måndag 30 juni 2008

The opposite of hallelujah-moment

Exakt så här bitter blir jag när jag har sovit en timme och sedan jobbat morgonpass, när jag måste laga mat i källaren och det enda jag har råd med är nudlar. Och jag inte orkar gå till Kalle för att laga mat.

Det är den tiden på månaden helt enkelt. Jävla mens.

Svennebanansexa

Tillbringade ytterligare en helg på resande fot. Tog världens segaste tåg klockan 8.26 i lördags morse med siktet inställt på Linköping. Normalt sett har jag problem med att gå upp före åtta, och det särskilt när jag till exempel har varit på Snerikes följt av spritefterfest fram till klockan fyra kvällen före. Jag mådde så långt ifrån bra att det nästan var löjligt.

Det var tur att jag hade ställt klockradion, för mobilen hade jag av någon outgrundlig anledning satt på 8.20. Hur tänkte jag där egentligen? Men jag kom i väg till tåget i alla fall, medan Esh låg kvar utslagen på soffan.

Efter tågresan från helvetet kom jag fram och mötte upp pojkarna som deltog i Pers svensexa, vilken naturligtvis var anledningen till min resa söderut. Först åkte vi och åkte go kart och jag var tredje sämst. Jag är övertygad om att det var fel på min bil. När jag hade surat klart över det åkte vi till Bjärka Säby, ett par mil utanför stan, och spelade frisbeegolf. Jag sög på det också, men är övertygad om att min frisbee var defekt för den krockade med träd hela jävla tiden.

Det roligaste var dock Per, som ska vara duktig, slängde i sin frisbee i sjön och inte hittade den när vi hade tvingat i honom i vattnet. Rundan dog dock i och med det och vi drog vidare till Pers pappas landställe utanför Mantorp. Jag fick hufvudvärk då gårdagskvällen gjorde sig allt mer påmind, men två Ipren löste det problemet.

Där blev det grillning, vin- och spritfestival samt testosteronstormar i form av spontana och ibland våldsamma brottningsmatcher. När folk började fyllna till tog vi stadsjeepen tillbaka till stan (devisen "fullast kör" gällde naturligtvis) under högljutt skrålande, och efter en mellanlandning hos Per - han behövde duscha, för han måste duscha tre gånger om dagen - tog vi sikte på Platens. Det var sjukt lång kö och jävligt ovärt att vara där, men så är livet i bland.

Per var dock skön när han fick en knuff av en snubbe på dansgolvet och svarade med att knuffa tillbaka. Fast han insåg inte vilken otrolig styrka han besitter, så typ halva dansgolvet ramlade omkull. Det var ett bra sätt att få vakternas uppmärkamhet riktade på vårat gäng.

Rundade av dagen med en efterfest och lite gitarrspelande. Jag skrev en låt om Pers knuff på melodin till farsans låt Matchhjälten som gick ungefär så här:

Han skulle knuffa bara en
Men knuffade istället fem
Det var på Platens Bar
Och det var underbart
När Per blev knuffhjälte

Horace kommer att ringa vilken dag som helst och meddela att jag är nominerad till årets litterturpris.

Sedan tog jag min väska och började knalla hemåt i sommarnatten och det var oerhört jobbigt, för nu var jag idiotsliten. Jag säger inte att jag gjorde det, men jag kan mycket väl ha lånat en olåst cykel i Gottfridsberg och cyklat hem på den. Så kan det ha gått till, men om det är sant eller inte behåller jag för mig själv. Väl i Lambot dog jag innan kudden nuddade mitt bakhuvud.

Nu ska jag byta lakan för Esh sov hemma hos mig även lördagsnatten, och jag vill inte smittas av hans aids.

fredag 27 juni 2008

Även rockstjärnor möter vardagen

Det känns som att jag börjar få in rutinen för sommaren nu. En vanlig dag består av att vakna på en för vanliga människor normal tid på morgonen, men att efter att ha kollat text-tv (jag är beroende) somna om.

Därefter vaknar jag av att telefonen ringer. Det slår nästan aldrig fel, för folk verkar tro att det är socialt accepterat att ringa före klockan tolv. Till råga på allt är samtalen oftast jobbrelaterade, så det suger ju ganska våldsamt. Men jag kommer ju upp och går i alla fall. Hela vägen bort till fåtöljen framför datorn, där surfrundan ombesörjs. Sedan börjar jag få huvudvärk, så då måste jag göra kaffe (jag är beroende).

