onsdag 31 december 2008

Ett år med King Kolo - Gott nytt!

I morgon, på självaste nyårsdagen, fyller King Kolo ett år. Jag vet att det är en stor händelse, men att ni ska fira det med fyrverkerier över hela världen är alldeles för mycket.

Jag lovar att sammanfatta året med en best of 2009-lista endera dagen, men för tillfället har jag bättre saker för mig än att knåpa ihop en sådan. En blogg utan en åretslista är ingen riktig blogg. Så är i alla fall jag uppfostrad. Vilket också påminner mig om att göra en liknande lista till min Arsenalblogg. Ballacks. So many commitments, so little time.

Det nya året firas in med den alldeles oemotståndliga Sara och hennes vänner, innan vi beger oss till Per och möter tolvslaget tillsammans med typ alla jag känner som befinner sig i LKPG för tillfället. Jag räknar med en dylik utveckling. Jag är han den orangea.

Detta var King Kolos första år. Nu kommer år två - lite finare, lite bättre. Häng med!

Ett synnerligen gott nytt år tillönskar jag er, mina välartade läsare.

måndag 29 december 2008

Aldrig mer

En sak är säker. Efter ytterligare ett julbord, den här gången hos morsmoster Margit har jag bestämt mig. Jag ska aldrig mer äta julmat. På minst elva månader.

Där har ni mitt nyårslöfte.

lördag 27 december 2008

Jag HATAR Blondinbella

Från att först inte haft någon åsikt om henne, till att sedan fascineras av hennes blogg som mediafenomen och tidstecken har jag nu börjat hata Blondinbella. Hat är starkt men när hon attackerar Karl-Bertil Jonsson passerar hon fler gränser än vad Phileas Fogg gjorde under 80 dagar.

När man går på Karl-Bertil för att han stjäl har man ju totalt missat själva budskapet med berättelsen. Rent juridiskt sett är naturligtvis Karl-Bertil en tjuv då han ger bort saker som inte är hans egendom, men om det är det man hänger upp sig på i filmen saknar man totalt empati för de fattiga och avsigkomna människor som faktiskt får glädje av gåvorna. Kan verkligen Blondinbella framhärda i sin julilska när hon ser det? Veknar icke vår grymma bloggares hjärta om hon med egna ögon får bevittna den glädje som Karl-Bertil sprder ut över samhällets bottenskikt?

Jag blir smått illa berörd när en naiv 18-åring har mer gemensamt med Karl-Bertils far Tyco än huvudkaraktären själv. Blondinbella tror nämligen att alla som ger bort något frivilligt är kommunister. Precis som Tyco.

Samtidigt lyser hennes okunskap och brist för nyansering igenom då hon i ett senare inlägg kallar upphovsmannen Tage Danielsson för extrem socialist. Tror knappast humanisten Tage själv hade gått med på den kategoriseringen. Det är lika missvisande, eller rentav mer missvisande, som att kalla Blondinbella för nazist. Det är skillnad på att känna empati för människor som har det svårt och att vara socialist. Men okunskap är väl den rika flickans kors att bära.

fredag 26 december 2008

Juldagen away - fuckin love it

Julafton var som julafton brukar vara. Lite småmysig och småseg sådär, och allt var sig likt. Mamma droppade sina vanliga kommentarer under Karl-Bertil och hade sina klassiska nödrim på paketen. Det var som det ska vara helt enkelt.

Under juldagen höll jag mig lugn större delen av dagen. Kollade på två filmer, Happ-go-lucky (mycket bra) och Stepbrothers (nja), käkade mer julmat och var allmänt lat. På kvällen tog jag mig ner till Per som traditionsenligt bjöd in till party. Alla var där, som det heter och det var särskilt god uppslutning från gamla klass 9A anno 1999 på Folkungaskolan. Mycket trevlig och min vin-bib var osedvanligt populär bland gästerna, så populär att jag knappt fick något själv. Jag stal dock grogg från Per. Det fick jag eftersom att hans fru drack upp mitt vin.

Jag höll mig kvar ganska länge, kanske till 03-04 någongång och sedan gick jag inte hem och sov, utan istället hem till Sara.

I morse var jag väldigt trött, men det var sagt att vi skulle till mormor. Hannes var dock hinduismbakis så han pallade inte följa med. Men kan säga att han inte gjorde vår mor stolt i just det läget. Jag tror dock inte att han kläktes. Inte alls. Nej då.

Hos mormor i Skäggetorp var det bara att bita ihop och ta några tallrikar julmat, och sedan hugga en powernap på soffan framför amerikansk fotboll(!). Det var dock värt att åka dit för att höra ytterligare en klassisk mormor Eivor-formulering. Hon pratade om sin sänggranne från då hon var inlagd på sjukhuset för några år sedan som hade problem med gaser, och det var då det bevingade uttrycket "fes-os" myntades. Ett mycket bra ord som jag nu ska försöka använda mer frekvent.

Sedan jag kom har jag slökollat på Fanny och Alexander - Jarl Kulle är så oerhört kåt - och nu blir det ännu en Arsenalförlust. Can't wait.

onsdag 24 december 2008

Yule, Yule strålande Yule

Det gick ganska bra att vara rimsmed igår. Jag fick till några sköna, några nödrim och något som gick käpprätt, mest för att jag blandade ihop pandor och koalor. Fast det är ju någon form av björnar bägge arterna så shit the same.

Kul också att mina nära och kära gjorde allt för att psyka mig. Kalle skickade in att han behövde ett rim på wokpanna - efter att vi såg Ken Ring rimma wokpaina på klappa till aina i Morgonsoffan häromdagen - och Kerstin fick igenom ett mail om en Sp*rströja. Wokpannan vågade jag inte gå loss på för ingen fattar vad aina är, men Sp*rs fick jag i alla fall håna lite. Värt.

Jag är något ovan att köra bil i mörker upptäckte jag också igår så det var tur att det var biltomt i Norrköping när jag gav mig hemåt efter sändningen. Särskilt med tanke på att den staden också envisas med trådbussar och enkelriktade gator och sådant. Man är alltid rädd när man är där.

Nu ska jag fortsätta fira jul tror jag. Eller också går jag på juldagsbiben på direkten.

God jul! *Med Karl-Bertils målbrottsröst*

tisdag 23 december 2008

Nytt år, nytt hår

Eftersom att Uppsala saknar frisörer brukar jag passa på och klippa mig hos Linda nere på Hårateljén när jag är i Linköping. Jag brukar vara sjukt dålig på att förklara hur jag vill ha frippan, men hon fattar ändå. Det gör inga andra frisörer. Därför is Linda da shit.

Så nu är jag inte bohem längre, även om skägget sitter stabilt kvar på käken. Det åker aldrig bort - och särskilt inte på vintern. Allt för att slippa bära halsduk.

Nu har jag köpt klart alla julklappar utom en, men det är till farsan så det ordnar sig. Kan väl inte påstå att jag är jättenöjd med klapparna, utan att för den skull vara missnöjd. Nollställd kanske man kan benämna min känsla inför årets julshopping. Nästa år kan vi väl ställa in det här?

Ikväll åker jag till Norrköping för direktsänd radio, och då och då hugger det till en smula av nervositet. Fast då tänker jag att antingen så går det bra eller också går det åt helvete, så det är bara att borra ner huvudet och köra på tills hjässan slår i kaklet. Nu kör vi!

måndag 22 december 2008

Erövrar nytt medielandskap

Bloggvärlden har jag redan erövrat, och tidningskontinenten lade jag under mina fötter under 90-talet med några oerhört lästa artiklar i lokalpressen. TV-sfären annekterades tack vare min berömda intervju med Tommy Svensson i mellanstadiet samt den kultförklarade kortfilmen Fäst på fest. Nu ska dock den mediala tredje riket befästas en gång för alla. Jag ska bli radiostjärna.

I morgon, dan före dan, är jag med i panelen i Sveriges Radio Östergötlands rimstuga under ett tretimmarspass på kvällen. Jag räknar naturligtvis med att dominera fullständigt, och vad jag grundar det på har jag ingen aning. Men hur som helst ska det bli väldigt spännande och utmanande, som det heter på sportstjärna-som-föreläser-svenska.

Jag tror att det går att lyssna på nätet för den som är intresserad av att höra mig choka inför hela det östgötska folket. Sändningen börjar kl 21 på P4 Östergötland.

Samtidigt måste jag lyfta det faktum att jag faktisk har en del radiovana sedan tidigare. Jag var ju till exempel ankare i det lag som vann länstiteln i Vi i Femman och jag har intervjuats i radio så sent som för ett och ett halvt år sedan från ett regnigt Roskilde. Så situationen är inte helt obekant för mig - samtidigt som att det är lite som att hoppa ner i djupa delen av bassängen med blyskor på fötterna. Troligtvis drunknar jag, men mot alla odds kan jag överleva.

söndag 21 december 2008

Till Yngves men inte längre

Det blev en mycket trevlig kväll i går. Efter några glas bag-in-box och en finare pyttipanna med mor och far hoppade jag på cykeln och tog med till Gustav Adolfs Gata för lite festligheter hemma hos Per. Laktos-Erik var också där och vi gick igång med Stellan och vodkadrinkarna. Vi avhandlade många intressanta diskussioner som varför Blondinbella är störst i Sverige och varför så få personer med invandrarbakgrund läser på högskola.

Efter några timmar dök också Aspeqvist och Oskar upp med två donnor vid namn Filippa och Sara. Mycket trevlig att återse de två gossarna och det blev en hel del catching up gjord.

När ölen tog slut ville vi gå till Hamlet för det var ända stället som har öppet efter ett och inte tar inträde, men Aspeqvist vägrade gå dit på grund av dess något tveksamma klientel, så det slutade med att vi gick till Yngves Livs och köpe folköl 3,5 och chips istället och gick tillbaka till Per. I solidaritetens namn fick alla gå tillsammans även om Per och Laktoset lika gärna hade kunnat gå själva.

Klockan fyra blev vår värd trött och då valde jag att cykla hemåt. Det var en riktigt skräpcykeltur genom staden ut till Lambot, men det var bara att bita ihop och tänka på att jag snart skulle nå sängen. Så jag bet ihop mer än vid röntgen hos tandläkaren. Och till slut nådde jag Bygdegatan och kunde somna framför ett avsnitt av 30 Rock.

I morse gick jag upp klockan två. Mamma var inte alls imponerad. Men hey! Jag är bara 25 år gammal.

Till sist. Blondinbella är störst för att så många i åldersgruppen 12-19 kan identifiera sig med henne och att så få invandrare läser på högskola beror på strukturella problem i samhället. Folkbildaren slår till igen.

En hyllning till Horace

Visserligen har jag läst alldeles för lite av Horace Engdahl för att kunna bedöma honom som litterat, men av hans kommentarer som då och då citeras i dagspressen har jag sett något av en idol.

Nu avgår han som ständig sekreterare för akademin och Peter Englund, en författare jag sökte upp en historisk roman av så sent som under lördagen, tar över, och jag hoppas att Englund kan fortsätta bära fanan högt. Horace har varit ett språkligt vinst-varje-gång när han har uttalat sig om olika språkliga och litterära frågor.

Jag kan bara, för att illustrera hans storhet, citera det Engdahl säger sedan han har offentliggjort att hans roll som ständig sekreterare har allt utan att överlämnats till efterträdaren. Han pratar om huruvida han har utvecklat akademin eller inte och påstår att "man inte kan tillämpa denna vedervärdiga managementjargong på en inrättning som Svenska Akademien."

Den dagen jag klarar av att använda ett begrepp som "vedervärdig managementjargon" i en löpande text utan att det låter tillkrånglat är jag klar som skribent. Till dess fortsätter jag att sträva. Horace är stor.


Fotnot: På nattygsbordet just nu: Peter Englund - Silvermasken

lördag 20 december 2008

Gick en sväng på stan

Var nere på stan och kände pulsen här efter lunch. Mycket var sig likt i barndomsstaden men en hel del var nytt. Till exempel kan man nu köpa Stella Artois på bolaget vid Gyllentorget - och det är naturligtvis en förbättring av oöverskådliga proportioner.

Ett fenomen som var sig likt var att jag inte kände igen en enda person. Förr i tiden kunde man ju inte röra sig många meter utan att i alla fall hälsa på någon, men numera finns inga bekanta kvar. Eller också känner jag inte igen dem, eller de mig.

