torsdag 31 december 2009

King Kolos årskrönika 2009

Detta var året då det hände en hel del saker. Jag fick en flickvän, ett jobb, glasögon och en sjukdom. Två bra saker, en okej sak och en dålig sak. På det hela taget slutar alltså året på plus.

Så som traditionen bjuder bör varje blogg med självaktning ha en årets-lista, och här kommer så min. Nedskriven i all hast mitt i nyårsstöket.

Årets...
...tjej: Sara
...skiva: Regina Spektor - Far
...film på bio: Coco - Livet före chanel
...dokumentär: Solen i ögonen
...bok: Bitterfittan

...tv-kanal: Canal+SF (SÅ jävla mycket bra svenska filmer jag har sett under hösten)
...glädjebesked 1: Att jag fick ett jobb
...glädjebesked 2: Love och Kerstins kommande bebis
...datum: 1 april
...skämsartist: Lady Gaga

...match: Arsenal-Tottenham 3-0
...resa: Amsterdam över julen
...mest använda citat: Som flickan sa
...bästa argument: Det tycker inte jag
...fest: Utgång (!) på L'Orient i somras när Guldgossen spelade. Nästan alla var där.

...chock: Oskars bortgång
...motgång: Sjukdomshösten
...fuskare: Jag, som fortfarande åker student på SJ.
...vampyr: Sara
...glaslirare: Esh

...införskaffande: Tjej
...uppsats: Min och Björns
...återupptäckt: Linköping
...sämsta bloggare: Love, precis som förra året
...nedköp: Hannes byte från egen till delad blogg

...mest vuxna grej: Ica-kortet
...flykt: Från Uppsala från ångestens första maj
...bästa insikt: Det är roligt att vara lärare
...kuk 2003: Fredrik Hassel-Q
...roadtrip: Till Stockholm i Saras föräldrars bil och tillbaka.

...vad fan hade jag väntat mig?: Arsenals säsong
...återupptäckt 2: Facebook
...pub: Pipes of Scotland. Stella på fat!
...panik: När Internet inte fungerade på en hel dag
...mest slitna uttryck i en uppsats: Populärkultur i undervisningen

Nej, där får det räcka. En liten lista utan vare sig tanke eller struktur, men det är ju så det är ibland, livet.

Med dessa kloka ord säger jag tack och HÄJ för 2009. Gott nytt år mina vänner. Vi ses 2010.

tisdag 29 december 2009

Sara gör som Cesc

Igår, när jag var och klippte barret, tog Sara en sväng på stan i jakt på accessoarer till nyårsoutfiten. Då hände det. En oväntat isfläck dök upp och fällde henne sånär till marken. Följden av detta blev ett par djupare skrapsår på tummen och ett uttänjt ledband i knäet.

Det hela var en chockartad upplevelse för 23-åringen.
- Jag såg hela livet passera revy framför ögonen, säger hon till King Kolo. Det hela var oerhört pinsamt, det var sjukt mycket folk ute på stan och alla stannade och pekade på mig. Det kändes så i alla fall.

Sara tvingas nu till ett skadeuppehåll som enligt uppgift till King Kolo kan bli så långt som tre veckor.
- Det är jävligt surt att åka på ett bakslag just nu när jag har varit i så bra form. Det känns bara så typiskt, särskilt som att det har börjat gå så pass bra för laget igen. Men det är bara att gilla läget och jobba hårt för att komma tillbaka så fort som möjligt.

King Kolo önskar Sara ett snabbt tillfrisknande.

måndag 28 december 2009

Nummerordning i Amsterdam

1. Manuel Almunia (Linköping City Airport) Det kändes udda att befinna sig på en flygplats i Linköping. Om vi nu kan kalla det flygplats vill säga. Boardingpassen fick man skriva ut på en vanlig skrivare (eller tre eftersom att bläckpatroner är ovanliga här) och säkerhetskontrollen sköttes av flygplansbrandmännen. Vänthallen saknade det mesta, men en rutschkana fanns i alla fall där. Väl ombord på den förvånansvärt stora Fokkern kunde vi konstatera att vi lyfte åt fel håll, så vi såg inget av stan från ovan.

2. Abou Diaby (Grekisk ankomst) En Heineken senare landade vi på den berömda Shithole Airport strax söder om Amsterdam och kunde utan trubbel ta oss in till stan, och efter en promenad på 45 minuter var vi framme på Hotel Eden som ligger i turisttrakterna runt Leidseplein. Efter en kontroll av det mest basala, dvs vilka tv-kanaler som fanns (BBC! Match of the Day!) gick vi ut i ett folkglest nöjescentra. Utan något större letande beslutade vi oss för en grekrestaurang där vi fick ett första smakprov på den holländska nationalrätten pommes frites. Maten var dock sådär, och vi lämnade skandalöst lite dricks eftersom att vi saknade mynt. Grekland vann dock EM 2004 så de har inget att klaga på.

3. Bacardi Sagna (Irländsk julafton) Vi firade, efter midnatt, julaftonens intåg i Holland med några lokala(?) stop öl, på den irländska puben (de måste finnas över hela världen) Hole in the Wall. Efter det var vi ganska möra och halkade tillbaka till hotellet där Family Guy lägligt nog gick på tv.

4. Cesc Fabregas <3 (Vincent ritade snyggt) På julaftons förmiddag gick vi på de snöbeklädda trottoarerna till Museumplein och tog oss in genom säkerhetskontrollen till van Gogh-museet. Det är ett bra museum om man gillar konst, men varför skulle man gå dit om man inte uppskattade konst? Jag har ju varit där tre gånger nu, så att jag gillar konst torde vara uppenbart.

5. Thomas Vermaelen (Saker sped sig) Efter museet åt vi soppa på en närliggande krog. Det mest anmärkningsvärda som hände där var att vi fick vänta i 20 minuter på att få betala. Ryktet om vår usla dricksning hade uppenbarligen spridit sig.

6. Philippe Senderos (Varför fick inte jag skicka tulpaner när Philippe Senderos?) Nu var det dags för den stora shoppingrundan. Vi gick längs gågatorna och kunde snabbt se att de stora kedjorna dominerar även i Holland. HM, Jack and Jones och liknande etablissemang stod som spön i backen, och det hela påminde om Drottninggatan i Stockholm, eller om man så vill Svartbäcksgatan i Uppsala. Men det fanns en stor skillnad.

7. Tomas Rosicky (Den stora skillnaden) Holländarnas förhållande till skor verkar vara helt absurt. Det måste vara så att de ibland vaknar upp om nätterna och har skoabstinens, och bara måste ge sig ut för att köpa. För hur man annars ska förklara mängden skoaffärer vet jag inte. De var fullkomligt strösslade över innerstaden, ibland låg de till och med vägg i vägg med andra skoaffärer. Det sägs att det holländska ratiot skoaffärer/capita är 2,5.

8. Samir "Irsan" Nasri (Nyårsklänningen) Plötsligt, efter idogt sökande, hittade Sara klänningen hon letade efter. Och den var dessutom väldigt modest i pris. Detta var vi tvungna att fira med en välkyld Heineken. Det gjorde vi i en pub som låg vägg i vägg med en coffeeshop varför pubbesöket medförde en viss odör i våra kläder. Vi blev inte så långrandiga där - det var lite för lite turistigt för att vi skulle passa in.

9. Eduardo (Let the blandning begin) Det blev en blåbärssoppekontroll innan vi kom hem till hotellet. Med oss hem hade vi en flaska vin och två påsar chips. Cheese and Onion- respektive Bolognesesmak. Vilken fest. Det blev två starka fyror i betyg, medan vinet fick en mer normal trea. Sedan somnade vi framför tvn.

10. William Gallas (Let the blandning continue) Väckta av ett god jul-sms fick vi bråttom att vakna till liv igen och leta upp en trevlig restaurang. Det var vårat kriterium - det skulle vara trevligt och maten skulle vara god. En italienare var precis det vi sökte och den uppfyllde vårat kriterium gott och väl. Gott kött och gott vin. Och man fick majonnäs till de fortfarande lika obligatoriska pommesen.

11. Robin van Persie (Genever rimmar så bra på bäver) En holländsk specialitet är spriten genever, som smakar ungefär som gin, och eftersom att man knappast är i Holland mer än en gång vartannat år var det hög tid att smaka. Detta, och enbart detta, var anledningen till att vi på nytt sökte upp en pub. Det var inte så gott, men det gick rakt upp i huvudet. Och det var nu det var slut på velandet - nu skulle Sara en gång för alla lära sig namnen på alla Arsenalspelarna.

12. Carlos Vela (Slut på velandet) För att lyckas med detta efter umpton glas av olika krävande drycker var jag tvungen att hitta på olika minnesregler, vissa bra (Cesc: Han är bäst) vissa ganska bra (Gallas: Sånt man kan kräkas), vissa oerhört fyndiga (Samir Nasri: Hans namn är ett palindrom, om han hade hetat Irsan i förnamn), vissa totalt värdelösa (Eduardo: Han har bara ett namn). Detta hade vi mycket roligt åt, men det kan ju inte ni veta eftersom att ni inte var där.

13. Saknas (Minneslucka)

14. Theo Walcott (Pannekoeken mit bacon) Till frukost denna dag blev det den holländska specialiteten, nej inte pommes, utan pannkakor. Sara tog med blandade gröns... förlåt frukt och jag tog med bacon. Så klart. Det var godare än förra gången jag åt pannkaka i Holland, fast lika dyrt.

15. Denilson (Riksbesvikelse) Dagens huvudmål var Rijksmuseum där bland andra Rembrandt brukar hänga. Det gjorde han nu också, men ryktet om att det här museet skulle ha 250 rum var våldsamt överdrivet. Snarare 25 rum och de flesta av dessa var ganska tråkiga. Nej, Oskar och jag gjorde rätt när vi dissade detta skrytbygge när vi var där 2003.

16. Aaron Ramsey (Siesta) Gårdagen gjorde sig påmind och vi gick tillbaka till hotellrummet för att vila ett slag. Stan var dessutom ganska öde eftersom att det var juldagen, så det fanns inga affärer att kolla i heller. Och på tvn var det julgudstjänster på tre olika språk, och det kunde man ju inte missa sådär på Jesus dödsdag.

17. Alexandre Song (KÖTT!) Under flera kvällar hade vi passerat olika sydamerikanska grillrestauranger så jag hade börjat pavlovdregla efter en köttbit stor som hela jävla Pampas redan på julafton. Nu kunde jag inte motstå det längre så det fick bli ett uruguayanskt grillhus. Jag blev inte besviken på min chipspåsetunga köttbit, och inte heller på den pommes som dök upp som en gammal vän där vid sidan av den.

18. Mikaël Silvestre (Tröttheten tog över) Juldagen var ganska ung när vi lämnade grilloset bakom oss, så det fick bli ännu en sväng till geneverstället. Den här dagen, hemvändardagen i Linköping till råga på allt, höll vi oss dock på mattan och tackade för oss redan efter två pints. Sen var det der Sandman som fick bestämma.

19. Jack Wilshere (Nya tag the brittish way) För att komma igång på 2de kerstdag unnade vi oss varsin Full English till frukost och det visade sig vara ett bra val. Mat var det sista man ville tänka på under hela dagen efter den genomköraren. Men det var också perfekt inför resans mesta gådag.