Därefter finns det alltid något ärende att ta itu med. Det kan vara att säga upp ett rum, ringa några samtal, svara på mail, fixa något på stan, träffa nån eller att skriva något. Sen är klockan snart så mycket att jag måste kasta i mig någon form av lunch och efter ytterligare en kaffe spurta ner till stationen och åka till jobbet.

På ARN upplever jag, när jag inte latar mig framför en dator och dricker kaffe, en blandning av uttråkning, stress och skämtsamma/fotbollsrelaterade samtal i fyra till nio timmar. Sen tar jag tåget hem.

Då blir det en lättare måltid, och sedan ett-tre South Park-avsnitt innan jag somnar till någon DVD.

Vilka sjukt spännande liv vi rockstjärnor lever. Förstår att ni är avis.

Need beer.

onsdag 25 juni 2008

Mitt liv som ironisk 3

Det var helt okej att en hantverkare kom in i mitt rum klockan åtta i morse och bytte ut ventilen på elementet. Jag skulle ändå gå upp då, i och med att jag börjar jobba klockan 17.00.

tisdag 24 juni 2008

Istället för kök: Förvirring

Den här sommaren ska köket i korridoren genomgå en total renovering. Det innebär matlagning i källaren, samt stor förvirring om hur det ska gå till. Var ska maten förvaras? När börjar de egentligen att riva skiten? Hur i helvete kan de ta semester typ hela juli? Detta är bara några av frågorna som jag, Victor och Tomas - vi som är kvar i korren - dryftar emellan oss med stor frenesi.

Det är ett fullständigt kaos just nu. Hantverkare springer om varandra och rycker i dörrar som om de medverkade i en fars på en privatteater. I morse, till exempel, vaknade jag av att någon bultade kraftigt på min dörr, för att sedan låsa upp utifrån.

"NÄÄJ!" ropade jag yrvaket, men det brydde de sig inte om.
"Det är en 37: a" sa de och stängde dörren igen. Jag vet fortfarande inte vad som är en 37:a. Kanske elementet installerades 1937? Med tanke på hur dåligt det funkar är det troligt.

Jag blev så upprörd av denna incident att jag nästan inte kunde somna om. Men det gjorde jag ändå till slut. Klockan var ju för satan bara tio och jag behöver mina sju timmar sömn.

Trots att hantverkarna har ränt omkring hela dagen har de gjort fuck all. Inget nytt under solen där, alltså.

Men jag behöver bara stå ut med det här U-landslevernet en dryg månad till. Det går nog att överleva fram till flytten trots allt.

måndag 23 juni 2008

Manaterna är inte nedlagt

Jag var och fikade på det klassiska LKPG-fiket Yngves med Per och Erik A förra veckan och när vi diskuterade vad som är värst av E-type och Basshunter (Basshunter är värst) kom mitt och Hannes rockband på tal. Jag antar att alla redan känner till Manaterna, som vi kallar oss, men i och med att det ar varit tyst om bandet ett tag är det läge att slå ett slag för det.

Bandet bildades för drygt ett år sedan av mig, Howlin' Axel Asplund, och Hannes "Manatee" Asplund och vår plan var att bli världens största rockband inom två år. Steg ett var att etablera oss på Myspys.com, och där är vi redan uppe i långt över 1000 visningar.

Vår första låt blev en cover av just Basshunters sommarplåga Boten Anna. Och om jag får säga det själv - och det får jag ju - överträffar vi orginalet på så många sätt som bara är möjligt. Allt från den akustiska gitarren till den krispiga och dynamiska stämsången är klockers. Särskilt nöjd är jag med lala-avslutningen.

Namnet Manaterna är taget från ett South Park-avsnitt. Jag tror ni vet vilket jag menar. Annars är det bara att kolla på alla 12 säsongerna av SP tills ni kommer rätt.

Ryktet har gått om att bandet skulle vara nedlagt, men det är bara lögn och förbannad sådan. Vi har bara tagit ett uppehåll från bandet, ungefär som Just D har gjort. När som helst kan en ny inspelning komma till stånd.

Men tills dess får ni hålla till godo med Boten, som finns på http://www.myspace.com/manaterna

söndag 22 juni 2008

Ej midsommarsömn

Lämnade Linköping för landstället i Ralleslog utanför Eskilstuna och midsommarfirande. Ägnade sträckan mellan Linköping och Norrköping åt att hålla en småbakis Hannes vaken, men när vi hade passerat Peking fick jag slut på nya sätt att hålla honom vaken och ägnade mig åt att lyssna på Familjepop 2004 i stället. Familjen gör ett gemensamt blandband varje sommar där alla familjemedlemmar utom Love får välja fem låtar var. Love får bara ta tre, eftersom att han har så egendomlig musiksmak.

