt rum intressant ur en annan synvinkel. Jag syftar inte på den varma tapeten, utan det är snarare något som är motsatsen till varmt. Nämligen temperaturen.

Värmen, eller snarare bristen på värme, har varit ett stort irritationsmoment sedan den första köldknäppen kom hösten 2006. En ventil under fönstret är helt omöjlig att stänga och ur den vräks iskyla in i rummet, och trots att jag har isolerat denna med strumpor blir kylan i bland outhärdlig.

Den här vinterns milda väder i kombination med att elementen faktiskt har varit igång har inneburit att rummet trots allt har varit beboeligt under det senaste halvåret, men efter den senaste veckans köldrekord har det blivit värre än någonsin. Vi snackar nära nog minusgrader.

Det är inte ovanligt att man kommer hem efter en promenad på stan och istället för att hänga av sig jackan, får man klä på sig mer kläder. På nätterna vaknar jag med rimfrost i mustascherna. Mössa, skor och många lager kläder är ett måste för att överleva. Ola Skinnarmos bok Ensam mot Sydpolen har erbjudit många avgörande tips på överlevnadsfronten.

Nu ska jag gå och offra en get eller något till Frej, eller vem det nu är som bestämmer över vädret, så att han sätter fart på våren och värmen.

På resande hand

För det är ju faktiskt handen som bokar resan. I och för sig oftast inte min hand, utan Landers i och med att han för det mesta styr upp. Vilket jag är mycket tacksam för skall tilläggas.

I alla fall har jag funderat lite över de senaste årens resor. Det känns statiskt på något vis. Se bara:

2006:
Mars/April: London/Canterbury
Maj: London
Augusti: London
November: London

2007:
Januari/Februari: London
Februari: Eindhoven
April: London
Juni: Söderhamn
Juli: Roskilde
Augusti: London
November: London
December: London

2008:
Januari/Februari: London
Mars: Milano
April: London

Ja, statiskt...

Det känns som att jag åker till London mest hela tiden. Men det är säkert bara en chimär.

Samtidigt är det som det gamla ordspråket säger: Om man inte åker till London fyra-fem gånger om året dör man lite inombords.