20. Johann Djourou (Anne Frank 1) Eftersom att allting i Amsterdam, precis som i Uppsala, ligger på gångavstånd promenerade vi längs med kanalerna och de fina men smala husen i ungefär en halvtimme tills vi kom till Anne Franks gömställe. Kön in till gömstället var dessvärre orealistisk att stå i, så vi beslöt att skjuta på besöket tills vidare.

21. Lukasz Fabinaski (Den stora shoppingrundan 2) Målen för dagen var att hitta accessoarer till Saras nyårsklänning, samt någon form av smalare slips till mig. Det första målet misslyckades, men det andra blev väl uppfyllt. På HM av alla ställen. Tänk att man åker till andra sidan jorden, men ändå hamnar på en svensk butik...

22. Gael Clichy (Andningspaus) Alla som har läst ända hit, skriv det i en kommentar så får ni beröm.

23. Andrej Arsjavin (Anne Frank 2) Vi återvände till gömstället när eftermiddagen trängde sig på, och nu var kön acceptabel. Vi gick sedan runt i huset, och det var både fascinerande och otäckt att vandra omkring i den lilla lägenheten där familjen gömde sig i flera år under fängelselika former. Det var lite som att besöka ett koncentrationsläger, ingen feelgoodtrip direkt men ändå sevärt.

24. Vito Mannone (Ett sista varv) Vi gjorde ytterligare ett försök att hitta något smycke, men högg i sten. Istället köpte vi chips och gick hem till hotellet för lite relaxing med öl och chips. På tvn var det maratonvisning av MTV:s My Supersweet Sixteen, så jag somnade ganska omgående.

27. Emmanuel Eboue (Fy fan vad jobbigt det börjar bli att skriva nu) Eboue är den skönaste Arsenalspelare jag har träffat. En oerhört varm människa.

28. Kieran Gibbs (Mera mat) Det regnade när vi efter några timmar kom ut och började leta restaurang, så kriterierna ändrades från "trevligt och god mat" till "inomhus". Valet föll på en italiensk där en av kyparna levde ut varenda klyscha som finns om den gestikulerande och högljudda italienske mannen. Det var nog det jag kommer att minnas från den kvällen, för maten åker knappast in på årets topplista.

30. Armand Traore (Två snabba öl) Vi rundade av kvällen på Hole in the Wall med ett par kalla och kollade först på höjdpunkter från ett fotbolls-VM, typ -82, och sedan på musikvideor. Och så listade vi lite Arsenalspelare, fast det var ju en verksamhet som pågick non stop under hela resan så det behöver jag kanske inte nämna ytterligare. Sedan gick vi hem till sista hotellnatten.

32. Fran Merida (Att lura systemet) För att inte åsamka oss själva stress såg vi till att vara på stationen tidigt och vi kom på ett tåg till flygplatsen. Väl ombord visade det sig att jag hade råkat köpa någon form av rabattbiljett som inte gällde om man inte hade rabattkort, och det innebar, sa konduktören, böter på €35 per person. Men eftersom att vi var dumma turister så lät han oss komma undan med en varning. Axel-Systemet 1-0.

52. Nicklas Bendtner (Tillbaka i Linköping) Flygresan hem var exemplarisk i det mesta. Inga problem vid incheckning, vi lyfte i tid, lite folk på planet och vi landade före utsatt tid. Det var otroligt skönt att landa i rätt stad för en gångs skull, och 20 minuter efter landning var vi hemma hos Sara igen. Lagom till andra halvlek mellan Arsenal och Aston Villa. Arsenal vann lätt.

onsdag 23 december 2009

Drar dit tulpanerna växer

Nu lämnar jag landet igen. Destination är Amsterdam, Nederländerna. Där ska jag och Sara fira jul bland judiska gömmehus, konstmuséer, majonnäs och coffeeshops. Det ska bli härligt.

Flyget lyfter härifrån Linköping om bara några timmar, så det börjar bli lite resfeber nu. Men det är ju så det ska vara. Vi blir borta ända till söndag och har storslagna planer. Eller planer och planer, vi vet vilka sevärdheter som är intressanta och sen får vi se hur vi lägger upp det.

De senaste dagarna har varit ganska lugna. I måndags gjorde jag inte så mycket. Skrev lite Kanonmagasinettexter och tog det bara lugnt. Det var väldigt skönt att få lite jullovsvila och bara stressa av. Igår träffade jag Nettan för en fika innan jag fixade några julklappar. På kvällen åkte jag till Lambot och där lagade jag och Hannes en fin pastasås. Anledningen till att jag åkte dit var att jag skulle låna en väska, men eftersom att jag är totalt disträ nuförtiden glömde jag naturligtvis den.

Nej nu börjar det bli dags att packa tror jag. Vi hörs.

God jul!

söndag 20 december 2009

Jesus är från Estland

Igår firade vi Arsenal fantastiska seger mot Hull genom att dricka alla olika alkoholer som finns. Oskar kom hit till Kannan och det var kul att hänga lite och catcha up med honom. Han och Sara tippade 5-0 till Arsenal i matchen, medan jag var lite mer modest och hävdade att det skulle sluta 3-0, vilket den också gjorde.

Eller så var det tvärtom... Fusk att tippa när matchen redan är avgjord.

Efter matchen var vi kvar hemma tills vinet tog slut, och då gick vi istället till Harrys. Det är dit man går nu när man är för gammal för Platens. Fast folk var jävligt unga även på där. 90-talisterna tar i min själ över nu. Det är så illa.

Efter Harrys gick vi hem via Kebabbaren, som faktiskt har världens godaste kebabsås, och sedan drabbades Sara av akut vinterkräksjuka i en timme innan vi kunde sova. Det är sådant som händer i dessa tider när farsoterna överhopar oss likt bibliska gräshoppor.

Idag har vi varit i Rape Town, aka Rappestad, och firat prejulafton med Saras föräldrar. Sara fick en sodastreamer, en pyjamas och någon form av sockiplast medan jag fick De Ofrivilliga på DVD. 00-talets bästa svenska film. Kul!

På kvällen åkte vi till Sjögestad kyrka och tittade på när mamma Helena sjöng i sin kör. Det innebär att jag har varit på två gudstjänster den här veckan, och så from har jag inte varit sedan jag var på en veckas skidläger i Opdal, anordnat av Philadelfiakyrkan. Det var en ganska fin konsert och allra bäst var den medeltida hymnklassikern Gaudete! Christus est natus vilket betyder Grattis! Kristus är numera est.

Nu ska vi runda av den här helgen med ett stycke Leonardo DiCaprio-film.

lördag 19 december 2009

Det senaste om det nya

Det har varit full kareta de senaste dagarna. De få lediga stunder jag har haft har jag mest ägnat åt soffsittning/liggning för att få så mycket vila som möjligt. Men inte hjälpte det särskilt mycket, för i går morse var jag så trött att jag nästan inte hittade till duschen.

I onsdags stressade jag hem från jobbet för att hinna med på den minnesstund som universitetskyrkan hade anordnat för Oskar. Det var naturligtvis jobbigt att vara där, men det var samtidigt en väldigt fin stund. Esh läste några minnesord om Oskar och det berörde mig mycket. Det var också fint att se att det var representanter från samtliga nationer där. Efteråt fikade vi på Göteborgs nation, och det kändes som ett bra avslut för mig eftersom att jag inte ska åka till Göteborg och gå på begravningen på tisdag.

Igår var det julavslutning och det innebar också min sista dag i Heby. Det kändes tråkigt att sluta, men det har jag ju samtidigt varit inställd på hela terminen. Jag blev ordentligt avtackad och det kändes väldigt bra. Men jag kommer att sakna kollegorna och skolan i stort.

Efter avslutningen blev det tokstress hem för att hinna med tåget till Linköping. Jag hann med och fick med stort krångel ombord min jätteväska - ironiskt att det är krångligt att åka tåg med en tågluffarväska. Tåget blev bara en knapp timma sen efter att ha råkat ut för, i tur och ordning, vagnsfel, signalfel, enkelspårsdrift och mötande tåg. Det var bara lite frustrerande.

På kvällen blev tv-kvällen något stukad eftersom att det bara var Vem vet mest? och På Spåret av de bra programmen som gick igår, så då fick vi ägna oss åt att vara irriterade på att Internet inte fungerade tillfredsställande. Så kan man också ta jullov.

tisdag 15 december 2009

King Kolo i våldsam attack mot plogskrået

Det där med att våren närmar sig var bara en chimär. Eller chimös som Jonatan valde att kalla det på Roskilde 2004. I morse fick jag pulsa genom metervis av snödrivor, som vore jag ett fattighjon på väg till fattigstugan efter en tiggarrunda i Lönnberga. Mina vinterskor är inte gjorde för pulsning, så dagens tistel går till Uppsalas plogbilsförare. Men de har å andra sidan underträffat sig själva varje år sedan jag flyttade hit, så jag vet inte vad jag hade förväntat mig när jag såg hur snön föll i natten några timmar tidigare.

Nej, våren har faktiskt sällan känts så avlägsen. Bäst att sluta nämna den så att folk inte blir provocerade. För att provocera folk har aldrig varit syftet med den här söta lilla dagboken på Internet.

Nej, nu ska jag ha min sista ordinarie lektion här på skolan. Tänkte köra min YouTube-festival på tema jullåtar med sjuorna. Jag gjorde den i morse med niorna, men den föll inte i god jord. Jag vet inte vad jag hade förväntat mig där heller, för niorna har ungefär lika mycket god jord som Hallandsåsen. Det finns liksom ingen att falla i.

Dagens rykte är att mamma numera finns på Facebook. Detta måste undersökas.

måndag 14 december 2009

Utan bälte i Tyrolen

Det där med att jag var utvilad inför arbetsveckan var bara en chimär. Eller chimös som Jonatan valde att kalla det på Roskilde 2004. Endast fem timmars nattsömn gjorde att jag var lika trött som efter en tredagars nationsrunda när måndagsalarmet började skräna. Men tanken på att det var sista jobbveckan för i år fick mig ändå ur sängen. Plus att Sara sa till mig att sluta snooza.

Inget anmärkningsvärt hände under dagen. Den gick så att säga sin gilla gång. Jag bjöd tyskgruppen på fika som belöning för att de har varit så trevliga och de blev väldigt glada, men samtidigt ledsna för att jag ska sluta. Jag blev nästan lite rörd av deras beröm och det är precis så man vill bli behandlad som lärare.

Efter måndagskonferensen på eftermiddagen gick en liten grupp lärare hem till en Hebyboende kollega där vi bjöds på öl inför kvällens julbord, och det hela såg ut att gå mot en trevlig kväll. Det blev det också, i alla fall när det gällde samkvämet med kollegorna. Maten ger jag dock inte mycket för, även om "det kalla" lovade gott. "Det varma" var emellertid något för spartanskt för min smak och bestod enbart av kokt potatis, prinskorv, köttbullar och janssons frestelse. Jag kanske är bortskämd, men man vill ju att ett julbord ska digna av alla de läckerheter julen har att erbjuda. Det ska vara ett tabberas, inte en nationsfika.

Det blir bara två veka kolos till julbordet.