På landet var det som vanligt, bortsett från att det var brutalt mycket flugor där. Man kände sig som ett afrikanskt svältande barn i ett nyhetsinslag på tv. Till slut blev man imun och lade av med att bry sig om flugplågan.

Vid sidan av traditionellt midsommarfirande firande vi också farmor och farfar som hade diamantbröllop. Det är 60 år! Det är ju helt galet länge - så länge har jag inte ens planerat att leva. De gifte sig tre år efter andra världskrigets slut, när det inte ens fanns tv och kvinnor inte hade rösträtt. Polaren Per gifter sig med Sandra om några veckor, och deras diamantbröllopsfirande kommer därmed att hållas år 2068.

Midsommar var ganska städat för min del och jag höll mig lätt lullig hela dagen. På kvällen lyssnade jag på EM på radio innan det var dags att slockna. Trodde jag.

Jag delade lillstugan med mor och far, och först kunde jag inte somna på grund av att det inte blir mörkt på nätterna längre. När jag till sist lyckades slappna av fick farsan någon form av tynge hostattack i några timmar. Därefter somnade jag. När jag hade sovit i vad som kändes som två minuter blev jag torterad av en Hacke Hackspätt-envis fluga som tyckte mitt ansikte var en lämplig landningsplats. Mina afrikanskt-svältande-barn-i-tv-gener verkar inte vara särskilt dominanta, för den gick verkligen inte att igga.

Så ont om sömn var det så att säga gott om i natt.

Och ändå är jag fortfarande vaken, trots att jag ska åka till mitt älskade Fedex om drygt fyra timmar. Einstein gört igen.

torsdag 19 juni 2008

Diskriminering mot nattmänniskan

Ska det vara så jävla svårt?

Det senaste året har jag varit runt en del, men ingenstans i hela världen finns det en soft pub som är öppen längre än till ett. Uppsala, Stockholm, Linköping, Milano, London. Det kvittar vart man åker, det ser ut precis likadant överallt.

Om man ska få en öl efter det magiska klockslaget får man finna sig i att den består av pissig billighetsdryck från botten av ett Spendrupsfat samt att den kostar 59 kronor - och detta efter att man har betalat 400 kronor i inträde på en nattklubb där de spelar musiken från helvetet.

Alernativet är att gå på det lokala alkishaket, och även om ölen är billigare där så uppfyller inte alkishaket mina kriterier för en soft pub.

Vi som tycker det är trevligt att vara ute efter klockan ett på natten och vill ha en pint eller två, var ska vi gå? Jag vet att jag inte står ensam i den här kampen.

onsdag 18 juni 2008

Ett annat liv, en annan stad

Det är bara att konstatera. Linköping är inte hemma längre.

Jag cyklade, efter soffhäng hos Per, tillbaka mot Lambot och kunde konstatera att LKPG tillhör en annan tid av mitt liv. Det var ingen dålig eller tråkig period, men det var en annan era. Men jag kommer naturligtvis alltid känna för Linköping även om jag inte kommer att bo här.

Jag cyklade förbi Katedralskolan där bland andra jag, Jöns Jacob Berzelius, Winnerbäck och Tage Danielsson tog studenten, men där kände inget nostalgihugg. Senaste gången jag var därinne är ganska exakt sex år sedan och jag har inga som helst planer på att återinträda i dessa ångestkorridorer.

Annars var det trevligt att hänga med Per, Laktos-Erik och Elin en stund. Pers wife-to-be Sandras katter var dock ett gissel i hemtrevnaden. Detta på grund av deras behov av närhet sam förmåga att håra. Till och med jag, som saknar termen djurallergi i patientjournalen, fick kliande ögon och nysningskänningar. Samt damp av att de skulle klättra på mig hela tiden.

Djur alltså, vad fan är dom bra för?

I kväll blir det mer kompishäng, säkert med öl inblandat i ekvationen. Sen var det visst någon match också, kanske kollar på den.

måndag 16 juni 2008

Förvirring i en tätort på en slätt

I dag har jag per dubbeldäckat tåg färdats cirka 28 mil söderut för ett besök i min födelseort Linköping. Bortsett från ett extremt dåligt tajmat ösregn när jag joggade till stationen gick etapp ett av resan enligt planerna.

