I morgon, på självaste nyårsdagen, fyller King Kolo ett år. Jag vet att det är en stor händelse, men att ni ska fira det med fyrverkerier över hela världen är alldeles för mycket.
Jag lovar att sammanfatta året med en best of 2009-lista endera dagen, men för tillfället har jag bättre saker för mig än att knåpa ihop en sådan. En blogg utan en åretslista är ingen riktig blogg. Så är i alla fall jag uppfostrad. Vilket också påminner mig om att göra en liknande lista till min Arsenalblogg. Ballacks. So many commitments, so little time.
Det nya året firas in med den alldeles oemotståndliga Sara och hennes vänner, innan vi beger oss till Per och möter tolvslaget tillsammans med typ alla jag känner som befinner sig i LKPG för tillfället. Jag räknar med en dylik utveckling. Jag är han den orangea.
Detta var King Kolos första år. Nu kommer år två - lite finare, lite bättre. Häng med!
Ett synnerligen gott nytt år tillönskar jag er, mina välartade läsare.
onsdag 31 december 2008
måndag 29 december 2008
Aldrig mer
En sak är säker. Efter ytterligare ett julbord, den här gången hos morsmoster Margit har jag bestämt mig. Jag ska aldrig mer äta julmat. På minst elva månader.
Där har ni mitt nyårslöfte.
Där har ni mitt nyårslöfte.
lördag 27 december 2008
Jag HATAR Blondinbella
Från att först inte haft någon åsikt om henne, till att sedan fascineras av hennes blogg som mediafenomen och tidstecken har jag nu börjat hata Blondinbella. Hat är starkt men när hon attackerar Karl-Bertil Jonsson passerar hon fler gränser än vad Phileas Fogg gjorde under 80 dagar.
När man går på Karl-Bertil för att han stjäl har man ju totalt missat själva budskapet med berättelsen. Rent juridiskt sett är naturligtvis Karl-Bertil en tjuv då han ger bort saker som inte är hans egendom, men om det är det man hänger upp sig på i filmen saknar man totalt empati för de fattiga och avsigkomna människor som faktiskt får glädje av gåvorna. Kan verkligen Blondinbella framhärda i sin julilska när hon ser det? Veknar icke vår grymma bloggares hjärta om hon med egna ögon får bevittna den glädje som Karl-Bertil sprder ut över samhällets bottenskikt?
Jag blir smått illa berörd när en naiv 18-åring har mer gemensamt med Karl-Bertils far Tyco än huvudkaraktären själv. Blondinbella tror nämligen att alla som ger bort något frivilligt är kommunister. Precis som Tyco.
Samtidigt lyser hennes okunskap och brist för nyansering igenom då hon i ett senare inlägg kallar upphovsmannen Tage Danielsson för extrem socialist. Tror knappast humanisten Tage själv hade gått med på den kategoriseringen. Det är lika missvisande, eller rentav mer missvisande, som att kalla Blondinbella för nazist. Det är skillnad på att känna empati för människor som har det svårt och att vara socialist. Men okunskap är väl den rika flickans kors att bära.
När man går på Karl-Bertil för att han stjäl har man ju totalt missat själva budskapet med berättelsen. Rent juridiskt sett är naturligtvis Karl-Bertil en tjuv då han ger bort saker som inte är hans egendom, men om det är det man hänger upp sig på i filmen saknar man totalt empati för de fattiga och avsigkomna människor som faktiskt får glädje av gåvorna. Kan verkligen Blondinbella framhärda i sin julilska när hon ser det? Veknar icke vår grymma bloggares hjärta om hon med egna ögon får bevittna den glädje som Karl-Bertil sprder ut över samhällets bottenskikt?
Jag blir smått illa berörd när en naiv 18-åring har mer gemensamt med Karl-Bertils far Tyco än huvudkaraktären själv. Blondinbella tror nämligen att alla som ger bort något frivilligt är kommunister. Precis som Tyco.
Samtidigt lyser hennes okunskap och brist för nyansering igenom då hon i ett senare inlägg kallar upphovsmannen Tage Danielsson för extrem socialist. Tror knappast humanisten Tage själv hade gått med på den kategoriseringen. Det är lika missvisande, eller rentav mer missvisande, som att kalla Blondinbella för nazist. Det är skillnad på att känna empati för människor som har det svårt och att vara socialist. Men okunskap är väl den rika flickans kors att bära.
fredag 26 december 2008
Juldagen away - fuckin love it
Julafton var som julafton brukar vara. Lite småmysig och småseg sådär, och allt var sig likt. Mamma droppade sina vanliga kommentarer under Karl-Bertil och hade sina klassiska nödrim på paketen. Det var som det ska vara helt enkelt.
Under juldagen höll jag mig lugn större delen av dagen. Kollade på två filmer, Happ-go-lucky (mycket bra) och Stepbrothers (nja), käkade mer julmat och var allmänt lat. På kvällen tog jag mig ner till Per som traditionsenligt bjöd in till party. Alla var där, som det heter och det var särskilt god uppslutning från gamla klass 9A anno 1999 på Folkungaskolan. Mycket trevlig och min vin-bib var osedvanligt populär bland gästerna, så populär att jag knappt fick något själv. Jag stal dock grogg från Per. Det fick jag eftersom att hans fru drack upp mitt vin.
Jag höll mig kvar ganska länge, kanske till 03-04 någongång och sedan gick jag inte hem och sov, utan istället hem till Sara.
I morse var jag väldigt trött, men det var sagt att vi skulle till mormor. Hannes var dock hinduismbakis så han pallade inte följa med. Men kan säga att han inte gjorde vår mor stolt i just det läget. Jag tror dock inte att han kläktes. Inte alls. Nej då.
Hos mormor i Skäggetorp var det bara att bita ihop och ta några tallrikar julmat, och sedan hugga en powernap på soffan framför amerikansk fotboll(!). Det var dock värt att åka dit för att höra ytterligare en klassisk mormor Eivor-formulering. Hon pratade om sin sänggranne från då hon var inlagd på sjukhuset för några år sedan som hade problem med gaser, och det var då det bevingade uttrycket "fes-os" myntades. Ett mycket bra ord som jag nu ska försöka använda mer frekvent.
Sedan jag kom har jag slökollat på Fanny och Alexander - Jarl Kulle är så oerhört kåt - och nu blir det ännu en Arsenalförlust. Can't wait.
Under juldagen höll jag mig lugn större delen av dagen. Kollade på två filmer, Happ-go-lucky (mycket bra) och Stepbrothers (nja), käkade mer julmat och var allmänt lat. På kvällen tog jag mig ner till Per som traditionsenligt bjöd in till party. Alla var där, som det heter och det var särskilt god uppslutning från gamla klass 9A anno 1999 på Folkungaskolan. Mycket trevlig och min vin-bib var osedvanligt populär bland gästerna, så populär att jag knappt fick något själv. Jag stal dock grogg från Per. Det fick jag eftersom att hans fru drack upp mitt vin.
Jag höll mig kvar ganska länge, kanske till 03-04 någongång och sedan gick jag inte hem och sov, utan istället hem till Sara.
I morse var jag väldigt trött, men det var sagt att vi skulle till mormor. Hannes var dock hinduismbakis så han pallade inte följa med. Men kan säga att han inte gjorde vår mor stolt i just det läget. Jag tror dock inte att han kläktes. Inte alls. Nej då.
Hos mormor i Skäggetorp var det bara att bita ihop och ta några tallrikar julmat, och sedan hugga en powernap på soffan framför amerikansk fotboll(!). Det var dock värt att åka dit för att höra ytterligare en klassisk mormor Eivor-formulering. Hon pratade om sin sänggranne från då hon var inlagd på sjukhuset för några år sedan som hade problem med gaser, och det var då det bevingade uttrycket "fes-os" myntades. Ett mycket bra ord som jag nu ska försöka använda mer frekvent.
Sedan jag kom har jag slökollat på Fanny och Alexander - Jarl Kulle är så oerhört kåt - och nu blir det ännu en Arsenalförlust. Can't wait.
onsdag 24 december 2008
Yule, Yule strålande Yule
Det gick ganska bra att vara rimsmed igår. Jag fick till några sköna, några nödrim och något som gick käpprätt, mest för att jag blandade ihop pandor och koalor. Fast det är ju någon form av björnar bägge arterna så shit the same.
Kul också att mina nära och kära gjorde allt för att psyka mig. Kalle skickade in att han behövde ett rim på wokpanna - efter att vi såg Ken Ring rimma wokpaina på klappa till aina i Morgonsoffan häromdagen - och Kerstin fick igenom ett mail om en Sp*rströja. Wokpannan vågade jag inte gå loss på för ingen fattar vad aina är, men Sp*rs fick jag i alla fall håna lite. Värt.
Jag är något ovan att köra bil i mörker upptäckte jag också igår så det var tur att det var biltomt i Norrköping när jag gav mig hemåt efter sändningen. Särskilt med tanke på att den staden också envisas med trådbussar och enkelriktade gator och sådant. Man är alltid rädd när man är där.
Nu ska jag fortsätta fira jul tror jag. Eller också går jag på juldagsbiben på direkten.