Betygen kanske också dras ned av en händelse under kvällen. Mellan det varma och det kalla var jag nödd och tvungen att besöka toaletten och när jag gjorde mig redo för väsentligheterna havererade plötsligt mitt bälte. Det bara föll sönder helt oförklarligt i tre delar, så det var bara att göra det enda rätta och kasta bitarna i toaletten och spola ner dem. Eller jag kanske slängde dem papperskorgen. Efter det var jag så klart skärrad, och det var kanske därför jag inte förmådde njuta av varmrätten.

Efter middagen fick jag vänta i ett riktigt schwieziskt alpoväder i en halvtimme för att bussen inte dök upp. Mina bröstvårtor blev så kalla att de fastnade i skjortan och trillade av. Som tur var dök nästa buss upp till slut, och lagom tills jag hade tinat upp var jag framme i Uppsala och klev ut i Arktis igen. Det har tydligen blivit vinter här i Svealand. Men det är bra, för det betyder att våren närmar sig.

söndag 13 december 2009

Mot sista arbetsveckan

Söndagsångesten lyser med sin frånvaro den här veckan. Anledningen är att vi går in i den sista arbetsveckan för terminen, och också för min sejour i Heby. För den här gången i alla fall. Man vet ju aldrig vad framtiden har i sin slida.

Sista veckan innebär lugnare tempo för både lärare och elever, dels då alla redan börjar ta jullov och dels för att betygen är satta. Visserligen ska lektionerna hållas som vanligt på måndag och tisdag, men med tanke på att jag inte ska ha de här klasserna något mer känner jag mig inte särskilt motiverad att hålla i några mer seriösa timmar. Det får bli lite hipp-som-happ-pedagogik. Det är den bästa typen av pedagogik.

Helgen har varit lugn och skön. I fredags kom Sara och vi kollade på Idol och På Spåret. Idol var ganska tråkigt eftersom att finalisterna var så opersonliga, men På Spåret höjde sig jämfört med premiären. Särskilt positivt var att Jessica Gardin förlorade.

De här är de mest positiva förlusterna den här helgen.
3.) Tottenhams förlust mot Hull
2.) Manchester Uniteds förlust mot Villa
1.) Jessica Gardins förlust mot Marcus Birro och hon Lilla My.

Alla gillar ju listor.

Vi firade dessa förluster med gindrinkar och Ondskan på DVD. Man borde fira mer saker, den saken är klar.

Idag åt vi deg i formen av scones till frukost och därefter blev jag så mätt att jag bara kunde ligga ner under flera timmars True Blood-avsnitt. Sen spöade Arsenal Liverpool på bortaplan hur jävla lätt som helst, och det firade vi med pastasallad och rundade sedan av med clementinglögg.

En väldig skön helg är i hamn. För första gången på länge känner jag mig helt utvilad inför arbetsveckan.

fredag 11 december 2009

Recension: Lucia 2009

När: 11/12 2009
Var: Heby kyrka, Heby
Bäst: Det strålar en stjärna
Sämst: Applåderna
Betyg:

I morgon är det årets mörkaste dag enligt legenden. Ja, inte enligt mig då, för jag har ju redan redogjort för att en person inte kan vara en legend. Enligt legenden är natten som längst den 13/12 även om inte alltid geografin håller med om det. Att få hela skolan att samlas då för att fira lucia är dock en övermäktig uppgift, om det så vore Barack Obama som inspirerade massorna, så I Heby firades helgonet från Sicilien redan i går.

Det vore fel att säga att stämningen var elektrisk när högstadiet samlades i kyrkan som ligger ett lussekattskast från skolan. Den lika sedvanliga som väntade tonårsupphetsningen över att något bröt vardagslunken låg som en hinna över bänkraderna, och det skulle inte vara överdrivet att säga att det var något oroligt i kyrkan.

Men när det vitklädda tåget började skrida in i mittgången lade sig lugnet över Hans hus som genom ett luciamirakel. Musiklärar-Hampus kompade med säker hand på pianot och efter en halvdarrig inledning kom tärnorna, och tre tappra stjärngossar, ordentligt igång med Luciasången.

Jag är naturligtvis musikklassinvalid och jämför på grund av detta alla luciatåg jag ser med maktdemonstrationerna 300 elever brukar genomföra i Linköpings domkyrka varje år. Men det är givetvis orättvist mot Hebyeleverna som faktiskt inte har haft möjlighet att gå på musiklektioner varje dag i flera års tid. Sett efter sina förutsättningar sjöng de riktigt bra, och vissa låtar var riktigt fina upplevelser.

Bäst blev det när en tjej i nian sjöng Det strålar en stjärna så vackert att jag fick rysprickar över hela kroppen. Synd bara att hon inte fick förtroende att bära hela låten. Men ingen skugga ska falla över övriga solister, fatta vilket mod det krävs att ställa sig framför en hel suckande högstadieskola och sjunga. Det skulle jag nästan inte våga.

Det enda som störde den här fina stunden var att ett gäng elever ständigt avbröt konserten med applåder. Vid ett luciatåg applåderar man inte mellan låtarna, utan på sin höjd efteråt, när den sista tonen har klingat ut. Detta måste åtgärdas till nästa år - men då är tyvärr jag inte där för att styra upp verksamheten.

Men det är något visst med lucia. Och lucia utan luciatåg är ingen riktig lucia.

torsdag 10 december 2009

Världens bästa jullåt?

Alla vet ju att egentligen är Fairytale of New York med The Pogues och Kirsty MacColl världens bästa jullåt. Erik Aspeqvist utsåg den till det redan 2003 och jag ser än idag ingen anledning att motsäga honom. Men jag skulle behöva några exempel till. Och det måste finnas på tuben, för jag tänkte köra en liten kul lektion på det temat på tisdag. Och de måste vara på engelska för lektionen är engelska.

Annars har jag inga ytterligare krav.

Förslag?

Jag är ju van vid att sätta betyg

De senaste veckorna har varit ganska tunga, dels på grund av beskedet om Oskar och dels för att terminen går mot sitt slut. Den här veckan är det betygsättning och det innebär att många av eleverna som har slarvat med inlämning av diverse uppgifter gör det nu. Det betyder i sin tur att jag måste bedöma deras sent inlämnade texter på kort tid för att få underlag till betygen. Vilket leder till att jag får sitta kvar sent på jobbet. Ända till klockan fem. Det, mina vänner, är alldeles oerhört. OERHÖRT.

Jag har inte direkt känt någon större vånda över att sätta betyg. Jag har konsulterat de lärare som har haft mina klasser tidigare och i de allra flesta fall var vi rörande överens. Det var nästan så att de var snällare än vad jag hade tänkt att vara vad gäller de betyg det nu blev.

Det är antagligen svårare att sätta betyg när man har mer ambitiösa elever, än elever som rycker på axlarna när man säger att de kommer få G. Typ som den eleven som Emma hade som menade att Emma hade förstört hennes liv när hon inte fick MVG på en kurs. Då kanske det blir lite vånda när man inser att det inte riktigt räcker till för högsta betyg.

Det är tur att jag har betygsatt så mycket grejer tidigare i livet, som fotbollsspelare, konserter och skivor. Det gör betygsättandet av människor mycket enklare.

I inledningen av den här veckan var pappa här och som någon säkert redan har räknat ut var vi på Regina Spektor i måndags, och det var kul att gå på spelning med honom igen. Det var ett tag sedan, och dessutom var det han som hade koll på att Regina spelade. Jag har ingen koll längre.

I tisdags lekte vi med Hannes och åkte bland annat till IKEA. Jag fick en lampa, en toalettborste och en handduk. Hannes fick äntligen sin taklampa efter att ha levt med knarkarkvartsbelysning de senaste månaderna. Efter shoppingrundan och lampmontering åkte vi till O'Connors på Stora Torget och käkade och satt och snackade. Det var en trevlig kväll.

Nu ska jag fortsätta kolla på Nobelfesten, och samtidigt ha en egen liten nobel middag här framför tv:n.

onsdag 9 december 2009

Recension: Regina Spektor

När: 7/12 2009
Var: Cirkus, Stockholm
Bäst: Fidelity
Sämst: Upplägget på spelningen. Gå aldrig ut hårt, för att sedan sänka tempot.
Betyg:

Det första som slår mig när Regina Spektor pianotrummar igång The Calculation framför en laddad publik på Cirkus är hur mycket Miss Li måste ha inspirerats av henne. Det andra som slår mig är att Regina Spektor är så väldigt mycket skickligare än Miss Li, både sång- och pianomässigt. Därmed inte sagt att jag tycker illa om pianohamrandets främsta svenska fanbärare, men Spektor är överlägset på en annan nivå.

Inledningen på giget är fantastisk. Med en sättning av piano, cello, fiol och trummor skapar Regina och hennes band en förvånande stor ljudbild i låtar som Folding Chair och skräckhuggsljuvliga Laughing With. Mäktigast blir det i Machine där låten växer till en ödesmättad industriell dystopi.

Trots det väcker låtarna från hennas andra album Begin to Hope mest jubel. On the radio är en mycket kompetent bit, och något av en modern indieklassiker. Den får publiken ännu mer entusiastisk.

Sedan går tyvärr kompbandet av och spelningen tappar lite i fart. Visserligen sjunger Spektor fantastiskt och spelar minst lika bra, men det fångar mig inte lika mycket som när de andra musikanterna är med trots viss variation mellan piano, synt, a capella-sång och gitarr. Dessutom är mellansnacket i stort sett obefintligt, och stannar vid "Thank you so much" och "Let me introduce the musicians". Bra mellansnack höjer alltid en konsert, men har man inget att säga utöver låttexterna kanske det är bättre att vara tyst. Och i det här fallet räcker låtarna gott och väl.
När ryggen börjar värka efter nästan ett tretimmarspass som homo erectus och det blir dags för extranummer är dock bandet tillbaka, varpå bitar som Fidelity och en svängig countrylåt som jag inte har hört förut ger spelningen den avslutning den förtjänar.

Regina Spektor bjöd på en minnesvärd stund som enligt klyschan lyste upp i det mörkaste mörkret världen har skådat sedan dinosarierna dog ut som vi just nu tvingas leva med. Hennes röst lät ännu bättre än på skiva och när hon till och med satte delfinimitationen i Folding chair är det nog få på Cirkus som inte kapitulerar.

Kvällen var dock inte slut med det. När jag och pappa var till att lämna Djurgården lät pappa ett gäng fotgängare i tomteluvor passera framför bilen. En av dem var ingen mindre än Klasse Möllberg (aka Barnarne) och han bar, hör och häpna, på en såg, en fogsvans, ett verktyg! Dessutom låg sågen i någon form av slida med ett behändigt handtag. Det var en syn som jag unnar alla att få uppleva minst en gång i sitt liv.

onsdag 2 december 2009

Till minne av Wingård

Det finns tillfällen då ord inte räcker till. Allt man skriver blir bara banalt. Det här är ett sådant tillfälle.

I fredags förlorade vi Oskar, och det känns fortfarande overkligt att han inte finns längre. Det går inte att förstå att man aldrig mer kommer att få se hans hårsvall komma dansande, akompanjerat av hans smittande skratt och sköna göteborgska. Det går inte att ta in.

Jag och Oskar var aldrig riktigt nära vänner, men han har alltid varit en del av kompisgänget här i Uppsala. Det går heller inte att påstå att vi var särskilt lika. Men trots det har jag alltid gillat honom. Han var en person som gjorde andra glada, och det var svårt att fortsätta sura när han var i närheten.

