Molto bene

På söndag ska det enlig SMHI bli 18 grader i Milano. Det är kanske läge att plocka fram vårjackan...

Jag ska möta våren i Milano. Vad ska ni göra på måndag?

Stammaren är den nya dvärgen

Jag är 24 år, på det 25: e. I många avseenden visar jag dock inga som helst tecken på att bli vuxen. Jag köper nästan aldrig hem grönsaker. Jag pensionssparar inte och har inget sparkonto för oförutsedda utgifter. Och jag skrattar åt mina medmänniskors skavanker och lyten.

Det var senast i dag på retorikseminariet då en kille på cirka 20 år klev upp framför klassen för att redovisa en uppgift. Han började tala, MEN: han stammade grovt, och kryddade sitt hackande uttal med de där spastiska huvudrörelserna som riktigt grova stammare gör i stressade situationer.

Jag kände hur det började rycka okontrollerat i min underläpp och var tvungen att intensivläsa handouten inför tentan för att inte explodera i en mycket pinsam skrattattack. Samtidigt gjorde jag också allt för att undvika ögonkontakt med Bergmark, som liksom jag går i lågstadiet vad gäller mogenhet. Det var ytterst nära att jag gjorde bort mig framför 20 okända människor.

När ska man växa upp egentligen?

Fast det kanske inte är mig det är fel på. Vi skyller på antagningsenheten på universitet. Det kan ju inte vara mitt ansvar att de släpper in helylle-cp:n, som Dennis hade sagt.

Worst. Day. Ever.

Torsdag 28/2:

09.15-12.00: Seminarium: Retorik
13.15-16.00: Seminarium: Poppulärlitteratur
17.00-22.15: Arbete på Jetpak
Ca 22.27: Hopp framför Upptåget

När Daniella ljög

Snerikes nation, fredagen den 22/2 2008 ca kl 23.00:

Vakt: Och hur många öl har du druckit?
Ella: Jag dricker inte öl...
Vakt: Nähä... Hur många glas vin har du druckit då?
Ella: Jag dricker inte vin...
Vakt: Okej. Hur många drinkar har du druckit?
Ella: Jag dricker inte drinkar heller!
Vakt: Du får väl komma in då. Men ta det lungt nu.

Sedan minns inte Ella något mer.

Recension: Vdalas medelhavsburgare

När: 26/2 2008
Var: Västmanland-Dalarnas Nation, Uppsala
Bäst: Inget
Sämst: Allt
Betyg:

Jag har ätit en hel del dåliga maträtter i mitt liv, det har verkligen smakat skit. Jag minns en klassisk Full English på en frigolittallrik på Blackstock Road i norra London där tallriken var det goda med maträtten. Jag minns en korvgryta på hemkunskapen i nian som smakade kräks. Jag minns en helstekt gädda hemma i Lambohov som innehöll mer ben än fisk.

Men ingenting av ovanstående underträffar kvällens hamburgertallrik på Vdala.

Jag inser naturligtvis att jag inte kan förvänta mig Guide Michelin-klass på maten som serveras på en nation. Jag kan rimligtvis inte heller kräva normal svensk restaurangstandard. Men nog kan jag sätta upp följande kriterium: Maten skall vara ätbar.

Detta krav misslyckades dock Vdalas "restaurang" grovt med i kväll. Jag beställde en hamburgare med klyftpotatis och coleslaw-sallad. Jag fick två fnösketorra brödbitar i vilka tre tunna bitar nötkött, några blad isbergssallad och en centiliter ursäkt till dressing låg som om de väntade på sista smörjelsen. Till det fick jag nachos (!) och en råriven sallad av kål och morötter där det inte fanns en enda droppe majonnäs eller någon annan fuktgivare. Hur mycket Medelhavet är det?