Men sen blev det aspergersfestival igen. Hela bussystemet i Linköping har gjorts om i dagarna och min förvirring var total när det inte längre var 202:an och 212:an som gick till Lambohov. Istället skulle jag leta upp nummer två alternativt tolvan, men varifrån tolvan gick har jag fortfarande inte fått reda på. Till slut, efter ett gatusidbyte på Trädgårdstorget, hittade jag i alla fall tvåans hållplats.

När bussen väl dök upp infann sig nästa kris. Jag visste varken den kod man skulle skriva eller till vilket nummer man skulle skicka för att SMS-betala. Jag frågade chauffören, men missuppfattade hans nysvenska svar och skickade i väg fel kod. När felmeddelandet kom gick jag och satte mig och åkte gratis istället. Föraren verkade tycka att det var helt i sin ordning.

Att bussen sedan åkte en väg jag aldrig tidigare sett var något jag lealöst accepterade. All stress hade gjort mig i det närmaste apatisk.

Som tur var satt en av mina gamla elever från Änggårdsskolan på bussen, så jag visste att vi var på väg mot Lambot. Jag hälsade givetvis inte eftersom att jag är svensk, och hon hälsade inte för att hon var tonåring. Allt i en härligt antisocial ordlös överenskommelse.

Tur att det inte har skett några omvävlande förändringar på Bygdegatan för det vet jag inte om jag hade klarat av att tackla efter kalabaliken på Trädgårdstorget. Nu känns det trots allt fint att vara tillbaka i Östgötaslättens pärla, det var ett tag sedan jag var här.

söndag 15 juni 2008

Kalla mig Einstein

Jävligt smart att dricka öl igår när jag skulle jobba kl 06 i dag. Jääävligt smart.

Jävligt smart att inte gå hem när jag faktiskt drog från Kalle för att gå och lägga mig. Gick till Oves med Väcklund och Stan the Man som jag mötte i en mörk gränd istället. Jävligt smart.

Nobel fucking prize-smart. Jäääävligt smart.

Det är rätt åt mig att jag mår så här. Jävligt rätt åt mig.

fredag 13 juni 2008

BREAKING NEWS

Axel lämnar Trädgårds

Efter två år av korridorshets lämnar nu Axel korridorslivet bakom sig.
Detta för ett samboskap med Han med mustaschen, Esh.
King Kolo har de exklusiva uppgifterna.

Enligt uppgifter till King Kolo har en samflyttning varit nära förestående en lång tid, men officiellt har Axel lagt locket på. Så sent som för två veckor sedan sa han:
- Jag har i dagsläget inga planer på att flytta. Jag trivs mycket bra på Trädgårds och vill gärna avsluta karriären här.
Samarbetat gnisslade
Men det har varit uppenbart att samarbetet med hans korriodrare inte har fungerat prickfritt under våren, vilket bland annat har manifesterats i ett svårare lappkrig.
Nu står det dock klart att Axel lämnar korridoren den 1 augusti för en trea på Studentvägen.
- Axel är mycket nöjd med beslutet att lämna 17B, och ser fram emot att vinna pokaler i lägenhet, säger Axels agent Per Strömfelt till King Kolo.
Presskonferens i kväll
I övrigt hänvisar Strömfelt till en presskonferens på Arlanda senare i dag, där Axel kommer att möta den samlade världspressen.
Mer information följer.

Grattis lille, lille bror

I dag har Hannes lämnat barndomen. Han är inte längre tonåring, och får numera gå på Bolaget som riktiga människor. När jag pratade med honom var han - naturlich - på plats på glädjemonopolet för att inhandla diverse rusdrycker. Good for him.

Jag minns när jag fyllde 20. Jag hade inte tid att gå till Bolaget just den dagen, utan jag gick dagen efter. Något som hon i kassan hånade mig för: "Du är ju här en dag för sent..."

Hon kan va här en dag för sent.

torsdag 12 juni 2008

Det rycker i festvalbaguetten

Min lille, lille bror skickade 400 glada SMS från en Småländsk idyll idag. Han är på festival, och inte vilken festival som helst utan på den mytomspunna Hultfredsfestivalen. Där, vid Hulingens strand, har jag supit bort orimligt många hjärnceller genom åren, men också upplevt många, många underbara stunder.

Hur ska man till exempel glömma debutåret 2001, med rekordtidig däckning klockan 15 första dagen, Håkan Hellströms klassiska spelning och första gången jag fick höra Howlin' Pelles kaxiga mellansnack. Eller 2002 när Oskar och Erik fick med sig ett helt gäng okända människor för att göra revolution, där första steget var att slänga mig i pissdiket. Och vem kan glömma Elins babyblå fleecepyjamas, langossången och Winnerbäcks tre spelningar på tre dagar 2005?