En bild som har återkommit till mig flera gånger sedan jag fick höra den hemska nyheten är från några år sedan. Vi var några stycken på en Siriusmatch, och Oskar, som var helt ointresserad av fotboll, stod ut ungefär en halvlek och sedan gick han iväg för att köpa något i kiosken. Det var ingen som reagerade på att han fortfarande inte hade kommit tillbaka när andra halvlek började. Plötsligt undrade någon var han höll hus, och efter ett tag upptäckte vi honom bakom ena målet på Studenternas IP. Där stod han med ryggen mot planen och studerade ivrigt två motionärer som spelade tennis på en grusplan. Jag vet inte riktigt hur, men på något sätt sammanfattar den händelsen min bild av Oskar.

Att han var en av få personer i min närhet utan fotbollsintresse hjälpte mig också att få lite perspektiv på min egen besatthet. Vid de sällsynta tillfällen han var med och kollade på någon match, och någonting gick emot mitt lag kunde han sitta och garva åt mina för honom helt orimliga utbrott. Där och då blev jag irriterad, men inte långt efteråt förstod jag varför han skrattade. Det var ju inte han som var den som satt och blev så våldsamt påverkad av någonting som man inte kunde kontrollera ett enda dugg av. Det var ju jag som betedde mig ologiskt. Det var en värdefull insikt att få.

Det har varit många tankar och samtal med vänner under de senaste dagarna och allting håller fortfarande på att smälta in. Det enda jag med säkerhet vet just nu är att vi är väldigt många som saknar Oskar väldigt mycket.

lördag 28 november 2009

No more Mister White Moon

Igår tog min vita månad slut. Okej, det blev inte riktigt en månad, men 27 dagar får väl ändå anses vara godkänt. I år var det mycket lättare att genomföra den, men nu har jag ju också varit sjuk i en vecka. Anyway, november blev vit i år igen och det är en tradition som jag planerar att fortsätta även nästa år.

Taktiskt sett är det en bra månad att välja, med tanke på att nästan alla andra månader kräva dessa drycker. Eller kräver och kräver, det gör de ju inte, men ni fattar vad jag menar. Spriten är ju det enda som räddar oss från alkoholen om man säger.

Ja, i själen är jag nog fortfarande bara en studentjävel. Och alla vet ju hur det står till med deras dryckesvanor. Titta bara på det levande beviset.

Igår hade vi en klassisk fredagkväll med Idol och hela menyn. Sara gav mig också en förhandstitt på sin topphundralista över 00-talets bästa och för henne mest betydelsfulla låtar. Det var kul att lyssna på och många av låtarna skulle platsa på min lista om jag gjorde en sådan. Vilken som kom etta? Ni får väl kolla på hennes blogg framgent. Jag kan dock redan nu säga att det inte är Genom Eld Och Vatten med Sarek, även om den var nära.

Ikväll ska jag fortsätta sätta stopp för IOGT-NTO-fasonerna med födelsedagsfest hos Elin.

fredag 27 november 2009

Som en fredag ska vara

Har just landat hos Sara efter att ha mötts av en härlig glöggdoft när jag äntrade lägenheten. Det var tända ljus och pepparkakor, och potatisgratängen var redo att åka in i ugnen. Dessutom har hon marinerat en kossa i mer än ett dygn, och har mer än ett halvt kilo chips hemma så detta kommer att bli en våldsam fest.

Dagen var lugn och skön och eleverna var sådär lagom manodepressiva. Lite fredagshetsiga och lite fredagsapatiska i en skön mix. Det gillar jag.

På tåget läste jag Bitterfittan och kom fram till att män är idioter. Jag ska rösta på Gudrun nästa höst. Män är nog djur ändå.

Nu börjar finalen av Vem Vet Mest? så jag måste sluta.

torsdag 26 november 2009

Det är ingen idrott, det är en motionsform

Idag var det en trivsam dag i Hebys idrottshall, då det var någon form av friluftsdag i form av den stora innebandydagen 2009. Detta innebar inställda lektioner hela dagen och man kunde snacka med eleverna på ett mer avspänt sätt. Det gillar jag, att komma ifrån hetsen om prov och att hålla på och hålla ordning hela tiden. Ett skönt avbrott helt enkelt.

Jag coachade min klass till en hyfsad placering. Och med coacha menar jag att jag gav uppmuntrande tillrop i stil med "bra jobbat" och "bra forechecking". Vi missade hårfint semifinalen efter två vinster och en förlust i gruppspelet, och betänk då att de mötte äldre skolkamrater. Nästa år, då jävlar som vi Arsenalfans säger numera och som Tottenhamfansen har sagt varje år sedan 1962.

Efter finalen av turneringen mötte lärarna vinnarlaget och jag anmälde mig frivilligt som målvakt, eftersom att jag inte äger en bandyklubba och inte ville använde en av de epa-klubbor som skolan erbjöd. Jag har viss erfarenhet av att vara innebandymålvakt då jag en gång stod i mål när vi spelade innebandy på en plojig handbollsträning för kanske sju år sedan. Eller vadå stod? Jag satt på knä, som en tönt.

Jag imponerade på de flesta och släppte bara in två bollar. Man kan säga att jag var rena rama (här skulle det ha stått namnet på en berömd innebandymålvakt, men det finns ingen) och eleverna trodde att jag var aktiv innebandyspelare. Jag förklarade för dem att det inte är så jävla svårt som man kan tro. Det gäller bara att inte släppa in några bollar i målet. Det behöver inte vara svårare än så.

Nu känner jag viss smärta i mina ben, och i morgon kommer jag garanterat att ha drabbats av den berömda träningsvärken igen. Det känns ganska bra faktiskt.

Nej. En dag till, sen tar vi helg med gott samvete va?

onsdag 25 november 2009

Då blev jag Hulken

Vill man ha en perfekt start på dagen ska man inte göra en gastroskopiundersökning. Tänk dig att du ska svälja en cirka en centimeter bred slang, och samtidigt försöka komma ihåg att andas och slappna av. Då får du en ganska exakt bild av hur en sådan undersökning går till. Angenämt är inte ens efternamnet.

Som tur var pågick själva slangandet bara i några minuter, men under den tiden hann jag framställa så märkliga ljud att ord inte kan beskriva dem. Det var ett hulkande som jag inte har hört maken till sedan den där gången för säkert 15 år sedan, då Love hade varit på fest och "druckit ifatt" eftersom att de andra hade börjat innan han kom och sedan lidit av svår alkoholförgiftning i vardagsrummet hela natten.

När de var klara med att våldföra sig i och omkring mina inre organ och jag hade torkat kräkreflextårarna fick jag prata med doktorn, och det de hade hittat var - naturligtvis - ingenting. Det är självklart ett bra tecken att alla prover jag tar och undersökningarna experterna gör bara visar normala värden, men samtidigt får jag ingen förklaring till mina dyspeptiska besvär. Magkatarr är den senaste gissningen, så jag får prata med min husläkare (nej, inte Dr Esh) och ta reda på vad nästa steg blir.

Jävla konstig kropp jag har. Den fungerar inte som den ska, men de hittar inget fel på den. Jag trodde att jag inte var majoriteten av Dennis livsförbrukning av mobiltelefoner, men för all del. Jag kan ha fel.

Som ni förstår fick den starten på dagen mig lite ur gängorna, så undervisningen blev lite hipp som happ. Tur att det finns DVD, som jag brukar säga.

Ikväll tror jag att jag skippar att gå ut och gå. Vädret är lika inbjudande som en gastroskopiundersökning, så det blir nog någon form av tv-tittande i kombination med surfande. Vardagar är rätt tråkiga när allting kommer omkring, men snart är det torsdag och alla vet att torsdagen är inledningen på fredagen. Och vad händer på fredag? Ryktet säger att det bjuds på potatisgratäng i Linköping då.

Fredag kan inte komma snabbt nog.

tisdag 24 november 2009

Ge massa massage

Eftersom att jag var tvungen att per telefon guida Hannes hem från Stockholm igår natt var jag återigen Trötter på jobbet. Men efter lunch kom jag på att skolan faktiskt har ett vilorum, och att inte utnyttja det i min utsatta situation hade ju varit rent löjeväckande.

Så, när jag hade ett hål i schemat kände jag att det var dags för en åktur på den fantastiska massagestavenstolen som är placerad i vilorummet. Jag visste precis vilka knappar jag skulle trycka på för att få full release en avslappnande kvart. Först on-knappen, sen 15-minutersprogrammet. Det gjorde susen, och jag piggnade till igen. I kväll är målet att somna före klockan tolv, så att jag är förhållandevis pigg när de filmar insidan av mig i morgon bitti.

I går var eleverna måndagsvarulvar så det var inget roligt att jobba, men i dag verkar fullmånen ha lagt sig och de betedde sig normalt igen. Då var det kul att jobba.

Jag började visa Ondskan för mina åttor (klassisk uppgift: läs boken, se filmen, jämför. Sk lsj-pedagogik) och jag var tvungen att bita mig lite i läppen när den här scenen dök upp:



Den har jag sett orimligt många gånger och under en period på ett par månader runt årsskiftet 2006-2007 var den där peka-med-hela-handen-han-är-bög-gesten den enda formen av kommunikation jag hade med mina vänner här i Uppsala. Björn använde den till och med på sig själv en gång när han blev alltför blödig över en favoritskiva. Den riktiga scenen där Gustaf visar Andreas runt på skolan är inte direkt humoristisk, så eleverna hade nog undrat över mitt förstånd om jag hade suttit och fnissat där.

Annars var dagens roligaste ögonblick då sjuorna stämde upp i spontan talkör. De ville (så klart) sluta tidigare, så jag frågade om de verkligen hade lärt sig alla glosorna som de hade fått i läxa vilket var betinget för de som var klara med dagens uppgifter.
- Ja, ljög de unisont.
- Så då skulle vi alltså kunna hålla förhöret redan nu? genmälde jag.
- Ja!
- Ja, men då har vi det då!
- Nej!
- Okej då. Ni får sluta.
Jag kände mig lite som Brian i Life of Brian där han, efter att ha blivit misstagen att vara den nya Messias, håller tal till massorna om att de alla är unika individer, varpå alla svarar i kör:
- Yes, we are all different!
Utom en som säger:
- I'm not.

Eh ja, det är roligare i själva filmen. I guess you had to be there...

Nej, det var allt för i dag. Nu ska jag vänta på kick-off i 45 minuter.

måndag 23 november 2009

Jag vill tacka livet som har gett mig så mycket

Måndag morgon och regn. Vilken jävla klyscha.

När är det fredag?

söndag 22 november 2009

Me, myself and Kolo

Vet du vad höjden av narcissism är?

Svarar du Jan Guillou är du nära, men det är inte honom jag är ute efter (i det här fallet). Nej, höjden är att sitta i timmar en lördagsnatt och läsa sin egen blogg ända tillbaka till april.

Detta är värre än att ego-googla. Fast det är mer intressant i och för sig.

Men vad ska jag annars göra? Jag måste hålla mig vaken tills den där ytterst långdragna festen i Kaga som Sara jobbar på är över, och dessutom vara pigg när jag kör bil.

