Solstickan eller svastickan?

Sitter hemma och somnar i fåtöljen efter nästan två veckor på härlig utflykt i Linköping och Kristianstad. Vi rundade av Skånehelgen med en lugn dag framför OS-sammandrag in absurdum igår, där mycket av diskussionen handlade om varför det överhuvudtaget finns en coach i curling. Till och börja med sitter han 300 meter från händelsernas centrum så när lagen tar time-out hinner de bestämma vad de ska göra innan coachen ens är framme. Sedan går han fram och frågar vad de har tänkt, pekar lite på stenarna och säger sedan att spelarna får bestämma själva. Hans funktion är vad, sa du?

Sedan tycker jag att det är fånigt att reserven i curling får en medalj när de vinner. Det är ju som att jag skulle få en medalj när Arsenal vinner ligan. Jag sitter ju också och kollar engagerat och hejar på laget. Inte så troligt dock. I curling tycker alla att det är helt normalt.

Till sist ryckte vi upp oss, gick ut i nästan vår-värmen och handlade onyttigheter och gick därefter ner till Banken och kollade på Stoke-Arsenal över en burgare och ett par pints. Loves lagkompisar stöter man på överallt i stan och Banken var inget undantag, så vi fick sällskap. Arsenal vann, men det var svårt att känna någon riktig glädje över segern efter Ramseys fruktansvärda benbrott. Jag mådde illa där ett tag efter den brutala tacklingen.

Efter matchen gick vi hem och åt marängswitch, som mormor säger, samt kollade på den fina rullen Looking for Eric. Den var bra trots att den handlar om ett Manchester United-fan.

I morse var det tidig revelj för jag hade en interkontinental resa att genomföra. Och hör, häpna och svimma, för trots två byten på vägen från Kristianstad till Uppsala var tåget inte en enda minut försenad. Det var bara att rita hakkors i kupétaket, som Lander så vältaligt uttryckte det. När tågen går som de ska är det väldigt skönt att åka tåg. Fast det var konstigt att åka igenom Linköping utan att kliva av.

Sedan jag kom hem har jag ägnat mig åt att sitta ner mest. Det är en bra grej de har kommit på. Sitta.

Your treetops so tall

I går kväll hade Kerstin en idé om att gå ut och äta köttfrossa på Barbako (skånsk ordvits - jag fattar inget) men alla bord var bokade fram till augusti 2015, så det var bara att tänka om. Istället blev det en promenad till Loves lagkompis Olle och hans fru Nasti, där också IFK:arna Gustav och Jepson med flickvän Ann anslöt.

Olle och Nasti kommer från Finland så stämningen var på topp då USA käkade upp de finska lejonen i första perioden av OS-käppakriget. Det bjöds på hemlagad pizza som Sturefors-Gurra och Jepson tillagade.

Till dessert blev det spelkväll där jag inte dominerade på något sätt. Kortspelet dotcard var inte alls min tekopp och jag samlade på mig rekordmånga poäng. Det gällde alltså att få så få poäng som möjligt. Love var på stadig väg mot finalbordet, men en hand där han fick hundratals poäng fällde honom. Jag har en känsla av att han kommer att få höra om det i omklädningsrummet framöver. Hans vinnarskalle lackade ur i alla fall.

När klockan blev mycket gick vi hem och kollade på OS-finalen i lokalvård. Love och Kerstin gav upp när Kanada såg ut att vinna, men jag bet ihop och mycket tack vare mitt stöd från tv-fåtöljen vann Sverige guldet. Sen var jag så trött att jag såg dubbelt, så det blev bara ett avsnitt av Parks and Recreation innan jag somnade.

Ikväll ska vi på Banken och kolla på fotboll. Kul!