God jul! *Med Karl-Bertils målbrottsröst*
Kul också att mina nära och kära gjorde allt för att psyka mig. Kalle skickade in att han behövde ett rim på wokpanna - efter att vi såg Ken Ring rimma wokpaina på klappa till aina i Morgonsoffan häromdagen - och Kerstin fick igenom ett mail om en Sp*rströja. Wokpannan vågade jag inte gå loss på för ingen fattar vad aina är, men Sp*rs fick jag i alla fall håna lite. Värt.
Jag är något ovan att köra bil i mörker upptäckte jag också igår så det var tur att det var biltomt i Norrköping när jag gav mig hemåt efter sändningen. Särskilt med tanke på att den staden också envisas med trådbussar och enkelriktade gator och sådant. Man är alltid rädd när man är där.
Nu ska jag fortsätta fira jul tror jag. Eller också går jag på juldagsbiben på direkten.
God jul! *Med Karl-Bertils målbrottsröst*
tisdag 23 december 2008
Nytt år, nytt hår
Eftersom att Uppsala saknar frisörer brukar jag passa på och klippa mig hos Linda nere på Hårateljén när jag är i Linköping. Jag brukar vara sjukt dålig på att förklara hur jag vill ha frippan, men hon fattar ändå. Det gör inga andra frisörer. Därför is Linda da shit.
Så nu är jag inte bohem längre, även om skägget sitter stabilt kvar på käken. Det åker aldrig bort - och särskilt inte på vintern. Allt för att slippa bära halsduk.
Nu har jag köpt klart alla julklappar utom en, men det är till farsan så det ordnar sig. Kan väl inte påstå att jag är jättenöjd med klapparna, utan att för den skull vara missnöjd. Nollställd kanske man kan benämna min känsla inför årets julshopping. Nästa år kan vi väl ställa in det här?
Ikväll åker jag till Norrköping för direktsänd radio, och då och då hugger det till en smula av nervositet. Fast då tänker jag att antingen så går det bra eller också går det åt helvete, så det är bara att borra ner huvudet och köra på tills hjässan slår i kaklet. Nu kör vi!
Så nu är jag inte bohem längre, även om skägget sitter stabilt kvar på käken. Det åker aldrig bort - och särskilt inte på vintern. Allt för att slippa bära halsduk.
Nu har jag köpt klart alla julklappar utom en, men det är till farsan så det ordnar sig. Kan väl inte påstå att jag är jättenöjd med klapparna, utan att för den skull vara missnöjd. Nollställd kanske man kan benämna min känsla inför årets julshopping. Nästa år kan vi väl ställa in det här?
Ikväll åker jag till Norrköping för direktsänd radio, och då och då hugger det till en smula av nervositet. Fast då tänker jag att antingen så går det bra eller också går det åt helvete, så det är bara att borra ner huvudet och köra på tills hjässan slår i kaklet. Nu kör vi!
måndag 22 december 2008
Erövrar nytt medielandskap
Bloggvärlden har jag redan erövrat, och tidningskontinenten lade jag under mina fötter under 90-talet med några oerhört lästa artiklar i lokalpressen. TV-sfären annekterades tack vare min berömda intervju med Tommy Svensson i mellanstadiet samt den kultförklarade kortfilmen Fäst på fest. Nu ska dock den mediala tredje riket befästas en gång för alla. Jag ska bli radiostjärna.
I morgon, dan före dan, är jag med i panelen i Sveriges Radio Östergötlands rimstuga under ett tretimmarspass på kvällen. Jag räknar naturligtvis med att dominera fullständigt, och vad jag grundar det på har jag ingen aning. Men hur som helst ska det bli väldigt spännande och utmanande, som det heter på sportstjärna-som-föreläser-svenska.
Jag tror att det går att lyssna på nätet för den som är intresserad av att höra mig choka inför hela det östgötska folket. Sändningen börjar kl 21 på P4 Östergötland.
Samtidigt måste jag lyfta det faktum att jag faktisk har en del radiovana sedan tidigare. Jag var ju till exempel ankare i det lag som vann länstiteln i Vi i Femman och jag har intervjuats i radio så sent som för ett och ett halvt år sedan från ett regnigt Roskilde. Så situationen är inte helt obekant för mig - samtidigt som att det är lite som att hoppa ner i djupa delen av bassängen med blyskor på fötterna. Troligtvis drunknar jag, men mot alla odds kan jag överleva.
I morgon, dan före dan, är jag med i panelen i Sveriges Radio Östergötlands rimstuga under ett tretimmarspass på kvällen. Jag räknar naturligtvis med att dominera fullständigt, och vad jag grundar det på har jag ingen aning. Men hur som helst ska det bli väldigt spännande och utmanande, som det heter på sportstjärna-som-föreläser-svenska.
Jag tror att det går att lyssna på nätet för den som är intresserad av att höra mig choka inför hela det östgötska folket. Sändningen börjar kl 21 på P4 Östergötland.
Samtidigt måste jag lyfta det faktum att jag faktisk har en del radiovana sedan tidigare. Jag var ju till exempel ankare i det lag som vann länstiteln i Vi i Femman och jag har intervjuats i radio så sent som för ett och ett halvt år sedan från ett regnigt Roskilde. Så situationen är inte helt obekant för mig - samtidigt som att det är lite som att hoppa ner i djupa delen av bassängen med blyskor på fötterna. Troligtvis drunknar jag, men mot alla odds kan jag överleva.
söndag 21 december 2008
Till Yngves men inte längre
Det blev en mycket trevlig kväll i går. Efter några glas bag-in-box och en finare pyttipanna med mor och far hoppade jag på cykeln och tog med till Gustav Adolfs Gata för lite festligheter hemma hos Per. Laktos-Erik var också där och vi gick igång med Stellan och vodkadrinkarna. Vi avhandlade många intressanta diskussioner som varför Blondinbella är störst i Sverige och varför så få personer med invandrarbakgrund läser på högskola.
Efter några timmar dök också Aspeqvist och Oskar upp med två donnor vid namn Filippa och Sara. Mycket trevlig att återse de två gossarna och det blev en hel del catching up gjord.
När ölen tog slut ville vi gå till Hamlet för det var ända stället som har öppet efter ett och inte tar inträde, men Aspeqvist vägrade gå dit på grund av dess något tveksamma klientel, så det slutade med att vi gick till Yngves Livs och köpe folköl 3,5 och chips istället och gick tillbaka till Per. I solidaritetens namn fick alla gå tillsammans även om Per och Laktoset lika gärna hade kunnat gå själva.
Klockan fyra blev vår värd trött och då valde jag att cykla hemåt. Det var en riktigt skräpcykeltur genom staden ut till Lambot, men det var bara att bita ihop och tänka på att jag snart skulle nå sängen. Så jag bet ihop mer än vid röntgen hos tandläkaren. Och till slut nådde jag Bygdegatan och kunde somna framför ett avsnitt av 30 Rock.
I morse gick jag upp klockan två. Mamma var inte alls imponerad. Men hey! Jag är bara 25 år gammal.
Till sist. Blondinbella är störst för att så många i åldersgruppen 12-19 kan identifiera sig med henne och att så få invandrare läser på högskola beror på strukturella problem i samhället. Folkbildaren slår till igen.
Efter några timmar dök också Aspeqvist och Oskar upp med två donnor vid namn Filippa och Sara. Mycket trevlig att återse de två gossarna och det blev en hel del catching up gjord.
När ölen tog slut ville vi gå till Hamlet för det var ända stället som har öppet efter ett och inte tar inträde, men Aspeqvist vägrade gå dit på grund av dess något tveksamma klientel, så det slutade med att vi gick till Yngves Livs och köpe folköl 3,5 och chips istället och gick tillbaka till Per. I solidaritetens namn fick alla gå tillsammans även om Per och Laktoset lika gärna hade kunnat gå själva.
Klockan fyra blev vår värd trött och då valde jag att cykla hemåt. Det var en riktigt skräpcykeltur genom staden ut till Lambot, men det var bara att bita ihop och tänka på att jag snart skulle nå sängen. Så jag bet ihop mer än vid röntgen hos tandläkaren. Och till slut nådde jag Bygdegatan och kunde somna framför ett avsnitt av 30 Rock.
I morse gick jag upp klockan två. Mamma var inte alls imponerad. Men hey! Jag är bara 25 år gammal.
Till sist. Blondinbella är störst för att så många i åldersgruppen 12-19 kan identifiera sig med henne och att så få invandrare läser på högskola beror på strukturella problem i samhället. Folkbildaren slår till igen.
En hyllning till Horace
Visserligen har jag läst alldeles för lite av Horace Engdahl för att kunna bedöma honom som litterat, men av hans kommentarer som då och då citeras i dagspressen har jag sett något av en idol.
Nu avgår han som ständig sekreterare för akademin och Peter Englund, en författare jag sökte upp en historisk roman av så sent som under lördagen, tar över, och jag hoppas att Englund kan fortsätta bära fanan högt. Horace har varit ett språkligt vinst-varje-gång när han har uttalat sig om olika språkliga och litterära frågor.