Det var inte en maträtt jag fick - det var en mardröm. Det var inte ens på samma kontinent som begreppet välsmakande. Om Povel Ramel, som var en drivande medlem i Gastronomiska Akademin, visste skulle han göra 720° i sin grav. "Maten" som serverades duger inte ens att serveras till hjonen i fattigstugan i Emil i Lönneberga. Den duger inte ens till skolmat.

Det enda positiva med den här tragiska upplevelsen var att jag i alla fall aldrig kommer att äta något värre. Och att jag fick öl. Men den här Medelhavsburgaren kommer ta tid att komma över - den var nära nog värre än en Arsenalförlust.

Då kanske ni förstår det oerhörda.

Introducing Isac

Jag tycker mig se Annas ansikte.

Carolina Rediviva

För första gången, efter sju och en halv termin på Sveriges tyngsta universitet, har jag besökt universitetsbiblioteket Carolina Rediviva - eller "Carolina Rrrevidititativa" som Björn sa innan han lärde sig det riktiga uttalet. Varför, undrar jag nu, har jag inte varit där tidigare?

Förut har jag alltid avfärdat stället som en plats för kufiska överliggare och släktforskare där det akademiska oket pressar ner dig till rent quasimodoiska (det är visst ett ord) proportioner. Nu har jag dessbättre insett vilken härlig plats detta bibliotek är.

Det finns sjukt många böcker där. Miljontals säkert. För att ge en bild av det: Tänk på så många böcker du kan, och dubbla sedan det - du kommer ändå inte i närheten. Bara avdelningen för litteraturvetenskap var nästintill oöverskådlig.

Så jag vandrade omkring bland hyllorna och sökte efter sekundärlitteratur till min uppsats om vampyrer. Jag kände mig som en gammal knarrig professor med slipover och tofflor som gick och letade efter en väldigt specifik bok i vilken ett väldigt viktigt citat fanns, så jag var tvungen att göra små hummanden och släppa fram belåtna suckar när jag såg något intressant. Då och då stannade jag vid ett fönster med händerna på ryggen, tog av mig glasögonen och tittade ut över ett gråtungt Uppsala medan jag såg svår ut.

Resultatet av min godtyckliga sökning - jag orkade inte leta på datan, så jag gick bara längs med hyllorna och chansade - efter vapyrböcker blev lyckat. Jag hittade tre stycken, så nu har jag lite stoff till uppsatsen.

Det är nog första gången någon har blivit uppiggad av ett besök på Carro (som vi studenter brukar säga).

Trolldeg är också mat

Ella var här och hämtade den uppsjö av prylar hon lämnade på förfesten i fredags - det var nycklar, cykellysen, ipodar och jag vet inte allt. Hon nämnde då i förbifarten att hon ska baka trolldeg i veckan ute på sin praktikplats någonstans i den uppländska obygden.

Det fick mig att tänka på följande anekdot:

Sommaren 1999 var min kompis Oskar, som jag tågluffade tillsammans med 2003, ensam hemma i cirka tre veckor. Han hade fått en rimlig summa pengar att handla mat för så att han skulle överleva. Problemet var dock att Oskar gick och köpte Eggers folköl 3,5 för alla pengarna på en lokal asiatisk butik, och struntade därmed helt i att inhandla mat.

De första veckorna gick det väl an för den då 16-årige ynglingen. Det fanns säkert lite pasta, konserver och fryst bröd i hushållet. Men förråden tröt obönhörligt och under den sista veckan blev det oerhörda ett faktum - all mat var slut.

Oskar visste dock råd. Han gnuggade geniknölarna, kavlade upp ärmarna och löste problemet. Han blandade helt enkelt till en smet av mjöl, vatten och salt som han därefter micrade och åt. Detta berättade han glatt för oss i kompisgänget några veckor senare, och alla tyckte att han hade varit osedvanligt klipsk. Men så utbrast någon plötsligt:
- Men, mjöl, salt och vatten. Det är ju... trolldeg!

