Detta var året då det hände en hel del saker. Jag fick en flickvän, ett jobb, glasögon och en sjukdom. Två bra saker, en okej sak och en dålig sak. På det hela taget slutar alltså året på plus.
Så som traditionen bjuder bör varje blogg med självaktning ha en årets-lista, och här kommer så min. Nedskriven i all hast mitt i nyårsstöket.
Årets...
...tjej: Sara
...skiva: Regina Spektor - Far
...film på bio: Coco - Livet före chanel
...dokumentär: Solen i ögonen
...bok: Bitterfittan
...tv-kanal: Canal+SF (SÅ jävla mycket bra svenska filmer jag har sett under hösten)
...glädjebesked 1: Att jag fick ett jobb
...glädjebesked 2: Love och Kerstins kommande bebis
...datum: 1 april
...skämsartist: Lady Gaga
...match: Arsenal-Tottenham 3-0
...resa: Amsterdam över julen
...mest använda citat: Som flickan sa
...bästa argument: Det tycker inte jag
...fest: Utgång (!) på L'Orient i somras när Guldgossen spelade. Nästan alla var där.
...chock: Oskars bortgång
...motgång: Sjukdomshösten
...fuskare: Jag, som fortfarande åker student på SJ.
...vampyr: Sara
...glaslirare: Esh
...införskaffande: Tjej
...uppsats: Min och Björns
...återupptäckt: Linköping
...sämsta bloggare: Love, precis som förra året
...nedköp: Hannes byte från egen till delad blogg
...mest vuxna grej: Ica-kortet
...flykt: Från Uppsala från ångestens första maj
...bästa insikt: Det är roligt att vara lärare
...kuk 2003: Fredrik Hassel-Q
...roadtrip: Till Stockholm i Saras föräldrars bil och tillbaka.
...vad fan hade jag väntat mig?: Arsenals säsong
...återupptäckt 2: Facebook
...pub: Pipes of Scotland. Stella på fat!
...panik: När Internet inte fungerade på en hel dag
...mest slitna uttryck i en uppsats: Populärkultur i undervisningen
Nej, där får det räcka. En liten lista utan vare sig tanke eller struktur, men det är ju så det är ibland, livet.
Med dessa kloka ord säger jag tack och HÄJ för 2009. Gott nytt år mina vänner. Vi ses 2010.
torsdag 31 december 2009
tisdag 29 december 2009
Sara gör som Cesc
Igår, när jag var och klippte barret, tog Sara en sväng på stan i jakt på accessoarer till nyårsoutfiten. Då hände det. En oväntat isfläck dök upp och fällde henne sånär till marken. Följden av detta blev ett par djupare skrapsår på tummen och ett uttänjt ledband i knäet.
Det hela var en chockartad upplevelse för 23-åringen.
- Jag såg hela livet passera revy framför ögonen, säger hon till King Kolo. Det hela var oerhört pinsamt, det var sjukt mycket folk ute på stan och alla stannade och pekade på mig. Det kändes så i alla fall.
Sara tvingas nu till ett skadeuppehåll som enligt uppgift till King Kolo kan bli så långt som tre veckor.
- Det är jävligt surt att åka på ett bakslag just nu när jag har varit i så bra form. Det känns bara så typiskt, särskilt som att det har börjat gå så pass bra för laget igen. Men det är bara att gilla läget och jobba hårt för att komma tillbaka så fort som möjligt.
King Kolo önskar Sara ett snabbt tillfrisknande.
Det hela var en chockartad upplevelse för 23-åringen.
- Jag såg hela livet passera revy framför ögonen, säger hon till King Kolo. Det hela var oerhört pinsamt, det var sjukt mycket folk ute på stan och alla stannade och pekade på mig. Det kändes så i alla fall.
Sara tvingas nu till ett skadeuppehåll som enligt uppgift till King Kolo kan bli så långt som tre veckor.
- Det är jävligt surt att åka på ett bakslag just nu när jag har varit i så bra form. Det känns bara så typiskt, särskilt som att det har börjat gå så pass bra för laget igen. Men det är bara att gilla läget och jobba hårt för att komma tillbaka så fort som möjligt.
King Kolo önskar Sara ett snabbt tillfrisknande.
måndag 28 december 2009
Nummerordning i Amsterdam
1. Manuel Almunia (Linköping City Airport) Det kändes udda att befinna sig på en flygplats i Linköping. Om vi nu kan kalla det flygplats vill säga. Boardingpassen fick man skriva ut på en vanlig skrivare (eller tre eftersom att bläckpatroner är ovanliga här) och säkerhetskontrollen sköttes av flygplansbrandmännen. Vänthallen saknade det mesta, men en rutschkana fanns i alla fall där. Väl ombord på den förvånansvärt stora Fokkern kunde vi konstatera att vi lyfte åt fel håll, så vi såg inget av stan från ovan.
2. Abou Diaby (Grekisk ankomst) En Heineken senare landade vi på den berömda Shithole Airport strax söder om Amsterdam och kunde utan trubbel ta oss in till stan, och efter en promenad på 45 minuter var vi framme på Hotel Eden som ligger i turisttrakterna runt Leidseplein. Efter en kontroll av det mest basala, dvs vilka tv-kanaler som fanns (BBC! Match of the Day!) gick vi ut i ett folkglest nöjescentra. Utan något större letande beslutade vi oss för en grekrestaurang där vi fick ett första smakprov på den holländska nationalrätten pommes frites. Maten var dock sådär, och vi lämnade skandalöst lite dricks eftersom att vi saknade mynt. Grekland vann dock EM 2004 så de har inget att klaga på.
3. Bacardi Sagna (Irländsk julafton) Vi firade, efter midnatt, julaftonens intåg i Holland med några lokala(?) stop öl, på den irländska puben (de måste finnas över hela världen) Hole in the Wall. Efter det var vi ganska möra och halkade tillbaka till hotellet där Family Guy lägligt nog gick på tv.
4. Cesc Fabregas <3 (Vincent ritade snyggt) På julaftons förmiddag gick vi på de snöbeklädda trottoarerna till Museumplein och tog oss in genom säkerhetskontrollen till van Gogh-museet. Det är ett bra museum om man gillar konst, men varför skulle man gå dit om man inte uppskattade konst? Jag har ju varit där tre gånger nu, så att jag gillar konst torde vara uppenbart.
5. Thomas Vermaelen (Saker sped sig) Efter museet åt vi soppa på en närliggande krog. Det mest anmärkningsvärda som hände där var att vi fick vänta i 20 minuter på att få betala. Ryktet om vår usla dricksning hade uppenbarligen spridit sig.
6. Philippe Senderos (Varför fick inte jag skicka tulpaner när Philippe Senderos?) Nu var det dags för den stora shoppingrundan. Vi gick längs gågatorna och kunde snabbt se att de stora kedjorna dominerar även i Holland. HM, Jack and Jones och liknande etablissemang stod som spön i backen, och det hela påminde om Drottninggatan i Stockholm, eller om man så vill Svartbäcksgatan i Uppsala. Men det fanns en stor skillnad.
7. Tomas Rosicky (Den stora skillnaden) Holländarnas förhållande till skor verkar vara helt absurt. Det måste vara så att de ibland vaknar upp om nätterna och har skoabstinens, och bara måste ge sig ut för att köpa. För hur man annars ska förklara mängden skoaffärer vet jag inte. De var fullkomligt strösslade över innerstaden, ibland låg de till och med vägg i vägg med andra skoaffärer. Det sägs att det holländska ratiot skoaffärer/capita är 2,5.