Jag kan bara, för att illustrera hans storhet, citera det Engdahl säger sedan han har offentliggjort att hans roll som ständig sekreterare har allt utan att överlämnats till efterträdaren. Han pratar om huruvida han har utvecklat akademin eller inte och påstår att "man inte kan tillämpa denna vedervärdiga managementjargong på en inrättning som Svenska Akademien."
Den dagen jag klarar av att använda ett begrepp som "vedervärdig managementjargon" i en löpande text utan att det låter tillkrånglat är jag klar som skribent. Till dess fortsätter jag att sträva. Horace är stor.
Fotnot: På nattygsbordet just nu: Peter Englund - Silvermasken
Nu avgår han som ständig sekreterare för akademin och Peter Englund, en författare jag sökte upp en historisk roman av så sent som under lördagen, tar över, och jag hoppas att Englund kan fortsätta bära fanan högt. Horace har varit ett språkligt vinst-varje-gång när han har uttalat sig om olika språkliga och litterära frågor.
Jag kan bara, för att illustrera hans storhet, citera det Engdahl säger sedan han har offentliggjort att hans roll som ständig sekreterare har allt utan att överlämnats till efterträdaren. Han pratar om huruvida han har utvecklat akademin eller inte och påstår att "man inte kan tillämpa denna vedervärdiga managementjargong på en inrättning som Svenska Akademien."
Den dagen jag klarar av att använda ett begrepp som "vedervärdig managementjargon" i en löpande text utan att det låter tillkrånglat är jag klar som skribent. Till dess fortsätter jag att sträva. Horace är stor.
Fotnot: På nattygsbordet just nu: Peter Englund - Silvermasken
lördag 20 december 2008
Gick en sväng på stan
Var nere på stan och kände pulsen här efter lunch. Mycket var sig likt i barndomsstaden men en hel del var nytt. Till exempel kan man nu köpa Stella Artois på bolaget vid Gyllentorget - och det är naturligtvis en förbättring av oöverskådliga proportioner.
Ett fenomen som var sig likt var att jag inte kände igen en enda person. Förr i tiden kunde man ju inte röra sig många meter utan att i alla fall hälsa på någon, men numera finns inga bekanta kvar. Eller också känner jag inte igen dem, eller de mig.
Men just innan bussbordning då jag gick och höll mammas inhandlade köttlåda på 15 kilo stötte jag på Laktos-Erik och hans pappa Kalle. Där återfann sig den familjära Linköpingsstämningen igen på ett julfryntligt sätt. Vid hållplatsen träffade vi mammas kusin och min syssling också, men det fattade jag inte om förrän mamma berättade det för mig på bussen efteråt. Man kanske borde ha hälsat med andra ord, de var ju ändå släktingar. Det är i sådana stunder man ångrar att man aldrig började släktforska.
Nu ska jag se klart There will be blood som jag somnade till igår. De har just hittat olja, så nu är det sjukt spännande att se hur det går för Daniel Day-Lewis och hans döve son, samt hur det går för storebrorsan i Little Miss Sunshine som verkar mer än lovligt religiös. Jag anar trubbel.
Sen, i kväll, ska jag till Per och dricka rusdrycker. Misstankar om att det kan bli skoj finns.
Ett fenomen som var sig likt var att jag inte kände igen en enda person. Förr i tiden kunde man ju inte röra sig många meter utan att i alla fall hälsa på någon, men numera finns inga bekanta kvar. Eller också känner jag inte igen dem, eller de mig.
Men just innan bussbordning då jag gick och höll mammas inhandlade köttlåda på 15 kilo stötte jag på Laktos-Erik och hans pappa Kalle. Där återfann sig den familjära Linköpingsstämningen igen på ett julfryntligt sätt. Vid hållplatsen träffade vi mammas kusin och min syssling också, men det fattade jag inte om förrän mamma berättade det för mig på bussen efteråt. Man kanske borde ha hälsat med andra ord, de var ju ändå släktingar. Det är i sådana stunder man ångrar att man aldrig började släktforska.
Nu ska jag se klart There will be blood som jag somnade till igår. De har just hittat olja, så nu är det sjukt spännande att se hur det går för Daniel Day-Lewis och hans döve son, samt hur det går för storebrorsan i Little Miss Sunshine som verkar mer än lovligt religiös. Jag anar trubbel.
Sen, i kväll, ska jag till Per och dricka rusdrycker. Misstankar om att det kan bli skoj finns.
fredag 19 december 2008
Såg en hemlagad festmåltid framför mig
Efter två timmars fetstress efter jobbet kunde jag till sist sjunka ner i ett SJ-säte och slappna av. Jag hade fått med mig all packning och kommit i tid till tåget, och överlevt skräckhugget när det ett tag verkade som att min SMS-biljett (vad är det för jävla påhitt?) inte var giltig. Allting ordnade sig fint.
Jag klarade också helt utan problem att medelst buss ta mig till Lambohov när jag väl var framme i gamla Linköping (obs ej Gamla Linköping - stor skillnad). Men när jag kom hem till min uppväxts trygga punkt möttes jag av ett nedsläckt hus. Pappa var i Eskilstuna hos farmor och farfar och mamma på jobbet. Dessutom har Hannes tydligen flyttat till Oslo och Love till Skåne.
Så istället för en rykande potatisgratäng, en oxfilé på 500 gram och fyra liter rödvinssås fick jag rota upp en matlåda och börja micra. Kanske inte ett antiklimax, men det var i alla fall inget klimax. Det var någon form av medianvärde.
Så nu sitter jag här och har FF. Det var roligare förr kan jag säga.
Jag klarade också helt utan problem att medelst buss ta mig till Lambohov när jag väl var framme i gamla Linköping (obs ej Gamla Linköping - stor skillnad). Men när jag kom hem till min uppväxts trygga punkt möttes jag av ett nedsläckt hus. Pappa var i Eskilstuna hos farmor och farfar och mamma på jobbet. Dessutom har Hannes tydligen flyttat till Oslo och Love till Skåne.
Så istället för en rykande potatisgratäng, en oxfilé på 500 gram och fyra liter rödvinssås fick jag rota upp en matlåda och börja micra. Kanske inte ett antiklimax, men det var i alla fall inget klimax. Det var någon form av medianvärde.
Så nu sitter jag här och har FF. Det var roligare förr kan jag säga.
Natt i en stad
Om jag kunde tiga likt natten gör
Skulle jag tiga och le mot dig
Men natten har tigit i tusentals år
Så som du tiger mot mig
Det är en sanning att Uppsala avlider och dör varje sommar, men nog är det lika sant att staden är minst lika frånfällen vid halv fem-tiden på vardagar. Det är en märklig känsla att promenera genom staden utan att knappt möta en enda människa. Och de få personer man trots timmen möter blir man livrädd för och försöker till varje pris undvika genom att kasta sig in i närmsta gränd. Det kan ju vara knarkare eller destruktiva ungdomar eller gängmedlemmar eller vad som helst.
Å andra sidan är säkert alla andra nattvandrare lika misstänksamma mot mig som jag är mot dem. De ser ju en hålögd, morgonsur snubbe med usel hållning som går fort och målmedvetet i deras riktning. Om jag mötte mig själv skulle jag undvika mig.
I morse var jag dessutom oerhört illamående av någon anledning. Jag funderade på om jag kunde vara gravid, men slog den tanken ur hågen då jag saknar vissa vitala grundförutsättningar såsom livmoder. Var skulle jag ha fostret liksom? In a box?
Som tur är gick illamåendet över tack vare min morgonpromenad. Fast sedan, på tåget, såg jag en lättklädd bild på Katrin Zytomierska i en gratistidning och då blev jag dålig igen. Osportsligt gjort av Metro.
Igår blev det ännu en trevlig kväll. Efter skönaste powernapen efter jobbet på eftermiddagen kom Becks, hemma från Eng-er-land, Emma och Kalle förbi för lite samkväm med vin, trevligt samtal och YouTube-extravaganza. En något mer vuxen avslutning på terminen än den vi hade 2006 då ÖG-korridoren i stort sett revs i efterdyningarna av en Moneybrother-spelning på Katalin. Likväl förbannat trevligt igår.
I dag far jag söderut, mot tätorten på slätten och julfirande på släkt och vänner. Också nice.
Skulle jag tiga och le mot dig
Men natten har tigit i tusentals år
Så som du tiger mot mig
Det är en sanning att Uppsala avlider och dör varje sommar, men nog är det lika sant att staden är minst lika frånfällen vid halv fem-tiden på vardagar. Det är en märklig känsla att promenera genom staden utan att knappt möta en enda människa. Och de få personer man trots timmen möter blir man livrädd för och försöker till varje pris undvika genom att kasta sig in i närmsta gränd. Det kan ju vara knarkare eller destruktiva ungdomar eller gängmedlemmar eller vad som helst.
Å andra sidan är säkert alla andra nattvandrare lika misstänksamma mot mig som jag är mot dem. De ser ju en hålögd, morgonsur snubbe med usel hållning som går fort och målmedvetet i deras riktning. Om jag mötte mig själv skulle jag undvika mig.
I morse var jag dessutom oerhört illamående av någon anledning. Jag funderade på om jag kunde vara gravid, men slog den tanken ur hågen då jag saknar vissa vitala grundförutsättningar såsom livmoder. Var skulle jag ha fostret liksom? In a box?