Men just innan bussbordning då jag gick och höll mammas inhandlade köttlåda på 15 kilo stötte jag på Laktos-Erik och hans pappa Kalle. Där återfann sig den familjära Linköpingsstämningen igen på ett julfryntligt sätt. Vid hållplatsen träffade vi mammas kusin och min syssling också, men det fattade jag inte om förrän mamma berättade det för mig på bussen efteråt. Man kanske borde ha hälsat med andra ord, de var ju ändå släktingar. Det är i sådana stunder man ångrar att man aldrig började släktforska.

Nu ska jag se klart There will be blood som jag somnade till igår. De har just hittat olja, så nu är det sjukt spännande att se hur det går för Daniel Day-Lewis och hans döve son, samt hur det går för storebrorsan i Little Miss Sunshine som verkar mer än lovligt religiös. Jag anar trubbel.

Sen, i kväll, ska jag till Per och dricka rusdrycker. Misstankar om att det kan bli skoj finns.

fredag 19 december 2008

Såg en hemlagad festmåltid framför mig

Efter två timmars fetstress efter jobbet kunde jag till sist sjunka ner i ett SJ-säte och slappna av. Jag hade fått med mig all packning och kommit i tid till tåget, och överlevt skräckhugget när det ett tag verkade som att min SMS-biljett (vad är det för jävla påhitt?) inte var giltig. Allting ordnade sig fint.

Jag klarade också helt utan problem att medelst buss ta mig till Lambohov när jag väl var framme i gamla Linköping (obs ej Gamla Linköping - stor skillnad). Men när jag kom hem till min uppväxts trygga punkt möttes jag av ett nedsläckt hus. Pappa var i Eskilstuna hos farmor och farfar och mamma på jobbet. Dessutom har Hannes tydligen flyttat till Oslo och Love till Skåne.

Så istället för en rykande potatisgratäng, en oxfilé på 500 gram och fyra liter rödvinssås fick jag rota upp en matlåda och börja micra. Kanske inte ett antiklimax, men det var i alla fall inget klimax. Det var någon form av medianvärde.

Så nu sitter jag här och har FF. Det var roligare förr kan jag säga.

Natt i en stad

Om jag kunde tiga likt natten gör
Skulle jag tiga och le mot dig
Men natten har tigit i tusentals år
Så som du tiger mot mig

Det är en sanning att Uppsala avlider och dör varje sommar, men nog är det lika sant att staden är minst lika frånfällen vid halv fem-tiden på vardagar. Det är en märklig känsla att promenera genom staden utan att knappt möta en enda människa. Och de få personer man trots timmen möter blir man livrädd för och försöker till varje pris undvika genom att kasta sig in i närmsta gränd. Det kan ju vara knarkare eller destruktiva ungdomar eller gängmedlemmar eller vad som helst.

Å andra sidan är säkert alla andra nattvandrare lika misstänksamma mot mig som jag är mot dem. De ser ju en hålögd, morgonsur snubbe med usel hållning som går fort och målmedvetet i deras riktning. Om jag mötte mig själv skulle jag undvika mig.

I morse var jag dessutom oerhört illamående av någon anledning. Jag funderade på om jag kunde vara gravid, men slog den tanken ur hågen då jag saknar vissa vitala grundförutsättningar såsom livmoder. Var skulle jag ha fostret liksom? In a box?

Som tur är gick illamåendet över tack vare min morgonpromenad. Fast sedan, på tåget, såg jag en lättklädd bild på Katrin Zytomierska i en gratistidning och då blev jag dålig igen. Osportsligt gjort av Metro.

Igår blev det ännu en trevlig kväll. Efter skönaste powernapen efter jobbet på eftermiddagen kom Becks, hemma från Eng-er-land, Emma och Kalle förbi för lite samkväm med vin, trevligt samtal och YouTube-extravaganza. En något mer vuxen avslutning på terminen än den vi hade 2006 då ÖG-korridoren i stort sett revs i efterdyningarna av en Moneybrother-spelning på Katalin. Likväl förbannat trevligt igår.

I dag far jag söderut, mot tätorten på slätten och julfirande på släkt och vänner. Också nice.

torsdag 18 december 2008

Lilla julafton på Studentvägen

Merde, vad jag är trött. Men annat var inte att vänta då jag i princip har avverkat ett morgonpass på ARN nu. Klockan ringde 04.15 i morse/natt, och det kändes som att jag inte ens hade somnat. Nog om min trötthet, den vill jag inte trötta ut er med.

Se där. En ordvits som inte ens är en riktigt ordvits. Oerhört västkustskt.

Igår firade vi traditionsenligt lilla julafton. Bra uppslutning från samtliga håll måste jag säga, och snart var vi ett dussin glada vänner i vår trea. Jag inledde kalaset vid fyrahugget med att göra ett gediget arbete vid skinkgriljeringen. Sedan anslöt Kalle och Lill-Esh med potatis och sill, varpå en tentastinn Jesper gjorde entré.

Äggansvarig Vingård, köttbulle-Dennis med Frimodig och Isac i släptåg, Björn och Elin med efterrätt och Ella med prinskorv anlände sedan i en strid ström lagom till det att glöggen var varm. Sist men inte minst kom Esh hem, och han överraskade med vörtbröd och edamer. Det var i sanning upplagt för fest.

Det blev ett stökande och rumstrerande i mitt lilla kök, och jag kände mig som mormor Eivor i högform där jag stod bland grytor och uppläggningsfat. Till sist blev det dock ordning på torpet och vi kunde gå loss på julbordet - som har blivit en årlig traditiion vid det här laget. En mycket trevlig sådan.

Jag och Esh smakade av vår jumboflaska rödvin till maten och en och en halv liter senare var den tom. Inte konstigt att jag är lite seg i skallen idag...

Då maten var äten blev det julklappsbyte efter känt mönster. Alla bidrog med varsin klapp där 50 kronor var satt som övre gräns. Vinstlotten drog nog Elin som fick ett mjuktennisset. Jag fick - jag är som en magnet - en flaska vin. Hadersomnämnande måste Dennis present få: En halmbock. Kunde Vinet vara annat än helnöjd? Ja, det kunde han.

Barnen, som höll sig i skinnet på ett bra sätt, men inte för bra för då blir det tråkigt, blev till sist trötta och då gick nästan alla föräldrar hem. Till slut var det bara jag och mina två pappor Kalle och Esh kvar, men inte ens vi orkade åstadkomma något mer dekadent beteende. Det var paltkoma med plusmeny som gällde, och vi tackade för oss ganska snart.

Jag och Esh avslutade kvällen genom att lämna disken åt sitt öde. Det är nog lika bra att slänga den servisen och köpa en ny. Eller så får den stå till mellandagarna, och så kan man spränga den ren med nyårsraketer.

Men vad är väl lite disk mot en trevlig julkväll i goda vänners lag? Absolut ingenting.

Till sist. Västkustskt. Smaka på ordet. Västkustskt.

onsdag 17 december 2008

Som ett barn före julafton

Här sitter jag, efter klockan ett, som ett annat mähä och gör inget vettigt. Men det är så härligt att falla tillbaka i mina gamla rutiner igen: Saker gör man på natten, sover gör man mellan 03 och 12. Jag har uppenbarligen valt fel yrke.

Älskar dock känslan av att sitta och se fram emot morgondagens sovmorgon. Alla de klassiska förberedelserna ska göras. Och med alla menar jag att stänga av ljudet på mobileo, så att jag inte blir väckt av någon arbetsgivare.

tisdag 16 december 2008

Folkbildaren går på bio

Plötsligt har jag insett varför svensk film så ofta dissas rakt av. Det är för att folk producerar och ser filmer som Se upp för dårarna. Eleverna fick se den idag, och jag är ju inte den som säger nej till att gå på Folkets Bio så jag hakade på.

Nu var det väl ingen Tre Solar direkt, men ibland var dialogen och skådespelet så stolpigt att det kröp i mig. Du vet att en svensk film där repliken "You go girl!" används, utan att ena handen är lyft, redan i inledningen inte kommer att vara den där hjärnstartaren som i alla fall jag i regel är ute efter när jag ser på film.

Detta sorteras under avdelningen för aktuella filmrecensioner.

Idag var det också sista dagen på VFU:n för min del den här terminen, och det känns skönt att slippa de vedervärdiga mornarna. Samtidigt kör jag morgonpass på ARN på torsdag och fredag, så det blir ju inte direkt sovmorgon trots detta. Uppstigning klockan 04.15. Hurra.

En sak jag har lärt mig under den här praktikperioden är att det inte är särskilt lättjobbat under slutet av terminen. Dels rycks undervisningen sönder av diverse aktiviteter som bio, innebandyturneringar och luciatåg, och dels är eleverna extra rabiata när de vet att jullovet lurar runt knuten. Lagom svårt att få redan omotiverade elever att göra något vettigt under de omständigheterna.

Brorsan meddelar nere ifrån Skåne att dagens stora händelse, jordskalvet, var en riktig alibihappening. "Löjligt med bara 4-5 på r-skalan" skrev han i ett SMS i morse, så det var med andra ord en Ryanair-jordbävning. Alltså en jordbävning rent teoretiskt, men helt utan klass och alla de finesser som man vill ha. Typiskt Skåne att börja hajpa en sådan sak. Tacka vet jag de asiatiska jordbävningarna - där snackar vi Emirates-klass.

En jordbävning orsakas för övrigt av att kontinentalplattorna kolliderar och så. Som den folkbildare jag är vill jag alltid sprida kunskapens ljus i detta allt mer kompakta intellektuella vintermörker.

måndag 15 december 2008

Sången om Asplund

Tempot är hårt uppdrivet
Till vila finns ingen tid
Man är som en urkramad trasa
När skiftet är över

Det här var sista gången jag jobbar efter praktiken. Det är inte en rimlig arbetsbörda. Särskilt inte på måndagar.

Det var sista gången i år i alla fall. (Praktiken tar slut i morgon.)

söndag 14 december 2008

Känn ingen sorg för mig Anders Borg

Jomenvisst. Det gick att ha kul i Göteborg också. HPW. Staden steg ett snäpp i mina ögon efter gårdagens Arsenal Sweden-julfest. Den är nu uppe på snäpp ett på stadsskalan.

Gick upp våldsamt tidigt i går morse och var naturligtvis episkt trött. Var tvungen att springa till tåget, och hade det inte varit för en oerhört vältamjad (och väntad) SJ-försening hade jag stått där och sett jävligt dum ut. Ibland har man tur, men samtidigt har man den tur man förtjänar. Jag förtjänade helt enkelt inte att missa det tåget.

Byte i Stockholm där Kanonmagasinet-Kaj anslöt. X2000 via Katrineholm där Luks och Lander anslöt. I Skövde anslöt Sunken. Kaj ville ha öl hela resa, och hade till och med försökt köpa en pint på centralen. Han var nog orolig över att han inte skulle hinna bli tankad, men den oron visade sig vara helt obefogad.

Vi kom fram till Götet och skrattade åt trådbussarna ett tag innan vi faktiskt hoppade in i en och åkte till Majorna och Jeffreys Pub. Först var jag lite tveksam till stället som kändes småsunkigt, men när ölen bara kostade 33 kronor blev jag säker på stället. Naturligtvis satt de två goa gubbar i GAIS-tröjor i baren. GAIS-tröjor. I december! Göteborgare, alltså...

Det blev en trevlig kväll där jag fick träffa flera bekanta från medlemsresor och andra besök i London. Gjorde också några nya bekantskaper. Och så drack jag en hel del öl. Överdrivet många, kanske en opartisk bedömare skulle påstå. Men den opartiske bedömaren kan dra åt helvete, säger jag då.

Avslutade kvällen på hotellrummet där Kaj och Lander trampade igång en diskussion om sportjournalistik. Jag höll med Kaj om allting, mest för att provocera Lander. Det var kul.

I morse vaknade jag med fett skallebank, och jag kan erkänna att jag var smått sliten. Det blev dock inte en av de monsterbakfyllor jag har ådragit mig under de senaste månaderna. Orkade till och med ner till frukosten och tog mig an ett lass välstekt bacon.

Under förresten hur Lander och Luks (eller Wukash som han också är känd som) mådde i morse. De tyckte att det var en bra idé att lämna Göteborg redan klockan åtta på morgonen. Kan tänka mig den tågresan från helvetet.