8. Samir "Irsan" Nasri (Nyårsklänningen) Plötsligt, efter idogt sökande, hittade Sara klänningen hon letade efter. Och den var dessutom väldigt modest i pris. Detta var vi tvungna att fira med en välkyld Heineken. Det gjorde vi i en pub som låg vägg i vägg med en coffeeshop varför pubbesöket medförde en viss odör i våra kläder. Vi blev inte så långrandiga där - det var lite för lite turistigt för att vi skulle passa in.
9. Eduardo (Let the blandning begin) Det blev en blåbärssoppekontroll innan vi kom hem till hotellet. Med oss hem hade vi en flaska vin och två påsar chips. Cheese and Onion- respektive Bolognesesmak. Vilken fest. Det blev två starka fyror i betyg, medan vinet fick en mer normal trea. Sedan somnade vi framför tvn.
10. William Gallas (Let the blandning continue) Väckta av ett god jul-sms fick vi bråttom att vakna till liv igen och leta upp en trevlig restaurang. Det var vårat kriterium - det skulle vara trevligt och maten skulle vara god. En italienare var precis det vi sökte och den uppfyllde vårat kriterium gott och väl. Gott kött och gott vin. Och man fick majonnäs till de fortfarande lika obligatoriska pommesen.
11. Robin van Persie (Genever rimmar så bra på bäver) En holländsk specialitet är spriten genever, som smakar ungefär som gin, och eftersom att man knappast är i Holland mer än en gång vartannat år var det hög tid att smaka. Detta, och enbart detta, var anledningen till att vi på nytt sökte upp en pub. Det var inte så gott, men det gick rakt upp i huvudet. Och det var nu det var slut på velandet - nu skulle Sara en gång för alla lära sig namnen på alla Arsenalspelarna.
12. Carlos Vela (Slut på velandet) För att lyckas med detta efter umpton glas av olika krävande drycker var jag tvungen att hitta på olika minnesregler, vissa bra (Cesc: Han är bäst) vissa ganska bra (Gallas: Sånt man kan kräkas), vissa oerhört fyndiga (Samir Nasri: Hans namn är ett palindrom, om han hade hetat Irsan i förnamn), vissa totalt värdelösa (Eduardo: Han har bara ett namn). Detta hade vi mycket roligt åt, men det kan ju inte ni veta eftersom att ni inte var där.
13. Saknas (Minneslucka)
14. Theo Walcott (Pannekoeken mit bacon) Till frukost denna dag blev det den holländska specialiteten, nej inte pommes, utan pannkakor. Sara tog med blandade gröns... förlåt frukt och jag tog med bacon. Så klart. Det var godare än förra gången jag åt pannkaka i Holland, fast lika dyrt.
15. Denilson (Riksbesvikelse) Dagens huvudmål var Rijksmuseum där bland andra Rembrandt brukar hänga. Det gjorde han nu också, men ryktet om att det här museet skulle ha 250 rum var våldsamt överdrivet. Snarare 25 rum och de flesta av dessa var ganska tråkiga. Nej, Oskar och jag gjorde rätt när vi dissade detta skrytbygge när vi var där 2003.
16. Aaron Ramsey (Siesta) Gårdagen gjorde sig påmind och vi gick tillbaka till hotellrummet för att vila ett slag. Stan var dessutom ganska öde eftersom att det var juldagen, så det fanns inga affärer att kolla i heller. Och på tvn var det julgudstjänster på tre olika språk, och det kunde man ju inte missa sådär på Jesus dödsdag.
17. Alexandre Song (KÖTT!) Under flera kvällar hade vi passerat olika sydamerikanska grillrestauranger så jag hade börjat pavlovdregla efter en köttbit stor som hela jävla Pampas redan på julafton. Nu kunde jag inte motstå det längre så det fick bli ett uruguayanskt grillhus. Jag blev inte besviken på min chipspåsetunga köttbit, och inte heller på den pommes som dök upp som en gammal vän där vid sidan av den.
18. Mikaël Silvestre (Tröttheten tog över) Juldagen var ganska ung när vi lämnade grilloset bakom oss, så det fick bli ännu en sväng till geneverstället. Den här dagen, hemvändardagen i Linköping till råga på allt, höll vi oss dock på mattan och tackade för oss redan efter två pints. Sen var det der Sandman som fick bestämma.
19. Jack Wilshere (Nya tag the brittish way) För att komma igång på 2de kerstdag unnade vi oss varsin Full English till frukost och det visade sig vara ett bra val. Mat var det sista man ville tänka på under hela dagen efter den genomköraren. Men det var också perfekt inför resans mesta gådag.
20. Johann Djourou (Anne Frank 1) Eftersom att allting i Amsterdam, precis som i Uppsala, ligger på gångavstånd promenerade vi längs med kanalerna och de fina men smala husen i ungefär en halvtimme tills vi kom till Anne Franks gömställe. Kön in till gömstället var dessvärre orealistisk att stå i, så vi beslöt att skjuta på besöket tills vidare.
21. Lukasz Fabinaski (Den stora shoppingrundan 2) Målen för dagen var att hitta accessoarer till Saras nyårsklänning, samt någon form av smalare slips till mig. Det första målet misslyckades, men det andra blev väl uppfyllt. På HM av alla ställen. Tänk att man åker till andra sidan jorden, men ändå hamnar på en svensk butik...
22. Gael Clichy (Andningspaus) Alla som har läst ända hit, skriv det i en kommentar så får ni beröm.
23. Andrej Arsjavin (Anne Frank 2) Vi återvände till gömstället när eftermiddagen trängde sig på, och nu var kön acceptabel. Vi gick sedan runt i huset, och det var både fascinerande och otäckt att vandra omkring i den lilla lägenheten där familjen gömde sig i flera år under fängelselika former. Det var lite som att besöka ett koncentrationsläger, ingen feelgoodtrip direkt men ändå sevärt.
24. Vito Mannone (Ett sista varv) Vi gjorde ytterligare ett försök att hitta något smycke, men högg i sten. Istället köpte vi chips och gick hem till hotellet för lite relaxing med öl och chips. På tvn var det maratonvisning av MTV:s My Supersweet Sixteen, så jag somnade ganska omgående.
27. Emmanuel Eboue (Fy fan vad jobbigt det börjar bli att skriva nu) Eboue är den skönaste Arsenalspelare jag har träffat. En oerhört varm människa.
28. Kieran Gibbs (Mera mat) Det regnade när vi efter några timmar kom ut och började leta restaurang, så kriterierna ändrades från "trevligt och god mat" till "inomhus". Valet föll på en italiensk där en av kyparna levde ut varenda klyscha som finns om den gestikulerande och högljudda italienske mannen. Det var nog det jag kommer att minnas från den kvällen, för maten åker knappast in på årets topplista.
30. Armand Traore (Två snabba öl) Vi rundade av kvällen på Hole in the Wall med ett par kalla och kollade först på höjdpunkter från ett fotbolls-VM, typ -82, och sedan på musikvideor. Och så listade vi lite Arsenalspelare, fast det var ju en verksamhet som pågick non stop under hela resan så det behöver jag kanske inte nämna ytterligare. Sedan gick vi hem till sista hotellnatten.
32. Fran Merida (Att lura systemet) För att inte åsamka oss själva stress såg vi till att vara på stationen tidigt och vi kom på ett tåg till flygplatsen. Väl ombord visade det sig att jag hade råkat köpa någon form av rabattbiljett som inte gällde om man inte hade rabattkort, och det innebar, sa konduktören, böter på €35 per person. Men eftersom att vi var dumma turister så lät han oss komma undan med en varning. Axel-Systemet 1-0.