När folk hade lugnat ner sig och torkat tårarna efter en skrattattack av den högre skolan vände vi oss mot Oskar för att höra hans reaktion. Han var tyst ett tag, men sedan rykte han på axlarna och sa glatt:
- Jag hade ju öl i alla fall!

Välkommen Isac!

Och jättemånga grattis till Anna och Dennis som blev föräldrar för första gången i morse. En liten pojk, som namnet antyder.

Det, mina vänner, är exakt hur stort som helst. En glädjens dag i Uppsala.

Uppdatering: Pratade just med Dennis. Det har varit ett omtumlande dygn för familjen och de är utmattade efter en utdragen förlossning. Nu mår de hur som helst bra och lämnar troligtvis BB i morgon eller på onsdag för hemfärd.
- Han är världens finaste, låter Dennis hälsa och han lovar att höra av sig till alla när de börjar komma i ordning där hemma.

One night in Paris

I bland kan det vara jobbigt att låta resultat i fotbollsmatcher styra ens humör, men det är ju inte som om man bara kan sluta bry sig över en natt. Och det är emellertid heller inget jag önskar. Men man måste ju få klaga lite ibland.

I går var jag i Stockholm med Arsenal Sweden och lade i Kanonmagasin i kuvert som sedan tillslöts och adresserades. 4600 kuvert fylldes på drygt en timme av 20 tappra Arsenalsjälar. Sedan såg vi Birmingham-Arsenal 2-2 och så fick man vara bitter över det resten av helgen. Natten tillbringades på det femstjärniga hotellet Paris Hilton Slussen och det var förstklassigt. Det var morgonrock, tofflor, minibar, roomservice och hela plusmenyn. Och frukostbuffén var klanderfri.

Idag vann Spurs Ligacupen. Det gör ont i mig. Jävla skithelg.

Fast det händer i alla fall något positivt. I skrivande stund är Anna och Dennis på BB. Bebben kommer när som helst.

Självbiografier

Hitler - Mein Kampf
Forrest - Mein Gumpf
Pelle Fosshaug - Mein Dampf
Percy Nilsson - Mein Pampf
Black Eyed Peas - My Humpf
Tony Hawk - Mein Rampf
Tony Adams - Mein Krampf
Mat-Tina - Mein Svampf
Bob Marley - Mein Hampf
Postverket - Mein Stampf
Patrik Sjöberg - Mein Jumpf
Clüft - Mein Sjukampf

Återfås mot beskrv

En har en Ipod här hos mig. Den återphås mot beskrivning.

Den är ca en decimeter hög och ca tre centimeter bred. Kanske fem millimeter hög. Svart i färgen är den på framsidan, men inte på baksidan. Flera Lalehlåtar är inlagda, men ingen Beatles. Ingen Rolling Stones och bara en The Pipettes. Om du känner igen säg till. Annars håll näbben.

My proudest moment

Jag såg en ljusning, men...

I och med att det är viktigt att börja rehabträna direkt vid allvarliga skador begav jag mig till gymmet. Bara det är ju hur karaktärstarkt som helst, men att jag gjorde det utan min träningsbuddy Alex gör mig till något av ett unikum i träningsbranschen. En slipad diamant skulle man kanske kunna kalla mig, men det är naturligtvis inte min sak att bedöma.

Det anmärkningsvärda med det här gympasset var inte alla jättetunga vikter jag lyfte som vore de av bomull. Nej, det speciella var att för första gången någonsin i världshistorien spelades det en bra låt i hifi-anläggningen på ett gym. Låten i fråga var Undone the Sweater Song med kultbandet Weezer, som jag såg redan på Hulsfred 2001, och det gjorde löpningen på bandet 50 % lättare.

"Aha" tänkte jag. "Ett trendbrott i musikvalet. Någon har äntligen insett att usel musik inte nödvändigtvis måste gå hand i hand med träning."