Därefter var det bara att hoppa på X2000 och återvända till rätt sida av landet. Det var tryggt att närma sig Stockholm igen efter den psykiska stress Göteborg innebär. Men sedan insåg jag att jag hade kommit fram till t-centralen vilken måste vara Sveriges mest osköna plats. Den där tokstressen som bara existerar där är ångestframkallande. Till sist, när Uppsala närmade sig efter tågbytet, kunde jag andas ut.

Nu jävlar blir det pizza. Men det blir ingen Azteka idag för den orsakade tombola i kistan förra gången. Jag kör på ett säkert kort: Capricciosa.

fredag 12 december 2008

Från en väderzon till en annan

Så här långt idag har jag färdats cirka 15 mil allt som allt med Upplands Lokalstrafiks förträffliga länsbussar. De som bara i undantagsfall krockar på smala vintervägar i Norduppland. Och mer ska det bli.

Dagen inleddes klockan med militärväckning (visst är det ett begrepp?) och buss mot nordväst. Kalle hävdade häromdagen att "Våla", där jag gör praktik, ligger rakt norrut men den som har någon som helst kartförståelse kan enkelt se att så inte är fallet. Ibland är han bra dum den där Kalle. Typ på en flundras nivå.

Det intressanta med att åka från Uppsala till Våla är den distinkta skillnad på väder mellan de två platserna. I Uppsala vaknade jag till liv av ett stilla decemberregn, medan Våla mötte mig med total snöstorm. Och det är inte första gången det är sådan markant skillnad. Jag har aldrig fattat riktigt var gränsen går mellan dessa två väderzoner då jag i regel sover vid den magiska övergången. Ett delikat fenomen hur som helst.

Väl i Våla bjöds vi på Luciatåg. Det var ganska vackert även om tärnorna hade lite för svagt magstöd samt för mycket av Carola-wailande för min smak. Sedan satt jag vid åttorna och de beter sig i regel ganska dåligt och snackar sönder min hjärna till deg under alla skoldagar. Luciafirandet var inget undantag.

Sedan såsade jag mig igenom resten av dagen. Tog bussen från snöyran till regnet, innan jag väl hemma kunde sitta och stirra ut i tomma luften i en halvtimme innan nästa buss väntade på att ta mig ut till kära gamla Arlanda. Här är det inte alls särskilt mycket Luciastämning. Inget glitter i hår eller tända ljus eller något. Stor besvikelse.

Innan jag slutar kl 21.30 ska jag unna mig en tung anrättning från Donken uppe i Sky City. Det är vad som får mig att hålla humöret uppe just nu. Det och tanken på att få åka till Götlaborg i morgon bitti.

onsdag 10 december 2008

Provocerande och fräckt

Vid minst tre tillfällen i mitt liv har jag råkat ut för så kallade skämtsamma mobilsvar. Det går ut på att den jag ringer upp har ett svar som luras:

"Tjena, det är Klas-Kristian (hypotetiskt namn). Hallå grabben, läget? Okej. Men du jag är inte här nu så lämna ett meddelande efter pipet."

Då blir man ju lurad att börja samtala redan efter "Tjena, det är Klas-Kristian" och sedan kommer den så kallade "knorren" på slutet och så stor man bara där. Förnedrad. Känner sig smutsig. Och dum, som gick på den enkla. Det är sådant som leder till en bubblande ilska inombords, och får man inte utlopp för den kan det leda till högt blodtryck och hjärtsjukdomar. Vill ni ha det på erat ansvar, skämttelefonsvararinspelare?

Något annat som är mycket provocerande och fräckt är när Esh ringer min mobil kl 07.30 på min enda sovmorgon den här veckan. Mycket dålig start på dagen, måste jag säga.

tisdag 9 december 2008

I'm going back to Göteborg 2

Nu gör jag det.

Jag ska ge Göteborg en ärlig chans. På lördag tar jag tåget kl 07.09 - bleurgh, som Liz Lemon säger - till (hand upp) bästkusten (hand ned) och Arsenal Swedens julfest. Om inte ens det blir en höjdare, då ger jag upp Göteborg för all överskådlig framtid. Hör du det Göteborg? Det blir din allra sista chans.

Bara för det lär jag bli överkörd av en trådbuss spårvagn och dö ihjäl.

Idag har jag hållit i två svensklektioner och en gick bra med elever som gjorde det de skulle och en gick dåligt med elever som inte gjorde det de skulle. Fast i den dåliga klassen var han-den-bråkige-som-påminner-lite-om-Eshs-bror-Joel på lektionen för en gångs skull, och då blir det alltid stökigt. Lika med inte mitt fel.

Nej, jag tycker inte heller att jag skyller på eleverna när lektionerna inte går som jag har tänkt.

Efter praktiken har jag skrivit en text till Kanonmagasinet och så har jag sprungit en runda. Det kändes på flåset att jag inte har tränat på ett par veckor och när jag råkade ta rygg på typ Gebrselassie där framåt slutet var det som om The Bride hade gjort The Five Finger Death Punch på mig, för hjärtat exploderade. Nu har jag lärt mig att inte ta rygg på världsrekordhållare i maraton. Samt att jag ska försöka vara mer konsekvent i min löpträning.

En annan sak jag, apropå Göteborg, har lärt mig idag är att Bruce Springsteen är en ganska duktig musiker ändå. Så nu är det uppenbart att jag snart är vuxen/gubbe. Bara en sån sak.

måndag 8 december 2008

Skolungdomarnas fullmåne

Vi vet att folk blir dumma i huvudet när det är fullmåne. Det har en gammal kursare till mig bevisat genom empiriska studier då han körde t-bana i Stockholm. Han påstod en gång att folk blir extra dumma i huvudet i samband med fullmåne, så jag ser ingen anledning att tvivla på det.

Jag har empiriskt bevisat att skolungdomar på högstadiet blir dumma i huvudet på måndagar. Det går ju för satan inte att ha vissa i möblerade rum. Vissa kan man inte ens ha i omöblerade rum (min VFU-skola håller på att flytta till renoverade lokaler så vissa rum är faktiskt omöblerade). Det är det enda som är positivt med depression-tisdagarna - att eleverna har fallit in i ett mer normalt beteende då.

Annars hade jag en bra dag på praktiken trots att jag hade vänt på dygnet löjligt mycket i helgen och bara sov max två timmar i natt. Jag måste, måste sluta tonårssova. Det är helt orimligt att vara vaken till efter tre på söndagsnatten för att man sov till kl 13 dagen innan. Särskilt orimligt blir det när man faktiskt hade ställt klockan på 10 för att slippa vara vaken på natten, men stängt av larmet och somnat om på ett osunt tillfredställande sätt.

Jag vevade av två engelsklektioner och en svensklektion som om jag aldrig hade gjort något annat. Att eleverna sen inte fattade allt eller gjorde riktigt allt de skulle är ju knappast mitt fel. Jag sveper bara fram curlingstenarna, sen är det upp till ungjävlarna att sopa och se till att ta så många poäng som möjligt.

I kväll ska jag tvätta mina lakan. Det finns alla förutsättningar för en riktigt boring kväll med andra ord. Fast ni känner ju mig - jag är inte den som klagar i onödan.

söndag 7 december 2008

Så gick ännu en lördag

Det blev en småtrevlig lördag i går. Inledde a la mjukstart med lång sovmorgon och följde sedan upp med en längre surfrunda innan det blev O'Learys med Fred the Head, Smögen och två av deras polare. Då Arsenal vann var allt frid och fröjd och det var gott att få en Heineken igen.

Efter matchen mötte Arbetar-Esh upp och vi gick förbi Dennis, skrämde slag på lille Isac när vi stövlade in i lägenheten och hängde där ett slag.

Jag snodde med mig ett gäng fina fulöl från Dennis och knatade bort till Kantorn där Fred höll en grabbig förfest. Vad är det med Kantorn och grabbighet förresten? Jag har nästan aldrig varit på en förfest därute där tjejer har varit inbjudna. Uppsalas hockeygrabbepicentrum tvivelsutan.

De andra på festen hade köpt förköp till nation, men eftersom att det bara är bögar som köper förköp kände jag av kön till Smålands ett ytterst kort tag. Sedan kom jag på hur oerhört mycket det suger att stå i kö samt hur dubbelt tråkigt det är att stå själv i kö, så jag valde abort mission och gick hem istället. Fick bli en avrundning med en whiskey framför datorn i stället. Gott så.

Idag är målet att skriva texter till Kanonmagasinet samt förbereda en engelsklektion till i morgon. Det finns att göra ikväll med andra ord...

Det ska inte bli kul att gå upp kl sex i morgon bitti. Jag kommer att hata Martina och Olle i Morgonpasset i P3.

lördag 6 december 2008

Öl är gott

Den vita månaden är död. Länge leve den vita månaden.

Igår tog jag det enhälliga beslutet att bryta min vita månad - som blev 25 dagar lång. Kalle kom över med en påse öl och så satt vi och ljög lite och lyssnade på musik som jag illegalt laddade ner gratis utan att betala. Det var dock oerhört städat jämfört med hur det kan se ut när jag och Kalle går loss.

Men det ska erkännas. Vid kl åtta i morse vaknade jag av en sprängande hufvudvärk. Det var mycket ovärt. Fyra timmars sömn till var dock det som krävdes och så var jag fit for fight igen. Mitt beslut att sluta gå på nationernas klubbar står dock fast ett tag till. I alla fall året ut.

Nu ska jag gå till O'Learys med Fred the Head och Smögen. Arsenal får jävlar i mig se till att vinna den här gången, för det brukar laget aldrig göra när jag går dit. Kanske unnar mig en öl eller två.

Dekadensen så svår

  • 40 skadade på technofest
  • TV: ”Idol”-tårarna
  • Avril räddade Alice
  • Robin upprörd: Det känns skit
  • ”Jag menade inte att stjäla något”
De fem översta nyheterna på Sveriges största nyhetssajt en vanlig fredagsnatt i december. Tre nyheter om Idol. En om OJ Simpson - vadå 90-talet? - och en om Göteborg.

Varför reagerar inte folk? Borde inte någon säga ifrån att dessa nyheter inte betyder ett enda någe? Panik är fel ord, men jag känner stor uppgivenhet. Det här är inte ok. Det här är fel på så många sätt att inte ens Steven Hawkings kan räkna dem. VEM BRYR SIG OM DETTA SKRÄP?

Ville bara dra en gräns och statuera min opinion. Dessutom måste jag sluta besöka Aftonbladet.se. Min norske bror har fortfarande alltför stark påverkan på mina surfvanor.

fredag 5 december 2008

Otur på strukturnivå

Säga vad man vill om mig, men jag har sannerligen ingen tur med mig vad det gäller de stora strukturella omvälvningarna i samhället. Eller förresten, säg fan inte vad man vill om mig. Det kan utmynna i mobbning och/eller pennalism av den värsta sort - nätbaserad sådan.

Till exempel. Min generation var den första som fick gå i skolan sedan den stora decentraliseringen genomfördes i början av 90-talet. Skolan separerades från staten och kommunerna fick gå loss med nedskärningssaxarna tills nära nog ingenting återstod. Därmed fick vi gå i en skola där lärare efter lärare blev utbränd, i klasser där det trängdes över 30 elever och fick läsa skolböcker där Jugoslavien och Tjeckoslovakien beskrevs som europeiska länder.

Och så tycker man att det är märkligt att så många av ens jämnåriga och några år yngre medmänniskor visar upp en sådan skrämmande okunskap om så mycket. Jag påstår inte att jag är en Einstein, men för många verkar det vara fult att vara allmänbildad och besitta mycket kunskap. Skolans utveckling under de senaste 20 åren har en stor del i detta.

Vidare tecken på min samhälleliga otur. Jag är en av de sista som tvingas gå detta skämt till lärarutbildning. En stor uppröjning kommer att genomföras, och om tio år kommer alla pekaskratta åt mig när jag visar upp min examen från 2009.

Vill ni ha fler bevis? Kanske detta duger. När jag ska ut på arbetsmarknaden har världen drabbats av den värsta ekonomiska krisen sedan depressionen och jag kommer att få så här många jobb: 0.

Min och mina generationskamraters strukturella otur vet inga gränser. Vi är Alexander Lukas raka motsats.

torsdag 4 december 2008

Se den, se den

Jag och Esh och Vinet var på en mycket kompetent rulle igår på Filmstaden. Vi såg den ganska hajpade De ofrivilliga av Ruben Östlund och den satt som en biljardkö i bröstet. Så många klockrena scener om ett svenskt folk som kan visa sån fruktansvärd flathet och brist på civilkurage, om meknismer i ett grabbgäng och om ett kallt samhälle. Det var som om Roy Andersson hade spelat in en dokumentärfilm.

