En gång fanns det en vän i min korridor. Han köptes, som slav, av Esh för mer än ett år sedan. Han var en tjänare av den gamla skolan - ni som har läst Remains of the day vet vad jag menar. Han var alltid där för mig. Hans namn var Huggis och här är hans historia.
Men från början var det inte Huggis. Det handlade snarare om hans ättling Snokis.
Snokis var hjälten som hade huggit den magiska ringen från Krisjas hand med Det Brutna Svärdet, Narsul i den sista kampen. Men han hade dock dött i samma veva. För Krisja var mäktigare än vad någon anat.
Snokis hade dock vind för våg spridit ringen till Kunturn, där en hårb vid namn Eshagol hade fått tag på den. I Kunturn förtärde den honom, tills en dag då en annan hårb - Sir N - fick tag på den. Hårben tog med sig ringen och i sextio år visste ingen var den hade tagit vägen. Sir N bar den med sig till Lambotown och där gick livet sin gilla gång.
Tills den dagen då Sir N firade sin 111:e födelsedag, för då kom det sig så att ringen föll i hans systersons ägo och huruvida det kommer sig förtjänar knappast någon närmare förklaring. Eshagol, besatt som han var, hade dock aldrig glömt ringen, ty han var bunden vid dess öde liksom den var bunden till hans.
Hannes, Sir N:s systerson, fick av den mäktige trollkarlen, tillika hans äldre bror Loke, reda på att ringen var ond. Därmed var dess likvidation ett måste.
Då sade hans andre bror Axel:
-Alas! Vem är du att förtjäna ringen? Är du rimligen den som ska föra den till Mordor och dess öde? Nej du Hannes, du har aldrig stått pall för varken orcher, alver, dvärgar eller män. Du är blott en spillra på ett mörkt och stormigt hav. Du är Titanic där jag är briggen Blue Bird of Hull. Du är Tre Solar där jag är Gudfadern. Du är Vacker utan spackel när jag är Strawberryfields forever. Hannes, du kan inte bära ödet för oss män!
-Jag är mer värdig än du att bära den för Snokis, sade Hannes med en blick full av svärta. Jag bar honom redan för ett år sedan, när allt brast för dig och du lade allt ansvar på mig.
-Du vet inte vad du talar om Hannes - eller ska jag kalla dig Somli, son av Hondor?
-Vem är du att tilltala mig med mitt arvsnamn, Axel, son av Lollo? Tala kvickt, eller jag hugger huvudet av dig!
- Somli! Du är den du är. Jag är den jag är. Jag kräver ingen tvekamp mellan dig och mig. Vi är på samma sida, så ge mig en rast. Vi måste både du och jag se Snokis för den han var - och rädda Huggis från Krisja. Vi måste tillsammans, som bröder, gå till Mordor och rädda Huggis från Domedagsklyftan. Är du med mig?
Somli ryste på sitt huvud likt en islandshäst och väste:
-Ja, Axel. Jag är med dig. Så sant som jag heter Somli, son av Hondor, ska jag gå med dig till mina dagars ände. Du har mitt armborst.
Axel och Somli började därmed sin mödosamma vandring mot Domedagsklyftan där Huggis hölls fången. Vid sin sida hade de ett brödraskap. De var nio man och utöver Axel och Somli, var de trollkarlen Loke, hårberna Kim och Charlie, alven Björn, dvärgen Jajje och männen Dennis och Per.
En efter en föll de ifrån, och till slut var det bara Axel, Somli och Loke kvar. Men det fanns någon mer på färden, vilket Loke hade upptäckt redan efter typ nie dar. Det var Eshagol som var dem tätt i hasorna, för han var ju då bunden till ringens öde som bekant.
-Vänta, hade Loke brustit ut. Någon är med på färden som inte bör det!
-Ja, sade Simli. Det är Eshagol och han är bunden till ringens öde. Det vill säga att han...
-Tyst, sade Axel. Säng inget mer Simli, son av Hondor, du har redan sagt för mycket. Eshagol har sin kamp att gå, vi har vår. Något säger mig att Eshagol har sin roll att spela innan allt det här är över.
-För mig fick han redan vara död, sade Simli. Jag hatar honom. Han är en riktigt klant.
-Var försiktig vem du delar ut dödsdomar mot, sade Loke. Något säger mig att Eshagol har sin roll att spela innan allt det här är över.