Jag väntade spänt på vilken låt som skulle följa Weezer. Det blev... Rocksteady Love med Victoria Silvstedt.

Jag gick och duschade.

Fotbollsskada

Jag brukar sällan drabbas av skador i samband med fotbollsmatcher, men igår åkte jag på en. Det kan mycket väl bli så att jag blir borta någon vecka för rehabilitering.

Det var i slutet av matchen mellan Arsenal och Milan då Niklas Bendtner sköt högt över från ett bra läge som det hände. I det allmäna tumultet av nävar som dunkades i bordet, otäckt förvridna ansikten som gömdes i händer och besvikna ångestvrål som på grund av missen uppstod dunkade jag min armbåge i soffans armstöd. Då det är en väldigt billig soffa består armstöden av massivt spånträ endast emballerat av tunt lager vadd och tyg. När jag i frustrationen rände armbågen i soffans hårdaste del spreds först en intensiv smärta genom armen innan jag upptäckte att det hade uppstått blodvite.

Skinnet hade sprungit läck. Jag bedömde dock kyligt att såret inte behövde sys.

I dag är jag öm i armbågen, men såret verkar läka som det ska. Ingenting talar för att jag kommer att få några bestående men. I fortsättningen sitter jag dock i fåtöljen.

Hypotetiskt, alltså

Ponera att man hänger på Jajje till hans granne och kollar på Liverpool-Inter.

Ponera att grannens tjej sitter med och kollar på matchen, och får en hostattack som varar under hela andra halvlek - en hostattack som dånar och skräller så att man inte ens hör Glenn Hysén på tv:n. Och att hon trots detta sitter kvar.

Ponera att man sliter huvudet av tjejen.

Rent hypotetiskt alltså.

Hur gör man ingenting?

Jag har haft så mycket att göra på sistone att jag har glömt bort hur man tar det lungt. Bara jag sätter mig ner sprider sig rastlösheten som ett skräckhugg genom kroppen. Jag måste på nytt lära mig göra ingenting.

Nyckeln kan ligga i ta surfrundan till en ny nivå. Läsa fler bloggar, fler internationella tidningar och hänga mer på intresseklubben-antecknar-sajter. Fast det blir kanske jobbigt i längden. Rundan har ju redan nått extended edition-stadiet så det vore nog inte försvarbart ur ett ergonomiskt perspektiv att tillbringa ytterligare tid i min inte alls skrivbordsanpassade fåtölj. Man vill ju inte drabbas av skolios eller musarm.

TV? Nej, det är tråkigt. Reklamen mördar, och jag har dessutom redan köpt typ allt jag vill ha.

Läsa en bok? Tjenare. Jag läser ju redan upp till tre romaner i veckan för skolan, så det känns som att det räcker.

Gymmet då? Det är i och för sig ett bra alternativ. Men det är samtidigt jobbigt att ta tag i sig själv och pallra sig dit. Det gäller för övrigt även om jag går Svettis, som ligger en minuts gångväg bort.

Jag känner mig som ett barn som inte har några vänner. "Mamma, vad ska jag göra?".

Hannes: "Gammal nyhet"

Hannes Asplund har bemött King Kolos sensationella uppgifter. Han menar att det inte finns något uppseendeväckande med dem alls.
- Det där är gårdagens nyheter, säger han.

Hannes Asplund befinner sig just nu på semester/fiskeresa (Är det möjligt att ta semester från att vara arbetslös?) i Eskilstuna och har därför inte haft tillfälle att kommentera det faktum att han en gång i tiden har älskat sitt nuvarande hatobjekt Salem al Fakir.
King Kolo får sent på måndagskvällen tag på Hannes Asplund.

Hur bemöter du dessa frapperande uppgifter?
- Jag förstår inte vad du menar, säger Asplund indignerat. Jag har redan erkänt att jag tidigare gillade al Fakir. Det där är ingen nyhet - alla känner redan till det. Det är bara ett löjligt avslöjande från din sida.