Det var en film som säger mer om det svenska samhället än alla idiotiska och meningslösa idolaktiga program på tv, media- och modebloggar och skvallernyheter i kvällstidningarna tillsammans. Det är underbart att uppleva något som faktiskt säger något emellanåt, bland all kloaksörja som flyter omkring i vår närhet.

Och när ni har sett De ofrivilliga ska ni se Östlunds förra film Gitarrmongot som också tecknar en bild av Sverige på 2000-talet. Jag har sagt det förr: Ni som har problem med svensk film borde ge även dessa filmer en chans, och sedan sluta vara så in i helvete principfasta.

För övrigt älskar jag att vara på Arlanda. Hade glömt hur fantastiskt det är här ute på vintern.
*Tar ner armen*

onsdag 3 december 2008

År 0

Den kristna tideräkningen utgår från Jesu födelse. Muslimerna utgår från året då Mohammed flydde till Medina. Jag, som är fundamentalistiskt profan, utgår från idag. För idag var dagen då Schenker levererade. Nu är datorn hemma. Det är lycka i en liten wellpapplåda.

Nu har jag ägnat hela eftermiddagen åt att styra upp länkarna i webbläsarlisten (jag tog ledigt från VFU:n för att "planera" idag) och jag har även börjat uppfostra lösenord och användarnamn på en hel massa sajter. Jag börjar långsamt vänja mig vid Dell Studio. I think this is the beginning of a beautiful friendship.

Nästa steg blir att lägga in musik. Det skall bli mig ett sant nöja.

tisdag 2 december 2008

Veckodagarnas svar på november

Tisdag är den absolut sämsta dagen på hela veckan. Ja, naturligtvis inte när man pluggar för då bryr man sig fuck all om vilken veckodag det är. Men när man jobbar/är på ett jobb men inte får lön är tisdagen en riktig kölhalning.

Måndagen överlever man tack vare adrenalinkicken som sätter in när klockan börjar härja kl 06.00 och man tror att ryssen kommer. På måndagar har folk ofta något kul att berätta om helgen och det finns alltid någon ny härlig utmaning att bestiga. Dessutom brukar måndagar vara dagen man tar tag i sitt liv på olika sätt; går och handlar, tränar eller har ett mysigt adventsfika med musttest tillsammans med Esh, Nickle, Kalle, Lill-Esh, Vinbög och Anders i Eshs arbetslag. Apotekarnas var för övrigt godast. Som väntat.

Men på tisdagen finns inget adrenalin kvar. När man vaknar inser man hur skrämmande långt det är till helgen och man vet verkligen inte hur man ska överleva tre mörkeruppstigningar till på en vecka. De härliga utmaningarna från måndagen har vuxit till oöverstigliga problem på tisdagen och ingen lösning finns i sikte. Dessutom regnar det alltid på tisdagar. Och dessutom är det mörkt dygnet runt på ett alldeles särskilt sätt på tisdagar. Tisdagsdepressionens mörker brukar den kallas i folkmun.

På onsdagen vaknar man med hopp trots allt. Men ganska snart inser man att onsdagen alltid bjuder på en extra lång dag som aldrig tar slut. Visste ni att onsdagsdygnet har 30 timmar?

På torsdagen lever hoppet med en hela dagen. Mantrat är "en dag till, sen helg, en dag till, sen helg" och till slut smattrar det som en Fattarulåt i hjärnan när ungjävlarna i skolan är jobbiga eller när kopiatorn krånglar eller när man trampar i en blöt fläck i bara strumplästen. När man åker hem på torsdagen är bröstet fyllt av tro. Jag kommer kanske klara av den här veckan också.

Sen kommer fredagen. Som en kyld Tuborg på ett dammande och svettigt Roskilde. Som ett Fabregasmål på San Siro. Som att ta mark efter en hyperturbulent inflygning. Det är en lättnadens eufori som sprider sig i kroppen när man äntligen kliver av bussen inne i stan och är fri för en helg. Sedan, på kvällen, däckar man i soffan framför På Spåret. Men man är lycklig med det.

Lördagsöndag. Sen börjar samma race igen. I en aldrig avstannande loop. Det blir inte bättre än så här, gott folk.

söndag 30 november 2008

November kan dra åt helvete

Snart är november, månaden Marcus Birro träffande beskrev som en vällinggrå uppkastning häromnyss, historia för i år. Nu kan vi glömma detta årets rövhål i elva månader till och börja se fram mot härliga december.

För december är faktiskt härlig så länge man bortser från hets med julklappar och skit. Själv julfirandet har jag alltid gillat, att bara samlas i familjen och umgås under mer eller mindre avspända former. Det är också kul att komma till Linköping i jultider då alla gamla kompisar också i regel är där. I år får jag dessutom tillfälle att bevista klassiska X-mas in Hell, den traditionella julfesten jag, Aspeqvist och Fräschkalle instiftade 2003. I fjol missade jag tilldragelsen då jag var i London, men i år ska inget stoppa mig.

December innebär också anledningar att ses i kompisgänget i Uppsala, då vi brukar arrangera knytisjulbord. Numera är det inte så ofta alla har tid att ses, men förhoppningsvis kan alla se till att komma loss. Kalle och jag har löst planerat in det den 17/12 hos honom och Jesper.

Julmånaden är också den tid på året Arsenal brukar börja komma igång efter sin årliga svacka i november. Som idag mot Chelsea till exempel, även om det var en tjyvstart för december - men det är ju i alla fall första advent. HPW*.

I går kom jag äntligen i väg och såg Låt den rätte komma in på bio. Den minnesgoda läsaren vet att jag har ett speciellt förhållande till romanen som filmen bygger på då jag skrev B-uppsats på den i våras. Det är en roman jag verkligen gillar, och filmen levde upp till de höga förväntningarna. Regissör Alfredsson hade lyckats fånga bokens ton och känslan efter att ha sett filmen var lik den jag hade efter att ha avslutat romanen. Dessutom var de två unga huvudrollsinnehavarna strålande. Ni som har problem med svensk film borde ge den här en chans, och sedan sluta vara så in i helvete principfasta.

Det blev åtminstone en skön avslutningshelg efter en omskakande novembermånad - minns Imperialgate. Nu firar vi första advent med en skiva saffranslängd, och så ser vi fram mot december.

*Härligt, positivt, wow.

lördag 29 november 2008

Dagens ros

Tilldelas Esh för hans oehört gentila gest att lämna sin dator hemma när han for till Stockholm för flytthandräckning hos Nickel. Min tvättlördag blev 1000 % bättre i sällskap av en dator med Internetuppkoppling - för jag var tvungen att lyssna på The Webb Sisters på Myspys. Detta kunde nu genomföras. Tack.

Då dör jag inombords

Tvätta. Det är den absolut värsta vardagssysslan. Mina känslor för vad jag känner för tvättdagar kan bara jämföras med vad jag känner för Tottenham Hotspur Football Club. Varje gång jag tvättar går ännu en bit av min själ sönder, som Evel Knievels lårben krossades efter ännu ett dödsföraktande MC-hopp.

Det värsta är att jag inte längre har tvättstugan i samma hus som lägenheten. Jag måste alltså ut för att nå den. Nu kanske ni börjar koppla. Tvättningen, som jag hatar, blir ett projekt utan rimliga proportioner.

Tänk om det hade fungerat som när man bodde hemma med föräldrarna. Att man bara la smutstvätten i en hög någonstans, för att den sedan skulle komma tillbaka tvättad och vikt några dagar senare som genom ett under.

När jag blir rik ska jag aldrig tvätta kläder. Bara köpa nya.

fredag 28 november 2008

Lärarna och fredagen som försvann

Jag har jobbat till och från i skolvärlden sedan 2002. Framförallt finns det en likhet mellan de skolor jag har jobbat eller VFU:at på. På fredagar går alla lärare hem senast klockan ett. Halv två i yttersta undantagsfallet. Att se en lärare på en skola efter kl 14.00 är som att se en dront. Det finns liksom inte. Man är inte ens säker på om det någonsin har funnits.

Är det likadant i andra yrken också? Det tror jag inte. På mitt jobb på Arlanda till exempel, stänger de verksamheten kl 23. På Östgöta Corren där jag har tillbringat en hel del tid är det också fart fram till sena fredagskvällen. Likadant på telemarketingföretaget jag jesus-på-korset-led under en månad 2006. Lärarkåren är den enda kåren jag vet som inte behöver jobba på fredageftermiddagar.

Då säger säkert någon av alla mina lärarbekanta "men vi jobbar ju så mycket på kvällar och helger". Men varför då inte jobba till kl 17 som normala människor på fredagen och göra klart allting? Då slipper man ju jobba hemma.

Idag ute på praktiken var det extremt. Jag hörde det första trevlig helg:et redan vid halv elva, och sedan rullade det på med jämna mellanrum. Vid ett var jag nästan själv kvar, så då drog jag också. Det var lika bra i och med att jag rimligt nog valde att runda av den här hektiska veckan med ett jobbpass på ARN. Det var mycket ovärt att jobba kan jag avslöja då mina arbetskamrater inte har fått håna mig på grund av Arsenals mindre lyckade insatser i november - så nu tog de igen flera veckors hån.

Det är sådant som kan leda till massakrer. Men sådant ska man inte skämta om. Fast jag är allvarlig. Or am I?

I morgon ska jag sova tills jag vaknar. Jag överväger att stänga av mobilen. Men samtidigt kan jag inte min nya PIN-kod utantill. Att man alltid - ALLTID - ska råka ut för sådana här våldsamma problem. Säger som A. Strindberg: Det är synd om människorna. Och människorna i det här fallet är jag.

Till sist. Hoppas att många lärare blev provocerade nu. Det betyder att de tog åt sig.

torsdag 27 november 2008

Ett mindre glädjebesked

Nu jävlar i bussen är det nära. En ny dator kommer att dyka upp vilken dag som helst på Studentvägen, och det är veckans bästa besked (tätt följt av beskedet att Gallas fick kicken som lagkapten i AFC). I dagsläget har datorn statusen "levererad till transportföretaget" och kan jag min leveransrapportsgargong rätt så innebär detta att saker och ting har börjat röra på sig.

Det är härligt. Och positivt. Något av en wow-känsla rentav.

Det hade varit det allra bästa om datorn ville levereras i morgon, då det snart är helg. Förra helgen levde jag helt datorlöst och det var det drygaste jag har varit med om sedan jag redigerade ner en text på 13 A4-sidor om den tidigare Arsenalspelaren John "Faxe" Jensen till fyra sidor. Det finns ju för bövelen inget att göra.

Det skulle vara helt orimligt att städa igen, för jag tänker inte bli Eshs bitch på heltid och det här med att hålla på och gå ut och springa fungerar inte så bra när klimatet är som hämtat ur en rysk alkoholistdepressionsgruvfilm. Jag skulle kunna tvätta i och för sig, men det skulle också medföra att mitt liv nådde så allvarliga spänningsnivåer att om det var en film skulle den ha en åldersgräns på 65 år. Dessutom fick jag pengar den 25: e så jag kan lika gärna köpa min 60-graderstvätt på H&M.

Så det är bäst för Dells leverantör att leverera. Annars kommer Flogstavrålet förflyttas in till Studentvägen.

onsdag 26 november 2008

Dygnsrytm är inte min grej

Jag borde ha gått och lagt mig för två timmar sedan, men ändå sitter jag uppe och gör...ingenting. Problemet är att jag inte kan varva ner ordentligt. Och att alla bra tv-program börjar senare på kvällen. Och att Esh gärna använder sin dator när han är vaken, vilket rimligt nog leder till att jag får använda den först när han går och lägger sig (han har en normal dygnsrytm).

Jag vet hur trött jag kommer vara i morgon, men å andra sidan skulle jag vara trött även om jag gick upp klockan elva. Jag är som Jajje - blir alltid trött.

Kanske lika bra att jag går och lägger mig ändå. Men samtidigt vill jag inte missa Jon Stewart på Kanal 9.

Och det var här alla blev avundsjuka på Axels otroligt spännande och omvälvande liv.