SJukt SJälvklart

Vi hårt prövade SJ-resenärer fick en ny hård prövning igår. Inte alls oväntat var tåget ner mot kontinenten 25 minuter sent redan i Linköping, och sedan kom första stoppet i höjd med Vikingstad - bara någon mil utanför stan. Jag såg en försening på flera timmar alternativt en övernattning ombord framför mig, så när tåget bara var 40 minuter sent vid min transferpunkt i Hässleholm kändes prövningen mindre hård. Likväl var det en prövning att sitta i tysta avdelningen bredvid en barnfamilj. Jag försökte be om ursäkt med hjälp av fromma blickar mot medpassagerarna när barnen väsnades. Inte för att det var mina barn, men folk får ju för sig så mycket.

Framme i Skånes tågmecka vägrade dock det anslutande tåget att vänta i två minuter utan det rullade ut från perrongen ungefär samtidigt som vi rullade in. Tajming är a och o som jag brukar säga. Det blev en liten paus så jag tog en fika på Hässleholms C och tänkte tillbaka på den stunden då jag och pappa blev vittnen till ett mindre slagsmål på en pizzeria i staden. Då var jag rädd, vill jag minnas. Men jag fick tre klubbor av pizzabagaren så jag tror jag blev glad igen. Redan under 90-talet var jag mutbar.

Till sist kom jag fram till Kristianstad, och jag var inte mer än - ni har säkert redan räknat ut det - 59 minuter sen. En minut från resegarantin, och det är tredje gången på två månader. Inte nog med att SJ orsakar förseningar - de hånar mig om och om igen. Tänk om det gick att hämnas på något sätt.

Men det var bara att släppa SJ och istället fokusera på husesyn hos Love och Kerstin och därefter uppladdning inför match. IFK föll dock mot Drott och Love fick inte spela alls på grund av sitt blodsprängda underben. Typiskt att det skulle bli så när jag kollade. Tajming är a och o som jag brukar säga.

I halvtid underhåll en trollkarl och det var precis så fantastiskt som jag tror att ni föreställer er just nu. En blandning fräckisar och löjligt dåliga trolleritricks är precis vad man vill ha i halvtid av en elitseriematch. Jag förstår inte ens varför de anstränger sig att ha pausunderhållning. Det räcker väl med att spela lite musik?

Efter matchen väntade vi spelarfruar på spelarna i Players Lounge som bestod av ett stengolv framför en trappa och sedan åkte vi till Banken, en lokal pub/nattklubb, där spelarna och vi spelarfruar äter efter matcherna. Jag tänker inte ens kommentera ironin i att det serverades korv stroganoff. It's just to good to be true.

Efter maten blev det hemgång och lite soffhäng framför OS innan jag hoppade i fåtöljsängen i gästrummet och sov mycket bra. Det är något med luften här på kontinenten som gör att det är lättare att sova.

Idag har det mest varit lugnt. Vi tog en sväng på stan förut, kryssandes mellan slaskpölar och isspjut från taken, men jag konsumerade ingenting trots att jag var nära att köpa bokrea och ett par skor. Det blir automatiskt så att man vill shoppa när man är utomlands.

Nu är Love och tränar samt får mental coachning. Varför har vi inte sådant i Södra? Det blir något att lyfta på spelarmötet som jag missade i lördags.

Mot kontinenten

Jag hoppas att lumpargrabbarna gör någon nytta för en gångs skull i historien och skottar upp stambanan ner mot Malmö i natt. För i morgon ska jag åka till utlandet, även känt som Skåne och möta våren. Det ligger ju så pass långt söderut så jag räknar med att se både Tussilago och Vitsippa längs med syllarna på min färd.

Det är dock inte Malmö som är slutmålet utan Kristianstad där Love och Kerstin bor sedan ett och ett halvt år, och som jag skamligt nog ännu inte har besökt. Nu ska det dock bli ändring - förutsatt att de där grenadjärerna röjer upp spåren duktigt.

Sara ska dock inte med för hon är rädd för Sverigedemokrater (märkligt att det partiet har sitt starkaste fäste i Skåne när det inte ens är svenskt) och för att hon tycker det är töntigt med inspringet på handbollsmatcher. Men att hon tycker det får jag inte säga, har hon sagt. Skriva sa hon dock ingenting om.