När publicerade du uppgifterna om din tidigare inställning till Salem al Fakir?
- Det var länge sedan, du får väl kolla själv på min blogg. Det kanske var i maj eller något.

Du verkar osäker på när du skrev detta.
- Du får kolla själv. Allt finns på bloggen.

Har du ändrat åsikt om någonting mer?
- Ingen kommentar.

Men är det inte ett anmärkningsvärt åsiktsbyte?
- Jag har inget mer att säga dig.

Hannes Asplund är uppenbart irriterad över detta avslöjande och vill inte ge King Kolo mer information. Nu återstår det bara att vänta på en uppdatering av Hannes Asplunds blogg, där han lägger alla korten på bordet. Allmänheten vill inte se flera lögner nu, vi vill bara ha sanningen.

It's alive!

Pretentioner och ett alltför pressat schema (ja, inte jämfört med mitt då - men allt är ju relativt) ledde till en svacka. En svacka som många trodde skulle bestå för evigt. Efter en något tafatt period som gästbloggare på min arsenalblogg, lade sig besvikelsens iskalla tystnad över Han med mustaschen.

Men inte längre.

Nu lämnar han bottenträsket och klättrar i tabellen. Han är tillbaka. Den här gången utan pretentioner och med en mer sund inställningen till sitt skrivande - för vi är ju alla bekanta med det faktum att man inte behöver uppfinna hjulet i varje inlägg. Det är om inte annat den här bloggen ett osedvanligt bra bevis på.

Hursomhelst, nu följer vi den återupplivade bloggen med brinnande intresse.

Hannes - kappvändaren

Jag har upptäckt en mycket pikant sak. Det är nära nog sensationellt. Så, here goes, exklusivt på King Kolo.

Bakgrunden är denna: Min bror Hannes har oräkneliga gånger sågat popkillen Salem al Fakir på sin blogg (VM i länkning till den på King Kolo). Hannes avsky mot al Fakir vet inga gränser och det är nästan rent hat som lyser igenom i invektiven som obarmhärtigt slungas mot den prisbelönte artisten.

Av detta gör man naturligtvis tolkningen att Hannes har haft problem med Salem sedan den första gången han hörde musiken. Men så är inte fallet.

För ett knappt år sedan gav Hannes bort en mycket sympatisk present till våran pappa på hans födelsedag. Det var en bland-CD med Hannes favoritartister och med skivan följde ett 13 sidor långt kompendie med motiveringar till valen samt korta kåserier om låtarna. Om de tjugo utvalda spåren på skivan har jag inget att säga, men det som fångade mitt intresse då jag av någon outgrundlig anledning läste igenom häftet igen var ett parti på den sista sidan.

Jag citerar:
"De som inte kom med på skivan:
Mika - Sockersöt pop
Opeth - Melodisk folkmetal
Salem Al Fakir - Svensk soul
Quit your dayjob - Synthbaserad partyrock
Eek a mouse - Reggae
Kalle Baah - Svensk reggae
Muse - Alternativ Rock
Volbeat - Metal ‘n’ roll
Kaizers Orchestra - Norsk tangorock eller nåt
Johnossi - Tvåmannarock
Mando Diao - Slyngelrock
The Kristet Utseende - Träskpunk
The Killers - Stadiumpop
+ många andra
+ en miljard metalband"

Att Salem al Fakir ens fanns med i diskussionen tyder ju på att Hannes någon gång har gillat hans musik. Det gör de ständigt återkommande utfallen mot al Fakir något tandlösa. När vände Hannes egentligen kappan kappen efter vinden? När slutade han gilla Salem al Fakir? När började han hata?

Det här väcker många frågor, men framförallt: Hur ska vi kunna ta någon av Hannes åsikter på allvar? Vad har han mer ändrat åsikt om? Kan vi överhuvudtaget lita på hannesasplund.blogspot.com?

Vadå karaktär?