Så nog blir jag sugen på att åka på festival igen. Men jag är samtidigt smärtsamt medveten om hur mycket det suger att bo i sommarvarma tält där luftmadrassen har gått sönder redan första natten. Jag minns också hur dåligt man mår av att vara så skitig att man blir avundsjuk på bajsmannens hygien. Och bakistristessen som uppstår när man köar i två timmar utanför Bolaget i centrala Hultsfred är ingenting jag drömmer om att uppleva igen.

Det är nog bäst att låta de fina minnena fortsätta leva, och överskugga de jobbiga så att de kan förträngas en gång för alla. Allting har sin plats i livet, och festivallivet är jag - jag erkänner det motvilligt - för gammal för.

"Har du redan insett det..." säger han som slutade åka redan som 20-åring.
"Ja, det har jag" svarar jag. "Men så är jag inte världens torraste och tråkigaste människa heller."

onsdag 11 juni 2008

I'm bringing soffliggare back

I går, när jag hade kommit över sviterna efter min flygplansdröm, åkte jag till Stockholm och mötte upp lillebror Esh - Joel - innan vi tog tuben till Gullmarsplan där Esh huserar över sommaren. Ja, alltså inte exakt på Gullmarsplan som en smutsig uteliggare, utan i en lägenhet alldeles breve.

Där var också Nickel, och i samlad tropp gick vi till Bolaget. Och att gå på Bolaget på Gullmarsplan är som att åka 10 år tillbaka i tiden, för där får man köpa vin och sprit över disk. Fascinerande gammalmodigt.

När Artoiserna var inhandlade gick vi husesyn i Esh något spartanskt inredda lägenhet. Vi kunde konstatera att den var klart beboelig, men att den inte skulle avlida av en större renovering. Man kan säga att den är lägenheternas svar på Amy Winehouse - lite sliten, men långt ifrån ett Shane MacGowan-vrak.

Sedan blev det köttfärssås och spagetti innan Sverige-Grekland började. Emil och brödernas kusin, med ett litet, litet barn i famnen, anslöt, vilket även Susanne Durango gjorde. Det lilla, lilla barnet hade en enastående pipa och vrålade högre än farsan när han är förbannad. Det var ocharmigt, och man hörde inte tv:n. Och höra tv:n är något jag prioriterar när jag ser på fotboll. Men det är inte socialt accepterat att slå andra människors barn så det var bara att stå ut.

Sverige vann för övrigt matchen.

Esh och jag ville runda av kvällen med några pints på Söder, men det var stängt överallt så vi fick nöja oss med en öl på Mosebacke och titta på utsikten. Vi valde bort Kvarnen och Kellys på grund av att vi ogillar bajare och åkte hem via 7-11. Därefter somnade jag på Esh soffa - jag sover fan mer på soffor än Kronblom...

I morse var jag inte avundsjuk på Esh som var tvungen att gå upp i vargatimmen och jobba. Jag och Joel sov vidare till tolv innan jag sökte mig hemåt efter en trevlig kväll med hyllningar av Petter Hansson (det var fyra Söderhamnsbor framför tv:n).

Till sist vill jag ta tillbaka den där Kronblom-soffan-jämförelsen. Jag borde kunna hitta på något bättre. Ska skärpa mig.

tisdag 10 juni 2008

Esh är drömmens väktare

Två dagar i rad har Esh medelst telefonsamtal räddat mig från högst obehagliga drömmar. I går var jag mitt uppe i en diskussion med en hotfull taxichaufför som hävdade att jag skulle betala 700:- för en resa på fem minuter för att "vi åkte ju förbi polishuset, det kostar extra". När jag motvilligt drog upp bankkortet ringde telefonen och jag klarade mig.

I morse var jag ute och flög med en ytterst svajig 747:a för att jag skulle se Arsenal spela Champions League i Japan (nu har UEFA fått tokspel). Först var kaptenen tvungen att avbryta starten för att ett annat plan dök upp på banan, varpå en av flygvärdinnorna ropar i högtalaren "Skärp dig nu, kapten. Du skulle kanske inte ha groggat i taxin hit i morse..." Detta gjorde mig minst sagt nervös.

När vi väl var i luften upptäckte en annan flygvärdinna att färgen på planets utsida flagnade in i motorn, och försökte påtala detta för kaptenen som i sin tur började skälla på allt och alla. Då fick jag ett mess från Babsan (hur har han/hon fått mitt nummer?) som löd i stil med: "Vi måste härifrån". Kaptenen lämnade därefter sin plats, och nu började jag på allvar bli rädd. Men då ringde Esh och jag klarade mig.