Som tur är gick illamåendet över tack vare min morgonpromenad. Fast sedan, på tåget, såg jag en lättklädd bild på Katrin Zytomierska i en gratistidning och då blev jag dålig igen. Osportsligt gjort av Metro.
Igår blev det ännu en trevlig kväll. Efter skönaste powernapen efter jobbet på eftermiddagen kom Becks, hemma från Eng-er-land, Emma och Kalle förbi för lite samkväm med vin, trevligt samtal och YouTube-extravaganza. En något mer vuxen avslutning på terminen än den vi hade 2006 då ÖG-korridoren i stort sett revs i efterdyningarna av en Moneybrother-spelning på Katalin. Likväl förbannat trevligt igår.
I dag far jag söderut, mot tätorten på slätten och julfirande på släkt och vänner. Också nice.
torsdag 18 december 2008
Lilla julafton på Studentvägen
Merde, vad jag är trött. Men annat var inte att vänta då jag i princip har avverkat ett morgonpass på ARN nu. Klockan ringde 04.15 i morse/natt, och det kändes som att jag inte ens hade somnat. Nog om min trötthet, den vill jag inte trötta ut er med.
Se där. En ordvits som inte ens är en riktigt ordvits. Oerhört västkustskt.
Igår firade vi traditionsenligt lilla julafton. Bra uppslutning från samtliga håll måste jag säga, och snart var vi ett dussin glada vänner i vår trea. Jag inledde kalaset vid fyrahugget med att göra ett gediget arbete vid skinkgriljeringen. Sedan anslöt Kalle och Lill-Esh med potatis och sill, varpå en tentastinn Jesper gjorde entré.
Äggansvarig Vingård, köttbulle-Dennis med Frimodig och Isac i släptåg, Björn och Elin med efterrätt och Ella med prinskorv anlände sedan i en strid ström lagom till det att glöggen var varm. Sist men inte minst kom Esh hem, och han överraskade med vörtbröd och edamer. Det var i sanning upplagt för fest.
Det blev ett stökande och rumstrerande i mitt lilla kök, och jag kände mig som mormor Eivor i högform där jag stod bland grytor och uppläggningsfat. Till sist blev det dock ordning på torpet och vi kunde gå loss på julbordet - som har blivit en årlig traditiion vid det här laget. En mycket trevlig sådan.
Jag och Esh smakade av vår jumboflaska rödvin till maten och en och en halv liter senare var den tom. Inte konstigt att jag är lite seg i skallen idag...
Då maten var äten blev det julklappsbyte efter känt mönster. Alla bidrog med varsin klapp där 50 kronor var satt som övre gräns. Vinstlotten drog nog Elin som fick ett mjuktennisset. Jag fick - jag är som en magnet - en flaska vin. Hadersomnämnande måste Dennis present få: En halmbock. Kunde Vinet vara annat än helnöjd? Ja, det kunde han.
Barnen, som höll sig i skinnet på ett bra sätt, men inte för bra för då blir det tråkigt, blev till sist trötta och då gick nästan alla föräldrar hem. Till slut var det bara jag och mina två pappor Kalle och Esh kvar, men inte ens vi orkade åstadkomma något mer dekadent beteende. Det var paltkoma med plusmeny som gällde, och vi tackade för oss ganska snart.
Jag och Esh avslutade kvällen genom att lämna disken åt sitt öde. Det är nog lika bra att slänga den servisen och köpa en ny. Eller så får den stå till mellandagarna, och så kan man spränga den ren med nyårsraketer.
Men vad är väl lite disk mot en trevlig julkväll i goda vänners lag? Absolut ingenting.
Till sist. Västkustskt. Smaka på ordet. Västkustskt.
Se där. En ordvits som inte ens är en riktigt ordvits. Oerhört västkustskt.
Igår firade vi traditionsenligt lilla julafton. Bra uppslutning från samtliga håll måste jag säga, och snart var vi ett dussin glada vänner i vår trea. Jag inledde kalaset vid fyrahugget med att göra ett gediget arbete vid skinkgriljeringen. Sedan anslöt Kalle och Lill-Esh med potatis och sill, varpå en tentastinn Jesper gjorde entré.
Äggansvarig Vingård, köttbulle-Dennis med Frimodig och Isac i släptåg, Björn och Elin med efterrätt och Ella med prinskorv anlände sedan i en strid ström lagom till det att glöggen var varm. Sist men inte minst kom Esh hem, och han överraskade med vörtbröd och edamer. Det var i sanning upplagt för fest.
Det blev ett stökande och rumstrerande i mitt lilla kök, och jag kände mig som mormor Eivor i högform där jag stod bland grytor och uppläggningsfat. Till sist blev det dock ordning på torpet och vi kunde gå loss på julbordet - som har blivit en årlig traditiion vid det här laget. En mycket trevlig sådan.
Jag och Esh smakade av vår jumboflaska rödvin till maten och en och en halv liter senare var den tom. Inte konstigt att jag är lite seg i skallen idag...
Då maten var äten blev det julklappsbyte efter känt mönster. Alla bidrog med varsin klapp där 50 kronor var satt som övre gräns. Vinstlotten drog nog Elin som fick ett mjuktennisset. Jag fick - jag är som en magnet - en flaska vin. Hadersomnämnande måste Dennis present få: En halmbock. Kunde Vinet vara annat än helnöjd? Ja, det kunde han.
Barnen, som höll sig i skinnet på ett bra sätt, men inte för bra för då blir det tråkigt, blev till sist trötta och då gick nästan alla föräldrar hem. Till slut var det bara jag och mina två pappor Kalle och Esh kvar, men inte ens vi orkade åstadkomma något mer dekadent beteende. Det var paltkoma med plusmeny som gällde, och vi tackade för oss ganska snart.
Jag och Esh avslutade kvällen genom att lämna disken åt sitt öde. Det är nog lika bra att slänga den servisen och köpa en ny. Eller så får den stå till mellandagarna, och så kan man spränga den ren med nyårsraketer.
Men vad är väl lite disk mot en trevlig julkväll i goda vänners lag? Absolut ingenting.
Till sist. Västkustskt. Smaka på ordet. Västkustskt.
onsdag 17 december 2008
Som ett barn före julafton
Här sitter jag, efter klockan ett, som ett annat mähä och gör inget vettigt. Men det är så härligt att falla tillbaka i mina gamla rutiner igen: Saker gör man på natten, sover gör man mellan 03 och 12. Jag har uppenbarligen valt fel yrke.
Älskar dock känslan av att sitta och se fram emot morgondagens sovmorgon. Alla de klassiska förberedelserna ska göras. Och med alla menar jag att stänga av ljudet på mobileo, så att jag inte blir väckt av någon arbetsgivare.
Älskar dock känslan av att sitta och se fram emot morgondagens sovmorgon. Alla de klassiska förberedelserna ska göras. Och med alla menar jag att stänga av ljudet på mobileo, så att jag inte blir väckt av någon arbetsgivare.
tisdag 16 december 2008
Folkbildaren går på bio
Plötsligt har jag insett varför svensk film så ofta dissas rakt av. Det är för att folk producerar och ser filmer som Se upp för dårarna. Eleverna fick se den idag, och jag är ju inte den som säger nej till att gå på Folkets Bio så jag hakade på.
Nu var det väl ingen Tre Solar direkt, men ibland var dialogen och skådespelet så stolpigt att det kröp i mig. Du vet att en svensk film där repliken "You go girl!" används, utan att ena handen är lyft, redan i inledningen inte kommer att vara den där hjärnstartaren som i alla fall jag i regel är ute efter när jag ser på film.
Detta sorteras under avdelningen för aktuella filmrecensioner.
Idag var det också sista dagen på VFU:n för min del den här terminen, och det känns skönt att slippa de vedervärdiga mornarna. Samtidigt kör jag morgonpass på ARN på torsdag och fredag, så det blir ju inte direkt sovmorgon trots detta. Uppstigning klockan 04.15. Hurra.
En sak jag har lärt mig under den här praktikperioden är att det inte är särskilt lättjobbat under slutet av terminen. Dels rycks undervisningen sönder av diverse aktiviteter som bio, innebandyturneringar och luciatåg, och dels är eleverna extra rabiata när de vet att jullovet lurar runt knuten. Lagom svårt att få redan omotiverade elever att göra något vettigt under de omständigheterna.
Brorsan meddelar nere ifrån Skåne att dagens stora händelse, jordskalvet, var en riktig alibihappening. "Löjligt med bara 4-5 på r-skalan" skrev han i ett SMS i morse, så det var med andra ord en Ryanair-jordbävning. Alltså en jordbävning rent teoretiskt, men helt utan klass och alla de finesser som man vill ha. Typiskt Skåne att börja hajpa en sådan sak. Tacka vet jag de asiatiska jordbävningarna - där snackar vi Emirates-klass.
En jordbävning orsakas för övrigt av att kontinentalplattorna kolliderar och så. Som den folkbildare jag är vill jag alltid sprida kunskapens ljus i detta allt mer kompakta intellektuella vintermörker.