-Jag vet, sade Simli. Axel sa det nyss.
-Okej, sade Loke.
De tre gick vidare mot De Gyllene Träsken, och de var så lyckligt lottade att utöver dödsolyckorna deras sex reskamrater råkat ut för upplevde de ingenting skadligt.
-Vi föddes under en lycklig stjärna, sade Axel. Jag tror Vågen.
-Nej jag är Stenbock, sa Loke.
-Och jag tvilling, sade Simli.
Axel bara tittade på dem och kände trots deras tvivel Vågens värme skölja över dem. Huggis var inom räckhåll. Inte skulle Kim och Charlie ha dött sin plågsamma död i kvicksanden förgäves. Allting kändes hoppfullt. Allting var bra. Men skulle Simli och Loke orka hela vägen. Axel hade sina tvivel, ty de var inte lika starka som honom och saknade hans konungauthållighet.
-Jag undrar om Simli och Loke orkar hela vägen. De saknar ju min konungauthållighet och är inte lika starka som jag, sade Axel tyst för sig själv.
Han skakade på huvudet. Loke såg dock hans tvivel, i och med hans förmåga att som trollkarl att se folks tvivel. Han vände sig mot Simli och väste genom ena mungipan:
-Simli, nu är det upp till oss. Axel har tappat tron. Vi kan inte bära honom till Mordor och hämta Huggis, men vi kan bära honom.
-Jag vet, Loke, sade Simli. Det är upp till oss. Vi får bära honom dit.
-Jag sa just det, sade Loke.
-Ja, just det.
Simli såg på trollkarlen med tvivel i sin blick och vände sig långsamt mot Axel. Han stod fastfrusen i klippan med ansiktet vänt mot Mordors brinnande vägg. I hans ögon syntes intet utom fruktan.
-Huggis är bortanför min blick nu, sade Axel. Jag kan inte rädda honom. Ni är kvar, du, Simli och Loke. Tillsammans kan ni återvända med Huggis till Lambotown. Ni kan inte låta Krisja vinna - hon förtjänar inte den triumfen. Jag själv måste återvända till mina fäder, min tid med er har kommit till sin ände. Jag säger inte gråt ej - ty alla tårar är inte av ondo och alla farväl är inte slutgiltiga. Men för den här gången är det över för min del. Adjö, ni kommer att klara det.
Axel såg in med brinnande ögon in i Simlis, och vände sig sedan till Loke.
-Nu Loke är det din tid. Jag är förbi och du måste rädda Huggis. Jag vet att du har förmågan, du måste bara tro på dig själv. Du har alltid varit den hoppet har vilat på, allt sedan Snokis död. Det är du som måste möta Krisja!
Axel gick långsamt tillbaka dit de hade kommit. Hans slokörade gång andades uppgivenhet och han visste att han för sista gången hade rätt att kalla sig hjälte. Hans tid var förbi och han hade måst återvända till sina fäder. Det visste han. Loke och Simli såg honom aldrig mer.
Trollkarlen och den unge gossen stod blickstilla i flera ögonblick.
-Vad ska vi göra? sade Simli.
-Vi har inget val, svarade Loke. Nu ligger Huggis öde i våra händer. Det finns ingen Axel att luta sig mot längre, nu är det bara vi. Har du någon gång stått upp för den du är, så är det nu! Stå upp för din bror - HAN VAR DIN BROR!
Lokes saltindränkta tårar talade sitt tydliga språk och det var första gången Simli sett honom visa känslor utan ironi. Det var upp till dem att visa vägen nu, och det fanns inte längre någon axel att luta sig emot. Hädanefter var Simli tvungen att ta ansvar - och han var redo för det. Nu fanns ingen återvändo, Mordor var vägen och Mordor var målet. Hem var intet.
-Nu är Mordor vägon, och Mordor målet, sade han. Hem är intet.
Loke kisade mot honom, samtidigt som han med önskvärd tydlighet tog avstånd.