52. Nicklas Bendtner (Tillbaka i Linköping) Flygresan hem var exemplarisk i det mesta. Inga problem vid incheckning, vi lyfte i tid, lite folk på planet och vi landade före utsatt tid. Det var otroligt skönt att landa i rätt stad för en gångs skull, och 20 minuter efter landning var vi hemma hos Sara igen. Lagom till andra halvlek mellan Arsenal och Aston Villa. Arsenal vann lätt.
2. Abou Diaby (Grekisk ankomst) En Heineken senare landade vi på den berömda Shithole Airport strax söder om Amsterdam och kunde utan trubbel ta oss in till stan, och efter en promenad på 45 minuter var vi framme på Hotel Eden som ligger i turisttrakterna runt Leidseplein. Efter en kontroll av det mest basala, dvs vilka tv-kanaler som fanns (BBC! Match of the Day!) gick vi ut i ett folkglest nöjescentra. Utan något större letande beslutade vi oss för en grekrestaurang där vi fick ett första smakprov på den holländska nationalrätten pommes frites. Maten var dock sådär, och vi lämnade skandalöst lite dricks eftersom att vi saknade mynt. Grekland vann dock EM 2004 så de har inget att klaga på.
3. Bacardi Sagna (Irländsk julafton) Vi firade, efter midnatt, julaftonens intåg i Holland med några lokala(?) stop öl, på den irländska puben (de måste finnas över hela världen) Hole in the Wall. Efter det var vi ganska möra och halkade tillbaka till hotellet där Family Guy lägligt nog gick på tv.
4. Cesc Fabregas <3 (Vincent ritade snyggt) På julaftons förmiddag gick vi på de snöbeklädda trottoarerna till Museumplein och tog oss in genom säkerhetskontrollen till van Gogh-museet. Det är ett bra museum om man gillar konst, men varför skulle man gå dit om man inte uppskattade konst? Jag har ju varit där tre gånger nu, så att jag gillar konst torde vara uppenbart.
5. Thomas Vermaelen (Saker sped sig) Efter museet åt vi soppa på en närliggande krog. Det mest anmärkningsvärda som hände där var att vi fick vänta i 20 minuter på att få betala. Ryktet om vår usla dricksning hade uppenbarligen spridit sig.
6. Philippe Senderos (Varför fick inte jag skicka tulpaner när Philippe Senderos?) Nu var det dags för den stora shoppingrundan. Vi gick längs gågatorna och kunde snabbt se att de stora kedjorna dominerar även i Holland. HM, Jack and Jones och liknande etablissemang stod som spön i backen, och det hela påminde om Drottninggatan i Stockholm, eller om man så vill Svartbäcksgatan i Uppsala. Men det fanns en stor skillnad.
7. Tomas Rosicky (Den stora skillnaden) Holländarnas förhållande till skor verkar vara helt absurt. Det måste vara så att de ibland vaknar upp om nätterna och har skoabstinens, och bara måste ge sig ut för att köpa. För hur man annars ska förklara mängden skoaffärer vet jag inte. De var fullkomligt strösslade över innerstaden, ibland låg de till och med vägg i vägg med andra skoaffärer. Det sägs att det holländska ratiot skoaffärer/capita är 2,5.
8. Samir "Irsan" Nasri (Nyårsklänningen) Plötsligt, efter idogt sökande, hittade Sara klänningen hon letade efter. Och den var dessutom väldigt modest i pris. Detta var vi tvungna att fira med en välkyld Heineken. Det gjorde vi i en pub som låg vägg i vägg med en coffeeshop varför pubbesöket medförde en viss odör i våra kläder. Vi blev inte så långrandiga där - det var lite för lite turistigt för att vi skulle passa in.
9. Eduardo (Let the blandning begin) Det blev en blåbärssoppekontroll innan vi kom hem till hotellet. Med oss hem hade vi en flaska vin och två påsar chips. Cheese and Onion- respektive Bolognesesmak. Vilken fest. Det blev två starka fyror i betyg, medan vinet fick en mer normal trea. Sedan somnade vi framför tvn.
10. William Gallas (Let the blandning continue) Väckta av ett god jul-sms fick vi bråttom att vakna till liv igen och leta upp en trevlig restaurang. Det var vårat kriterium - det skulle vara trevligt och maten skulle vara god. En italienare var precis det vi sökte och den uppfyllde vårat kriterium gott och väl. Gott kött och gott vin. Och man fick majonnäs till de fortfarande lika obligatoriska pommesen.
11. Robin van Persie (Genever rimmar så bra på bäver) En holländsk specialitet är spriten genever, som smakar ungefär som gin, och eftersom att man knappast är i Holland mer än en gång vartannat år var det hög tid att smaka. Detta, och enbart detta, var anledningen till att vi på nytt sökte upp en pub. Det var inte så gott, men det gick rakt upp i huvudet. Och det var nu det var slut på velandet - nu skulle Sara en gång för alla lära sig namnen på alla Arsenalspelarna.
12. Carlos Vela (Slut på velandet) För att lyckas med detta efter umpton glas av olika krävande drycker var jag tvungen att hitta på olika minnesregler, vissa bra (Cesc: Han är bäst) vissa ganska bra (Gallas: Sånt man kan kräkas), vissa oerhört fyndiga (Samir Nasri: Hans namn är ett palindrom, om han hade hetat Irsan i förnamn), vissa totalt värdelösa (Eduardo: Han har bara ett namn). Detta hade vi mycket roligt åt, men det kan ju inte ni veta eftersom att ni inte var där.
13. Saknas (Minneslucka)
14. Theo Walcott (Pannekoeken mit bacon) Till frukost denna dag blev det den holländska specialiteten, nej inte pommes, utan pannkakor. Sara tog med blandade gröns... förlåt frukt och jag tog med bacon. Så klart. Det var godare än förra gången jag åt pannkaka i Holland, fast lika dyrt.
15. Denilson (Riksbesvikelse) Dagens huvudmål var Rijksmuseum där bland andra Rembrandt brukar hänga. Det gjorde han nu också, men ryktet om att det här museet skulle ha 250 rum var våldsamt överdrivet. Snarare 25 rum och de flesta av dessa var ganska tråkiga. Nej, Oskar och jag gjorde rätt när vi dissade detta skrytbygge när vi var där 2003.
16. Aaron Ramsey (Siesta) Gårdagen gjorde sig påmind och vi gick tillbaka till hotellrummet för att vila ett slag. Stan var dessutom ganska öde eftersom att det var juldagen, så det fanns inga affärer att kolla i heller. Och på tvn var det julgudstjänster på tre olika språk, och det kunde man ju inte missa sådär på Jesus dödsdag.
17. Alexandre Song (KÖTT!) Under flera kvällar hade vi passerat olika sydamerikanska grillrestauranger så jag hade börjat pavlovdregla efter en köttbit stor som hela jävla Pampas redan på julafton. Nu kunde jag inte motstå det längre så det fick bli ett uruguayanskt grillhus. Jag blev inte besviken på min chipspåsetunga köttbit, och inte heller på den pommes som dök upp som en gammal vän där vid sidan av den.
18. Mikaël Silvestre (Tröttheten tog över) Juldagen var ganska ung när vi lämnade grilloset bakom oss, så det fick bli ännu en sväng till geneverstället. Den här dagen, hemvändardagen i Linköping till råga på allt, höll vi oss dock på mattan och tackade för oss redan efter två pints. Sen var det der Sandman som fick bestämma.