Nu var det väl ingen Tre Solar direkt, men ibland var dialogen och skådespelet så stolpigt att det kröp i mig. Du vet att en svensk film där repliken "You go girl!" används, utan att ena handen är lyft, redan i inledningen inte kommer att vara den där hjärnstartaren som i alla fall jag i regel är ute efter när jag ser på film.
Detta sorteras under avdelningen för aktuella filmrecensioner.
Idag var det också sista dagen på VFU:n för min del den här terminen, och det känns skönt att slippa de vedervärdiga mornarna. Samtidigt kör jag morgonpass på ARN på torsdag och fredag, så det blir ju inte direkt sovmorgon trots detta. Uppstigning klockan 04.15. Hurra.
En sak jag har lärt mig under den här praktikperioden är att det inte är särskilt lättjobbat under slutet av terminen. Dels rycks undervisningen sönder av diverse aktiviteter som bio, innebandyturneringar och luciatåg, och dels är eleverna extra rabiata när de vet att jullovet lurar runt knuten. Lagom svårt att få redan omotiverade elever att göra något vettigt under de omständigheterna.
Brorsan meddelar nere ifrån Skåne att dagens stora händelse, jordskalvet, var en riktig alibihappening. "Löjligt med bara 4-5 på r-skalan" skrev han i ett SMS i morse, så det var med andra ord en Ryanair-jordbävning. Alltså en jordbävning rent teoretiskt, men helt utan klass och alla de finesser som man vill ha. Typiskt Skåne att börja hajpa en sådan sak. Tacka vet jag de asiatiska jordbävningarna - där snackar vi Emirates-klass.
En jordbävning orsakas för övrigt av att kontinentalplattorna kolliderar och så. Som den folkbildare jag är vill jag alltid sprida kunskapens ljus i detta allt mer kompakta intellektuella vintermörker.
måndag 15 december 2008
Sången om Asplund
Tempot är hårt uppdrivet
Till vila finns ingen tid
Man är som en urkramad trasa
När skiftet är över
Det här var sista gången jag jobbar efter praktiken. Det är inte en rimlig arbetsbörda. Särskilt inte på måndagar.
Det var sista gången i år i alla fall. (Praktiken tar slut i morgon.)
Till vila finns ingen tid
Man är som en urkramad trasa
När skiftet är över
Det här var sista gången jag jobbar efter praktiken. Det är inte en rimlig arbetsbörda. Särskilt inte på måndagar.
Det var sista gången i år i alla fall. (Praktiken tar slut i morgon.)
söndag 14 december 2008
Känn ingen sorg för mig Anders Borg
Jomenvisst. Det gick att ha kul i Göteborg också. HPW. Staden steg ett snäpp i mina ögon efter gårdagens Arsenal Sweden-julfest. Den är nu uppe på snäpp ett på stadsskalan.
Gick upp våldsamt tidigt i går morse och var naturligtvis episkt trött. Var tvungen att springa till tåget, och hade det inte varit för en oerhört vältamjad (och väntad) SJ-försening hade jag stått där och sett jävligt dum ut. Ibland har man tur, men samtidigt har man den tur man förtjänar. Jag förtjänade helt enkelt inte att missa det tåget.
Byte i Stockholm där Kanonmagasinet-Kaj anslöt. X2000 via Katrineholm där Luks och Lander anslöt. I Skövde anslöt Sunken. Kaj ville ha öl hela resa, och hade till och med försökt köpa en pint på centralen. Han var nog orolig över att han inte skulle hinna bli tankad, men den oron visade sig vara helt obefogad.
Vi kom fram till Götet och skrattade åt trådbussarna ett tag innan vi faktiskt hoppade in i en och åkte till Majorna och Jeffreys Pub. Först var jag lite tveksam till stället som kändes småsunkigt, men när ölen bara kostade 33 kronor blev jag säker på stället. Naturligtvis satt de två goa gubbar i GAIS-tröjor i baren. GAIS-tröjor. I december! Göteborgare, alltså...
Det blev en trevlig kväll där jag fick träffa flera bekanta från medlemsresor och andra besök i London. Gjorde också några nya bekantskaper. Och så drack jag en hel del öl. Överdrivet många, kanske en opartisk bedömare skulle påstå. Men den opartiske bedömaren kan dra åt helvete, säger jag då.
Avslutade kvällen på hotellrummet där Kaj och Lander trampade igång en diskussion om sportjournalistik. Jag höll med Kaj om allting, mest för att provocera Lander. Det var kul.
I morse vaknade jag med fett skallebank, och jag kan erkänna att jag var smått sliten. Det blev dock inte en av de monsterbakfyllor jag har ådragit mig under de senaste månaderna. Orkade till och med ner till frukosten och tog mig an ett lass välstekt bacon.
Under förresten hur Lander och Luks (eller Wukash som han också är känd som) mådde i morse. De tyckte att det var en bra idé att lämna Göteborg redan klockan åtta på morgonen. Kan tänka mig den tågresan från helvetet.
Därefter var det bara att hoppa på X2000 och återvända till rätt sida av landet. Det var tryggt att närma sig Stockholm igen efter den psykiska stress Göteborg innebär. Men sedan insåg jag att jag hade kommit fram till t-centralen vilken måste vara Sveriges mest osköna plats. Den där tokstressen som bara existerar där är ångestframkallande. Till sist, när Uppsala närmade sig efter tågbytet, kunde jag andas ut.
Nu jävlar blir det pizza. Men det blir ingen Azteka idag för den orsakade tombola i kistan förra gången. Jag kör på ett säkert kort: Capricciosa.
Gick upp våldsamt tidigt i går morse och var naturligtvis episkt trött. Var tvungen att springa till tåget, och hade det inte varit för en oerhört vältamjad (och väntad) SJ-försening hade jag stått där och sett jävligt dum ut. Ibland har man tur, men samtidigt har man den tur man förtjänar. Jag förtjänade helt enkelt inte att missa det tåget.
Byte i Stockholm där Kanonmagasinet-Kaj anslöt. X2000 via Katrineholm där Luks och Lander anslöt. I Skövde anslöt Sunken. Kaj ville ha öl hela resa, och hade till och med försökt köpa en pint på centralen. Han var nog orolig över att han inte skulle hinna bli tankad, men den oron visade sig vara helt obefogad.
Vi kom fram till Götet och skrattade åt trådbussarna ett tag innan vi faktiskt hoppade in i en och åkte till Majorna och Jeffreys Pub. Först var jag lite tveksam till stället som kändes småsunkigt, men när ölen bara kostade 33 kronor blev jag säker på stället. Naturligtvis satt de två goa gubbar i GAIS-tröjor i baren. GAIS-tröjor. I december! Göteborgare, alltså...
Det blev en trevlig kväll där jag fick träffa flera bekanta från medlemsresor och andra besök i London. Gjorde också några nya bekantskaper. Och så drack jag en hel del öl. Överdrivet många, kanske en opartisk bedömare skulle påstå. Men den opartiske bedömaren kan dra åt helvete, säger jag då.
Avslutade kvällen på hotellrummet där Kaj och Lander trampade igång en diskussion om sportjournalistik. Jag höll med Kaj om allting, mest för att provocera Lander. Det var kul.
I morse vaknade jag med fett skallebank, och jag kan erkänna att jag var smått sliten. Det blev dock inte en av de monsterbakfyllor jag har ådragit mig under de senaste månaderna. Orkade till och med ner till frukosten och tog mig an ett lass välstekt bacon.
Under förresten hur Lander och Luks (eller Wukash som han också är känd som) mådde i morse. De tyckte att det var en bra idé att lämna Göteborg redan klockan åtta på morgonen. Kan tänka mig den tågresan från helvetet.
Därefter var det bara att hoppa på X2000 och återvända till rätt sida av landet. Det var tryggt att närma sig Stockholm igen efter den psykiska stress Göteborg innebär. Men sedan insåg jag att jag hade kommit fram till t-centralen vilken måste vara Sveriges mest osköna plats. Den där tokstressen som bara existerar där är ångestframkallande. Till sist, när Uppsala närmade sig efter tågbytet, kunde jag andas ut.
Nu jävlar blir det pizza. Men det blir ingen Azteka idag för den orsakade tombola i kistan förra gången. Jag kör på ett säkert kort: Capricciosa.
fredag 12 december 2008
Från en väderzon till en annan
Så här långt idag har jag färdats cirka 15 mil allt som allt med Upplands Lokalstrafiks förträffliga länsbussar. De som bara i undantagsfall krockar på smala vintervägar i Norduppland. Och mer ska det bli.
Dagen inleddes klockan med militärväckning (visst är det ett begrepp?) och buss mot nordväst. Kalle hävdade häromdagen att "Våla", där jag gör praktik, ligger rakt norrut men den som har någon som helst kartförståelse kan enkelt se att så inte är fallet. Ibland är han bra dum den där Kalle. Typ på en flundras nivå.
Det intressanta med att åka från Uppsala till Våla är den distinkta skillnad på väder mellan de två platserna. I Uppsala vaknade jag till liv av ett stilla decemberregn, medan Våla mötte mig med total snöstorm. Och det är inte första gången det är sådan markant skillnad. Jag har aldrig fattat riktigt var gränsen går mellan dessa två väderzoner då jag i regel sover vid den magiska övergången. Ett delikat fenomen hur som helst.