I detsamma tryckte Eshagol bakom ett fattigt buskage några stenkast bort. Han väste tyst för sig själv och sträckte sig efter ett odon. Det skulle mätta hans trehundraåriga mage något, tänkte han. Odonets beska smak rullade likt en glaskula över hans tunga och dess sträva innandöme fann långsamt sin väg förbi hans fladdrande gomsegel ner i det avgrundssvarta svalget. Ett gurglande läge uppstod när grumset motvilligt nådde hans tarmsystem. Ingen var lycklig, allra minst Eshagol. Men vem kunde vara lycklig när Huggis fortfarande satt på den mäktiga ringen?
Föga anade Eshagol att ringen bara var några stenkast bort. Simli bar den fortfarande, utan att någonsin ha anat dess kraft. För honom var det bara en bit vackert alvsmide och bar inget annat värde än affektionsvärdet. Att man med dess hjälp kunde bli osynlig visste han icke, och om han bara hade vetat, tänkt vad det hade hjälpt både Per och Dennis vid Den Galna Hundens Klyfta. Simlis naivitet kunde dock bli hans räddning.
För i ringen låg en kraft. Det var en kraft som bar Simli och Loke till Mordor, och förbi dess svarta port. Som genom ett trollslag (Loke – trollkarl) stod de framför Krisja vid Domedagsklyftans sprakande avgrund. Hon vevade i sin mäktiga hand Huggis fram och tillbaka som en spira.
-Krisja! ropade Simli förtvivlat. Gå tillbaka in i skuggan! Låg Huggis vara! Du har ingen rätt att svinga honom, än hit än dit.
-Ha! svarade Krisja med ett ont skratt. Dubbel-ha! Du vet inte vem du talar med. Jag kan göra både dig och din usling till trollkarl till våta fläckar på ingenting! Ge dig, ge dig nu! Huggis är min, bara min! HA!
Slaget såg ut att vara förlorat, men då reste sig Loke och i all sin kraft besvärjde han:
-Uduns flamma! Du som kom från underjorden för att svepa oss, tag nu denna hyvling och följ med mig! Du skall trotsa den mörka lejoninnan och sänka henne på knä! Visa ingen nåd, ty du är nåden själv – ge henne dubbelt upp och sakna inget vapen! Du kan, och du vill visa det. UDUN! UDUN! UDUN!
Ett vitt moln reste sig mellan Krisja och Loke och Simli blev som blind. Samtidigt uppenbarade det sig en skugga med rymdens hastighet rörde sig mot Krisja. Loke såg framför sig hur Eshagol kastade sig över Krisja och högg tag i Huggis, allt medan Simli föll som död till marken. Eshagol fick tag på det han hade sökt, men såg till sin fasa att ringen inte alls fanns på Huggis lekamen. Ett skri gick genom det svavelosande mörkret.
Simli, väkt av skriet, släpade sig förbi de kämpande Krisja och Loke och kom fram till kanten. Han slet av sig ringen, vilken han mer och mer kommit att ha problem med sedan Axels försvinnande, och kastade den in i elden. Eshagol såg vad som just hade hänt och kastade sig desperat in i lågorna efter den, dumt nog. I en sken av lavastorm föll Simli in i djup sömn.
Två dagar och två nätter senare vaknade han upp. Han låg i en säng i Lambotown och bredvid honom stod Loke och Sir N. Den sistnämnde höll Huggis i sin hand.
-Du har gjort ett stort dåd, sade Sir N. Du skall nu inte behöva skämmas i dina förfäders sällskap, för du har lyckats med vad ingen annan tidigare har gjort. Du har besegrat Krisja, den mäktigaste av alla fiender. Om dig kommer det att kvädas i all tid. Du är en hjälte om det någonsin fanns en.
-Sannerligen, sade Loke. Må all välgång frodas hos dig och dina undersåtar.
-Undersåtar? frågade Simli. Hur menar du, Loke?
Loke log sitt stilla leende och tittade rakt in i Simlis ögon. Han tog Huggis ur Sir N:s hand och placerade honom högtidligt på Simlis bröst där han låg nerbäddad i vita lakan.
-Det är du som är härskare nu. Du och Huggis. Tillsammans skall ni leda oss. Mot den nya tidsåldern. För Huggis. För oss alla. För Axel.
Antar att jag inte behöver förtydliga att det är den berömda Londonsiluetten som är pricken över det berömda i:et (anglofil? Vemjag?). För ser du inte det är du antingen oberest eller extremt oallmänbildad. Och sådana egenskaper önskar jag inte ens åt Alex Ferguson (min värsta fiende).