Det är ju inte som att de som jobbar på Internet har skrivit något roligare än det här.

lördag 21 november 2009

Stadshotellet revisited

GAH! Här sitter jag och drömmer och upptäcker helt plötsligt att jag sitter och lyssnar på People = Shit med Slipknot. Kör nämligen Fredrik Strages bästa låtar från 00-talet i en Spotify-playlist som jag snubblade över för ett tag sedan. Och där har han med Slipknot, Hannes gamla favoritband (post Kiss, pre Mew) som jag fick genomlida otaliga låtar av under bilsemestrarna i början av 00-talet då blandbandet Familjepop rullade i bilstereon.

Tänk att jag, så här en handfull år senare, frivilligt sitter och lyssnar på det maskerade härjbandet. Orka byta låt liksom. 2001 års Axel skulle bli topp tunnor rasande på 2009-versionen om han visste. Så vi berättar inte för honom va? Tummis.

Här sitter jag framför mammas och pappas stora dataskärm och väntar på att Sara ska bli klar med sitt serveringsgig i Kaga, så att jag kan åka och hämta henne med hennes föräldrars bil. Jag har haft en tämligen händelselös kväll då all lust att göra något som jävla helst försvann i samband med slutsignalen på Stadium of Light för fyra timmar sedan. Förluster kan verkligen, VERKLIGEN dra åt helvete.

I går fick jag förmånen att slå ihjäl en timma i det gangsterbefläckade Sala. Min plan var att ta ett varv på stan, men den fallerade då stan tog slut efter fem minuter. Jag fick i alla fall återse Stadshotellet där jag faktiskt avslutade en klassfest för ganska exakt fem år sedan. Fråga mig inte varför vi var i Sala. Det såg nästan ut som jag mindes det.

Jag kunde också visualisera en anekdot som Björn var med om utanför nattklubben - jag var inte med, men jag har fått den återberättad för mig. Hr Andersson tyckte nämligen att det var en bra idé att moona en ordningsvakt, för att liksom få sista ordet i en liten dispyt dem emellan. Detta ledde till en kortare språngmarch med byxan på tre kvart, vilken hela Stadshotellet kunde bevittna genom panoramafönsterna, som slutade med ett allvarligt samtal med farbror polisen. Tänk att han numera är förlovad och har köpt lägenhet - de växer upp så fort, barnen.

Det tänkte jag på när jag efter min korta promenad i centrala Sala tog en Coca-cola på Stationscaféet. Jag funderade också hur dagens föredrag på caféet där förre utrikesministern Lena Hjelm-Wallén enligt en affisch skulle "berätta om sitt liv" skulle te sig. Att slå ihjäl 45 minuter där var alltså inget problem.

Väl hos Sara var det en lugn och skön fredagskväll framför tv:n, och så här långt har det varit en mycket avslappnad och stressfri helg. I morgon hoppas jag att alla ser till att se reprisen av det redan legendariska avsnittet av Vem vet mest? där Stefan Holm är med.

Till sist. Darren Bent kan också dra åt helvete.

fredag 20 november 2009

Going down, going down, going down

Just det. Neråt ska jag. I landet alltså. Fast inte gå. Åka tåg.

Sitter i en ekande ödslig skola - det är ju fredag och klockan är över ett - och väntar på bussen till Sala, för att där ta tåget till Sara. Har ni tänkt på hur likt ortsnamnet Sala är tjejnamnet Sara? Det hade jag inte tänkt på förrän nu.

(Ja, det är lika bra att ni följer instinkten ni nu fick och slutar läsa. Det här inlägget blir inte bättre än så här är jag rädd.)

Fredagen flöt på så som fredagar gör, trots en smärre trötthet efter och trots fredagshetsiga elever. Nu är det verkligt skönt med helg, och det är faktiskt den bästa fredagskänslan på länge. Det hade varit gått med en öl eller ett glas vin, men nu är det faktiskt så att jag har vit månad och den planerar jag att fullfölja. Senaste gången jag drack öl var på Twelve Pins ganska nära Finsbury Park natten mot den 1 november.

*Konstpaus så att ni i intresseklubben ska hinna anteckna*

Ibland kan klockan gå så sjukt långsamt. Den gjorde det under den sista lektionen, och det gör den fortfarande. Av allt att döma kommer den att gå ännu långsammare i Sala där jag har en timmes väntan på tåget. Bra synk på bussar och tåg på det här stället. Not.

Men nu har jag slut på ingentinggrejer att skriva, så jag tar helg.

torsdag 19 november 2009

Rapport från smedjan

Ah, torsdagkväll. En av veckans bästa kvällar. Man kan i lugn och ro smida planer inför helgen. Enbart titta framåt och njuta av att lejonparten av arbetsveckan är gjord. Fredagen handlar ändå bara om att glida neråt mot after-skin efter att ha v:at uppför i fyra dagar - och så här i november dessutom i svår motvind. Tyngden är inte på dalskidan, den är mentalt över hela dig.

Okej, jag lägger ner snacket om att november är tidernas sämsta månad. Att snacka om det gör det ju inte bättre, och två tredjedelar av månaden är faktisk redan avklarade. Jag släpper Nightmare November här och nu. Den icke-finns.

Idag har jag inte mått illa alls, och varje bra dag försöker jag numera njuta av så mycket som möjligt. Det här med att leva i nuet är inte en så tokig idé trots alla jävla carpe diem-tatueringar folk har. Eller har verkligen folk sådana? Jag tror aldrig jag har sett någon, när jag tänker efter. Det kanske enbart är en svennebananklyscha? Som är så klyschig att den är osann?

Nähä. Jag tror inte att det blir roligare än så här i kväll. Det är väl bara att gå till sängs antar jag. Har faktiskt längtat efter det i flera timmar.

Ja, jag är medelålders nu. Då går man och lägger sig före tio vet ni.

onsdag 18 november 2009

Magkänslan slår till

Jag fick vara på topp en dag, sen slog min elaka lekamen ner mig till marken igen. I dag har min mage och jag inte alls varit vänner, eftersom att den har orsakat både illamående, halsbränna och sura uppstötningar hela dagen. Det har inte ens hjälp att käka min nya favoriträtt, åksjuketabletten Postafen som annars brukar vara en livräddare. Nej, det är bara att hoppas på en bättre torsdag.

Jag har en obehaglig undersökning inbokad i nästa vecka då de ska filma i min mage på något sätt. Då kanske de kan hitta något fel på mig, för hittills har ju läkarna bara konstaterat att alla mina värden, EKG:er och pulsar är helt i sin ordning. Trots det är det ju något som slaskar, så jag hoppas att kameramännen hittar något så att jag kan få behandling.

Jag vill ju kunna dricka kaffe igen utan att må illa, för jag saknar hela proceduren med bryggandet, brännandet på tungan och det sköna känslan av koffeinfylla. Men det är kanske dumt att börja igen nu när jag har vant mig av vid det bruna guldet. Det märkliga är att jag fortfarande kan få skräckhugg när jag ser att kaffet är slut här hemma, och måste hindra mig själv från att köpa nytt.

För övrigt lovar jag att lägga upp magfilmen på YouTube så alla kan få se hur jag ser ut inuti. Det lär vara en syn för gudar.

Och nej, de ska inte gå in från baksidan. De gör det i munn'n.

tisdag 17 november 2009

Mer service åt publicen

I dessa Ullared- och Para Dig Hotell-tider känns det skönt att det finns en medieinstans som fortfarande tar sin publik på allvar. Kvällens program på SVT har hållit så hög klass att jag inte ens har haft tid att diska efter min lukulliska köttfärssås.

Det började med Vem Vet Mest? där, från ingenstans, Stefan Holm plötsligt dök upp som deltagare. Jag räknade kallt med att han skulle ta hem hela tävlingen lika enkelt som han saxar över två meter, men överraskande nog gick han inte ens till final. Vad hände där med rainman-värmlänningen?

Kvällen fortsatte med ett brittiskt musikprogram, som ägnade stor tid åt en intervju med landets skönaste artist Lily Allen och hon drog också av två låtar från senaste skivan. Aktuellt? Nej. Bra? Mycket.

Sedan var det dags för Sommarpratarna, där till och med Pia Johansson gjorde ett sunt intryck. Det var ett lågmält och seriöst program där de tog upp allt från barnlöshet till existentiella frågor om huruvida det finns en Gud eller inte. Det var väldigt intressant att lyssna på dessa kloka människor diskutera på ett både tungt och ibland också lättsamt sätt. Detta programformat skulle kunna ses som en kusin till Stjärnorna på Slottet, ett program jag har skyhöga förväntningar på med tanke på laguppställningen där, men med mer fokus på Det Goda Samtalet. Det var mycket bra, så bra att jag inte ens slog över till Family Guy vid halv nio.

Nu avrundas kvällen med alltid lika sympatiska Aktuellt. Länge leve public service!

Trött, men lycklig

Så var jag tillbaka på jobbet igen, och det kändes väldigt bra. Jag sov visserligen så uselt att jag till och med drömde om att jag sov uselt, så jag var dubbelt trött när jag vaknade. Jag snoozade desperat några gånger innan jag insåg att livssituationen inte skulle påverkas av ytterligare fem minuter under mitt paradistäcke.

-Fy i hela jävla fan, suckade jag när jag vingade ut till duschen på nyvakna Bambiben.

Men efter det blev det bara bättre. Det sista som krävdes, nu när jag inte kan dricka kaffe längre, var en snabbare joggingtur till busshållplatsen. Jag förstår inte hur det kan bli stressigt varje dag. Det är inte rimligt. Någon måste göra något åt det.

På jobbet kände jag till en början lite angst, eftersom att jag var totalt oförberedd inför dagens lektioner. Det var bara att tänka på fötterna, som engelsmännen säger, och improvisera. Jag måste säga att det funkade riktigt bra, och jag har återigen fått vatten på det-är-onödigt-att-förbereda-för-mycket-kvarnen. Dagens sista lektion var en sådan där trevlig liten detalj, där jag tror att både jag och eleverna hade kul. Under sådana pass undrar jag hur det kommer sig att folk överhuvudtaget vill jobba med annat än undervisning. Sedan har man niorna och kommer på varför folk överhuvudtaget vill jobba med annat än undervisning.

Idag har jag också blivit kallad "böglärare" av en elev som inte fick godkänt på en uppsats. Jag vet inte om han påstod på att jag är en lärare som undervisar bögar, eller en som lär ut hur man är bög. Eleven stormade, ja stormade så stolar och bänkar flög, ut ur klassrummet så jag hann inte fråga vad han egentligen menade. Får återkomma till det helt enkelt.

På bussen hem gjorde sig den dubbelt usla nattsömnen påmind, och jag slocknade som stubinen på en defekt nyårsraket. Skillnaden på mig och raketen är att mig hade man kunna gått fram och petat på, och till och med lutat sig över, utan att jag hade exploderat. Medvetslös är nog rätt ord. När jag vaknade var bussen nästan framme och jag övervägde allvarligt att åka med den ner till stan, bara för att få sova i tio minuter till. Jag insåg att jag redan hade haft den fruktlösa interndiskussionen om "bara fem minuter till" en gång idag så jag hoppade av i novemberpisset.

I kväll är målet att förbränna noll kalorier. Jag ska inte anstränga mig ett enda någe.

måndag 16 november 2009

I need you like Ben Affleck needs acting school

I en zappning runt 40+-kanalerna på tv:n hittade jag 90-talets mest kalkonartade mastodontfilm. Så många tunga namn: Bruce Willis, Liv Taylor, Steve Buschemi, Billy Bob Thornton - och Ben Affleck. Du vet redan vilken film jag slog ner i, likt en meteorit dundrande ner i jordskorpan. Just det, Armageddon.