Väl i Våla bjöds vi på Luciatåg. Det var ganska vackert även om tärnorna hade lite för svagt magstöd samt för mycket av Carola-wailande för min smak. Sedan satt jag vid åttorna och de beter sig i regel ganska dåligt och snackar sönder min hjärna till deg under alla skoldagar. Luciafirandet var inget undantag.
Sedan såsade jag mig igenom resten av dagen. Tog bussen från snöyran till regnet, innan jag väl hemma kunde sitta och stirra ut i tomma luften i en halvtimme innan nästa buss väntade på att ta mig ut till kära gamla Arlanda. Här är det inte alls särskilt mycket Luciastämning. Inget glitter i hår eller tända ljus eller något. Stor besvikelse.
Innan jag slutar kl 21.30 ska jag unna mig en tung anrättning från Donken uppe i Sky City. Det är vad som får mig att hålla humöret uppe just nu. Det och tanken på att få åka till Götlaborg i morgon bitti.
Dagen inleddes klockan med militärväckning (visst är det ett begrepp?) och buss mot nordväst. Kalle hävdade häromdagen att "Våla", där jag gör praktik, ligger rakt norrut men den som har någon som helst kartförståelse kan enkelt se att så inte är fallet. Ibland är han bra dum den där Kalle. Typ på en flundras nivå.
Det intressanta med att åka från Uppsala till Våla är den distinkta skillnad på väder mellan de två platserna. I Uppsala vaknade jag till liv av ett stilla decemberregn, medan Våla mötte mig med total snöstorm. Och det är inte första gången det är sådan markant skillnad. Jag har aldrig fattat riktigt var gränsen går mellan dessa två väderzoner då jag i regel sover vid den magiska övergången. Ett delikat fenomen hur som helst.
Väl i Våla bjöds vi på Luciatåg. Det var ganska vackert även om tärnorna hade lite för svagt magstöd samt för mycket av Carola-wailande för min smak. Sedan satt jag vid åttorna och de beter sig i regel ganska dåligt och snackar sönder min hjärna till deg under alla skoldagar. Luciafirandet var inget undantag.
Sedan såsade jag mig igenom resten av dagen. Tog bussen från snöyran till regnet, innan jag väl hemma kunde sitta och stirra ut i tomma luften i en halvtimme innan nästa buss väntade på att ta mig ut till kära gamla Arlanda. Här är det inte alls särskilt mycket Luciastämning. Inget glitter i hår eller tända ljus eller något. Stor besvikelse.
Innan jag slutar kl 21.30 ska jag unna mig en tung anrättning från Donken uppe i Sky City. Det är vad som får mig att hålla humöret uppe just nu. Det och tanken på att få åka till Götlaborg i morgon bitti.
onsdag 10 december 2008
Provocerande och fräckt
Vid minst tre tillfällen i mitt liv har jag råkat ut för så kallade skämtsamma mobilsvar. Det går ut på att den jag ringer upp har ett svar som luras:
"Tjena, det är Klas-Kristian (hypotetiskt namn). Hallå grabben, läget? Okej. Men du jag är inte här nu så lämna ett meddelande efter pipet."
Då blir man ju lurad att börja samtala redan efter "Tjena, det är Klas-Kristian" och sedan kommer den så kallade "knorren" på slutet och så stor man bara där. Förnedrad. Känner sig smutsig. Och dum, som gick på den enkla. Det är sådant som leder till en bubblande ilska inombords, och får man inte utlopp för den kan det leda till högt blodtryck och hjärtsjukdomar. Vill ni ha det på erat ansvar, skämttelefonsvararinspelare?
Något annat som är mycket provocerande och fräckt är när Esh ringer min mobil kl 07.30 på min enda sovmorgon den här veckan. Mycket dålig start på dagen, måste jag säga.
"Tjena, det är Klas-Kristian (hypotetiskt namn). Hallå grabben, läget? Okej. Men du jag är inte här nu så lämna ett meddelande efter pipet."
Då blir man ju lurad att börja samtala redan efter "Tjena, det är Klas-Kristian" och sedan kommer den så kallade "knorren" på slutet och så stor man bara där. Förnedrad. Känner sig smutsig. Och dum, som gick på den enkla. Det är sådant som leder till en bubblande ilska inombords, och får man inte utlopp för den kan det leda till högt blodtryck och hjärtsjukdomar. Vill ni ha det på erat ansvar, skämttelefonsvararinspelare?
Något annat som är mycket provocerande och fräckt är när Esh ringer min mobil kl 07.30 på min enda sovmorgon den här veckan. Mycket dålig start på dagen, måste jag säga.
tisdag 9 december 2008
I'm going back to Göteborg 2
Nu gör jag det.
Jag ska ge Göteborg en ärlig chans. På lördag tar jag tåget kl 07.09 - bleurgh, som Liz Lemon säger - till (hand upp) bästkusten (hand ned) och Arsenal Swedens julfest. Om inte ens det blir en höjdare, då ger jag upp Göteborg för all överskådlig framtid. Hör du det Göteborg? Det blir din allra sista chans.
Bara för det lär jag bli överkörd av en trådbuss spårvagn och dö ihjäl.
Idag har jag hållit i två svensklektioner och en gick bra med elever som gjorde det de skulle och en gick dåligt med elever som inte gjorde det de skulle. Fast i den dåliga klassen var han-den-bråkige-som-påminner-lite-om-Eshs-bror-Joel på lektionen för en gångs skull, och då blir det alltid stökigt. Lika med inte mitt fel.
Nej, jag tycker inte heller att jag skyller på eleverna när lektionerna inte går som jag har tänkt.
Efter praktiken har jag skrivit en text till Kanonmagasinet och så har jag sprungit en runda. Det kändes på flåset att jag inte har tränat på ett par veckor och när jag råkade ta rygg på typ Gebrselassie där framåt slutet var det som om The Bride hade gjort The Five Finger Death Punch på mig, för hjärtat exploderade. Nu har jag lärt mig att inte ta rygg på världsrekordhållare i maraton. Samt att jag ska försöka vara mer konsekvent i min löpträning.
En annan sak jag, apropå Göteborg, har lärt mig idag är att Bruce Springsteen är en ganska duktig musiker ändå. Så nu är det uppenbart att jag snart är vuxen/gubbe. Bara en sån sak.
Jag ska ge Göteborg en ärlig chans. På lördag tar jag tåget kl 07.09 - bleurgh, som Liz Lemon säger - till (hand upp) bästkusten (hand ned) och Arsenal Swedens julfest. Om inte ens det blir en höjdare, då ger jag upp Göteborg för all överskådlig framtid. Hör du det Göteborg? Det blir din allra sista chans.
Bara för det lär jag bli överkörd av en trådbuss spårvagn och dö ihjäl.
Idag har jag hållit i två svensklektioner och en gick bra med elever som gjorde det de skulle och en gick dåligt med elever som inte gjorde det de skulle. Fast i den dåliga klassen var han-den-bråkige-som-påminner-lite-om-Eshs-bror-Joel på lektionen för en gångs skull, och då blir det alltid stökigt. Lika med inte mitt fel.
Nej, jag tycker inte heller att jag skyller på eleverna när lektionerna inte går som jag har tänkt.
Efter praktiken har jag skrivit en text till Kanonmagasinet och så har jag sprungit en runda. Det kändes på flåset att jag inte har tränat på ett par veckor och när jag råkade ta rygg på typ Gebrselassie där framåt slutet var det som om The Bride hade gjort The Five Finger Death Punch på mig, för hjärtat exploderade. Nu har jag lärt mig att inte ta rygg på världsrekordhållare i maraton. Samt att jag ska försöka vara mer konsekvent i min löpträning.
En annan sak jag, apropå Göteborg, har lärt mig idag är att Bruce Springsteen är en ganska duktig musiker ändå. Så nu är det uppenbart att jag snart är vuxen/gubbe. Bara en sån sak.
måndag 8 december 2008
Skolungdomarnas fullmåne
Vi vet att folk blir dumma i huvudet när det är fullmåne. Det har en gammal kursare till mig bevisat genom empiriska studier då han körde t-bana i Stockholm. Han påstod en gång att folk blir extra dumma i huvudet i samband med fullmåne, så jag ser ingen anledning att tvivla på det.
Jag har empiriskt bevisat att skolungdomar på högstadiet blir dumma i huvudet på måndagar. Det går ju för satan inte att ha vissa i möblerade rum. Vissa kan man inte ens ha i omöblerade rum (min VFU-skola håller på att flytta till renoverade lokaler så vissa rum är faktiskt omöblerade). Det är det enda som är positivt med depression-tisdagarna - att eleverna har fallit in i ett mer normalt beteende då.
Annars hade jag en bra dag på praktiken trots att jag hade vänt på dygnet löjligt mycket i helgen och bara sov max två timmar i natt. Jag måste, måste sluta tonårssova. Det är helt orimligt att vara vaken till efter tre på söndagsnatten för att man sov till kl 13 dagen innan. Särskilt orimligt blir det när man faktiskt hade ställt klockan på 10 för att slippa vara vaken på natten, men stängt av larmet och somnat om på ett osunt tillfredställande sätt.