I övrigt har jag i dagarna kunnat konstatera att världens geologer nu måste leva livets glada dagar. Tänk så många svar de kan få om den förra istiden, nu när de kan följa den nyas utveckling i realtid.

Till sist vill jag rikta ett tack till Erik som snabbt räknade ut att King Kolo snarare än att urarta i en matblogg riskerar att bli en SJ-blogg, eller kanske mer troligt - en hatblogg om SJ. Skönt att ha en så duglig statistiker i läsekretsen.

Fastfrusen och frånvarande

Efter en god natts sömn i några få timmar var jag redo att åter gå på seminarium. Jag var duschad och packad, då jag bara skulle kolla att tåget inte var inställt. Om det var inställt? OM det var. Jag har aldrig varit med om ett mer inställt tåg. Och jag har inte varit så långt från att medverka på ett seminarium sedan Londonresorna under littvet-tiden.

Så det blev att stanna kvar hos Sara. Finns ju helt klart värre ställen att bli insnöad på. I det här fallet är det tur att jag inte har något jobb, för det hade inte varit kul med en karensdag på grund av vädret. Å andra sidan är det ju sportlov den här veckan. Skitsamma, det är en diskussion av så kallat akademiskt intresse. Den är alltså helt ointressant, som allt akademiskt är.

Vad innebär då det här för min vecka? För det första blir jag kvar i Linköping i några dagar till, för på torsdag ska jag till Love och Kerstin i Kristianstad (om det är klimatmässigt möjligt alltså). Det känns onödigt att åka hem för ett icke obligatoriskt seminarium på onsdag. Så det blir ett par dagar med lugnt plugg innan jag far ner till kontinenten och möter våren.

Nu ser jag fram emot dagens middag. Vad det blir kommer jag inte gå in på, för det här får inte urarta i en matblogg.

Se på mig, en revansch i stormen

Jag säger som Björn Ferry angående att han redan har vunnit ett OS-guld och inte upprepade succén idag: "Det är som att bo i Afrika och få sitt första kylskåp. Får man ett till så är det ju bra, men inte nödvändigt." Så känner jag också. Man ska inte vara girig.

I motsats till onsdagen var gårdagen en lysande sportdag. Visserligen så blev det inte så mycket sportande för mig och Sara, trots storslagna planer som inkluderade allt från Ombergbesök till långpromenad med korvgrillning. Vädret tvingade oss dock att imitera SJ och ställa in. Istället blev det en lugn eftermiddag i väntan på kick-off mellan Arsenal-Sunderland. Jag läste min läxbok och tog ett bad medan Sara kollade på hennes nya favorit-tv-serie Heroes.

Matchen såg vi på The Champ, och som vanligt bestod klientelet av en hel del personer från samhällets skuggsida. Det var nämligen ett helt lag från Hemgårdarnas BK där, och som gammal Östria/Lambohovskille är ju det extra obekvämt. Tur att det inte var Babylon eller Karle som var där, för då hade jag nog varit tvungen att se matchen någon annanstans.

Efter en öl var stämningen dock mindre skakig och när Bendtner gjorde 1-0 blev det rentav gemytligt. Okej, inte gemytligt - men i alla fall inte otrevligt. Det var nervöst att Arsenal bara ledde med ett mål, så det var skönt att Cesc punkterade matchen på övertid med en välplacerad straff.

På kvällen åt vi laxen med rostade rotsaker och citronsås. Jag har märkt, och det har även påpekats för mig, att den här bloggen alltmer har börjat kretsa runt vad jag äter. Anledningen är antagligen att det inte händer så mycket att skriva hem om i mitt liv för tillfället, och vissa dagar är maten det enda jag har att fästa uppmärksamheten på. Det där lät väldigt ledsamt, men jag kan försäkra er om att det inte är så. Jag njuter av att ta det så lugnt som möjligt så det går verkligen ingen nöjd på mig, och jag har gott om tid att träna upp min sargade fysik och hålla på med hobbies som supporterklubben. Det är ju inte så mycket att skriva om. Jag ska dock undvika att urarta King Kolo i en matblogg.