Vilken lycka. En lycka som stegrades när jag insåg att det precis var dags för den mest kalkoniga scenen av så många kalkoniga scener i den här filmen. Du vet redan vilken scen jag menar. Just det, djurkexscenen. När Ben Affleck leker med djurkex på Liv Taylors mage och bröst. Skämskudden uppfanns för just den scenen.

För att stjäla Karls ord. När Ben inte fick en Oscar för den här rollprestationen slutade jag tro på bra skådespeleri.

Någon har kräkts över Uppsala

Jag hade ju en mindre plan om att jobba idag, men jag kände under gårdagen att jag inte riktigt pallade det. Så det blev ännu en dag i långtråkighetens tecken. Samtidigt är det skönt att få ta det lite lugnt och fortsätta friskna till.

Annars har jag ett nytt projekt på gång nu.

Många stora idéer har fötts i drömmar. Vi har till exempel Sir Paul McCartneys låt Yesterday som kom till honom i sömnen. Eller artisten Drömhus, vars hela existens beror på ordet dröm. Annars skulle hon ju bara heta Hus, och det är inget vidare artistnamn om ni frågar mig. Nej, drömmar är nog bara av godo.

Mitt senaste infall på det där Internet är till stor del orsakad av en dröm. I drömmen fick jag en propå om att jag var tvungen att registrera King Kolo på Twitter för att ingen annan skulle ta det, och då givetvis också börja twittra. När jag vaknade slog jag dock bort drömmen, och tänkte att det där är ingenting för mig.

Dagarna gick, och drömmen vägrade släppa taget om mig. Skulle jag kanske ge mig på det där ändå? Och till slut, sent igår kväll, reggade jag mig. Naturligtvis var King Kolo redan snott, så jag fick anpassa mig lite. Nu finns jag alltså på Twitter. Får se hur länge det är roligt.

Man måste göra någonting för att stå ut i novemberspyan.

söndag 15 november 2009

In stereo

Jag tror att vi alla gillar, och ser det som nödvändigt, att placera in våra medmänniskor i fack. Fördomsfullt, ja, men för att få någon som helst struktur på tillvaron är jag övertygad om att denna fackning spelar en viktig roll.

För en tid sedan kom vi att diskutera idrottsstereotyper på jobbet. Kanske var det för att Sirius-Olsson gjorde praktik där då, eller så var det något om en innebandyspelare som var gnistan som satte fyr på debatten. Heby, och hela Uppland för den delen, är nämligen, skrämmande nog, något av Sveriges Innebandy-mekka. Ta bara Uppsala som exempel - det finns numera inget fotbollslag i någon av landets två högsta serier, men samtidigt har staden (jag vägrar skriva "vi" i det här sammanhanget) två innebandylag i Superligan.

Ett skäl så gott som något att få flyttankar.

Men det var inte det jag tänkte diskutera. Det var idrottsstereotyper som var på agendan. För att göra det lite lättare för mig själv har jag valt att avgränsa denna lilla epistel till att fokusera på män i de stora lagidrotterna. Och på hästtjejer, för att de är så fascinerande.

Vi börjar med 90-talets stora vinnare: Innebandykillen. Han är en kille för vem allting börjar och slutar med frisyren. Och inte vilken frisyr som helst, utan det ska vara lite "vilt" sådär. Frisyren ska gärna utgå från någon form av tuppkam eller mohikan, där flera kilo dagsvax trängs med de blonderade slingorna. Alternativet är någon form av pagefrisyr där de blonderade slingorna givetvis är representerade. I innebandy är det lag på att ha hårband när man spelar match.
Typexemplet på en innebandykille:
Niklas Jihde.

Alla vet att innebandyspelare är sådana som aldrig lyckades bli hockeyspelare. Oftast saknas nog den oerhörda grabbighet som hockeykillen måste besitta. Grabbighet kan vara svår att sätta fingret på, men att enbart snacka brudar, bilar, teknik och porrfilm samtidigt som man snärtar lagkamraternas ändor med en tekniskt fulländat ihoprullad handduk så att blåmärken uppstår är i alla fall en bra början. Hockeykillen ska gärna gå klädd i tight t-shirts med snörning i halsen, ha tribaltatuering och tumring samt snusa lössnus. Han bär gärna träningsoverallsbyxor och tycker att alla som inte spelar hockey är bögar.
Typexemplet på en hockeykille:
Markus i Fucking Åmål.

När vi frågade Sirius-Olsson hur en typisk fotbollskille är svarade han något i stil med "begåvad, snygg och duktig". Att egenskaperna begåvad och snygg inte är allmängiltigt för fotbollsspelare bevisade Arsenals backlinje redan 1991, men Olsson hade en poäng i duktig. Fotbollskillen är en typiskt duktig person, även om han sällan är extremt begåvad. Han sticker inte ut, och är en av "de vanliga" personerna, som man inte direkt lägger märke till skolan - just för att de är så vanliga. En fotbollskille klär sig alltid i jeans och gärna enfärgad tröja, eftersom att han inte vill vara annorlunda.
Typexemplet på en fotbollskille:
Mikael Nilsson.

Handbollskillen är svårare att ringa in, eftersom att de är ganska få. Men det är inte fel att säga att de på många sätt liknar fotbollskillen. Vanliga, rejäla, duktiga killar - men det finns en skillnad. Handbollskillen är mer introvert och egensinnig. Jag skulle vilja säga mer intellektuell också, men efter att face-to-face ha hört målvakten Tomas Svenssons berättelser om Bengan Boys på 90-talet kan jag inte gå så långt.
Typexemplet på en handbollskille:
Stefan Lövgren.

Så kommer vi då till hästtjejen, för att få till något som helst genusperspektiv på den här helt ovetenskapliga studien. Att rida är dyrt, har jag hört, vilket innebär att hästtjejen i regel kommer från en välbärgad familj. Detta medför ofta en näsan-i-vädret-attityd, som i kombination med de obligatoriska märkeskläderna kan sticka i ögonen på Göran Hägglunds vanliga människor. Hästtjejer är precis som fotbollskillarna "duktiga" och har knappast möjlighet att vara på annat sätt med tanke på kraven hemifrån. Jag måste dock erkänna att som fotbollskille är min insyn i den här världen oerhört begränsad, men det gör ju knappast fördomarna mindre giltiga. Snarare tvärtom.
Typexemplet på en hästtjej:
Prinsessan Madeleine.

Bandykillen, korgbollskillen och andra mer obskyra sportkillar överlåter jag till någon med mer insikt om respektive subgrupp att analysera.

Åt rätt håll, trots allt

Jag tittar ut i glipan mellan rullgardinen och fönsterkarmen. Det enda jag ser är fyra nyanser av brungrått och några skrumpnande, vattenskadade rönnbär som kämpar för att hänga kvar. Det här borde vara tillräckligt för att jag ska krypa ner under täcket igen, vända mig in mot väggen och sova bort ännu en dag av skithösten. Men jag har ingen lust att sova mer nu.

En anledning till det kan vara att jag faktiskt börjar bli piggare igen. Igår orkade jag till och med gå ner till Apoteket (eller vad det heter nu för tiden) och även om jag höll pensionärstempo så var jag inte helt utmattad när jag kom hem. I torsdags räckte det med att steka pyttipanna för att jag skulle vara tvungen att ligga ner i ett dygn. Jag har ännu inte bestämt mig för hur jag ska göra i morgon - men händer inget akut under söndagen blir det nog jobb.

Det blev alltså en helg där det hände fuck all. Det har varit extremt långtråkigt och deprimerande, men så är det ibland. Jag minns en helg för ganska exakt ett år sedan då jag precis hade fått min data stulen. Jag var helt utelämnad till lördags-tv och ensamhet - så det var ju någon form av världsrekord i deppighet. Riktigt så jävligt har det inte varit den här helgen.

Nu måste jag försöka hitta på något kul att göra. Något kul inomhus, för ut i brunvädret tänker jag inte kommendera mig.

fredag 13 november 2009

Helt åt helvete höst

Först och främst skulle jag bara officiellt vilja be hösten 2009 att fara åt helvete.

Inte sedan hösten 1983 då jag drabbades av åkomman tarmvred har jag varit så här mycket sjuk. Jag var ju däckad i nästan tre veckor i september på grund av något virus, och nu har jag tvingats vara hemma från jobbet igen. Jag är våldsamt trött på att ha övertrakasserat energikontot och bara ligga och sova hela dagarna.

Jag har visserligen bara missat tre dagar den här gången, och om jag bara piggnar till är jag nog tillbaka på jobbet på måndag.

Vad är det då som har drabbat mig den här gången? Jag var hos min kompis Dr Maras, igen, i onsdags och han uteslöt i alla fall svinet efter att ha tagit sänkan. Han sa att det troligtvis rörde sig om en luftrörsinfektion, och ordinerade mig - hör och häpna - vila. Så fort jag går till en läkare säger de att jag ska vila, och att allt går över av sig självt. Vad fan har vi läkemedelsindustrin till egentligen? Jag har aldrig sett röken av den, och något vaccin mot svinet lär man inte heller få se röken av förrän tidigast 2011.

Nej, tacka vet jag den gamla goda tiden. Lite åderlåtning och häxbrygder så blev man frisk. Modern läkarvetenskap kan åt skogs dra.

Det tråkigaste med att vara sjuk är dock att jag inte orkar åka till Sara i helgen, som planen var. Det är jobbigt när man nästan aldrig ses att inte ens få träffas på helgerna, men det är nästan ännu mer jobbigt att göra henne besviken. Men det är inte så mycket att göra åt.

Jag får köpa chips och tröstäta framför Idol istället. Ace of Base ska ju ändå spela i kväll.

onsdag 4 november 2009

Med förhoppning om förbättring

Ur hälsomässig synpunkt har den här hösten varit under all jävla kritik för mig. De dagar då jag har känt mig helt hundraprocentig under de två senaste månaderna går att räkna på en hand, annars är det alltid något mer eller mindre störande som naggar mig i kanten. Det är lungor som krånglar, halsbränna från helvetet och illamående. Det börjar minst sagt bli drygt att vara Lill-Erik in disguise.

Den senaste krämpan som har drabbat mig är så kallad hosta. Den yttrar sig så att de först börjar kittla i bröstet och därefter följer en till tre luftexplosioner som från lungorna via luftstrupen fortplantas till stämbanden. Hostan får sedan assonans i mungrottan, innan den vräks ut i vår gemensamma luft med en hastighet av cirka tusen km/h. Ni känner säkert till principen.

Dessutom känner jag mig allmänt trött också, men det var ju knappast oväntat efter en London-weekend. Det var bättre när jag pluggade, för då kunde jag alltid softa duktigt i veckan efter en Englandsresa. Så här med några månaders distans framstår plugglivet som en ren dans på trosor, men då tänker jag naturligtvis inte på alla dödliga deadlines, allt man borde ta tag i och all den usla ekonomin. Jag får sluta åka till London helt enkelt.

Annars har jag insett poängen med att visa film på lektionerna. Man behöver inte förbereda ett enda någe. Men jag ska skärpa mig, jag lovar. Sjuorna hade faktiskt prov före lovet, och gjorde det jättebra så ni kan väl unna dem att kolla på Walk the Line? Annars är ni väldigt små människor.