19. Jack Wilshere (Nya tag the brittish way) För att komma igång på 2de kerstdag unnade vi oss varsin Full English till frukost och det visade sig vara ett bra val. Mat var det sista man ville tänka på under hela dagen efter den genomköraren. Men det var också perfekt inför resans mesta gådag.
20. Johann Djourou (Anne Frank 1) Eftersom att allting i Amsterdam, precis som i Uppsala, ligger på gångavstånd promenerade vi längs med kanalerna och de fina men smala husen i ungefär en halvtimme tills vi kom till Anne Franks gömställe. Kön in till gömstället var dessvärre orealistisk att stå i, så vi beslöt att skjuta på besöket tills vidare.
21. Lukasz Fabinaski (Den stora shoppingrundan 2) Målen för dagen var att hitta accessoarer till Saras nyårsklänning, samt någon form av smalare slips till mig. Det första målet misslyckades, men det andra blev väl uppfyllt. På HM av alla ställen. Tänk att man åker till andra sidan jorden, men ändå hamnar på en svensk butik...
22. Gael Clichy (Andningspaus) Alla som har läst ända hit, skriv det i en kommentar så får ni beröm.
23. Andrej Arsjavin (Anne Frank 2) Vi återvände till gömstället när eftermiddagen trängde sig på, och nu var kön acceptabel. Vi gick sedan runt i huset, och det var både fascinerande och otäckt att vandra omkring i den lilla lägenheten där familjen gömde sig i flera år under fängelselika former. Det var lite som att besöka ett koncentrationsläger, ingen feelgoodtrip direkt men ändå sevärt.
24. Vito Mannone (Ett sista varv) Vi gjorde ytterligare ett försök att hitta något smycke, men högg i sten. Istället köpte vi chips och gick hem till hotellet för lite relaxing med öl och chips. På tvn var det maratonvisning av MTV:s My Supersweet Sixteen, så jag somnade ganska omgående.
27. Emmanuel Eboue (Fy fan vad jobbigt det börjar bli att skriva nu) Eboue är den skönaste Arsenalspelare jag har träffat. En oerhört varm människa.
28. Kieran Gibbs (Mera mat) Det regnade när vi efter några timmar kom ut och började leta restaurang, så kriterierna ändrades från "trevligt och god mat" till "inomhus". Valet föll på en italiensk där en av kyparna levde ut varenda klyscha som finns om den gestikulerande och högljudda italienske mannen. Det var nog det jag kommer att minnas från den kvällen, för maten åker knappast in på årets topplista.
30. Armand Traore (Två snabba öl) Vi rundade av kvällen på Hole in the Wall med ett par kalla och kollade först på höjdpunkter från ett fotbolls-VM, typ -82, och sedan på musikvideor. Och så listade vi lite Arsenalspelare, fast det var ju en verksamhet som pågick non stop under hela resan så det behöver jag kanske inte nämna ytterligare. Sedan gick vi hem till sista hotellnatten.
32. Fran Merida (Att lura systemet) För att inte åsamka oss själva stress såg vi till att vara på stationen tidigt och vi kom på ett tåg till flygplatsen. Väl ombord visade det sig att jag hade råkat köpa någon form av rabattbiljett som inte gällde om man inte hade rabattkort, och det innebar, sa konduktören, böter på €35 per person. Men eftersom att vi var dumma turister så lät han oss komma undan med en varning. Axel-Systemet 1-0.
52. Nicklas Bendtner (Tillbaka i Linköping) Flygresan hem var exemplarisk i det mesta. Inga problem vid incheckning, vi lyfte i tid, lite folk på planet och vi landade före utsatt tid. Det var otroligt skönt att landa i rätt stad för en gångs skull, och 20 minuter efter landning var vi hemma hos Sara igen. Lagom till andra halvlek mellan Arsenal och Aston Villa. Arsenal vann lätt.
onsdag 23 december 2009
Drar dit tulpanerna växer
Nu lämnar jag landet igen. Destination är Amsterdam, Nederländerna. Där ska jag och Sara fira jul bland judiska gömmehus, konstmuséer, majonnäs och coffeeshops. Det ska bli härligt.
Flyget lyfter härifrån Linköping om bara några timmar, så det börjar bli lite resfeber nu. Men det är ju så det ska vara. Vi blir borta ända till söndag och har storslagna planer. Eller planer och planer, vi vet vilka sevärdheter som är intressanta och sen får vi se hur vi lägger upp det.
De senaste dagarna har varit ganska lugna. I måndags gjorde jag inte så mycket. Skrev lite Kanonmagasinettexter och tog det bara lugnt. Det var väldigt skönt att få lite jullovsvila och bara stressa av. Igår träffade jag Nettan för en fika innan jag fixade några julklappar. På kvällen åkte jag till Lambot och där lagade jag och Hannes en fin pastasås. Anledningen till att jag åkte dit var att jag skulle låna en väska, men eftersom att jag är totalt disträ nuförtiden glömde jag naturligtvis den.
Nej nu börjar det bli dags att packa tror jag. Vi hörs.
God jul!
Flyget lyfter härifrån Linköping om bara några timmar, så det börjar bli lite resfeber nu. Men det är ju så det ska vara. Vi blir borta ända till söndag och har storslagna planer. Eller planer och planer, vi vet vilka sevärdheter som är intressanta och sen får vi se hur vi lägger upp det.
De senaste dagarna har varit ganska lugna. I måndags gjorde jag inte så mycket. Skrev lite Kanonmagasinettexter och tog det bara lugnt. Det var väldigt skönt att få lite jullovsvila och bara stressa av. Igår träffade jag Nettan för en fika innan jag fixade några julklappar. På kvällen åkte jag till Lambot och där lagade jag och Hannes en fin pastasås. Anledningen till att jag åkte dit var att jag skulle låna en väska, men eftersom att jag är totalt disträ nuförtiden glömde jag naturligtvis den.
Nej nu börjar det bli dags att packa tror jag. Vi hörs.
God jul!
söndag 20 december 2009
Jesus är från Estland
Igår firade vi Arsenal fantastiska seger mot Hull genom att dricka alla olika alkoholer som finns. Oskar kom hit till Kannan och det var kul att hänga lite och catcha up med honom. Han och Sara tippade 5-0 till Arsenal i matchen, medan jag var lite mer modest och hävdade att det skulle sluta 3-0, vilket den också gjorde.
Eller så var det tvärtom... Fusk att tippa när matchen redan är avgjord.
Efter matchen var vi kvar hemma tills vinet tog slut, och då gick vi istället till Harrys. Det är dit man går nu när man är för gammal för Platens. Fast folk var jävligt unga även på där. 90-talisterna tar i min själ över nu. Det är så illa.
Efter Harrys gick vi hem via Kebabbaren, som faktiskt har världens godaste kebabsås, och sedan drabbades Sara av akut vinterkräksjuka i en timme innan vi kunde sova. Det är sådant som händer i dessa tider när farsoterna överhopar oss likt bibliska gräshoppor.
Idag har vi varit i Rape Town, aka Rappestad, och firat prejulafton med Saras föräldrar. Sara fick en sodastreamer, en pyjamas och någon form av sockiplast medan jag fick De Ofrivilliga på DVD. 00-talets bästa svenska film. Kul!
På kvällen åkte vi till Sjögestad kyrka och tittade på när mamma Helena sjöng i sin kör. Det innebär att jag har varit på två gudstjänster den här veckan, och så from har jag inte varit sedan jag var på en veckas skidläger i Opdal, anordnat av Philadelfiakyrkan. Det var en ganska fin konsert och allra bäst var den medeltida hymnklassikern Gaudete! Christus est natus vilket betyder Grattis! Kristus är numera est.