Säg till mig på skarpen när jag börjar lägga upp recept.

Efter maten testade vi nya chips - det kan King Kolo däremot få urarta till, en chipstestarblogg - men vilka och vilket betyg som gavs får ni som vanligt läsa på Saras chipstestarblogg inom en snar framtid.

Kvällens huvudattraktion var skidtävlingen i Kanada. Jag har upptäckt att sport även utan boll kan vara väldigt kul, och gårdagens skiatlon var just en sådan sport. Svenskarnas medaljjakt var väldigt spännande att följa och det blev stort jubel i Kannan när Hellner vann och den andra killen kom trea. Och han vann inte bara, han bröt dessutom en norrmans stav på väg in mot skidstadion - äntligen fick vi revansch för ESC 1995. Jag känner att jag kan börja smälta Jan Johansens tredjeplats nu.

Idag är min största bedrift att jag har gått de 400 metrarna till Hemköp. Detta är om jag inte kommer in på SJ.se. I så fall är det dagens största bedrift. Ska bli intressant att se om jag kommer hem i tid till seminariet i morgon.

Recension: SON - Mahlers Femma

När: 18/2 2010
Var: De Geer-hallen, Norrköping
Bäst: Första delen
Sämst: Att cellisten Fredrik Lindström inte var den riktiga Fredrik Lindström

Betyg:

Min pappa har gett mig en rolig serie presenter på temat Tomas Mann-Gustav Mahler, där romanen Döden i Venedig har stått i centrum. I filmatiseringen av den romanen spelar Mahlers femte symfoni en viktig roll, och som avslutning på den här presentserien bjöd mina föräldrar mig och Sara till De Geer-hallen där Norrköpings Symfoniorkester uppförde just denna.

Innan spelningen konserten bjöds vi på pizza på den mytomspunna restaurangen Pappa Grappa. Den har mamma och pappa hypat i flera så förväntningarna var högt ställda. Tyvärr gjorde jag ett ödesdigert felval, så min pizza visade sig vara en simpel Margarita med två coctailtomater och ett flarn trött kronärtskocka på. Som tur är omger jag mig enbart goda samariter så jag fick smaka de andras pizzor, och alla var väldigt goda. Pappa Grappa var till slut en glädjebägare, trots mitt smolk.

Efter lite obligatorisk stress intog vi våra platser lagom till det att orkestern började stämma. Kunde de inte ha gjort det innan spelningen började kanske? Oprofessionellt. Först var det ungefär som på en popkonsert med ett förband som spelade. Här bestod det av norska Gunilla Süssmann som spelade Aleksandr Skrjabins gamla sommarplåga Pianokonsert fiss-moll op 20 (27') med benägen hjälp av orkestern under ledning av dirigent Stefan Solyom.

Det var imponerande att hon spelade utan noter, men musiken tog aldrig riktigt tag i mig. Jag började istället tänka på vilka som anses vara tuffast inom en symfoniorkester och kom fram till att slagverkarna är det. Sedan följer bläckblås, träblås, basfiolerna, cellisterna, fiolerna och sist altfiolerna, eftersom att Oskar spelade det när han var liten.

Efter halvtid började så kvällens huvudakt - Mahlers Symfoni nr 5, och det inledande stycket gillade jag väldigt mycket. Kanske för att det var främst det jag hade hunnit lyssna in mig på, men också tack vare dess dramatiska trumpetstötar och ljudkuliss.

Efter hand förlorade jag lite av det intresse som inledningen väckte, men det var fortfarande skönt att sitta och lyssna på orkestern och bara låta tankarna vandra fritt. Då och då ryktes jag tillbaka in i full koncentration, särskilt när det blev drama i musiken igen eller när dirigenten gjorde ett extra graciöst hopp där framme på sin piedestal.

Som helhet var det en trevlig erfarenhet att gå på klassisk konsert. Jag tror inte jag har varit på någon sådan sedan jag och pappa såg Händels Water Music i London 1996, men det lär knappast dröja fjorton år till innan jag går igen.