Den här veckan har jag också blivit bjuden på tjejmiddag. Det var udda. Jag har dock planer i helgen eftersom att vampyrtjejen kommer hit.

Självklart kommer jag inte sluta åka till London. Det var det dummaste jag har hört.

måndag 2 november 2009

Den råa vardagen

Jag hade relativt spikade planer på att ta tidiga bussen i morse. Men då jag insåg att det här med att planera lektioner är våldsamt överskattat fann jag mig sovandes en timme till, utan det minsta dåliga samvete. Jag börjar faktiskt inte förrän nio på måndagar, jag hade bara tänkt vara överambitiös. Jag kom alltså inte ens för sent.

Men det var segt idag. Var inte alls på hugget under dagens lektioner utan lajade mest omkring. Tur att det bara rörde sig om tre stycken och att barnen skötte sig ganska bra.

Jag har känt av halsen lite smått under dagen och småhostat lite. Jag hoppas verkligen inte att jag har dragit på mig svinet där borta i England. Risken finns tyvärr, för Hedemora ringde just och sa att han var däckad i feber. Jag orkar verkligen inte bli sjuk igen, det vore så fruktansvärt jobbigt.

Men man måste vara lite positiv också. Det kan ju mycket väl vara inbillning, och jag har ju min halsbränna som har spökat ett tag nu. Den lär ju inte ha förbättrats av det osunda levernet i London, så det är kanske den som känns i halsen. Dessutom är det bara sex måndagar kvar till jullovet. Det är positivt.

söndag 1 november 2009

Ända mot ända i London

Det där gick fort. Är tillbaka efter en mycket trevlig resa och nu dunkar söndagsångestens knytnäve i solarplexus allt mer intensivt. Samtidigt är hemresedagar helt värdelösa så det är skönt att vara hemma framför datan igen. Nu tänkte jag redogöra för resan.

Torsdag
Åkte lite senare än vad jag brukar, och det var ganska skönt. Var framme på hotellet vid sju lokal tid - så då var man ju lite snurrig av resedamm och jetlag. Vi, that's yours truly and Mattias aka Hedmora, kunde snabbt konstatera att vi skulle få det mysigt där i dubbelsängen. Det fanns nämligen bara ett täcke, så det skulle bli till att samsas. Annars var det dubbel uppsättning av det mesta, inklusive handdukar. I alla fall på torsdagen, de övriga dagarna fick vi snällt dela på en enda.

Efter lite nedstressning gjorde vi stan. Vi åt på en italienare vid Covent Garden som var mycket smaklös. Det här med dålig mat skulle komma att bli ett tema på den här resan. Efter maten hann klockan bli mycket, så vi hann bara med ett par pubar innan vi vände hemåt och kröp ner i myssängen.

Fredag
Jag vaknade av en hemsk mardröm. Det var ett kryp med betar som åt på min kudde, och när betarna slog ihop lät det "klick-klick, klick-klick". Jag försökte vifta bort den obehagliga besten, men ingenting hjälpte för den rörde sig med ljusets hastighet och kunde dessutom flyga. Så den återvände hela tiden till min kudde och fortsatte med sitt "klick-klick, klick-klick" samtidigt som min panik växte. Efter en lång kamp vaknade jag och upptäckte då att Hedemora satt och spelade Tetris på mobilen; "klick-klick, klick-klick". Han informerade mig om att jag hade legat och viftat och krumbuktat mig i sömnen under mer än tio minuter. Jag har fortfarande inte återhämtat mig efter den pärsen.

Vi höll ett behagligt tempo under dagen. Mitt mål var, förutom att få mig en eller annan pint innanför revbenen, att köpa skor samt en piké. Under fyra-fem timmar gick vi den vanliga turistrundan från Oxford Street via Carnaby Street och Picadilly Cirkus bort till Covent Garden. Jag hittade mycket riktigt ett par skor - nej, faktiskt inte vita gymnastikskor utan riktiga skor. Axel vuxen nu. Jag köpte också en Fred Perry-piké, för sådana kan man inte äga för många av.

När shoppandet var klart mötte vi Josefin, som kom upp från Brighton för att fira fredag med oss, på ballen till klassiska puben Punch & Judy´s och efter en mellanlandning på hotellet slog vi oss i slang med Luks, Ajja och Linus från Eskilstuna för gemensam gång till Upper Street. Där anslöt Jos kompis Maria och sedan bar det av till Nando's för kyckling. Den var inte så jättegod.

Kvällen fortsatte på The White Swan där också Göteborgs-Markus med bror dök upp. Det var gemytlig stämning inne på Svanen och jag var nära att haka på tjejerna till södra London någonstans, innan Luks förklarade det orimliga i att lämna vår del av stan så sent när planen var att kliva upp tidigt på lördagen. Tur att någon kan vara förnuftig då och då.

Vi avslutade på Eskistunagrabbarnas rum med någon sista törstsläckare. Det mest spektakulära som hände där var att jag kom ut som AIK:are (SM-GULD!!!) vilket fick Ajja att hota mig med stryk, samt att Hedmora blödde om fötterna på grund av för trånga skor och sedan somnade.

Lördag
Det var segare än lunchsteken på fredagen att kliva upp. Det här jävla påfundet med matcher som börjar klockan 12.45 är jag innerligt sur på. Dels är man trött enligt Dagen Efters stadgar och dels hinner man inte alls ladda upp ordentligt innan matchen börjar. Jag hann knappt bli nervös.

Arsenal vann dock matchen överlägset och jag tyckte nästan synd om Spursfansen. Det var ganska bra stämning också även om jag var sjukt nervös att Arsenal skulle tappa ledningen, för det har ju hänt förr i North London-derbyt om man säger. Och ja, jag ljög förut. Jag tyckte inte alls synd om Spursfansen. Det enda jag kände var skadeglädje.

Efter matchen blev det Gunners Bar där jag träffade diverse löst bekanta från Sverige, Norge och andra länder. Sådana som man alltid träffar på Gunners. Jag kände dock redan då att den här dagen var bortom räddning, jag skulle inte alls komma i gång och "bli party" om jag så hade tagit till Valborgshets på ölen. Men jag hade det trevligt ändå.

Ajja släppte också ett scoop till mig, som jag kan avslöja här. Hans bror heter Sebastian och spelar i Birmingham och i svenska landslaget, och har precis blivit pappa till en flicka som heter Nellie. Jag vet inte om jag slog Eskilstunatidningarna på den världsnyheten, men ni läsare av King Kolo vet ju att jag brukar leverera sådant.

Vi käkade (inte så gott), drack vin och gick vidare till Twelve Pins. Ja, ni fattar nog hur kvällen artade sig. Och jag kom heller aldrig i gång, som förväntat. Jag och Hedemora tackade för oss och vände tillbaka till hotellet för några timmars sömn.

Söndag
Hemresor suger alltid.

Sammanfattningsvis har det varit en fin helg med mycket skratt och många nya och gamla bekanta från hela Sverige och från andra länder. Jag vill inte gå upp och jobba i morgon. Kan någon ta mina lektioner?

torsdag 29 oktober 2009

And I'm head over heals

Nu far jag åstad. Och inte till vilken åstad som helst, utan till staden med kanske världens mest berömda å. London med sin River Thames. Lilla Fyrisån är som en rännil i jämförelse.

Om ett par timmar lyfter flyget mot det fina landet i sydost, där det vankas höstlovets höjdpunkt och semester med hela plusmenyn. Vi landar vid femtiden och räknar med att vara incheckade och klara klockan sju. Sedan ligger det en hel ocean av möjligheter framför våra fötter.

Ha det så bra allesammans, så hörs vi på söndag.

onsdag 28 oktober 2009

En anledning att skriva lukullisk

Idag har det varit en väldigt lugn och skön dag. Tempot vara nära nog noll fram till klockan halv fyra då jag gick ner på stan och mötte Hedemora som kom med tåget från Hedemora. Vi tog en sen lunch på Rififi innan vi styrde kosan hemåt.

Under kvällen har vi lagat potatisgratäng och kyckling, och det var en höjdare. Maten blev faktiskt rent lukullisk. Då förstår ni ju själva hur gott det var.

Nu är det Stella-festival, toppat med en aning whiskey framför Arsenal-Liverpool på tv:n. Man kan ha tråkigare än så på en onsdag.

Och ja. Det här inlägget skrevs enbart för att jag idag har lärt mig adjektivet lukullisk.

Goda gamla vänner

I dag har jag fått besök av min gamla vän Dagen Efter. Hr Efter har dock varit på ett ganska bra humör för en gångs skull, och inte alls visat den vresiga och vrånga sida som han annars brukar plocka fram allt oftare nu för tiden. Hoppas att han bibehåller det goda humöret över Londonhelgen. Men det är kanske att hoppas på för mycket - han är jävligt nyckfyll och har ett elakt temperament om han vaknar på fel sida. Då kan hans ilska sitta i under flera dagar.

I går var jag och Hannes på min gamla vän Orvars och hade lite brotherly bonding över några 19-kroners. Jag fick chansen att presentera alla de klassiska Orvarskaraktärerna. När vi kom dit var bara skägghippien med träskor där, men jag kunde redan då lova Hannes att både lusekoftbibliotekarien och fransmannen skulle dyka upp. Mycket riktigt, efter någon timme kom båda två i en inte särskilt strid ström. Hannes gjorde stora ögon som sa "Hur kunde du veta?".

Det, Hannes, är sådant man vet på sin elfte termin med kårleg.

Det är verkligen skönt att kunna njuta frukterna av studentlivet, men ha lön som en riktig människa. Nu har jag visserligen inte tid att hänga på Orvars lika mycket som förut, men det gör det extra fint när jag väl kommer dit.

Som det sig bör rundades kvällen av på Palermo eftersom att de har öppet till tre. Jag var extremt sugen på mat när jag gick hem, men nattamatsutbudet på väg hem till mig är löjligt klent på tisdagar. Ge mig en nattöppen mack i västra delen av staden.

Nu ska jag börja fundera på att överväga att eventuellt inleda tankeprocessen om vad jag ska ha med mig till England.

tisdag 27 oktober 2009

Får jag lov? Ja, höst

Oh yeah. Nu är det semester. Betald sådan. Det är man ju inte bortskämd med som lärare om man säger. I alla fall inte som vikarierande - de där fast anställda asen får ju hur mycket betald semester som helst.

Efter ett genialt beslut att sova eftermiddag i går var min kropp inte alls inställd på att somna på kvällen, vilket då givetvis ledde till att nattsömnen sattes ur spel. Det innebar i sin tur att jag var tröttare än vad jag var på Twelve Pins vid Finsbury Park i november 2007 i morse. Vetskapen om att det var en elevfri arbetsdag och fredag fast det var tisdag var knappt tillräckligt, men upp kom jag.

Jag jobbade undan en hel del, men trots det blev jag inte riktigt klar med allt jag hade planerat. Det blir att sitta någon timme i morgon ändå. Det får gå.

I kväll ska jag fira höstlov med min lillebror på Orvars. Enjoy it I shall. Först sks jag sträcka ut lite, och vila min sargade lekamen. Mitt äventyr i vågorna på Fyrishov har tagit ut sin rätt nu - det brinner i mina armar och hugger i min rygg. Träningsvärk ska ju vara skönt första dagen. Hur ska jag då må i morgon?

måndag 26 oktober 2009

Två Grisar och En Fågel eller Holmertzinho

Man får välja valfri titel på det här inlägget idag. Eller inte valfri i ordets rätta bemärkelse - valet står mellan de ovanstående tu. Vi vill ju inte ha någon total valfrihet va. Man är ju inte folkpartist va.