Fast nu började Nickleback spela på Jay Leno. Det tar jag som ett tecken från ovan och verkligen rundar av den här dagen.

tisdag 25 november 2008

Till min bror - Hycklaren

Jag tror de flesta vet om att min lillebror Hannes har en blogg, vilken har fungerat som hans huvudsakliga sysselsättning under de 18 månader han har "vilat upp sig" efter den oerhörda ansträngning gymnasiet innebar. På denna blogg tvekar han inte att gå över anständighetens gräns, och begreppet PK existerar överhuvudtaget inte i denna nätpublikation. Senaste i raden av elaka inlägg är skämtet (?) om min stulna dator.

Jag accepterar självklart detta, även om jag kan tycka att det saknar finess och spets. Min åsikt är nämligen den att man får skämta om precis allting - så länge man håller sig i rätt forum. Därmed måste andra få skämta om allting, även om det kan vara känsligt för mig.

Hannes däremot tycker att det är okej att skämta om precis vad som helst, hur grovt som helst, men att bli utsatt för ett skämt av den elakare skolan är han alltför känslomässigt fragil för att klara av. Låt mig illustrera.

För knappt två månader sedan hade Hannes sin första uppkörning inbokad. Tyvärr råkade han gå dit en dag för sent, vilket jag - och de flesta andra - tyckte var osedvanligt klantigt. I anslutning till detta lade jag upp en inte helt och hållet sublim omröstning här i högerspalten på temat "Hur viktigt är det att gå till sin uppkörning på rätt dag?". Hannes gick i taket - på hans bekostnad var det verkligen inte okej att skämta och han i det närmsta tvingade mig att ta bort omröstningen.

En regel gäller alltså för Hannes själv, men en annan för alla andra. Jag tycker att det är hyckleri i dess renaste form.

Fotnot: Rubriken till det här inlägget anspelar på ett spår på min pappas första LP Eldsjäl som är betitlat Till min bror - Gycklaren. Eftersom att så skrämmande få av mina läsare framhäver mitt geni så får jag göra det själv: Rubriken fungerar på så många plan - personligt, audiotivt och innehållsmässigt. Så enkelt, så genialt.

måndag 24 november 2008

Likheten mellan Esh och Uppsala

Båda är insnöade.

Hahahahaha. Ha.

Lång dag. Först vik på VFU:n då min handledare var tvungen att gå hem och bajsa och sedan fotbollscup, där vi bland annat slog Sirius med 1-0. Det var inomhus om någon undrade och min vana trogen gick jag fram som en ångvält. Därav smärtan i bena just nu.

I övrigt hade jag en väldigt lugn och städad helg. Städade lite, svor över mitt kära Arsenal, hängde med Dennis och Jaypimp. Och den var vit. Päronsoda var det starkaste jag dröck, som man säger i Uppland. Jag kan också meddela att Epic Movie inte var så bra som man kan tro.

Till sist vill jag skicka en hälsning till Dell. SKICKA DATORN JAG BESTÄLLDE FÖRRA SÖNDAGEN GENAST! Era asgamar och lata IT-nissar. Hur svårt kan det vara att bara skicka en dator? Det är väl knappast som på Max att de tillverkar datorn efter att man har beställt? Sopor.

Imorrn lovar jag att göra en fullständig analys över min bror Hannes. Jag ska fokusera på att förklara varför han är en hycklare av sällan skådat slag.

torsdag 20 november 2008

Novembernostalgi på SVC

Trött på livet ILU efter dagens praktikattack styrde jag den berömda kosan mot det som var mitt andra hem (förutom ARN) under tre och ett halvt års tid. Jag gick till goda gamla SVC. Där bäddades hon, omgärdad av en kyrkogård där enstaka allhelgonaljus fortfarande lyste likt kattdjurens ögon under den mörkaste av savannätter, sakta in i höstens eftermiddagsskymning. Jag klev in genom den rejäla glasdörren och det var som att möta en mors omfamning. Jag var hemma.

Lugnet i korridorerna som endast störs av det bekanta surret från dataskärmar från 90-talet och det klapprande ljudet av klackarna på en littvettjej i stickad kofta och page, var bomull och balsam för en själ som inte har haft sovmorgon på fyra dagar. Det dova ljuset i korridoren utanför Karin Boye-biblioteket smekte mina gryniga ögon medan jag letade efter en ledig dator bland grammatiktragglande 20-åringar som pluggade i grupp. Jag var hemma.

En stund senare gick jag upp för den välbekanta, men så väl dolda bakdörrstrappan till Matikum för en kopp kaffe och en klassisk bacon och ägg-fralla. När kaffet sköljde ner de sista bitarna vitt bröd i mitt svalg slöt jag mina ögon och såg för mitt inre alla goda vänner jag har mött och lärt känna på SVC. Det värmde min permafrostfrusna lekamen. Jag var hemma.

Hemma. Man vet inte var det är förrän man kommer dit.

onsdag 19 november 2008

Ny materiell motgång

Min cykel, eller rättare sagt min på obestämd tid lånade cykel, är död. Eller kanske inte död, men i alla fall immobiliserad. Igår var jag på ILU en sväng efter praktiken för att jag saknar egen dator här hemma sedan Imperialgate (jag gillar att skriva Imperialgate för övrigt) och gjorde en extended surfrunda. När jag skulle åka hem på cykeln i snöslaskmodden se mitt lås till sist ifrån. Det har krånglat tidigare, men nu - i kylan - sa han ifrån en gång för alla och knipsade av nyckeln.

Det var bara att kasta det som återstod av nyckeln åt helvete, konstatera att jag aldrig mer kommer att använda den cykeln och knalla hemåt. Sedan åt jag köttbullar med potatis och gräddsås och krösamos vilket var delikat som ett Ikeabesök.

Idag har jag knappt gjort någonting på praktiken. Det var värt. Imorrn ska jag göra dessto mer. Det blir också värt. Och sedan är det bara en dag till helgen. Även det värt. Enda problemet är att det är idiotkallt ute. Ovärt.

tisdag 18 november 2008

Mycket snack om Pele´

Vill bara meddela att det är sååå 2007 att träffa Pelé. Been there, done that, bought the t-shirt.

Tro och tvivel

Då och då känner jag tvivel över valet att bli lärare. Särskilt när jag tilldelas ännu en fullkomligt meningslös uppgift om att till exempel definiera begreppet didaktik ur ett teoretiskt perspektiv. Då rör tankarna mer ett eventuellt avhopp från linjen än att ta examen.

Nu har jag dock tillbringat två dagar på praktik och har på den korta tiden på nytt övertygats om att det är jävligt kul att jobba som lärare. Jag blir också mer och mer övertygad om att det är på högstadiet jag vill jobba då man missar den sociala biten i väldig stor utsträckning på gymnasiet. Och det var den aspekten som lockade mig med yrket från allra första början. Jag kan inte påstå att jag brinner för att undervisa i grammatik eller litterturvetenskap - det är samspelet med eleverna som är det roliga.

Praktiken har gett mig ytterligare ett bevis på ILU:s totala inkompetens. Jag har lärt mig mer om villkoren för en lärare på två dagar än vad jag har gjort under hela övriga terminen. Avgå alla säger jag bara.

Att jag sedan måste pendla i sammanlagt två timmar om dagen är kanske inte världens roligaste pryl, men det är så sjukt mycket roligare att vara ute bland eleverna i verkligheten än i teoribubblan på ILU att det är värt varenda minut på bussen. Dessutom sover jag som ett litet barn på dit och hem.

Till sist måste jag som sig bör klaga lite. Hur tänker de egentligen med det här vädret vi har drabbats av? Surt och smutsigt sovjetslask och frysta regnskurar var man än tittar och mörkt dygnet runt. Okej om man bodde i Jukkasjärvi, för där får man acceptera sådant, men nu bor jag inte ens norr om Dalälven så det här är inte okej på något sätt. Jag kräver skärpning. Tänk att växthuseffekten skulle medföra något negativt, det trodde jag aldrig.

söndag 16 november 2008

King Kolo rättar

Ett fel smög sig in i föregående inlägg. Bussen till VFU:n går kl 07.05 och ingenting annat. Sovmorgon med andra ord.

Äntligen riktig utbildning

Hej,

Hur mår du? Jag mår bra.

Igår var jag i Västerås och hade styrelsemöte i supporterklubben. Det var trevligt och jag var fortsatt duktig och höll mig nykter. Den vita månaden är det nya svarta. Try it, you'll like it (Hannes).

Idag har jag inte gjort så särdeles mycket. Har mest ägnat mig åt att ta det lungt samt att börja fokusera på min Verksamhetsförlagda Utbildning som tar sin början i morgon. Jag är som vanligt placerad in the middle of nowhere så bussen går kl 07.00 och busskortet kostar facila 990:-. Men jag klagar inte, för det här ska bli sjukt mycket bättre än ILU. Har jag nämnt det? Att ILU är heeelt värdelöst? Om inte så vill jag bara säga att ILU är den sämsta utbildningsinstutitionen the world has ever seen.

Det enda orosmolnet är att jag inte har fått tag i min dataanalfabet till handledare då hon vägrar svara på mail. Instabilt. Folk som inte svarar på mail really grinds my gear, som Peter i Family Guy hade sagt. Detta särskilt som att jag lider av telefonfobi sedan Imperialgate.

Nu ska jag läsa på om vad jag egentligen ska göra under praktiken. Det måste ju i alla fall verka som att jag är förberedd.

lördag 15 november 2008

Mattis var bäst

Idag var jag och Esh på teater i 'fvudstaden Stockholm. Och det var inte på vilken teater som helst utan på Dramatenfilialen Elverket på fina Östermalm. Man tackar! Fast det var nära att det inte blev någon teater alls då Esh glömde biljetterna hemma så att vi missade tåget. Efter att ha tjuvåkt på X2000 kom vi dock precis i tid. Nästa gång utser jag enhälligt mig själv till biljettansvarig.

Uppsättningen för kvällen var Peter Birros ångestladdade Den ömhet jag är värd med bland andra Börje Ahlstedt och Ola Rapace. Det är en oerhört skitig skildring - både bildligt och bokstavligt - av människor som står och balanserar vid avgrundens brant (och stirrar ner för dess kant, som det heter i en berömd AnAx-låt (mitt och Antons band för tio år sedan)). Det är missbruk, misshandel, traumatiska barndomsminnen och sexuellt våld. Mer Lilja 4-ever än Sunes sommar med andra ord, fast inte riktigt med samma obehagliga eftersmak.

Bland skådespelarna övertygade naturligtvis Mattis - Ahlstedt - mest av alla. Han är bäst i allting han är med i, om det så är Ronja Rövardotter, David och Pärlan eller Stjärnorna på slottet. En idol. Måste även nämna Rapace oerhört deffade överkropp - vilken Zeus!

Efter teatern bar det av hemåt för en kväll med några illegalt nedladdade avsnitt av bland annat 30 Rock och South Park, samt några legalt inköpta avsnitt av Flight of the Conchords. Till detta serverades chirredirrelärre.

-Lugn hemmakväll? säger säkert någon nu förvånat.

Just det. Det är vit månad som gäller för mig. Kanske längre än så. Jag har blivit allergiskt mot algagol, då jag är bakis i upp till tio dagar efter en utgång numera. Ska testa det här med att inte hålla på och bli full hela tiden en sväng. Kan bli intressant.

torsdag 13 november 2008

Moving on

Nu är jag bara halvt handikappad. Min gamla mobil har efter viss modifiering med upplåsning och fixande av nytt simkort och laddare fått nytt liv. Men fy fan vad dålig den är jämfört med min riktiga.

Det var dock intressant att se hur många nya vänner jag har skaffat under det senaste året. De senaste SMS:en som låg i inkorgen från december -07 var från Esh, Hannes, Björn, Ella och Luks. Det hade lika gärna kunnat vara förra veckan. Inte för att det är något fel på dem - tvärtom. Det är något rätt med dem. Tur dock att jag hade en massa nummer sparade på den gamla mobilen, för det är ju nästan det som är det jobbigaste med att bli av med luren.

What else is new? Well. ILU är som ILU är fast mer diffust och frustrerande än vanligt och det har regnat konstant i en vecka. Häromdagen såg jag en skäggig man samla in två ex av varje djur och stänga in dem i en enorm båt. Bör jag bli orolig?

Denna verklighet i kombination med min stulna maskinpark har haft en minst sagt dämpande effekt på humöret under de senaste dagarna. Jag har inte helt kommit över Imperialgate, men det går åt rätt håll. Det är bara att påminna sig om det bara var en materiell förlust.