Ett steg närmare PCLD

Eftersom att jag känner mig förhållandevis säker på nominalfrasen valde jag att skolka från skolan igår. Istället åkte jag till Sara i tisdags och jag är kvar hos henne än idag.

I tisdags åt vi semlor eftersom att det var tisdag, och då behöver man något att muntra upp sig med. Sen åt vi paj - eller det var kanske före semmelfrosseriet, men kronologin är inte avgörande i det här fallet - och kollade på Björn Ferry. Sen somnade Sara och jag kollade på Sverige-Danmark i curling. Anette mötte ett lag som bestod av Lotta Schelin (som f.ö. har Trademarkat beteckningen L8 - haha), en av statisterna i Karl-Bertil Jonssons julafton, en i Dixie Chicks och en som hade bröst stora som hela henne. Sen kunde jag inte sova, och det var ju inte så konstigt efter att ha fått en sådan personkabinett slängd i ansiktet.

I går var vi på hälsouniversitet och pluggade bland alla läkare och logopeder (som tydligen också läser där, märkligt nog). Det var segt, men jag fick ganska mycket gjort. Bland annat läste jag ordet "böghora" i en kursbok för första gången. Sådant piggar ju alltid upp på en februarieftermiddag.

På kvällen åt vi potatisbullar och flottig gris i tunna stekta skivor medan vi kollade på en dekadent sportvärld där precis allting gick åt skogs. Jag var mest upprörd över polsk problematik i Porto medan Sara frustrerades över svaga svenska sprintrar. Fan så dålig han var Fabianski, jag skäms. För att inte tala om Emil Jönsson.

Nu ska vi åka till Norrköping med mamma och pappa och vara kulturella utav bara helvete samt äta pizza.

Med Molle nåddes kulmen

Idag har jag egentligen bara funderat över en sak (bortsett från kvällens stora match). Varför har de fortsatt med melodifestivalen när det bästa bidraget kom redan 2002? Jag menar, det blir inte bättre än så här:



Det finns så mycket att ta till sig. Molles amerikanska uttal av r! Körens rörelser! Sängen!?

Hyresträttsföreningen Bristfälligheten

När man bor i en stiftelses regi så får man leva med vissa skavanker och brister. Utan att bli alltför långrandig ska jag räkna upp några av de problem som finns här, men som man inte låtsas om på ledningsnivå. Jag presenterar dem i listform, för alla gillar ju listor.

1.) Internetuppkopplingen inger instabilt intryck. Med alldeles för jämna fungerar inte uppkopplingen, och ingenting är så frustrerande som när man ska in och kolla Facebook och det inte fungerar. Utan Internet dör man lite inombords. Jag har en teori om att de fuckar up uppkopplingen med flit så att folk inte ska ladda ner saker illegalt. Men det, kan jag meddela, kommer inte fungera. Inte om Piratpartiet får bestämma i alla fall.

2.) Parodiska persienner. Ungefär alla fönster (utom köket, där behovet av persienner kanske inte är trängande) saknar solskydd. Sådana får man tydligen bekosta själv i dessa bostäder.

3.) Taskiga tapeter. Redan när vi flyttade in här för 18 månader sedan påtalade vi problemet med de solkiga tapeterna i vardagsrummet och hallen. Då skulle det dessutom vara nyrenoverat här. Att tapeten efter hand har fått utstå nya prövningar är normalt slitage. Bortsett från när Eshs kompisar smörade väggen på en efterfest. Fast i en studentlägenhet kanske sådant räknas som normalt slitage. På Trädgårdsgatan gjorde det det i alla fall.

Slutligen, det som fick in mig på denna tankebana:

4.) Två timmars tvättslottar. Tänk dig själv: Du har tillräckligt med tvätt för elva-tolv maskiner och på två timmar hinner du med fyra maskiner. Fatta hur många tider man måste boka – you do the math.
Tre! (Nu gjorde jag matten åt dig, för – let’s face it – matte har aldrig varit din starka sida. Men du är väldigt duktig på en hel massa andra saker!)