I kväll är det jag som åker till Stockholm, söder om söder, och tackar den hårfagre gossen personligen. Kanske kollar vi på Sverige-Grekland, men det känns viktigare att vi först gör en djupare analys av mina drömmar. Jag tror, som den amatörpsykolog jag är efter att ha bott vid psykbrytsinstitutionen i två år, att det har att göra med oro för min ekonomi i kombination med en latent flygrädsla. Eller också är det min CP som spökar igen.

måndag 9 juni 2008

En helg som enstöringen Bertil

Efter överdosen av socialiserande i fredags har helgen fyllts av me-time. Och med me-time menar jag kolla på EM på tv samt lata mig.

I går var jag i och för sig inte helt missanpassad i samhället, utan jag tog cykeln till Valsätra IP och kollade på mitt Södra Upsala. Jag kunde själv inte spela på grund av att jag är gjord av glas. Det blev att vara supporter/vattenbärare/barnvakt åt Robbans ettåring istället. Utan mig föll Södra på ett övertygande sätt med 0-3. Det var alltså ingen skillnad mot hur det brukar se ut när jag är med.

Sedan blev det två EM-matcher och så lagade jag mat (bredde mackor). Somnade framför Mythbusters på Discovery Channel.

Det var den tråkigaste helgen sedan jag spelade handboll med juniorlaget i Finspång på lördagen och med A-laget i Eskilstuna på söndagen, för en sisådär sex-sju år sedan. Den gången hade jag liksom nu ont i ljumsken, och det måste ju betecknas som ett osannolikt sammanträffande.

lördag 7 juni 2008

Mästarmöte på Coop

Lillebror Hannes och jag följde med kusin Thomas och handlade i går och gissa vem Hannes träffade vid chipshyllan...

...just det, Johan Elmander.

Brorsan frågade göteborgaren vad han gjorde i Eskilstuna och han svarade att han, precis som vi, firade en kusin som hade tagit studenten. Han hade fått ledigt från landslagets EM-samling över dagen och skulle flyga tillbaka redan samma kväll, så han kunde inte följa med och ta en pint på kvällen.

Sen undrade Hannes varför Elmander gick omkring i sin landslagsdress, men han log bara skumt och sa:
- Jag har inte alls landslagsdress.

Då blev det konstig stämning och vi gick och köpte varsin glass i stället. Johan posade vidare vid chipsen.

SJ, SJ gamle ovän

Sträckan Uppsala-Eskilstuna är elva mil. Jag är övertygad om att det går att åka den på drygt en timme. Men enligt SJ är det omöjligt att färdas mellan de två städerna på mindre än två och en halv timme. Ditresan tog 2 h och 35 minuter och då fick jaf åka buss till Västerås. Hemresan tog 2 och 45 på grund av ersättningsbuss från Sala.

Nog är det att slå in vidöppna dörrar att kritisera Statens Järnspikar, men att det inte finns vettiga förbindelser mellan Uppsala och Mälardalen i allmänhet och Västerås i synnerhet är ett skämt. Det är ändå Sveriges fjärde och femte största stad vi talar om. Sen när jag bli miljonär ska jag köpa en helikopter, så man slipper fucking SJ. Plan B är att köpa en bil.

Det var annars en trevlig dag i Eskilstuna med omnejd i går. Vi mötte lille Per vid hans skola, och sedan var vi på mottagning ute i hemmet i Lista på landet. Pers plastbror tog studenten samtidigt så det var 300 av hans släktingar där också som man var tvungen att hälsa på, samt konversera stelt med.

-Så vad gör du då?
-Jag pluggar till lärare och har ett år kvar. Engelska och svenska i gymnasiet.
(Det ska väl du skita i!)
-Du pluggar i Uppsala?
-Ja
(Varför bryr du dig? Vi kommer aldrig mer att träffas. Lägg av. Låt mig dricka vin i fred.)

Men mina släktingar var kul att träffa och smörgåstårta är ju alltid fint. Samt uppleva kusin Thomas hets på farsan vilket gick ut på att Tommo beskyllde Lollo för att ha byggt en jätteskraltig veranda, samtidigt som han pekade på Pers halvbyggda skateramp. Det låter sjukt tråkigt, men I guess you had to be there.