Imorrn ska jag på teater. Ola Rapist är med och det kan ju bli kul.

måndag 10 november 2008

Jävla tjuv

Det är fortfarande svårt att acceptera att den där jävla tjuven har snott min dator och min mobil. Just dessa två grejer är det som jag använder mest i min vardag, och det gör att jag känner mig helt avskärmad från verkligheten. Det känns också oerhört drygt att behöva börja styra med ny telefon och fixa med abbonemang och sånt. Telefonen är prio ett - fixa med en ny dator orkar jag inte ens tänka på just nu.

Det som hände i torsdags var följande:
Vi gick ner och käkade frukost och av någon outgrundliga anledning tog jag för en gångs skull inte med mig mobilen. Det är nästan det som grämer mig mest, för jag går i princip aldrig någonstans utan att ta med mig den. Det var enbart tur att jag inte lämnade plånboken och pengarna då jag mycket väl hade kunnat ha tömt jeansen kvällen före.

När vi kom tillbaka efter frukosten höll städerskan på med vårt rum och vi gick ner och satte oss i lobbyn. Efter kanske fem minuter passerade en välklädd kvinna i 25-30-årsåldern och från hennes väska hördes en ringsignal. Jag kände igen en låt med Detektivbyrån, just den signal jag hade som väckningsalarm, och kommenterar det. I efterhand kanske jag borde ha anat något redan då, men hur ofta börjar man misstänka att någon har varit inne i ens rum bara för att man har samma signal? Detta grämer mig också enormt mycket, för hade vi bara gått in i rummet när städerskan höll på därinne hade vi upptäckt att grejerna saknades och hade kunnat stoppa den här damen. Nu kopplade vi först efteråt.

När vi kom upp i rummet var städerskan klar och vi upptäckte direkt att båda mobilerna, datorn, farsans ipod och kamera var borta. Vi frågade städerskan och hon sa att det hade kommit någon när hon städade rummet och bara skulle hämta något. Senare, när polisen förhörde henne, ändrades det till att kvinnan hade varit inne i rummet när städerskan kom dit. Hon insåg antagligen att hennes jobb var i fara om det uppdagades att hon hade släppt in någon i en gästs rum. Och polisen måste ju tro på att hon talar sanning.

Det var bara att inse fakta och gå ner till receptionen för att få hjälp med att kalla på polis. Men redan då började jag inse att grejerna var förlorade. Det blev någon timmes väntan på polisen och under tiden spärrade vi våra mobiler samt identifierade tjuven på övervakningsbilderna. Det hela var mycket overkligt, känslosamt och frustrerande.

När poliserna kom fick vi redogöra för vad som hade hänt och de gjorde en seriös utfrågning. Detta var givetvis bara för att att allt ska gå rätt till inför försäkringsbolagets inblandning i affären då Metropolitan Police knappast hade för avsikt att lägga några som helst resurser på att jaga en småtjuv. Det visste polismännen och det visste vi.

När polisen hade gått var det bara att börja försöka förstå vad som hade inträffat. Jag kände mig fruktansvärt kränkt, för vilken rätt hade hon att ta mina grejer? Att känna hat är ett begrepp som ofta används onyanserat, till exempel här på bloggen, men det var just det jag kände. Jävla as till ovärdig människa som trampar sönder min integritet. Jag skiter fullständigt i hennes motiv, hon har fortfarande ingen rätt att ta mina grejer.

Dagen var förstörd, men vi lyckades i alla fall börja bearbeta det som hade hänt. Det var trots allt en materiell förlust och det går att ersätta. Det hade ju kunnat bli en konfrontation, och vad som helst hade kunnat hända då om hon var beväpnad med en kniv eller vad som helst. Så länge man inte drabbas fysiskt går allt att ersätta.

Fortfarande är det svårt att smälta det inträffade. Särskilt nu i vardagen då jag så gott som hela tiden använder dator och mobil. Visst var datorn något trött och mobilen hade ett år på nacken, men man vill välja själv när det är dags att skaffa nytt. Det fanns också en hel del filer på datorn som jag inte har någon back-up på och som jag aldrig kommer att återfå, vilket också är jobbigt.

Till sist känns det ändå skönt att veta att jag inte hade kunnat göra så mycket annorlunda för att förhindra stölden. Jag har lämnat datorn på hotellrum på mer skabbiga ställen än Iperial Russel Square otaliga gånger och frågan är om det ens går att skydda sig mot sådana händelser. I så fall måste man leva på helspänn och göra riskkalkyler hela tiden och vem fan vill leva så? Inte jag i alla fall.

torsdag 6 november 2008

Skit

Vihar haft inbrott pa varat hotellrum och blivit av med vara vardesaker. Jag blev av med telefonen och datorn och pappa telefonen, ipoden och kameran. Det kanns forjavligt saklart.

Sa jag kan med andra ord inte nas pa telefon inom den narmsta framtiden, men ar det nat viktigt sa har jag mail axel.asplun(a)arsenal.se.

Det suger enormt, men det ar bara att acceptera. Ska inte lata det har forstora resan.

Vi hors.

tisdag 4 november 2008

Det accepteras ICKE

Jag är så sjukt nöjd över att åka på semester i morgon och skjuta upp fucking jävla kuk-ILU:s uppgifter till nästa vecka. Idag slogs alla rekord. Igen. ILU är motsatsen till Usain Bolt. Han slår alla världsrekord han kan, medan ILU och dess medarbetare slår alla bottenrekord de kan.

Först en två timmar lång genomgång om vad som ska göras resten av terminen där begreppet ostrukturerad inte bara fick ett ansikte utan också huvud, hals och typ en sån där enorm kropp som han mexikanen på tv som var fetast i världen hade innan han dog. Därefter skulle jag hämta ut en tenta som jag skrev för en månad sedan på expetiditionen, som enligt ett anslag på dörren håller öppet mellan kl 12.30 till 14.00. När jag kom dit vid 13.40 var den stängd. Ett annat anslag förkunnade strängt att tentor BARA får hämtas ut under expeditionens öppettider. Och så förväntar de sig att studenterna ska vara professionella och lämna in saker i tid.

Då gick jag hem och sov istället och jag drömde om hur jag *censur pga av FRA* och sen fanns inte ILU mer.

Så jag drar väl till London istället. Jag ska inte ägna en enda tanke åt den där Uppsalas mest oprofessionella institution. Bollocks to ya!

Later.

måndag 3 november 2008

När hösten blir brutal

Jag tog en promenad på stan tidigare i dag. Mörkret hade sänkt sig över Uppsala redan vid fyratiden och det var übermåndag igen. Efter ett tag fick jag ett infall för att se om det fanns någon som helst glädje i mina stadskamraters ansiken och om det fanns någon som ville sprida den. Men där gick jag bet.

På en halvtimme såg jag en (1) person som log. Alla andra släpade mungiporna i de nästan upplösta löven på den vattenmättade asfalten. Det var deprimerande. Tur att det bara är nio månader tills det att man får se solen igen.

Något annat som var brutalt var min bakfylleattack igår. Och när jag säger brutalt, menar jag brutalt i den mån Alexander DeLarge attackerar och dödar kattdamen med en stor fallos i Clockwork Orange. Jag var helt radiostyrd i lördags och det var bara mitt fel. Och Stokes en del eftersom de var ofina nog att åsamka Arsenal ännu en förlust.

Har en känsla av att det kommer att hållas ytterst få spritfester på Studentvägen under en överskådlig framtid. Jag ska i alla fall inte arrangera någon.

Började ny kurs idag, men efter ännu en fullständigt innehållslös introduktionsföreläsning bojkottade både Esh och jag ILU för resten av dagen och gick hem och käkade korv med bröd. En powernap och en dusch i kombination med ett par uppfriskande promenader jagade ut den sista Ågrenen, och sedan rundade vi av kvällen med en överjävligt god lasagne. Take that, Tottenham!

Jag har dessutom fått klart mitt PM bara en enda dag för sent, och nu kan jag fokusera på att åka till London igen. Här, i höstdepressionen från Baltikum, går det ju inte att vara kvar.

lördag 1 november 2008

The trees still green in November

Vad fan hände igår egentligen? Plötsligt var klockan sju på morgonen och Kalle var inne i Esh rum och placerade en banankartong (det är ju bara tre månader sedan jag flyttade in här) på en strategisk plats. Det ska jävlar i mig mycket till om man fortfarande ska vara vaken när det blir ljust och månaden är november. We're the trees still green in November.

Men det var en bra kväll. Den gick i spritfestens tecken utan att det spårade totalt. Sånt gillar jag. Axel vuxen nu. Han kan dricka sprit utan att bete sig som ett helyllemongo. Axel bra. Sammanfattningsvis en klassisk hålla käften, dricka sprit. Bortsett från att vi inte höll käften.

Idag är målet att gå till fucking O'Learys för att Arsenals match går på en obskyr kanal som min jävla leverantör Tele 2 vägrar ha med i utbudet, och att inte se matchen är ju knappast ett alternativ. Jag är som bekant oerhört skadad när det gäller Arsenal. En normal människa skulle nog kalla mig besatt. Å andra sidan är det det ni som e dom konstiga, det är jag som e normal.

Nu kommer jag inte på någon mer skiva/låt att bygga ett stycke runt, så jag lägger av. Ni fattar ingenting.

fredag 31 oktober 2008

Med betoning på grå

Vardagen. Där kom den i form av en röd vadderad handske placerad på Mike Tysons högerhand, och den träffade mig som ett skenande X2000 rakt över käften. Jag är fortfarande yr efter smällen och vinglar omkring här i lägenheten, småspottande tandflisor och vad som återstår av min tunga. Vilken jävla smäll.

En grym Londonresa innebär alltid att acklimatiseringen till blyertsvardagen blir extra tung. Det tog ett tag av stirrande på ett oskrivet ark i Word innan jag förmådde inleda skrivandet av terminens sjuttiofemte meningslösa uppgift. Meningslös så till vida att den enda respons jag kommer att få på den är "Uppgiften är godkänd". Jag antar att det är den typen av konstruktiv kritik som gör mig till en framgångsrik pedagog.

Jag har dock varit oerhört produktiv och redan skrivit mer än halva uppgiften. Det innebär att jag med gott samvete kan ta helg. Jag hade i och för sig tagit helg även med dåligt samvete, men you get the point.

Jag förstår också hur enormt provocerande det måste låta att komma hem från en sexdagarssemester, plugga i en dag, och sedan anse att man förtjänar helg. Notera därtill att jag ska åka på en femdagarssemester om fyra dagar så blir det nog dubbelt provocerande för någon som just nu beklagar sig över att "det är mörkt när jag åker till jobbet, och det är mörkt när jag kommer hem". Det är å andra sidan inte mitt fel, utan årstidens. Att du blir provocerad är inte heller mitt problem, utan ditt.

Nu ska jag avsluta fredagens första öl och vänta in Sprit-Kalle. Sedan ska vi ta på oss våra motordrivna fallskärmar - för att spinna vidare på boxningsreferenserna - och försvinna in i den berömda fredagsdimman igen.

torsdag 30 oktober 2008

Antiklimaxchocken sent i går kväll

I går blev jag själsligt rånmördad och skändad. Arsenal ledde med 4-2 när det var fyra minuter kvar, men lyckades ändå tappa till 4-4. Och detta mot Tottenham av alla jävla skitlag som existerar. När bollen gick in och kvitteringen var ett faktum för snart 24 timmar sedan var jag nog chockad - jag tror det är rätt medicinsk term för hur jag kände mig.

När matchen var slut kunde jag inte prata på en timme, och sen dränkte jag mig i pint efter pint. Jag mår fortfarande dåligt, även om den värsta krisen är över och jag förmår tänka hoppfullt på framtiden igen.

Men kommer någon och säger att fotboll bara är en lek är jag inte personligt ansvarig för mina handlingar. Handlingar som exempelvis svår misshandel, inlåsning i ett väl upplyst tomt rum där Basshunter spelas på högsta volym dygnet runt samt kinesisk vattentortyr.

Bortsett från avslutningen av Sp*rs-matchen var det en grym Londonresa. Pintintaget var för en gångs skull ganska lågfrekvent och vi lallade mest omkring trepintsfulla större delen av tiden. Det blev fyra matcher: Coventry-Derby, West Ham-Arsenal, Leyton Orient-MK Dons och Arsenal-The Mighy Cunts. Jag måste sluta gå på småmatcher för de kostar orimliga pengar och är i regel sjukt dåliga - jag vågar inte ens skriva hur dyr Orient-Dons var. Då skulle ni klassa mig som ännu mer sinnessjuk.