Nu ska vi runda av den här helgen med ett stycke Leonardo DiCaprio-film.
Eller så var det tvärtom... Fusk att tippa när matchen redan är avgjord.
Efter matchen var vi kvar hemma tills vinet tog slut, och då gick vi istället till Harrys. Det är dit man går nu när man är för gammal för Platens. Fast folk var jävligt unga även på där. 90-talisterna tar i min själ över nu. Det är så illa.
Efter Harrys gick vi hem via Kebabbaren, som faktiskt har världens godaste kebabsås, och sedan drabbades Sara av akut vinterkräksjuka i en timme innan vi kunde sova. Det är sådant som händer i dessa tider när farsoterna överhopar oss likt bibliska gräshoppor.
Idag har vi varit i Rape Town, aka Rappestad, och firat prejulafton med Saras föräldrar. Sara fick en sodastreamer, en pyjamas och någon form av sockiplast medan jag fick De Ofrivilliga på DVD. 00-talets bästa svenska film. Kul!
På kvällen åkte vi till Sjögestad kyrka och tittade på när mamma Helena sjöng i sin kör. Det innebär att jag har varit på två gudstjänster den här veckan, och så from har jag inte varit sedan jag var på en veckas skidläger i Opdal, anordnat av Philadelfiakyrkan. Det var en ganska fin konsert och allra bäst var den medeltida hymnklassikern Gaudete! Christus est natus vilket betyder Grattis! Kristus är numera est.
Nu ska vi runda av den här helgen med ett stycke Leonardo DiCaprio-film.
lördag 19 december 2009
Det senaste om det nya
Det har varit full kareta de senaste dagarna. De få lediga stunder jag har haft har jag mest ägnat åt soffsittning/liggning för att få så mycket vila som möjligt. Men inte hjälpte det särskilt mycket, för i går morse var jag så trött att jag nästan inte hittade till duschen.
I onsdags stressade jag hem från jobbet för att hinna med på den minnesstund som universitetskyrkan hade anordnat för Oskar. Det var naturligtvis jobbigt att vara där, men det var samtidigt en väldigt fin stund. Esh läste några minnesord om Oskar och det berörde mig mycket. Det var också fint att se att det var representanter från samtliga nationer där. Efteråt fikade vi på Göteborgs nation, och det kändes som ett bra avslut för mig eftersom att jag inte ska åka till Göteborg och gå på begravningen på tisdag.
Igår var det julavslutning och det innebar också min sista dag i Heby. Det kändes tråkigt att sluta, men det har jag ju samtidigt varit inställd på hela terminen. Jag blev ordentligt avtackad och det kändes väldigt bra. Men jag kommer att sakna kollegorna och skolan i stort.
Efter avslutningen blev det tokstress hem för att hinna med tåget till Linköping. Jag hann med och fick med stort krångel ombord min jätteväska - ironiskt att det är krångligt att åka tåg med en tågluffarväska. Tåget blev bara en knapp timma sen efter att ha råkat ut för, i tur och ordning, vagnsfel, signalfel, enkelspårsdrift och mötande tåg. Det var bara lite frustrerande.
På kvällen blev tv-kvällen något stukad eftersom att det bara var Vem vet mest? och På Spåret av de bra programmen som gick igår, så då fick vi ägna oss åt att vara irriterade på att Internet inte fungerade tillfredsställande. Så kan man också ta jullov.
I onsdags stressade jag hem från jobbet för att hinna med på den minnesstund som universitetskyrkan hade anordnat för Oskar. Det var naturligtvis jobbigt att vara där, men det var samtidigt en väldigt fin stund. Esh läste några minnesord om Oskar och det berörde mig mycket. Det var också fint att se att det var representanter från samtliga nationer där. Efteråt fikade vi på Göteborgs nation, och det kändes som ett bra avslut för mig eftersom att jag inte ska åka till Göteborg och gå på begravningen på tisdag.
Igår var det julavslutning och det innebar också min sista dag i Heby. Det kändes tråkigt att sluta, men det har jag ju samtidigt varit inställd på hela terminen. Jag blev ordentligt avtackad och det kändes väldigt bra. Men jag kommer att sakna kollegorna och skolan i stort.
Efter avslutningen blev det tokstress hem för att hinna med tåget till Linköping. Jag hann med och fick med stort krångel ombord min jätteväska - ironiskt att det är krångligt att åka tåg med en tågluffarväska. Tåget blev bara en knapp timma sen efter att ha råkat ut för, i tur och ordning, vagnsfel, signalfel, enkelspårsdrift och mötande tåg. Det var bara lite frustrerande.
På kvällen blev tv-kvällen något stukad eftersom att det bara var Vem vet mest? och På Spåret av de bra programmen som gick igår, så då fick vi ägna oss åt att vara irriterade på att Internet inte fungerade tillfredsställande. Så kan man också ta jullov.
tisdag 15 december 2009
King Kolo i våldsam attack mot plogskrået
Det där med att våren närmar sig var bara en chimär. Eller chimös som Jonatan valde att kalla det på Roskilde 2004. I morse fick jag pulsa genom metervis av snödrivor, som vore jag ett fattighjon på väg till fattigstugan efter en tiggarrunda i Lönnberga. Mina vinterskor är inte gjorde för pulsning, så dagens tistel går till Uppsalas plogbilsförare. Men de har å andra sidan underträffat sig själva varje år sedan jag flyttade hit, så jag vet inte vad jag hade förväntat mig när jag såg hur snön föll i natten några timmar tidigare.
Nej, våren har faktiskt sällan känts så avlägsen. Bäst att sluta nämna den så att folk inte blir provocerade. För att provocera folk har aldrig varit syftet med den här söta lilla dagboken på Internet.
Nej, nu ska jag ha min sista ordinarie lektion här på skolan. Tänkte köra min YouTube-festival på tema jullåtar med sjuorna. Jag gjorde den i morse med niorna, men den föll inte i god jord. Jag vet inte vad jag hade förväntat mig där heller, för niorna har ungefär lika mycket god jord som Hallandsåsen. Det finns liksom ingen att falla i.
Dagens rykte är att mamma numera finns på Facebook. Detta måste undersökas.
måndag 14 december 2009
Utan bälte i Tyrolen
Det där med att jag var utvilad inför arbetsveckan var bara en chimär. Eller chimös som Jonatan valde att kalla det på Roskilde 2004. Endast fem timmars nattsömn gjorde att jag var lika trött som efter en tredagars nationsrunda när måndagsalarmet började skräna. Men tanken på att det var sista jobbveckan för i år fick mig ändå ur sängen. Plus att Sara sa till mig att sluta snooza.
Inget anmärkningsvärt hände under dagen. Den gick så att säga sin gilla gång. Jag bjöd tyskgruppen på fika som belöning för att de har varit så trevliga och de blev väldigt glada, men samtidigt ledsna för att jag ska sluta. Jag blev nästan lite rörd av deras beröm och det är precis så man vill bli behandlad som lärare.
Efter måndagskonferensen på eftermiddagen gick en liten grupp lärare hem till en Hebyboende kollega där vi bjöds på öl inför kvällens julbord, och det hela såg ut att gå mot en trevlig kväll. Det blev det också, i alla fall när det gällde samkvämet med kollegorna. Maten ger jag dock inte mycket för, även om "det kalla" lovade gott. "Det varma" var emellertid något för spartanskt för min smak och bestod enbart av kokt potatis, prinskorv, köttbullar och janssons frestelse. Jag kanske är bortskämd, men man vill ju att ett julbord ska digna av alla de läckerheter julen har att erbjuda. Det ska vara ett tabberas, inte en nationsfika.