På kvällen tog jag några pints ihop med Thomas, Luks och Elin på stan och vid ån. Helt klart a good day out, och tack vare solsting a la grande somnade jag som ett litet barn med kläderna på i Thomas soffa.

fredag 6 juni 2008

Ny turné i Mälardalen

Efter att ha testat Västerås by Night har nu turen kommit till Eskilstuna. Smestan, Sveriges Gnällcentra samt The home of Sebastian Larsson, Yvonne Ryding och Kent.

Det är kusin Per som tar studenten och nog har han förtjänat det efter att ha genomlidit åtskilliga studentmottagningar av sina kusiner genom åren. Dags att betala tillbaka så att säga.

På kvällen ska jag göra stan med kusin Thomas, som är en jävel på att berätta roliga historier (som ni kan se nedan), och förhoppningsvis även Johan Daniel Fredrik Luks. Honom är jag inte släkt med, men han är trevlig ändå.

video

torsdag 5 juni 2008

Axel har ingenstans att gå

100 meter hemifrån mig ligger Flustret som är ett klassiskt uteställe med hundraåriga anor i Uppsala. Jag har dock aldrig varit där, och en kväll som denna är jag extremt stolt över det.

För när detta skrivs spelar etnopoparen Nordman där. Jag hör varenda ton, varenda strof och vartenda jävla helvetes satans nyckelharpasolo som spelas hur tydligt som helst. Det är fullkomligt vedervärdigt. Och att stänga fönstret går inte heller för värmen håller på att ta kål på mig. Frågan är vad som är värst: Att dö av värmeslag eller att dö av att kroppen förintar sig själv för att slippa höra Nordman?

Nu sjunger han: "Be mig så stannar jag kvar."
Jag svarar med en talande tystnad.

Nu sitter jag på mina bara knän och ber om att han inte ska ge några extranummer.

Nu spelar han Vandraren.

Nu hoppar jag framför Upptåget.

När gick det snett?

I bland undrar jag hur det kommer sig att min lillebror Hannes inte har något vettigt jobb.

Men så kommer jag på varför.

onsdag 4 juni 2008

Recension: Karlavagnens sommaravslutning

När: 3/6 2008
Var: Förskolan Karlavagnens baksida, Uppsala
Bäst: Lill-Eshs manifestation
Sämst: Rosutdelningen
Betyg:

När den blomstertid nu kommer med lust och fägring stor är det tradition att gå på sommaravslutning. Årets nalkande av sköna sommaren blev inget undantag, och King Kolo fanns på plats när Lill-Esh avslutade sitt första dagisår. Som honorary faster blev jag inbjuden att delta i ceremonin av päronen Kalle och Anna.

Vädret var som taget ur en skolavslutning i en Astrid Lindgren-film, och efter att vi hade bänkat oss i gröngräset och Kalle halat upp videokameran gjorde dagisbarnen entré. Temat var Bondgården och Lill-Esh bar en trendig vitsvart kalvkreation signerad Strandberg-von Essens, med öron på diadem och svans som accessoarer.

Barnen tog plats på scenen och framförde klassiska sånger som Idas sommarvisa, Bä Bä Vita Lamm och Upp-och-ner-visan. Vän av ordning kan nog ha synpunkter på att melodierna inte riktigt bar fram till publiken, men det är att kräva för mycket av ett till femåringar.

Fröknarnas insats var dock under all kritik. Varningsklockorna började ringa redan vid den mycket svajiga inledande presentationen, för att fullständigt klinga i bärsärk när en oändlig rosutdelning till de barn som skulle sluta på dagiset hölls. Detta sänkte tillställningens tempo och försämrade helhetsintrycket ett snäpp.

Hon som ledde den avslutande allsången av Israel Kolmodins folkkära psalm Den blomstertid nu kommer gjorde också ett mycket blekt intryck varför den riktiga stämningen aldrig infann sig - detta trots en gedigen insats av Yours truly (även om texten inte satt klockrent i andra versen).

Lill-Esh valde att manifestera individualismens storhet framför kollektivismen då han vägrade att delta i körens sång. Likt John Carlos i Mexiko-OS 1968 vågade han stå upp mot fastslagna normer i ett mycket utsatt läge, men utan samma ödesdigra konsekvens. Han visade med detta agerande självständighet gentemot kollektivets bojor och detta är egenskap som ej går att överskatta i dagens alltmer individuella samhälle.

Om man ska vara kritisk är det emellertid en egenskap som mindre god i samband med körsång, där det just är kollektivets väl och gemensamma mål som står i centrum. Men till två och ett halvt-åringens försvar har jag från säkra källor hört att han faktiskt kan de sånger som framfördes, och därmed dras slutsatsen att tystnaden i dag mer var gossens symboliska aktion mot konformiteten än en plötslig black-out.