Det var en bra helg i Linköping, men den tog slut alldeles för snabbt. Det var verkligen tråkigt att hoppa på X2000 efter att bara ha träffat Sara i vad som kändes som fem minuter. Nu är det två veckor tills vi ses igen, vilket är för lång tid. Det var en deppig resa i det oljiga oktobermörkret och det hjälpte inte ens att tröstätdricka chips och Coca-Cola från Bistron.

I dag har jag inte haft en enda måndagsångest för typ första gången någonsin. Anledningen är så klart att det är vecka 44.
-Jaha, säger alla som inte är lärare och därmed inte begagnar sig av det här veckosystemet utan mer utgår från datum.
-Och? tillägger de sedan jag inte utvecklar direkt då jag inte har tolkat deras "jaha" som en fråga.

Vecka 44 är alltså höstlovet och det innebär tvådagarsvecka för oss som inte är elever. Härligt nog skulle dagen tillbringas i Uppsala, så jag kunde gå till jobbet för första gången på många år. Ohärligt nog skulle vi samlas vid ILU (SSFSF), eller Seminariet som de tydligen säger nuförtiden. Vilket är en smula bögt. Som tur var skulle vi inte vara i den förhatliga borgen där blivande lärare misshandlas mentalt, utan vi gick till närliggande Fyrishov, stadens innesportcentra och simhall.

På förmiddagen var det en föreläsning om att man ska undvika att diskriminera folk, vilket jag redan visste så det var lite onödigt. Vid lunch gick jag förbi läkaren och fick en remiss till så kallad gastroskopi, vilket innebär att de filmar inne i min mage, eftersom att jag mår illa med jämna och ojämna mellanrum. Jag lovar att lägga upp filmen här på bloggen sen.

På eftermiddagen fick vi relaxa i Fyrishovs relaxavdelning, innan jag likt en Michael Phelps eller en Motalabo for fram och tillbaka i 25-metersbassängen 25 gånger. Den som kan sin huvudräkning vet då att jag simmade 50 längder, vilket är 1,25 km. Det hela tog 40 minuter, och det är inte upp till mig att bedöma huruvida det är en bra tid eller inte. Det är upp till experterna. Hans Chrunak till exempel. Det enda jag vet är att jag inte kommer att kunna lyfta armarna i morgon, för så här långt har jag inte simmat sedan jag i ett anfall av ungdomlig hybris i Linköpings simhall 2004 simmade 100 längder under samma sittning.

En avslappnande bastu och en promenad senare var jag hemma. Jag bjöd mig själv på en pastasås bestående av hyvlad gris, odefinierade delar av gris nedmalda och intryckta i tarmskinn samt kyckling. Tre sorters dött djur alltså, och sältan från baconet gifte sig vackert med kycklingens lena rondör och hettan från chorizon. Allt toppades av lök och paprika och chili-creme fraiche. Tänk dig det godaste du har ätit, mutiplicera med tusen - och du är ändå inte i närheten av den här smakupplevelsen. Det blev återigen rumba i munnen.

Nu ska jag jobba en dag till. Sen blir det semester. Smaka på det!

lördag 24 oktober 2009

Dansbandskampen live: Von Hofstenz

Jag hade aldrig sett dansbandskampen tidigare, och efter den här kardinalusla tre minuter långa "underhållningen" tänker jag aldrig mer se skräpet. Det var det sämsta jag har sett sedan Makedoniens bidrag i ESC 2000. Nu går jag till Per och förgiftar mig istället.

Betyg:

Edit: Makedoniens bidrag tll ESC 2000

Normaltiden minns man lätt

Som den extremt minnesgode vet har jag ett vattentätt system för hur det ligger till med sommartiden. Alltså vilket håll man ska ställa klockan åt. Jag har tre stäv, som jag har lärt mig av mamma. I ordning, bäst-till-sämst:

1. Sommartiden minns man lätt, för att klockan tolv blir ett.
2. På sommarn ställer man fram utemöblerna, så alltså ställer man fram klockan.
3. När sommartiden infaller har man sommaren framför sig, alltså ställer man fram klockan.

Så långt är allt väl. Men nu när det blir vintertid, eller normaltid som vi ur-ologer säger, har det inte funnits en lika klockren regel. Han vännen av ordning, Peter, brukar säga till mig: "Men det är väl bara att använda reglerna för sommartid - fast tvärtom?".

Invändningen mot det är uppenbar. Det blir alldeles för många led i den minnesregeln för att den ska kunna klassas som en minnesregel. Först ska man komma på reglerna för sommartiden, och sedan omvända dessa. Då blir det ju snarare en minnesrebus eller någon form av misslyckad gåta, och då går ju poängen med minnesregeln förlorad. Tanken är ju att det ska vara snabbt och enkelt att minnas hur det ligger till: Ska klockdjävulen framåt eller bakåt?

Nu har jag som tur är funnit en lösning på det här problemet du inte visste att du hade. I torsdags morse, på väg till bussen i det råa skymningsljuset, kom jag på följande klockrena minnesregel:

På vintertiden fryser alla golv - därför blir klockan ett tolv.

Ni behöver inte tacka mig.

onsdag 21 oktober 2009

Det skulle handla om de senaste dagarna, men spårade ut i skolmat

Mycket att göra, då går dagarna fort. Måndag till tisdag har varit späckade som buken efter ett julbord, så jobba och fixa beting om kvällarna är det som har hunnits med.

Dagarna var snarlika. Ganska trevliga lektioner, med bara cirka en utskällning per dag, och that's ungefär it. Ja, just det. Glömde en oerhört viktig sak från i måndags, och väljer att illustrera det med en bild.

*hämtar mobilsladd och laddar upp bilder, dör av den ansträngningen*


Knäpp korv? Det här är ju en lärdomsinstutition. Borde det inte bjudas på klok eller värsta fall streetsmart korv istället. Inte knäpp. Och det var dessutom inget knäppt med den alls. Bortsett från det faktum att den smakade lättsaltat vatten, och inte korv. Det var naturligtvis en stor besvikelse. Korv ska ju smaka korv. Basta!

Som lök på korven är det dessutom risgrynsgröt på fredag. Det är min allra sämsta skolmaträtt. Det brukade vara stuvad spenat, men sedan jag läste fel i Våla en gång och förväntade mig hamburgare men fick risgrynsgröt är världsrankingen omkullkastad. Det blir att testa den lokala kebaben på torget på fredag istället.

Annars har maten varit godkänd den här veckan. Gårdagens cornflakesfisk var lite slapp i köttet, men smakade hyfsat och dagens skinkfrestelse höll krämighetsmåttet. Jag har höga förväntningar på MOM THE MEATLOAF, FUCK i morgon, men den kommer knappast inte nå upp till den standard som den strimlade grisen vi serverades med löksås och potatis för några veckor sedan satte. Den grisen måste ha blivit matad med enbart gåslever under uppväxten, för den smälte i munnen. Smaklökarna dansade schottis.

Det här inlägget tog en oväntad utveckling. Jag sov dåligt i natt, och har antagligen därför återfått mitt jobbiga illamående under dagen, så jag har ingen som helst kontroll över fingrar eller hjärnans språkcentra. Men jag tycker att det blev ett intressant nedslag i den ständigt aktuella debatten om skolmaten. Och om det inte framgick är min ståndpunkt att skolmaten generellt sett är bra i den svenska skolan, men att den kan bli bättre.

Men den Jimmie Åkesson-kontroversiella åsikten lämnar jag er för dagen.

PS. Låter inte ordet råkost jävligt äckligt?

söndag 18 oktober 2009

En helg i Mälardalens famn

Efter fredagens Idolbloggande har jag utvecklat reumatism i fingrarna (fast det kanske beror lite på mitt hyperfyllesms:ande till Sara igår) men jag ska trots det ge mig på en liten rapport från helgen.

Igår var jag i Stockholm med Arsenal Sweden för styrelsemöte och matchtittande i grupp. Det blev en trevlig kväll, även om tempot på öldrickandet var något överdrivet. Jag har blivit ovan vid sådana aktiviteter den senaste tiden av förklarliga skäl.

Jag och Hedemora bröt upp hyfsat tidigt och åkte till Uppsala. Vi tog oss till Pipes of Scotland för ännu en inte alls välbehövlig öl, Stella, för att starta uppladdningen inför London. Det är bara två veckor kvar tills dess. Nice. På vägen hem köpte vi av någon oklar anledning mat på Johannesgrillen - jag antar för att grillen var öppen. Jag var inte alls hungrig och ställde av kebaben i kylen, där den står och jäser än idag.

I morse var jag långt ifrån pigg, men planen att åka till Eskilstuna för att fira farmor och farfar som fyller år dagarna efter varandra stod fast. Det var bara att gå upp, ta en dusch och sedan hoppa på tåget. Väl i Sveriges Sheffield blev jag hämtad på stationen av mamma och pappa och sedan blev det en dag i släktens tecken. Det var en trevlig dagsutflykt, trots att jag var lite "trött" och luktade bensin i munnen.

Ett stående samtalsämne, bortsett från att jag nämnde för kusin Thomas att Hannes har köpt en ny mobil, var att nämnde Hannes fortfarande inte har skaffat sig en taklampa. Alla tyckte att det var verkligt märkligt, och undrade hur han kan leva så. Men han var ju inte där för att försvara sig, på grund av ett OERHÖRT viktigt basgruppsmöte i Uppsala, så diskussionen om detta blev ganska statisk efter ett tag.

Jaha, då var helgen slut. Det är ju inte så jävla kul.

fredag 16 oktober 2009

Idol live: Rätt person åkte ur

Jag förstår inte varför jag ska hålla på och ändra mig. Camilla har varit sämst hela tiden, så det var extremt väntat att hon åkte ur. Idag valde hon en dålig låt - igen, och hade dessutom jättekonstiga kläder på sig. Och jag har fortfarande inte förlåtit henne för Hallelujah-tolkningen där i kvalet.

Nu är jag helt slut. Det här var jobbigare än vad jag trodde.

Nästa vecka tror jag att jag låter datan vara på fredagskvällen.

Idol live: Duellen

Nej, jag var inte helt ute och cyklade. Jag fegade visserligen ut genom att gardera upp där i snabbgenomgången, men likväl var det två av de namn jag nämnde som utröstningen står mellan.

Frågan är dock om jag vågar stå fast vid att Camilla åker. Nu tycker jag att hon var något bättre än förra gången hon körde, men samtidigt svär hon ju värre än Ingmar Bergman. Sånt gillar inte vanliga människor i KD:s Sverige, som Esh sa.

Nicklas förmår inte lyfta sitt framträdande, så jag byter nog fot ändå. Det blir Nicklas som åker. Det här är extremt lamt.

Idol live: Det nya greppet

Så mycket har jag sett av Idol tidigare att jag vet att det inte hade den här head-to-head-grejen förut. Den känns ganska överflödig. Men allt för att folk ska kolla längre och för att TV4 ska tjäna mer reklampengar antar jag.

Efter att ha sett snabbreprisen tror jag att Calle och Nicklas får sjunga om. Eller Camilla.