Jag vevade av två engelsklektioner och en svensklektion som om jag aldrig hade gjort något annat. Att eleverna sen inte fattade allt eller gjorde riktigt allt de skulle är ju knappast mitt fel. Jag sveper bara fram curlingstenarna, sen är det upp till ungjävlarna att sopa och se till att ta så många poäng som möjligt.
I kväll ska jag tvätta mina lakan. Det finns alla förutsättningar för en riktigt boring kväll med andra ord. Fast ni känner ju mig - jag är inte den som klagar i onödan.
Jag har empiriskt bevisat att skolungdomar på högstadiet blir dumma i huvudet på måndagar. Det går ju för satan inte att ha vissa i möblerade rum. Vissa kan man inte ens ha i omöblerade rum (min VFU-skola håller på att flytta till renoverade lokaler så vissa rum är faktiskt omöblerade). Det är det enda som är positivt med depression-tisdagarna - att eleverna har fallit in i ett mer normalt beteende då.
Annars hade jag en bra dag på praktiken trots att jag hade vänt på dygnet löjligt mycket i helgen och bara sov max två timmar i natt. Jag måste, måste sluta tonårssova. Det är helt orimligt att vara vaken till efter tre på söndagsnatten för att man sov till kl 13 dagen innan. Särskilt orimligt blir det när man faktiskt hade ställt klockan på 10 för att slippa vara vaken på natten, men stängt av larmet och somnat om på ett osunt tillfredställande sätt.
Jag vevade av två engelsklektioner och en svensklektion som om jag aldrig hade gjort något annat. Att eleverna sen inte fattade allt eller gjorde riktigt allt de skulle är ju knappast mitt fel. Jag sveper bara fram curlingstenarna, sen är det upp till ungjävlarna att sopa och se till att ta så många poäng som möjligt.
I kväll ska jag tvätta mina lakan. Det finns alla förutsättningar för en riktigt boring kväll med andra ord. Fast ni känner ju mig - jag är inte den som klagar i onödan.
söndag 7 december 2008
Så gick ännu en lördag
Det blev en småtrevlig lördag i går. Inledde a la mjukstart med lång sovmorgon och följde sedan upp med en längre surfrunda innan det blev O'Learys med Fred the Head, Smögen och två av deras polare. Då Arsenal vann var allt frid och fröjd och det var gott att få en Heineken igen.
Efter matchen mötte Arbetar-Esh upp och vi gick förbi Dennis, skrämde slag på lille Isac när vi stövlade in i lägenheten och hängde där ett slag.
Jag snodde med mig ett gäng fina fulöl från Dennis och knatade bort till Kantorn där Fred höll en grabbig förfest. Vad är det med Kantorn och grabbighet förresten? Jag har nästan aldrig varit på en förfest därute där tjejer har varit inbjudna. Uppsalas hockeygrabbepicentrum tvivelsutan.
De andra på festen hade köpt förköp till nation, men eftersom att det bara är bögar som köper förköp kände jag av kön till Smålands ett ytterst kort tag. Sedan kom jag på hur oerhört mycket det suger att stå i kö samt hur dubbelt tråkigt det är att stå själv i kö, så jag valde abort mission och gick hem istället. Fick bli en avrundning med en whiskey framför datorn i stället. Gott så.
Idag är målet att skriva texter till Kanonmagasinet samt förbereda en engelsklektion till i morgon. Det finns att göra ikväll med andra ord...
Det ska inte bli kul att gå upp kl sex i morgon bitti. Jag kommer att hata Martina och Olle i Morgonpasset i P3.
Efter matchen mötte Arbetar-Esh upp och vi gick förbi Dennis, skrämde slag på lille Isac när vi stövlade in i lägenheten och hängde där ett slag.
Jag snodde med mig ett gäng fina fulöl från Dennis och knatade bort till Kantorn där Fred höll en grabbig förfest. Vad är det med Kantorn och grabbighet förresten? Jag har nästan aldrig varit på en förfest därute där tjejer har varit inbjudna. Uppsalas hockeygrabbepicentrum tvivelsutan.
De andra på festen hade köpt förköp till nation, men eftersom att det bara är bögar som köper förköp kände jag av kön till Smålands ett ytterst kort tag. Sedan kom jag på hur oerhört mycket det suger att stå i kö samt hur dubbelt tråkigt det är att stå själv i kö, så jag valde abort mission och gick hem istället. Fick bli en avrundning med en whiskey framför datorn i stället. Gott så.
Idag är målet att skriva texter till Kanonmagasinet samt förbereda en engelsklektion till i morgon. Det finns att göra ikväll med andra ord...
Det ska inte bli kul att gå upp kl sex i morgon bitti. Jag kommer att hata Martina och Olle i Morgonpasset i P3.
lördag 6 december 2008
Öl är gott
Den vita månaden är död. Länge leve den vita månaden.
Igår tog jag det enhälliga beslutet att bryta min vita månad - som blev 25 dagar lång. Kalle kom över med en påse öl och så satt vi och ljög lite och lyssnade på musik som jag illegalt laddade ner gratis utan att betala. Det var dock oerhört städat jämfört med hur det kan se ut när jag och Kalle går loss.
Men det ska erkännas. Vid kl åtta i morse vaknade jag av en sprängande hufvudvärk. Det var mycket ovärt. Fyra timmars sömn till var dock det som krävdes och så var jag fit for fight igen. Mitt beslut att sluta gå på nationernas klubbar står dock fast ett tag till. I alla fall året ut.
Nu ska jag gå till O'Learys med Fred the Head och Smögen. Arsenal får jävlar i mig se till att vinna den här gången, för det brukar laget aldrig göra när jag går dit. Kanske unnar mig en öl eller två.
Igår tog jag det enhälliga beslutet att bryta min vita månad - som blev 25 dagar lång. Kalle kom över med en påse öl och så satt vi och ljög lite och lyssnade på musik som jag illegalt laddade ner gratis utan att betala. Det var dock oerhört städat jämfört med hur det kan se ut när jag och Kalle går loss.
Men det ska erkännas. Vid kl åtta i morse vaknade jag av en sprängande hufvudvärk. Det var mycket ovärt. Fyra timmars sömn till var dock det som krävdes och så var jag fit for fight igen. Mitt beslut att sluta gå på nationernas klubbar står dock fast ett tag till. I alla fall året ut.
Nu ska jag gå till O'Learys med Fred the Head och Smögen. Arsenal får jävlar i mig se till att vinna den här gången, för det brukar laget aldrig göra när jag går dit. Kanske unnar mig en öl eller två.
Dekadensen så svår
- 40 skadade på technofest
- TV: ”Idol”-tårarna
- Avril räddade Alice
- Robin upprörd: Det känns skit
- ”Jag menade inte att stjäla något”
Varför reagerar inte folk? Borde inte någon säga ifrån att dessa nyheter inte betyder ett enda någe? Panik är fel ord, men jag känner stor uppgivenhet. Det här är inte ok. Det här är fel på så många sätt att inte ens Steven Hawkings kan räkna dem. VEM BRYR SIG OM DETTA SKRÄP?
Ville bara dra en gräns och statuera min opinion. Dessutom måste jag sluta besöka Aftonbladet.se. Min norske bror har fortfarande alltför stark påverkan på mina surfvanor.
fredag 5 december 2008
Otur på strukturnivå
Säga vad man vill om mig, men jag har sannerligen ingen tur med mig vad det gäller de stora strukturella omvälvningarna i samhället. Eller förresten, säg fan inte vad man vill om mig. Det kan utmynna i mobbning och/eller pennalism av den värsta sort - nätbaserad sådan.
Till exempel. Min generation var den första som fick gå i skolan sedan den stora decentraliseringen genomfördes i början av 90-talet. Skolan separerades från staten och kommunerna fick gå loss med nedskärningssaxarna tills nära nog ingenting återstod. Därmed fick vi gå i en skola där lärare efter lärare blev utbränd, i klasser där det trängdes över 30 elever och fick läsa skolböcker där Jugoslavien och Tjeckoslovakien beskrevs som europeiska länder.
Och så tycker man att det är märkligt att så många av ens jämnåriga och några år yngre medmänniskor visar upp en sådan skrämmande okunskap om så mycket. Jag påstår inte att jag är en Einstein, men för många verkar det vara fult att vara allmänbildad och besitta mycket kunskap. Skolans utveckling under de senaste 20 åren har en stor del i detta.
Vidare tecken på min samhälleliga otur. Jag är en av de sista som tvingas gå detta skämt till lärarutbildning. En stor uppröjning kommer att genomföras, och om tio år kommer alla pekaskratta åt mig när jag visar upp min examen från 2009.
Vill ni ha fler bevis? Kanske detta duger. När jag ska ut på arbetsmarknaden har världen drabbats av den värsta ekonomiska krisen sedan depressionen och jag kommer att få så här många jobb: 0.
Min och mina generationskamraters strukturella otur vet inga gränser. Vi är Alexander Lukas raka motsats.
Till exempel. Min generation var den första som fick gå i skolan sedan den stora decentraliseringen genomfördes i början av 90-talet. Skolan separerades från staten och kommunerna fick gå loss med nedskärningssaxarna tills nära nog ingenting återstod. Därmed fick vi gå i en skola där lärare efter lärare blev utbränd, i klasser där det trängdes över 30 elever och fick läsa skolböcker där Jugoslavien och Tjeckoslovakien beskrevs som europeiska länder.