Det blev också ett besök på Churchills museum och The Cabinet War Room. Det var en vettig sysselsättning under en dryg timme i Westminster och man kunde verkligen känna historens vingslag slå över en likt en havsörn på jakt efter föda.

Det var också mäktigt och sjukt kallt att få uppleva ett engelskt snöfall ute i Leyton. Nu har det snöat på mina två senaste Londonresor - klimatkrisen har gått in i en ny fas. Vi måste göra något nu. NU! Eller snart i alla fall.

Nu ska jag gå och tillverka en woodoo-docka föreställande David Bentley som jag hatar så hemskt mycket. Sedan ska jag sticka den sönder och samman efter konstens alla regler.

onsdag 29 oktober 2008

London-Brighton tur och retur

I måndags åkte jag på en lite språkresa till den mycket trevliga staden Brighton på den engelska sydkusten. Becks mötte upp mig efter en behaglig Stellabaserad tågresa och visade mig staden. Den var väldigt oengelsk på många sätt och det var uppfriskande efter alla jämngråa städer som ser exakt lika ut jag har besök i det här landet.

Vi ramlade runt på (nästan) alla ställen som var öppna den eftermiddagen och satte oss nere vid havet och njöt av oktobersolen med varsin plastmugg flytande malt i högst hugg. Sedan mötte vi upp Josefin vid Imperiet som hennas futuristiska arbetsplats är känd som i folkmun. I alla fall i Becks och Jos folkmun.

Sedan blev det ett kortare pitstop på Queens Park Roads gråaste hus innan vi gick till den Gyllene Solnedgångsbaren för en bloody gorgeous hamburgare. Den kan jag leva länge på bland Robboburgare och Big Macs.

Sedan hängde vi på "Fontänorgasmen" och ett ställe till innan damerna blev alltför trötta och var tvugna att gå hem. Allt för att förbereda sig inför en ny dag på The Office.

Det var en härlig dagstripp och jag kan inte vänta till nästa gång. Cheers loves!

Nu har Lander panik på våningen under och utför SMS-terror, för han vill gå ner på stan. Luks gick redan för två timmar sedan. Sprickan som skakar Arsenal Swedens styrelse?

måndag 27 oktober 2008

You can stick your bubles up your arse!

Det var tre trötta själar som sammanstrålade på ARN tidigt i lördags morse. Lander och Luks hade sovit typ 45 minuter sedan de hade tyckt att det var en bra idé att dricka fem öl var under natten. Jag hade i alla fall fått tre-fyra timmars sömn - det räcker ju gott och väl.

Väl i London tog vi oss omgående till Coventry där vi såg Coventyr-Derby i Tha Championship. Det sög. Men var kul på samma gång för vi fick dricka öl under större delen av andra halvlek. Värt att betala 26 pund för att stå under en betongläktare och dricka Carling ur en plastmugg...

Sedan tog vi oss till Norra London och satte oss på en bättre italienare på Upper Street där det blev lite rödvin, och mer eller mindre livliga diskussioner om till exempel bilkörning. Kvällen rundades därefter av, efter det mycket mogna beslutet att hoppa avslutningspintsen.

Igår var det sovmorgon, sedan tog vi sikte på East London och West Ham-Arsenal. Uppladdningen förlades inne på Upton Park då vi inte ville råka i luven på några Green Street-huliganer. Det var sjukt bra stämning under matchen - bland det bättre jag har upplevt och det bästa var att vi stod upp hela matchen. Arsenals vinst gjorde det hela ännu bättre.

West Ham-fansens version av I'm forever blowing bubles var en besvikelse och vi utklassade dem totalt i sångkampen på läktaren. Grym match, grym stämning, grym upplevelse. Härligt, positivt, wow!

Nu ska jag ta sikte på Brighton. Becks och Josefin har utlovat stora välkomstfesten när jag dyker upp och jag är, som det heter, spänd av förväntan. In i kaklet, säger jag bara.

fredag 24 oktober 2008

LDN calling

London calling to the faraway towns
Now that war is declared-and battle come down
London calling to the underworld
Come out of the cupboard, all you boys and girls
London calling, now don't look at us
All that phoney Beatlemania has bitten the dust
London calling, see we ain't got no swing
'Cept for the ring of that truncheon thing

The ice age is coming, the sun is zooming in
Engines stop running and the wheat is growing thin
A nuclear error, but I have no fear
London is drowning-and I live by the river

London calling to the imitation zone
Forget it, brother, an' go it alone
London calling upon the zombies of death
Quit holding out-and draw another breath
London calling-and I don't wanna shout
But when we were talking-I saw you nodding out
London calling, see we ain't got no highs
Except for that one with the yellowy eyes

Now get this
London calling, yeah, I was there, too
An' you know what they said? Well, some of it was true!
London calling at the top of the dial
After all this, won't you give me a smile?

I never felt so much a' like

Jag gittar till London brushan jao.

torsdag 23 oktober 2008

The sublime Webb sisters

Här bjuder King Kolo på lite änglasång till helgen. Unna dig nu ett glas bättre rödvin, luta dig tillbaka och njut.

Here they are. The sublime Webb sisters. Komplett med harpa och allt.

Jag. Vill. Till. London. Nu.

NU!

onsdag 22 oktober 2008

Skriv nåt mer jag inte vet...


Time's a Wastin'

Du lyckas masa dig upp ur sängen efter en dubbel-snoozning. I duschen är det slut på schampo. Du hinner inte dricka mer än en halv kopp kvarglömt ljummet kaffe. Du hinner inte ens läsa hela DN.

När du kommer ner till cykeln inser du att du har glömt handskarna däruppe i lägenheten, men du orkar inte gå och hämta dem. Dina händer fryser långsamt till is under cykelturen. Du tänker mellan bitterhetens tårar att dagens seminarium rimligtvis inte kan vara sämre än gårdagens. Du kommer in i klassrummet och inser att du hade fel. Det blir sämre. Mycket sämre. Långsamt spänner du hanen på din Walther PKK och riktar den målmedvetet mot tinningen...

Så. Nu kan vi släppa tidslöseriet de kallar universitetsstudier för i dag och fokusera på vad som kommer längre fram i veckan. Dagarna går oerhört långsamt för tillfället. Jag räknar ner timmarna mot lördagen nu - när detta skrivs är det bara 65 stycken kvar tills planet lyfter mot Eng-er-land. Jag har inte varit där sedan april, och det förstår ju vem som helst att det är helt orimligt länge sedan.

I dag och i morgon ska jag arbeta, som en riktig människa. Det ska bli skönt att komma ut till logiken på Arlanda efter den senaste veckans flumholmgång. Skönt att åka till jobbet... Det trodde jag aldrig att jag skulle skriva. Men kan Alex Song göra mål så är väl allt möjligt antar jag.

Nu jublar jag

Okej att skolan är åt helvete, men om det är det som krävs för att Arsenal ska göra fem mål i en och samma match då köper jag det. Dessutom återstår det bara två seminarier kvar för min del på den här kursen, sedan väntar L to the O to the N to the D to the O to the N i fem dagar.

Dagen började uruselt. En påse vinäger, tre folköl 3,5 och en Arsenalseger senare var den inte så jävla dålig ändå. Snarare tvärtom. Tänk vad lite det krävs för att få mig på gott humör. Det är skönt att inte vara komplicerad ibland.

Med denna lilla epistel tackar jag den 21 oktober för visat intresse, och går till sängs.

tisdag 21 oktober 2008

Nu rasar jag

Disclaimer: Ni som avskyr av läsa kritik mot Instutionen för Lärarutbildning vid Uppsala Universitet bör genast stänga detta fönster. För här kommer jävlar i min lilla låda the mother of all ILU-svada.

Jag vill börja med att poängtera att jag ska bli gymnasie- eller högstadielärare, beroende på var jag lyckas få ett jobb. Därmed vill jag att min utbildning hela tiden ska fokusera på dessa stadier samt att den tid jag lägger ner på skolan ska vara givande för min kommande arbetssituation. Jag vill kort sagt att utbildningen ska ligga i linje med vad som komma skall.

Detta borde rimligtvis vara en självklarhet. Men icke. På ILU gäller inga självklarheter. Där gäller tagmigfan inte ens tyngdlagen om instutionen bestämmer det.

Kursen jag läser nu inriktar sig på specialpedagogik, och så långt är jag med på noterna. Det är naturligtvis viktigt att veta hur man ska bemöta ungdomar med särskilda behov såsom dyslexi, koncentrationssvårigheter, bokstavskombinationer och liknande bekymmer. Men när drygt 98 % av kurslitteraturen handlar om barn i åldrarna 3-10 år börjar det bli problematiskt i min värld. Hur är det tänkt att jag ska ha nytta av hur småbarn är och ska bemötas i min kommande roll som lärare för äldre åldrar? Ska jag använda samma metodik som en lågstadielärare när Pelle, 16 år, inte är med i matchen? Ska jag använda bokstavskort och inreda en läshörna med färgglada kuddar åt honom?

Pardon my French, but do fuck off.

Här ska vi dessutom skriva PM utifrån denna littertur. Jag kan räkna upp hundra saker som skulle vara mer givande för min kommande yrkesroll än det. Likväl måste jag genomföra det för att få godkänt på kursen och i slutändan få ut min examen. Det är ett sådant fruktansvärt slöseri med tid att det får tv-tittande av Hål i Väggen att framstå som en vettig sysselsättning.

Till råga på allt visste inte läraren själv hur PM:et ska läggas upp när vi frågade honom tidigare idag, utan mumlade bara något otydligt. Om läraren inte vet det, hur ska han då veta om det jag lämnar in är bra? Är det inte ILU som ständigt tjatar om vikten av tydliga instruktioner? Konstigt att man blir bitter på plugget.

Jag accepterade att det såg ut så här under min första termin på lärarprogrammet, för då hade jag ingeting att jämföra med. Efter några år på främst engelskan och littvet har jag dock insett att det går att göra undervisningen givande samtidigt som den på ett konkret sätt ankyter till lärarrollen. Nu kan jag inte acceptera vilken skit som helst längre.

Detta innebär i slutändan att jag blir sjukt omotiverad att plugga då jag ändå inte har nytta av det jag läser, men eftersom att jag måste få ut mina betyg måste jag ändå göra uppgifterna. Vilket i sin tur leder till att jag lämnar in saker med urusel kvalitet. Samtidigt spelar det ingen roll vilken skit man än lämnar in, för man blir ändå alltid godkänd.

Plugga är skönt på många sätt, men det här kommer jag verkligen inte att sakna. Det är bara synd att så många månader går åt i onödan - det kostar ju bara skattepengar.

Men annars mår jag bara bra. Särskilt efter det här glädjebeskedet.

måndag 20 oktober 2008

Min bror chauffören

Efter två sorger och en bedrövelse har lillebror Hannes äntligen lyckats ta sitt efterlängtade körkort. Bra jobbat och grattis, tror jag alla stämmer in i. Nu är det bara att hoppas på att han lyckas behålla det, men med tanke på hans tur tidigare under Stora Körkortsprojektet 2006-2008 kommer han väl bli av med det på tre röda.

Jag ser i alla fall fram emot att ha någon som hämtar mig när jag är ute på dumheter på lokalerna i Linköping. Den där cykelturen/gångturen/taxifärden från stan till Lambot bör nu vara historia. Å andra sidan är han ute på dumheter mycket oftare än vad jag är, så det kanske är att glömma skjutsen.

Det mest positiva med hans insats idag måste vara att han gick till Uppkörningscentret på rätt dag den här gången. Behöver inte vara svårare än så.

Det mest postiva med min dag finns inte. Det är så oerhört mycket måndag, med allt vad det innebär. Bollocks to ya!

söndag 19 oktober 2008

Those things that wouldn't leave

Helgen tillbringades i Eskilstuna på grund av min släkt. Jag hängde mest hos kusin Thomas men passade även på att förära Kamrér Luks och naturligtvis födelsedagsbarnen farmor och farfar varsina besök.

Fredagen var lugn med korv stroganoff och ett par komedier på platt-tv:n. Jack Black och Will Farrell är roliga. Dom borde ni kolla upp.