Det blir bara två veka kolos till julbordet.
Betygen kanske också dras ned av en händelse under kvällen. Mellan det varma och det kalla var jag nödd och tvungen att besöka toaletten och när jag gjorde mig redo för väsentligheterna havererade plötsligt mitt bälte. Det bara föll sönder helt oförklarligt i tre delar, så det var bara att göra det enda rätta och kasta bitarna i toaletten och spola ner dem. Eller jag kanske slängde dem papperskorgen. Efter det var jag så klart skärrad, och det var kanske därför jag inte förmådde njuta av varmrätten.
Efter middagen fick jag vänta i ett riktigt schwieziskt alpoväder i en halvtimme för att bussen inte dök upp. Mina bröstvårtor blev så kalla att de fastnade i skjortan och trillade av. Som tur var dök nästa buss upp till slut, och lagom tills jag hade tinat upp var jag framme i Uppsala och klev ut i Arktis igen. Det har tydligen blivit vinter här i Svealand. Men det är bra, för det betyder att våren närmar sig.
Inget anmärkningsvärt hände under dagen. Den gick så att säga sin gilla gång. Jag bjöd tyskgruppen på fika som belöning för att de har varit så trevliga och de blev väldigt glada, men samtidigt ledsna för att jag ska sluta. Jag blev nästan lite rörd av deras beröm och det är precis så man vill bli behandlad som lärare.
Efter måndagskonferensen på eftermiddagen gick en liten grupp lärare hem till en Hebyboende kollega där vi bjöds på öl inför kvällens julbord, och det hela såg ut att gå mot en trevlig kväll. Det blev det också, i alla fall när det gällde samkvämet med kollegorna. Maten ger jag dock inte mycket för, även om "det kalla" lovade gott. "Det varma" var emellertid något för spartanskt för min smak och bestod enbart av kokt potatis, prinskorv, köttbullar och janssons frestelse. Jag kanske är bortskämd, men man vill ju att ett julbord ska digna av alla de läckerheter julen har att erbjuda. Det ska vara ett tabberas, inte en nationsfika.
Det blir bara två veka kolos till julbordet.
Betygen kanske också dras ned av en händelse under kvällen. Mellan det varma och det kalla var jag nödd och tvungen att besöka toaletten och när jag gjorde mig redo för väsentligheterna havererade plötsligt mitt bälte. Det bara föll sönder helt oförklarligt i tre delar, så det var bara att göra det enda rätta och kasta bitarna i toaletten och spola ner dem. Eller jag kanske slängde dem papperskorgen. Efter det var jag så klart skärrad, och det var kanske därför jag inte förmådde njuta av varmrätten.
Efter middagen fick jag vänta i ett riktigt schwieziskt alpoväder i en halvtimme för att bussen inte dök upp. Mina bröstvårtor blev så kalla att de fastnade i skjortan och trillade av. Som tur var dök nästa buss upp till slut, och lagom tills jag hade tinat upp var jag framme i Uppsala och klev ut i Arktis igen. Det har tydligen blivit vinter här i Svealand. Men det är bra, för det betyder att våren närmar sig.
söndag 13 december 2009
Mot sista arbetsveckan
Söndagsångesten lyser med sin frånvaro den här veckan. Anledningen är att vi går in i den sista arbetsveckan för terminen, och också för min sejour i Heby. För den här gången i alla fall. Man vet ju aldrig vad framtiden har i sin slida.
Sista veckan innebär lugnare tempo för både lärare och elever, dels då alla redan börjar ta jullov och dels för att betygen är satta. Visserligen ska lektionerna hållas som vanligt på måndag och tisdag, men med tanke på att jag inte ska ha de här klasserna något mer känner jag mig inte särskilt motiverad att hålla i några mer seriösa timmar. Det får bli lite hipp-som-happ-pedagogik. Det är den bästa typen av pedagogik.
Helgen har varit lugn och skön. I fredags kom Sara och vi kollade på Idol och På Spåret. Idol var ganska tråkigt eftersom att finalisterna var så opersonliga, men På Spåret höjde sig jämfört med premiären. Särskilt positivt var att Jessica Gardin förlorade.
De här är de mest positiva förlusterna den här helgen.
3.) Tottenhams förlust mot Hull
2.) Manchester Uniteds förlust mot Villa
1.) Jessica Gardins förlust mot Marcus Birro och hon Lilla My.
Alla gillar ju listor.
Vi firade dessa förluster med gindrinkar och Ondskan på DVD. Man borde fira mer saker, den saken är klar.
Idag åt vi deg i formen av scones till frukost och därefter blev jag så mätt att jag bara kunde ligga ner under flera timmars True Blood-avsnitt. Sen spöade Arsenal Liverpool på bortaplan hur jävla lätt som helst, och det firade vi med pastasallad och rundade sedan av med clementinglögg.
En väldig skön helg är i hamn. För första gången på länge känner jag mig helt utvilad inför arbetsveckan.
Sista veckan innebär lugnare tempo för både lärare och elever, dels då alla redan börjar ta jullov och dels för att betygen är satta. Visserligen ska lektionerna hållas som vanligt på måndag och tisdag, men med tanke på att jag inte ska ha de här klasserna något mer känner jag mig inte särskilt motiverad att hålla i några mer seriösa timmar. Det får bli lite hipp-som-happ-pedagogik. Det är den bästa typen av pedagogik.
Helgen har varit lugn och skön. I fredags kom Sara och vi kollade på Idol och På Spåret. Idol var ganska tråkigt eftersom att finalisterna var så opersonliga, men På Spåret höjde sig jämfört med premiären. Särskilt positivt var att Jessica Gardin förlorade.
De här är de mest positiva förlusterna den här helgen.
3.) Tottenhams förlust mot Hull
2.) Manchester Uniteds förlust mot Villa
1.) Jessica Gardins förlust mot Marcus Birro och hon Lilla My.
Alla gillar ju listor.
Vi firade dessa förluster med gindrinkar och Ondskan på DVD. Man borde fira mer saker, den saken är klar.
Idag åt vi deg i formen av scones till frukost och därefter blev jag så mätt att jag bara kunde ligga ner under flera timmars True Blood-avsnitt. Sen spöade Arsenal Liverpool på bortaplan hur jävla lätt som helst, och det firade vi med pastasallad och rundade sedan av med clementinglögg.
En väldig skön helg är i hamn. För första gången på länge känner jag mig helt utvilad inför arbetsveckan.
fredag 11 december 2009
Recension: Lucia 2009
När: 11/12 2009
Var: Heby kyrka, Heby
Bäst: Det strålar en stjärna
Sämst: Applåderna
Betyg: Var: Heby kyrka, Heby
Bäst: Det strålar en stjärna
Sämst: Applåderna
I morgon är det årets mörkaste dag enligt legenden. Ja, inte enligt mig då, för jag har ju redan redogjort för att en person inte kan vara en legend. Enligt legenden är natten som längst den 13/12 även om inte alltid geografin håller med om det. Att få hela skolan att samlas då för att fira lucia är dock en övermäktig uppgift, om det så vore Barack Obama som inspirerade massorna, så I Heby firades helgonet från Sicilien redan i går.
Det vore fel att säga att stämningen var elektrisk när högstadiet samlades i kyrkan som ligger ett lussekattskast från skolan. Den lika sedvanliga som väntade tonårsupphetsningen över att något bröt vardagslunken låg som en hinna över bänkraderna, och det skulle inte vara överdrivet att säga att det var något oroligt i kyrkan.