Och så tycker man att det är märkligt att så många av ens jämnåriga och några år yngre medmänniskor visar upp en sådan skrämmande okunskap om så mycket. Jag påstår inte att jag är en Einstein, men för många verkar det vara fult att vara allmänbildad och besitta mycket kunskap. Skolans utveckling under de senaste 20 åren har en stor del i detta.
Vidare tecken på min samhälleliga otur. Jag är en av de sista som tvingas gå detta skämt till lärarutbildning. En stor uppröjning kommer att genomföras, och om tio år kommer alla pekaskratta åt mig när jag visar upp min examen från 2009.
Vill ni ha fler bevis? Kanske detta duger. När jag ska ut på arbetsmarknaden har världen drabbats av den värsta ekonomiska krisen sedan depressionen och jag kommer att få så här många jobb: 0.
Min och mina generationskamraters strukturella otur vet inga gränser. Vi är Alexander Lukas raka motsats.
torsdag 4 december 2008
Se den, se den
Jag och Esh och Vinet var på en mycket kompetent rulle igår på Filmstaden. Vi såg den ganska hajpade De ofrivilliga av Ruben Östlund och den satt som en biljardkö i bröstet. Så många klockrena scener om ett svenskt folk som kan visa sån fruktansvärd flathet och brist på civilkurage, om meknismer i ett grabbgäng och om ett kallt samhälle. Det var som om Roy Andersson hade spelat in en dokumentärfilm.
Det var en film som säger mer om det svenska samhället än alla idiotiska och meningslösa idolaktiga program på tv, media- och modebloggar och skvallernyheter i kvällstidningarna tillsammans. Det är underbart att uppleva något som faktiskt säger något emellanåt, bland all kloaksörja som flyter omkring i vår närhet.
Och när ni har sett De ofrivilliga ska ni se Östlunds förra film Gitarrmongot som också tecknar en bild av Sverige på 2000-talet. Jag har sagt det förr: Ni som har problem med svensk film borde ge även dessa filmer en chans, och sedan sluta vara så in i helvete principfasta.
För övrigt älskar jag att vara på Arlanda. Hade glömt hur fantastiskt det är här ute på vintern.
*Tar ner armen*
Det var en film som säger mer om det svenska samhället än alla idiotiska och meningslösa idolaktiga program på tv, media- och modebloggar och skvallernyheter i kvällstidningarna tillsammans. Det är underbart att uppleva något som faktiskt säger något emellanåt, bland all kloaksörja som flyter omkring i vår närhet.
Och när ni har sett De ofrivilliga ska ni se Östlunds förra film Gitarrmongot som också tecknar en bild av Sverige på 2000-talet. Jag har sagt det förr: Ni som har problem med svensk film borde ge även dessa filmer en chans, och sedan sluta vara så in i helvete principfasta.
För övrigt älskar jag att vara på Arlanda. Hade glömt hur fantastiskt det är här ute på vintern.
*Tar ner armen*
onsdag 3 december 2008
År 0
Den kristna tideräkningen utgår från Jesu födelse. Muslimerna utgår från året då Mohammed flydde till Medina. Jag, som är fundamentalistiskt profan, utgår från idag. För idag var dagen då Schenker levererade. Nu är datorn hemma. Det är lycka i en liten wellpapplåda.
Nu har jag ägnat hela eftermiddagen åt att styra upp länkarna i webbläsarlisten (jag tog ledigt från VFU:n för att "planera" idag) och jag har även börjat uppfostra lösenord och användarnamn på en hel massa sajter. Jag börjar långsamt vänja mig vid Dell Studio. I think this is the beginning of a beautiful friendship.
Nästa steg blir att lägga in musik. Det skall bli mig ett sant nöja.
Nu har jag ägnat hela eftermiddagen åt att styra upp länkarna i webbläsarlisten (jag tog ledigt från VFU:n för att "planera" idag) och jag har även börjat uppfostra lösenord och användarnamn på en hel massa sajter. Jag börjar långsamt vänja mig vid Dell Studio. I think this is the beginning of a beautiful friendship.
Nästa steg blir att lägga in musik. Det skall bli mig ett sant nöja.
tisdag 2 december 2008
Veckodagarnas svar på november
Tisdag är den absolut sämsta dagen på hela veckan. Ja, naturligtvis inte när man pluggar för då bryr man sig fuck all om vilken veckodag det är. Men när man jobbar/är på ett jobb men inte får lön är tisdagen en riktig kölhalning.
Måndagen överlever man tack vare adrenalinkicken som sätter in när klockan börjar härja kl 06.00 och man tror att ryssen kommer. På måndagar har folk ofta något kul att berätta om helgen och det finns alltid någon ny härlig utmaning att bestiga. Dessutom brukar måndagar vara dagen man tar tag i sitt liv på olika sätt; går och handlar, tränar eller har ett mysigt adventsfika med musttest tillsammans med Esh, Nickle, Kalle, Lill-Esh, Vinbög och Anders i Eshs arbetslag. Apotekarnas var för övrigt godast. Som väntat.
Men på tisdagen finns inget adrenalin kvar. När man vaknar inser man hur skrämmande långt det är till helgen och man vet verkligen inte hur man ska överleva tre mörkeruppstigningar till på en vecka. De härliga utmaningarna från måndagen har vuxit till oöverstigliga problem på tisdagen och ingen lösning finns i sikte. Dessutom regnar det alltid på tisdagar. Och dessutom är det mörkt dygnet runt på ett alldeles särskilt sätt på tisdagar. Tisdagsdepressionens mörker brukar den kallas i folkmun.
På onsdagen vaknar man med hopp trots allt. Men ganska snart inser man att onsdagen alltid bjuder på en extra lång dag som aldrig tar slut. Visste ni att onsdagsdygnet har 30 timmar?
På torsdagen lever hoppet med en hela dagen. Mantrat är "en dag till, sen helg, en dag till, sen helg" och till slut smattrar det som en Fattarulåt i hjärnan när ungjävlarna i skolan är jobbiga eller när kopiatorn krånglar eller när man trampar i en blöt fläck i bara strumplästen. När man åker hem på torsdagen är bröstet fyllt av tro. Jag kommer kanske klara av den här veckan också.
Sen kommer fredagen. Som en kyld Tuborg på ett dammande och svettigt Roskilde. Som ett Fabregasmål på San Siro. Som att ta mark efter en hyperturbulent inflygning. Det är en lättnadens eufori som sprider sig i kroppen när man äntligen kliver av bussen inne i stan och är fri för en helg. Sedan, på kvällen, däckar man i soffan framför På Spåret. Men man är lycklig med det.
Lördagsöndag. Sen börjar samma race igen. I en aldrig avstannande loop. Det blir inte bättre än så här, gott folk.
Måndagen överlever man tack vare adrenalinkicken som sätter in när klockan börjar härja kl 06.00 och man tror att ryssen kommer. På måndagar har folk ofta något kul att berätta om helgen och det finns alltid någon ny härlig utmaning att bestiga. Dessutom brukar måndagar vara dagen man tar tag i sitt liv på olika sätt; går och handlar, tränar eller har ett mysigt adventsfika med musttest tillsammans med Esh, Nickle, Kalle, Lill-Esh, Vinbög och Anders i Eshs arbetslag. Apotekarnas var för övrigt godast. Som väntat.
Men på tisdagen finns inget adrenalin kvar. När man vaknar inser man hur skrämmande långt det är till helgen och man vet verkligen inte hur man ska överleva tre mörkeruppstigningar till på en vecka. De härliga utmaningarna från måndagen har vuxit till oöverstigliga problem på tisdagen och ingen lösning finns i sikte. Dessutom regnar det alltid på tisdagar. Och dessutom är det mörkt dygnet runt på ett alldeles särskilt sätt på tisdagar. Tisdagsdepressionens mörker brukar den kallas i folkmun.
På onsdagen vaknar man med hopp trots allt. Men ganska snart inser man att onsdagen alltid bjuder på en extra lång dag som aldrig tar slut. Visste ni att onsdagsdygnet har 30 timmar?
På torsdagen lever hoppet med en hela dagen. Mantrat är "en dag till, sen helg, en dag till, sen helg" och till slut smattrar det som en Fattarulåt i hjärnan när ungjävlarna i skolan är jobbiga eller när kopiatorn krånglar eller när man trampar i en blöt fläck i bara strumplästen. När man åker hem på torsdagen är bröstet fyllt av tro. Jag kommer kanske klara av den här veckan också.
Sen kommer fredagen. Som en kyld Tuborg på ett dammande och svettigt Roskilde. Som ett Fabregasmål på San Siro. Som att ta mark efter en hyperturbulent inflygning. Det är en lättnadens eufori som sprider sig i kroppen när man äntligen kliver av bussen inne i stan och är fri för en helg. Sedan, på kvällen, däckar man i soffan framför På Spåret. Men man är lycklig med det.
Lördagsöndag. Sen börjar samma race igen. I en aldrig avstannande loop. Det blir inte bättre än så här, gott folk.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