Detta är anledningen till att jag just nu tvättar för tredje dagen i rad. I dag är det lakan och annat linne. *Alla läsare plockar upp skölden för att skydda sig mot de många intressepilar som flyger mot deras håll*

Dagen i övrigt har tillbringats i sängen och i skolan. Jag hade tänkt gå upp klockan åtta och gå till gymmet, men eftersom att jag var vaken till klockan tre i natt och kollade på en Leonard Cohen-konsert så stannade detta vid just en tanke. Istället lämnade jag sängen klockan elva och gick efter några om och men till skolan.

Där bidrog jag med två synnerligen välgenomtänkta kommentarer på seminariet. Dels jämförde jag fenomenet att vissa föräldrar, ofta med invandrarbakgrund men även svenska, inte vill att deras barn ska delta i religionsundervisningen med utvecklingen i USA:s utbildningsväsen. Alltså detta att evolutionsteorin i vissa stater undervisas som en av två teorier om hur människan och jorden har utvecklats. Dessutom lyfte jag det faktum att det finns föräldrar som inte vill att deras barn ska delta i sex- och samlevnadsundervisningen, eller att det åtminstone ska vara könsseparerade grupper. Som omklädningsrummen i simhallen du vet.

Nu ska jag gå till gymmet, vilket innebär att jag missar Arsenals reservlags match mot Chelseas dito. Det känns bittert, för just reservlagsfotboll är fotbollsunderhållningsgudens gåva till mänskligheten.

Det där sista kallas för ironi. Men det behöver jag ju inte berätta för dig.

Träning - den vita drogen

Den här veckan har varit utmärkt ur träningssynpunkt. Jag har motionerat minst en timme varje dag, och sammanlagt räknar jag in drygt tio timmar av aktiv träning. Jag har powerwalkat en hel del, men också betat av en löprunda utomhus och två gympass. Så här bra har jag inte tränat på bra länge, i alla fall inte sedan jag var sjuk i höstas. Det känns oerhört bra.

Det bästa är att jag märker att konditionen och orken stadigt blir bättre, och det leder i sin tur att hälsan i stort blir bättre. De senaste dagarna har jag nästan inte känt av varken halsbränna eller illamående, och jag är övertygad om att det går hand i hand med träningen. Att jag har undvikit rusdryckerna den här veckan spelar naturligtvis också roll för detta. Jag tänker dock inte bli kaxig och tro att jag ska bli Gael Clichy den här gången, för det misstaget har jag gjort allt för många gånger. Det slutar alltid med att jag tappar allt och bara blir Vic Akers istället. Och har ni inte koll på era Arsenalreferenser får ni skylla er själva.

Nu är det bara att öka som jag ser det. Från och med i morgon tänker jag bara använda trapporna när jag går upp och ner till lägenheten och jag ska sluta ta bilen när jag har skola eller ska handla. Hade jag bara en cykel skulle jag ha använt den mer också.

Nästa steg borde rimligtvis vara att börja äta nyttigt också, men det vet jag inte riktigt hur man gör. Om man bara hade en dietist att konsultera. När jag tänker efter så har jag ju det - Jesper kan säkert komma med bra tips. Får skicka ett e-brev till henne.

Nu ska jag ägna resten av söndagen med att fortsätta vara äckligt nöjd med mig själv. Sådär nöjd som man bara kan vara när försäsongsvärken i benen bultar.

Tvättkorgen efter fyra maskiner

Hur är det möjligt att ha så mycket smutstvätt efter ett avklarat tvättpass? Jag har inte ens så mycket kläder. Esh måste vara inne och fullägga smutsiga kläder i min tvättkorg. Någon annan rimlig förklaring finns det inte.

King Kolo telefonmobbad i morse

En försvarlig del av familjen Nordh-Andersson-Lindholm är härmed anmälda till Friends. Mobbning via telefon är en minst lika stor kränkning som mobbning på skolgården - om inte större.

Sara och jag hade i vanlig ordning planerat att göra Melodikrysset via telefon som vi gör när vi inte är tillsammans. I dag komplicerades detta av att Sara var på besök hos sin syster i Åtvidaberg tillsammans med sin mamma, och det innebar att hon satte mig på högtalartelefon till allmän behöran när Anders Eldemans sammetsstämma gick ut i etern.