Men när det vitklädda tåget började skrida in i mittgången lade sig lugnet över Hans hus som genom ett luciamirakel. Musiklärar-Hampus kompade med säker hand på pianot och efter en halvdarrig inledning kom tärnorna, och tre tappra stjärngossar, ordentligt igång med Luciasången.
Jag är naturligtvis musikklassinvalid och jämför på grund av detta alla luciatåg jag ser med maktdemonstrationerna 300 elever brukar genomföra i Linköpings domkyrka varje år. Men det är givetvis orättvist mot Hebyeleverna som faktiskt inte har haft möjlighet att gå på musiklektioner varje dag i flera års tid. Sett efter sina förutsättningar sjöng de riktigt bra, och vissa låtar var riktigt fina upplevelser.
Bäst blev det när en tjej i nian sjöng Det strålar en stjärna så vackert att jag fick rysprickar över hela kroppen. Synd bara att hon inte fick förtroende att bära hela låten. Men ingen skugga ska falla över övriga solister, fatta vilket mod det krävs att ställa sig framför en hel suckande högstadieskola och sjunga. Det skulle jag nästan inte våga.
Det enda som störde den här fina stunden var att ett gäng elever ständigt avbröt konserten med applåder. Vid ett luciatåg applåderar man inte mellan låtarna, utan på sin höjd efteråt, när den sista tonen har klingat ut. Detta måste åtgärdas till nästa år - men då är tyvärr jag inte där för att styra upp verksamheten.
Men det är något visst med lucia. Och lucia utan luciatåg är ingen riktig lucia.
Men när det vitklädda tåget började skrida in i mittgången lade sig lugnet över Hans hus som genom ett luciamirakel. Musiklärar-Hampus kompade med säker hand på pianot och efter en halvdarrig inledning kom tärnorna, och tre tappra stjärngossar, ordentligt igång med Luciasången.
Jag är naturligtvis musikklassinvalid och jämför på grund av detta alla luciatåg jag ser med maktdemonstrationerna 300 elever brukar genomföra i Linköpings domkyrka varje år. Men det är givetvis orättvist mot Hebyeleverna som faktiskt inte har haft möjlighet att gå på musiklektioner varje dag i flera års tid. Sett efter sina förutsättningar sjöng de riktigt bra, och vissa låtar var riktigt fina upplevelser.
Bäst blev det när en tjej i nian sjöng Det strålar en stjärna så vackert att jag fick rysprickar över hela kroppen. Synd bara att hon inte fick förtroende att bära hela låten. Men ingen skugga ska falla över övriga solister, fatta vilket mod det krävs att ställa sig framför en hel suckande högstadieskola och sjunga. Det skulle jag nästan inte våga.
Det enda som störde den här fina stunden var att ett gäng elever ständigt avbröt konserten med applåder. Vid ett luciatåg applåderar man inte mellan låtarna, utan på sin höjd efteråt, när den sista tonen har klingat ut. Detta måste åtgärdas till nästa år - men då är tyvärr jag inte där för att styra upp verksamheten.
Men det är något visst med lucia. Och lucia utan luciatåg är ingen riktig lucia.
torsdag 10 december 2009
Världens bästa jullåt?
Alla vet ju att egentligen är Fairytale of New York med The Pogues och Kirsty MacColl världens bästa jullåt. Erik Aspeqvist utsåg den till det redan 2003 och jag ser än idag ingen anledning att motsäga honom. Men jag skulle behöva några exempel till. Och det måste finnas på tuben, för jag tänkte köra en liten kul lektion på det temat på tisdag. Och de måste vara på engelska för lektionen är engelska.
Annars har jag inga ytterligare krav.
Förslag?
Annars har jag inga ytterligare krav.
Förslag?
Jag är ju van vid att sätta betyg
De senaste veckorna har varit ganska tunga, dels på grund av beskedet om Oskar och dels för att terminen går mot sitt slut. Den här veckan är det betygsättning och det innebär att många av eleverna som har slarvat med inlämning av diverse uppgifter gör det nu. Det betyder i sin tur att jag måste bedöma deras sent inlämnade texter på kort tid för att få underlag till betygen. Vilket leder till att jag får sitta kvar sent på jobbet. Ända till klockan fem. Det, mina vänner, är alldeles oerhört. OERHÖRT.
Jag har inte direkt känt någon större vånda över att sätta betyg. Jag har konsulterat de lärare som har haft mina klasser tidigare och i de allra flesta fall var vi rörande överens. Det var nästan så att de var snällare än vad jag hade tänkt att vara vad gäller de betyg det nu blev.
Det är antagligen svårare att sätta betyg när man har mer ambitiösa elever, än elever som rycker på axlarna när man säger att de kommer få G. Typ som den eleven som Emma hade som menade att Emma hade förstört hennes liv när hon inte fick MVG på en kurs. Då kanske det blir lite vånda när man inser att det inte riktigt räcker till för högsta betyg.
Det är tur att jag har betygsatt så mycket grejer tidigare i livet, som fotbollsspelare, konserter och skivor. Det gör betygsättandet av människor mycket enklare.
I inledningen av den här veckan var pappa här och som någon säkert redan har räknat ut var vi på Regina Spektor i måndags, och det var kul att gå på spelning med honom igen. Det var ett tag sedan, och dessutom var det han som hade koll på att Regina spelade. Jag har ingen koll längre.
I tisdags lekte vi med Hannes och åkte bland annat till IKEA. Jag fick en lampa, en toalettborste och en handduk. Hannes fick äntligen sin taklampa efter att ha levt med knarkarkvartsbelysning de senaste månaderna. Efter shoppingrundan och lampmontering åkte vi till O'Connors på Stora Torget och käkade och satt och snackade. Det var en trevlig kväll.
Nu ska jag fortsätta kolla på Nobelfesten, och samtidigt ha en egen liten nobel middag här framför tv:n.
Jag har inte direkt känt någon större vånda över att sätta betyg. Jag har konsulterat de lärare som har haft mina klasser tidigare och i de allra flesta fall var vi rörande överens. Det var nästan så att de var snällare än vad jag hade tänkt att vara vad gäller de betyg det nu blev.
Det är antagligen svårare att sätta betyg när man har mer ambitiösa elever, än elever som rycker på axlarna när man säger att de kommer få G. Typ som den eleven som Emma hade som menade att Emma hade förstört hennes liv när hon inte fick MVG på en kurs. Då kanske det blir lite vånda när man inser att det inte riktigt räcker till för högsta betyg.
Det är tur att jag har betygsatt så mycket grejer tidigare i livet, som fotbollsspelare, konserter och skivor. Det gör betygsättandet av människor mycket enklare.
I inledningen av den här veckan var pappa här och som någon säkert redan har räknat ut var vi på Regina Spektor i måndags, och det var kul att gå på spelning med honom igen. Det var ett tag sedan, och dessutom var det han som hade koll på att Regina spelade. Jag har ingen koll längre.
I tisdags lekte vi med Hannes och åkte bland annat till IKEA. Jag fick en lampa, en toalettborste och en handduk. Hannes fick äntligen sin taklampa efter att ha levt med knarkarkvartsbelysning de senaste månaderna. Efter shoppingrundan och lampmontering åkte vi till O'Connors på Stora Torget och käkade och satt och snackade. Det var en trevlig kväll.
Nu ska jag fortsätta kolla på Nobelfesten, och samtidigt ha en egen liten nobel middag här framför tv:n.
onsdag 9 december 2009
Recension: Regina Spektor
När: 7/12 2009
Var: Cirkus, Stockholm
Bäst: Fidelity
Sämst: Upplägget på spelningen. Gå aldrig ut hårt, för att sedan sänka tempot.