Det är något jag applåderar.

tisdag 3 juni 2008

Bland tomtar och troll

Nu har jag kommit 30 sidor in i Dvärgen och jag gillar cynismen i den här boken så långt. Det slog mig dock just att valet av roman att analysera knappast kan vara en slump.

De tre senaste uppsatserna, eller analyserna jag har skrivit på Littvet har handlat om i tur och ordning trollkarlen Harry Potter, vampyrerna Greve Dracula och Eli och så nu den onde dvärgen. Det är alltså rena sagoväsen jag har valt att fokusera på, overkliga karaktärer. Vad är det för verklighetsflykt jag lever i?

Kanske letar jag efter en sagovärld där allting är svart och vitt, och därmed enklare än den här världen. En värld utan jobbiga deadlines, dålig ekonomi och taskig kosthållning där fler av ens vänner faktiskt har tid att umgås. Eller också har jag bara - hemska tanke - börjat gilla fantasy alldeles för mycket.

Uppe med kruppen

Vad är dealen med att somna någon gång efter klockan tre på natten, men vakna och vara pigg klockan sex? Nu har mat och sov-klockan fått krupp igen.

Men jag är inte den som är den (förutom ibland för då är jag fan den som är den, särskilt när det gäller att sova över riktiga människors lunchtimme) så jag gick upp och började läsa Dvärgen av Pär Lagerqvist, som jag ska analysera. Och när jag skriver att jag började läsa den menar jag att jag kollade på Nyhetsmorgon och en föreläsning om Jesus med Jonas Gardell på SVT 24 samtidigt som jag gjorde surfrundan.

Analysen ska ändå inte in förrän i morgon och ska inte vara längre än åtta sidor.

Nu tror jag jag ska äta en ordentlig frukost för första gången sedan 1997. För frukosten är nämligen dagens viktigaste mål efter lunch och middag, och bör prioriteras.

måndag 2 juni 2008

Bakischock och grattis Becks

I går slogs någon form av bakisrekord på Trädgårdsgatan. Det är ingen hemlighet att jag har en förmåga att bli övermänskligt bakfull, men söndagen var extrem till och med för att vara mig. Första gången jag gjorde ett seriöst försök att lämna sängen var vid sjuhugget på kvällen, men jag tvingades avbryta innan jag ens hade kommit förbi soffan och återvända till vågrätt position. Klockan elva lämnade jag för första gången rummet och käkade en macka.

Det var den bästa dagen i hela mitt liv, för att sammanfatta.

Vadan denna rekordbakfylla? Två dagar av målmedvetet festande sätter uppenbarligen sina spår - nu lägger vi ner det här med tvådagars en gång för alla. Enda undantagen är festivaler och London.

Men allting är naturligtvis min lillebrors fel. Han kom i fredags och då skulle det givetvis ölas, både hemma, hos Kalle och på nation. Nio Pripps Blå innan utgång var helt klart rejält överdrivet. Men det var kul på Upplands trots att det var ganska lite folk.

I lördags var det inte överdrivet piggt, men vi var ändå vid liv och tog oss till Stockholm för att heja på Becks som av någon anledning sprang drygt fyra mil i sommarvärmen på Stockholms gator. Vi, jag, Hannes, Esh och Emil, supportade henne både på Kungsholmen och vid Norrmalms Torg. I övrigt så njöt vi av solskenet, förundrades över att så många ville springa så långt, åt diverse onyttigheter och drack folköl 3,5. Och drog på oss solsting av olika grad.

Becks tog sig i mål på strax över fem timmar, och det var mycket imponerande att hon tog sig runt i värmen. Grattis igen!

Lätt i steget och glad i hågen. Bara 13 kilometer kvar här.


På kvällen drog jag och Hamp tillbaka till Uppsala och tog åttan ut till Jajje som fyllde år, och firade honom genom att spöa honom i Singstar (ett mycket bättre spel än Guitar Hora för övrigt). Sedan blev det dans på ett tämligen öde Vdala. Det var återigen lite folk ute, men det var gratis inträde och öppet till två så vi var nöjda.

Hannes åkte hem vid fyra i går, och det måste ha varit tidernas segaste tågresa. Jag gjorde som sagt fuck all i går. Och jag tror tamigfan att jag fortfarande är sliten. Snerkan i morgon, som Kalle hetsar om, känns Nya Zeeland-långt borta.