Inledningsvis framskred krysslösningen utan några allvarliga kränkningar, och jag var verkligen i framkant. Bland annat tog jag Peter (lodrät 15) Pan (vågrät 11 i vinkel) utan att ens ha hört musiken. Men efter halvtid övergick den gemytliga stämningen i någonting helt annat. Plötsligt, efter en - det ska erkännas - pinsam gissning från min sida, började det hagla hånfulla skratt från frukostbordet i Åtvidaberg. Syster Maria och mamma Helenas skrattattack varade sedan resten av programmet. Sara kunde inte göra annat än att tyst se på och förmedla den mobila mobbningen.

Till sist var radioprogrammet slut och jag kunde med darrande händer lägga på, för att sedan lägga mig i fosterställning i sängen med uppspärrade ögon och bara kvida bedövat i min kränkthet.

Så ni förstår att det är en något stukad King Kolo som ger sig ut på lördagspromenad.

Samtidigt måste jag erkänna att jag är den förste att uppskatta ett bra hån. 90 procent av de tre terminer jag och Dennis läste engelska gick ju ut på att håna Josefin, Becks, Sandra Fresh och Hanna alias Eva Röse alias Stentrollet Från Västergötland, så där är jag inte oskyldig. Men då var det ju jag som stod för hånet och andra utsattes - inte vice versa. Vad ska man ha ett glashus till om man inte får kasta sten i det?

Oh you're so silent studentliv

Det tog några veckor, men nu är jag helt och fullt inne i studentlunken igen. I början av den här terminen - okej, det är fortfarande början, men i början av början då - blev jag grymt rastlös av att det är så mycket dödtid att slå ihjäl. Hur man nu slår ihjäl något som redan är dött. Ungefär som att döda ett riktigt as. Ni fattar.

Numera räknar jag återigen tiden i units (halvtimmar i min tolkning), som Hugh Grant gör i About a boy. Vakna (två units), gå ut och gå (två units), duscha (en unit) och så vidare. Dagarna fylls utan problem när man gör saker i pensionärshastighet och ser alla sysslor som ett "projekt". Bara att gå och slänga tidningar i pappersåtervinningen kan bli en rejäl uppgift som tar sin lilla tid om man gör den ordentligt.

Stressen är naturligt nog obefintlig. Det är lugnt och skönt och alldeles tyst. Mycket trivsamt.

Igår gjorde jag inte så mycket mer än att plugga, följa Sara till tåget, ta en lång promenad genom hela Uppsala län (kind of), ha telefonmöte i två och halv timme och därefter rasa ner i sängen.

Idag inledde jag med en promme på drygt en timme, åt raggmunk, gick till skolan och lärde mig om nominalfrasen, gick hem och tog det lugnt.

Nu ska jag bjuda min lillebror på kyckling och sedan kolla på Arsenal

Det är inte skägget som gör filosofen

Efter ett litet helguppehåll från bloggen är jag tillbaka igen. Till alla läsares glädje. Det utgår jag från i alla fall, för om man inte får ut något positivt av att läsa detta förstår jag faktiskt inte varför man har klickat sig hit. Med detta sagt, här är en uppdatering om helgen som varit.

I fredags städade jag lägenheten medan Sara tittade på sina serier och när den var skinande ren (nåja) gick vi ner på stan där vi träffade Saras kompis Max. Vi tog sikte på Orvars för att äta en Robbotallrik och ta några stop av det lokala ölet. Tanken från början var att utnyttja Orvars två-för-en-erbjudande som har varit en institution i studentlivet, men eftersom att inget blir som man har tänkt sig samt att Norrlands alltid har varit en fånig nation så gäller det där erbjudandet bara för medlemmar numera. Fånigt.