I går hade Thomas någon form av jobbfest som jag anslöt till efter att ha kollat på matchen hemma hos Luks. Där fanns en hel del intressanta - för att använda ett snällare adjektiv - karaktärer. Jag fick lära känna Hej-jag-är-inte-ens-tjugo-år-gammal-men-jag-är-redan-bäst-i-världen-på-allting-och-vet-bäst-och-mest-om-allt och Hej-jag-har-suttit-i-fyllecell-åtta-gånger-och-har-med-mig-tolv-öl-till-en-förfest-men-saknar-totalt-insikt-om-att-jag-kan-ha-alkoholproblem.

Det var en oerhört grabbig tillställning med Fifa 09 på tv-spelet (jag var provocerande dålig) och kebabtallrikar i frigolit och fulöl och snus och diverse kroppsodörer och snack/bedömningar om de kvinnliga kollegorna. Jag höll medvetet en ganska låg profil, och förblev också städad efter mina blygsamma tre Artoiser.

Hej-jag-har-suttit-i-fyllecell... var dock allt annat än städad då han blev aprak. Han smetade snus på väggen, spillde öl överallt, ramlade och rev sönder sin t-shirt samt fyllegrät. Thomas kämpade i en timme för att få hem karln och med en nattlig flugas envishet lyckades han till slut. Tragiskt att se den alkoholiserade mannen.

Medan Thomas kämpade med fyllot upplevde jag en obehaglig flashback till en högstadiefest i Malmslätt utanför Linköping för cirka tio år sedan. Det var fullt av fulla jobbiga människor omkring mig, det smakade avslagen folköl i munnen, jag ville bara sova och i rummet intill spelades Takida på högsta volym. Den enda skillnaden mellan då och nu, var att då spelades det Björn Rosenström istället. Om jag hade panik? Marianne. Vad tror du? Både igår och i Malmslätt.

Tanken var att festdeltagarna skulle dra ut på stan vid elva-tolv, men olyckliga omständigheter gjorde att de valde att stanna kvar. Länge. Till klockan tre. När Hej-jag-är-inte-ens-tjugo-år-gammal började förklara Ruud van Nistelrooys förträfflighet för mig hade jag gett upp upp hoppet om mänskligheten för länge sedan. Det var då jag skallade sönder ansiktet på honom så att han fick åka till lasarettet och sy upp till 45 stygn.

Eller det gjorde jag inte. Men jag hade kunnat om jag var mer impulsiv och inte kunde kontrollera mina känsloyttringar. Istället knöt jag handen i byxfickan och beslutade i mitt inre att han ska bli den förste att ställas mot väggen när revolutionen kommer.

Idag har jag hjälpt Thomas bearbeta en busringning han genomförde till en av sina chefer igår (nykter!) och åter firat farfarmor.

Till sist. Grattis till min storebror Love vars IFK Kristianstad är top of the league i handbollens Allsvenska, och fortfarande är obesegrat. Detta mycket tack vare ett oerhört cynisk taget rött kort av brorsan i matchen mot Anderstorp Stavsten när IFK försvarade en ettmålsledning i slutskedet. Det är det jag alltid har sagt: Fair Play kan dra. Det visste jag redan i Ramunderhallen i Söderköping 1998 och det vet jag fortfarande.

Till sist 2. Hannes. I morgon är det 20/10. 20 står för vilken dag det är och 10 för vilken månad. Den tionde månaden på året är oktober. Got it?

fredag 17 oktober 2008

Jag är genomskådad

Idag fick vi lära oss om att skriva PM i skolan. För er som inte är studenter kan jag tala om att det är som en mindre uppsats eller rapport, och att man skriver sådana alldeles för ofta med alldeles för mycket ordbajseri.

Ja, som mina inlägg här. Precis.

Till PM:ena (?) i den här kursen får man dock inte använda sig av så kallade "tomma meningar", alltså exempelvis "det är viktigt att varje enskild lärare tar tag i de problem som uppstår" och "läraren måste se alla elever". Meningar som låter bra, men som inte betyder något om man inte konkretiserar dem.

Detta sätter mig i en svår sits. Jag har byggt hela min akademiska karriär på tomma meningar. Jag förstår inte varför man måste börja fylla dem med innehåll nu, efter snart nio terminer. Jag vill fortsätta skriva saker som "För att utveckla språket måste man som lärare alltså successivt höja de kognitiva kraven och aldrig ge efter för den bekvämare formen av undervisning" (ur autentisk hemtenta).

Jag har dock lösningen. Det gäller att skriva extremt komplexa meningar, så avancerat att läraren inte förstår. Då kommer jag garanterat undan, för jag tror inte Tord vill framstå som dum inför hela svenska folket. Jag vägrar att fylla mina meningar med innehåll eftersom att det går på tvären mot allt vad jag står för.

Nu ska jag packa en väska och fara åt sydväst. Det blir Eskilstuna, den sörmländska metropolen Gud glömde, i helgen. Farmor och farfar bor där och det faller sig så turligt att de fyller år dagarna efter varandra, så då kan man fira två flugor i smäll. Konstigt nog fyller de alltid år på helgen också. Eller också är det jag som är lurad. Skitsamma, det blir najs i vilket fall som helst.

Nu ska jag ladda ner lite P3 Dokumentär till tågresan. Det får bli 90-talskrisen - den har ju blivit aktuell igen i och med det världsekonomiska haveriet häromnyss - och Kårhusockupationen - den har också uppmärksammats nyligen då det redan har gått 40 år sedan den genomfördes. Säger som Dennis: Tiden går.

torsdag 16 oktober 2008

Vända dygn was a bad choice

Nu ska jag inte upp hypertidigt i morgon, men efter mitt oerhört genomtänkta beslut igår natt när jag väl kom hem från Stockholm att stanna uppe och kolla på Obama-McCain-debatten till klockan fem är dygnet så vänt det bara kan bli. Jag behöver fasta tider i mitt liv. Den här pluggtillvaron är fin på många sätt, men den medför katastrofala sovvanor.

Jag valde att sova pinsamt länge i "morse" så det är bara att se fram mot ännu en uppesittarkväll. Får nog skylla mig själv. För vem skulle jag annars skylla på? ILU, kanske.

Det var något av ett äventyr att åka hem från Stockholm igår då jag missade sista Uppsalapendeln med tre minuter på grund av fucking jävla SL. Jag var på Globens tbana 22.40 - missade ju för tusan avslutningen på konserten, men de vägrade skicka fram ett tåg ända till klockan 23.00. Då var det redan kört att hinna med SJ tio över, så jag försäkte inte ens spurta till spår tre på T-Centralen.

Som tur är, är jag en man som alltid har en plan B i bakfickan, och jag tog sikte på ett förnedrande pendeltåg till Lapplands Väsby där jag sedan kunde ta trygga Upptåget hem. Upptåget är för övrigt ett förbannat fånigt namn. Vem kom på det? Utgår från att det var någon från *OBS IRONI* Bästkusten *OBS IRONI*.

Tur att jag var så lyrisk efter Cohen - svävar lite fortfarande - så jag blev inte alltför störd av tågtrasslet. But you know me - finns det möjlighet att klaga då hugger jag lika kvickt som en boxer man har petat i ögat när man är typ fyra år och är på landet. Cesar hette Boxern, men han är död sedan länge - not so tough now, are you?

Nu är klockan 23.00 på torsdagskvällen. Oddset på att jag fortfarande är vaken om fyra timmar? Ej spelbart.

Recension: Leonard Cohen

När: 15/10 2008
Var: Globen, Stockholm
Bäst: Hallelujah. Plötsligt fick hallelujah-moment en mycket djupare betydelse.
Sämst: Att jag missade sista tåget hem.
Betyg:

Ring the bells that still can ring
Forget your perfect offering
There’s a crack in everything
That’s how the light gets in.

Det är sällan man blir så glad som när ens förväntningar överträffas. Och när vi är inne på Leonard Cohen är förväntningarna uppskruvade till elva, för att tala Spinal Tap-språk. Men den 74-årige rödvinspoeten överträffade allt och alla.

Sist av alla i det mycket välklädda tiomannabandet kommer Cohen själv joggande (!) in på Globens scen och inleder med att sittande på knä sjunga Dance Me to the End of Night och följer upp denna med The Future och Ain’t No Cure for Love. Det är magnifikt. Inofficiellt VM i kronisk gåshud.

Ribban är lagd och Cohen, bandet och de tre körsångerskorna fortsätter på samma nivå. Det är bara att luta sig tillbaka och njuta av poesin skriven av denna man i dubbelknäppt kritstrecksrandig kostym och hatt. Det är svårt att förstå att det har hunnit gå över en timme när kanadensaren börjar recitera ur The Future – vilken citatet ovan kommer från – som en avslutning på första halvlek.

Efter en kvarts paus är Cohen tillbaka och börjar rada upp låtar som känns som en ynnest att få höra live. Tower of Song, Suzanne, favoriten Take This Waltz och I’m Your Man är överjävliga – så intensiva och så ljuvliga på samma gång. Bäst är dock Hallelujah som fylls av all rymd Globen har att erbjuda trots att det är sparsmakat med instrument. Det hade varit kul att låta alla de som hyllade Idol-Amandas våldtäkt av den här låten höra Hallelujah i den här tappningen. Perspektiv tror jag det heter, det som de skulle få.

Avslutningen är värdig resten av kvällen. Min gamla tågluffarversion av So Long, Marianne 2003 faller så här i efterhand rejält platt mot Cohens, oväntat nog, och First We Take Manhattan är precis så bra som jag hade tänkt mig. Till pappas stora glädje spelar de också Famous Blue Raincoat. Bäst under avslutningen är dock systrarna Webb i kören som gör en smäktande tolkning av If It Be Your Will med akustisk gitarr och harpa. Ni kan avskriva mig ur donationsregistret, för mitt hjärta smälte bort där.

Konserten håller på i närmare tre timmar men för min del hade den fått fortsätta lika länge till. Under Closing Time måste jag dock lämpligt nog lämna Globen för att hinna med tåget hem till Uppsala. Att SL sedan kör tunnelbana med handbromsen i så att jag missar SJ och får ta plan B hem istället är ingenting vi behöver gå in djupare på. Den här kvällen är alltför underbar för att någonting ska få förstöra den.

Jag är fortfarande i affekt när jag skriver detta, men jag är tämligen säker på att jag även i morgon kommer stå fast vid följande: Leonard Cohen i Globen 2008 var den bästa spelningen jag har varit på. Någonsin. Tänk bara om ord kunde göra den rättvisa.

onsdag 15 oktober 2008

Vad trött jag blir


Den här rubriken sammanfattar hela mitt liv.

tisdag 14 oktober 2008

Livet känns verkligen hopplöst...

...när man blir utskälld av en SAS-lastare på jobbet för att man kommer fem minuter sent till en flight som inte ska gå förrän om tjugo minuter.

Säger som Grynet: Ta ingen skit av SAS-lastare. De är världens lataste människor - och det säger inte lite då känner jag en hel hög studenter, slackers och säsongare. Ingen av människorna i dessa kategorier är latare än SAS-lastarna.

Nu bojkottar vi SAS. Är ni med mig?

måndag 13 oktober 2008

Sköna söndag

Det blev något av ett personligt bloggrekord igår. Fem inlägg fördelade på två bloggar. Man får uppenbarligen en hel del gjort när man inte festar bort sitt liv, eller spelar fotboll i små samhällen i Norduppland. Bakissöndagar är härmed ett minne blott.

Nä, jag tror inte heller på det där.

Men det var jäkligt värt med en helt ledig dag. Jag hann med en städning modell större, få iväg en massa mail, hänga lite med Dennis, en löprunda, laga mat samt kolla på partiledardebatten på mitt favoritprogram (om man inte räknar Arsenalmatcher på tv) Agenda. Maria Wetterstrand var bäst och Göran Hägglund var som vanligt sämst, i hård konkurrens med skolmajor Björklund och Liverpool-Ohly.

Idag hade jag tänkt vara fortsatt tyskt effektiv, men eftersom att jag tyckte det var en bra idé att kolla på Saturday Night Live-klipp till klockan 03 i natt var en good old lie-in ett mycket bättre alternativ så där på morgonkvisten. Jag tänker att jag kan lösa det där med skolarbetet i morgon istället, eftersom att det aldrig är för sent att skjuta upp något du kan göra idag till imorgon.

Till sist. Hannes, idag är det den trettonde oktober.