Det första som slår mig när Regina Spektor pianotrummar igång The Calculation framför en laddad publik på Cirkus är hur mycket Miss Li måste ha inspirerats av henne. Det andra som slår mig är att Regina Spektor är så väldigt mycket skickligare än Miss Li, både sång- och pianomässigt. Därmed inte sagt att jag tycker illa om pianohamrandets främsta svenska fanbärare, men Spektor är överlägset på en annan nivå.
Inledningen på giget är fantastisk. Med en sättning av piano, cello, fiol och trummor skapar Regina och hennes band en förvånande stor ljudbild i låtar som Folding Chair och skräckhuggsljuvliga Laughing With. Mäktigast blir det i Machine där låten växer till en ödesmättad industriell dystopi.
Trots det väcker låtarna från hennas andra album Begin to Hope mest jubel. On the radio är en mycket kompetent bit, och något av en modern indieklassiker. Den får publiken ännu mer entusiastisk.
Inledningen på giget är fantastisk. Med en sättning av piano, cello, fiol och trummor skapar Regina och hennes band en förvånande stor ljudbild i låtar som Folding Chair och skräckhuggsljuvliga Laughing With. Mäktigast blir det i Machine där låten växer till en ödesmättad industriell dystopi.
Trots det väcker låtarna från hennas andra album Begin to Hope mest jubel. On the radio är en mycket kompetent bit, och något av en modern indieklassiker. Den får publiken ännu mer entusiastisk.
Sedan går tyvärr kompbandet av och spelningen tappar lite i fart. Visserligen sjunger Spektor fantastiskt och spelar minst lika bra, men det fångar mig inte lika mycket som när de andra musikanterna är med trots viss variation mellan piano, synt, a capella-sång och gitarr. Dessutom är mellansnacket i stort sett obefintligt, och stannar vid "Thank you so much" och "Let me introduce the musicians". Bra mellansnack höjer alltid en konsert, men har man inget att säga utöver låttexterna kanske det är bättre att vara tyst. Och i det här fallet räcker låtarna gott och väl.
När ryggen börjar värka efter nästan ett tretimmarspass som homo erectus och det blir dags för extranummer är dock bandet tillbaka, varpå bitar som Fidelity och en svängig countrylåt som jag inte har hört förut ger spelningen den avslutning den förtjänar.
Regina Spektor bjöd på en minnesvärd stund som enligt klyschan lyste upp i det mörkaste mörkret världen har skådat sedan dinosarierna dog ut som vi just nu tvingas leva med. Hennes röst lät ännu bättre än på skiva och när hon till och med satte delfinimitationen i Folding chair är det nog få på Cirkus som inte kapitulerar.
Kvällen var dock inte slut med det. När jag och pappa var till att lämna Djurgården lät pappa ett gäng fotgängare i tomteluvor passera framför bilen. En av dem var ingen mindre än Klasse Möllberg (aka Barnarne) och han bar, hör och häpna, på en såg, en fogsvans, ett verktyg! Dessutom låg sågen i någon form av slida med ett behändigt handtag. Det var en syn som jag unnar alla att få uppleva minst en gång i sitt liv.
onsdag 2 december 2009
Till minne av Wingård
Det finns tillfällen då ord inte räcker till. Allt man skriver blir bara banalt. Det här är ett sådant tillfälle.
I fredags förlorade vi Oskar, och det känns fortfarande overkligt att han inte finns längre. Det går inte att förstå att man aldrig mer kommer att få se hans hårsvall komma dansande, akompanjerat av hans smittande skratt och sköna göteborgska. Det går inte att ta in.
Jag och Oskar var aldrig riktigt nära vänner, men han har alltid varit en del av kompisgänget här i Uppsala. Det går heller inte att påstå att vi var särskilt lika. Men trots det har jag alltid gillat honom. Han var en person som gjorde andra glada, och det var svårt att fortsätta sura när han var i närheten.
En bild som har återkommit till mig flera gånger sedan jag fick höra den hemska nyheten är från några år sedan. Vi var några stycken på en Siriusmatch, och Oskar, som var helt ointresserad av fotboll, stod ut ungefär en halvlek och sedan gick han iväg för att köpa något i kiosken. Det var ingen som reagerade på att han fortfarande inte hade kommit tillbaka när andra halvlek började. Plötsligt undrade någon var han höll hus, och efter ett tag upptäckte vi honom bakom ena målet på Studenternas IP. Där stod han med ryggen mot planen och studerade ivrigt två motionärer som spelade tennis på en grusplan. Jag vet inte riktigt hur, men på något sätt sammanfattar den händelsen min bild av Oskar.
Att han var en av få personer i min närhet utan fotbollsintresse hjälpte mig också att få lite perspektiv på min egen besatthet. Vid de sällsynta tillfällen han var med och kollade på någon match, och någonting gick emot mitt lag kunde han sitta och garva åt mina för honom helt orimliga utbrott. Där och då blev jag irriterad, men inte långt efteråt förstod jag varför han skrattade. Det var ju inte han som var den som satt och blev så våldsamt påverkad av någonting som man inte kunde kontrollera ett enda dugg av. Det var ju jag som betedde mig ologiskt. Det var en värdefull insikt att få.
Det har varit många tankar och samtal med vänner under de senaste dagarna och allting håller fortfarande på att smälta in. Det enda jag med säkerhet vet just nu är att vi är väldigt många som saknar Oskar väldigt mycket.
I fredags förlorade vi Oskar, och det känns fortfarande overkligt att han inte finns längre. Det går inte att förstå att man aldrig mer kommer att få se hans hårsvall komma dansande, akompanjerat av hans smittande skratt och sköna göteborgska. Det går inte att ta in.
Jag och Oskar var aldrig riktigt nära vänner, men han har alltid varit en del av kompisgänget här i Uppsala. Det går heller inte att påstå att vi var särskilt lika. Men trots det har jag alltid gillat honom. Han var en person som gjorde andra glada, och det var svårt att fortsätta sura när han var i närheten.
En bild som har återkommit till mig flera gånger sedan jag fick höra den hemska nyheten är från några år sedan. Vi var några stycken på en Siriusmatch, och Oskar, som var helt ointresserad av fotboll, stod ut ungefär en halvlek och sedan gick han iväg för att köpa något i kiosken. Det var ingen som reagerade på att han fortfarande inte hade kommit tillbaka när andra halvlek började. Plötsligt undrade någon var han höll hus, och efter ett tag upptäckte vi honom bakom ena målet på Studenternas IP. Där stod han med ryggen mot planen och studerade ivrigt två motionärer som spelade tennis på en grusplan. Jag vet inte riktigt hur, men på något sätt sammanfattar den händelsen min bild av Oskar.
Att han var en av få personer i min närhet utan fotbollsintresse hjälpte mig också att få lite perspektiv på min egen besatthet. Vid de sällsynta tillfällen han var med och kollade på någon match, och någonting gick emot mitt lag kunde han sitta och garva åt mina för honom helt orimliga utbrott. Där och då blev jag irriterad, men inte långt efteråt förstod jag varför han skrattade. Det var ju inte han som var den som satt och blev så våldsamt påverkad av någonting som man inte kunde kontrollera ett enda dugg av. Det var ju jag som betedde mig ologiskt. Det var en värdefull insikt att få.
Det har varit många tankar och samtal med vänner under de senaste dagarna och allting håller fortfarande på att smälta in. Det enda jag med säkerhet vet just nu är att vi är väldigt många som saknar Oskar väldigt mycket.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