Efter "Oves" hade jag en idé om att äta någon form av plockmat, typ tapas, framför På Spåret så det styrde vi upp och bjöd med oss Max hem. Så där satt vi och åt olika korvar och mozzarella och sånt i några timmar, allt medan vinflaskorna blev tömda. En lugn och skön kväll.

På lördagen tog vi det ganska lugnt. Melodikrysset i sedvanlig ordning och därefter lite fotboll på tv. Framåt kvällen betade vi av promenaden ut till Becks där det anordnades fest eftersom att hon har fått en ny roommate för umpfte gången i ordningen. Det var en ganska trevlig tillställning som bara spårade ut litegranna i form av vinkastning.

Sedan var tanken att gå till Vdala, men eftersom att det aldrig blir som man har tänkt sig gick jag och Sara till Orvars där vi (mest jag) tog några öl.

Tidigt nästa morgon, typ halv tolv, var det dags att sätta igång och det blev att tillbringa större delen av dagen framför tv:n. Vem vet mest? följt av någon löjlig Arsenalmatch och därefter kommer jag inte riktigt ihåg vad vi kollade på. Så det var antagligen något dåligt.

Idag har jag varit i skolan. Det var tråkigt och olärorikt. Nu ska jag styra upp en telefonkonferens.

Barba non facit philosophum

Jag börjar bli trött på den här snön nu, men jag för väl göra som Jesus och gå på vatten.

Roligare än så här blir det inte idag. Jag är ledsen.

Äpplen och päron - allt blev mos

Jag är den förste att erkänna att det ibland är svårt att hålla isär adverb och adverbial. Visst är det något vi alla funderar på då och då - vilket som är vilket liksom, och ibland kommer vi fram till något. Lika ofta släpper vi den tanken i samma veva som en ny synaps i hjärnan börjar brinna och skickar ut en färsk impuls.

Samtidigt vet ju alla - långt därinne - att adverb är en ordklass och adverbial en satsdel. Yin, yang, natt, dag, Clichy, Sagna. En jävla skillnad helt enkelt.

Jag är som sagt den förste att erkänna att dessa begrepp ibland är snåriga, men jag är inte universitetslärare. Dagens seminarium var faktiskt ett av de mer kvalitetsbefriade jag har varit på (på nordiska språk alltså, på ILU (SSFSF) kunde de inte ens stava till kvalite) eftersom att läraren ständigt blandade ihop adverb och adverbial. Dessutom snubblade hon på en hel del annat, och hade ett upplägg på lektionen där det verkade som att Sunes pappa hade satt strukturen.

Det är tur att jag har läst grammatik nio gånger förut, löst räknat, så jag har ganska bra koll på vad som gås igenom. Men det är lika skrämmande varje gång jag läser det att inse hur mycket jag har glömt sedan sist. Fast vi vet ju alla att grammatik är en färskvara. Det är ju lika uppenbart som skillnaden på adverb och adverbial.

"Finalen blir som en orgasm"

dfghuiolpölkjhgfghjklöölkjhghjklöölkjhghklölkjh
Hälsningar Sara.

Hon är så duktig. Kan nästan skriva själv. Eller så blev hon bara provocerad av att jag inte är jätteintresserad av Paradise Hotel. Jag vet inte. Ni får fråga henne.

Vad har då hänt sedan sist? Inte så mycket faktiskt. Jag pluggar lite halvslött sådär emellanåt, går till vårdcentralen och lämnar prover sådär som man gör då och då och unnar mig utöver det god mat. Det går att leva som student också, trots att det är ganska mycket arbetslöshetskänsla över tillvaron.

Sara flydde hit igår sedan hon hade utsatts för ljudterror i sin lägenhet. Tyvärr kunde Studentvägen inte bjuda på så mycket bättre audiomiljö då grannarna borrade i fyra timmar i går eftermiddag. Vad fan höll de på med? Letade efter en guldåder i väggen eller? Jag vet inte. Ni får fråga dem.

Nu antar jag att jag får kolla på sista avsnittet av Paradise. Hoppas Svartenbrandt tar hem det. Hon har ju ändå bott i Lambohov och tror att finalen blir som en orgasm. Tror jag i alla fall.