Ingen har väl någonsin anklagat mig för att ha karaktär tidigare? Varför skulle nån börja nu?

Ja, jag vet att jag inte har någon som helst karaktär, men vad är problemet med det? För er?

Annars då?

Två seminarier senare

Ibland kan jag undra hur folk tänker. Eller det är snarare mer ofta än ibland, vi snackar nog dagligdags.

Idag har min undran varit riktad mot litteraturvetenskapliga institutionen här vid universitetet. Jag skulle vilja veta exakt hur de har tänkt när de lade TVÅ (!!!) seminarier på samma dag. Tror de att vi är maskiner? Eller någon form av övermänniskor? Vill de att vi ska gå in i väggen?

Ett seminarie om dagen, ett par-tre gånger i veckan kan jag helt klart acceptera. Det är en rimlig arbetsbörda, som också går att stå ut med. Men när de börjar ösa på med ett tvåtimmarsseminarium före lunch och ett tretimmars efter, då är råttet mågat. Inte ens världens bästa superstudent skulle klara av det fullkomligt bisarra upplägget.

Alla vet ju att den mänskliga hjärnan bara klarar av att ta in en viss mängd information om dagen, och den mängden uppskattas rymmas i ett tvåtimmarspass. All tid därutöver är helt bortkastad då hjärnan inte har kapacitet för mer input.

Det sägs att man bara använder 10 % av sin hjärnkapacitet. Det stämmer inte om man läser littvet - då måste man använda 150 %. Så orimliga är arbetsvillkoren på Språkvetenskapligt Centrum, Engelska Parken, Uppsala idag, 2008. Var är skyddsombuden när man behöver dem?

Favorit i repris

Det är dags att slå ett slag för den här gamla godbiten igen.

Mitt favoritcitat är "Jag hoppas innerligt, att det blir en jättebra klass!".

Min bestseller

efter som att ja e n sån jätte talang på att skriva har ja bästämmt mej för att skriva n bok.

Den ska heta Långsamma Cash och handla om tre snubbar ur Stockholms arbetarklass. En, Steffe, ska vara deltidare på ett bygge, en annan, Peo, är förtidspensionär och den tredje, Goran, ska gå på soc.

Handlingen: De tre männen lever till synes separata liv, men efterhand börjar deras olika livsöden flätas ihop och de kommer i kontakt med varandra. Det hela leder till att de börjar hänga på samma ölcafé ute i Jakobsberg, och där smider de storslagna planer. Men ödet vill något annat med våra tre vänner.

Vad tror ni? Sommarföljetong på King Kolo kanske?

Eller inte.

Det är över nu

Min week of hell är snart slut. Jag ska överleva en knapp timme till på ett nästan öde ARN innan jag får sätta mig på Upptåget och smälta ihop till en liten utmattad fläck. Vad gäller antal fingrar jag kommer att lyfta nästa vecka så kan jag utan vidare erkänna att det är inte ett enda.

Sammantaget har jag haft flera minuters fritid under veckan och det är det jag får ta med mig till nästa, som det heter på idrottska.

Jag är trots allt nöjd med vad jag har åstadkommit.

• Skolmässigt: Tre seminarier och ett basgruppsmöte. Jag sa saker på alla seminarierna, och att jag har pratat på tre seminarier i rad har troligtvis inte inträffat sedan hösten 2004. Väl Godkänt. Jag läste dessutom nästan allt till alla seminarier (två av tre romaner!).
• Jobbmässigt: 29, 75 timmar. Nuff said. Mycket Väl Godkänt.
• Kanonmagsinetmässigt: En intervju och en recension är helt klara. Sedan har jag två texter till som är halvklara. Godkänt.
• Livskvalitetmässigt: Ett pass på gymmet, en fika, en spelning och en middag. Träffat mor, far och en liten bror. Träffat flera av vännerna. Godkänt plus (jo det finns visst ett sådant betyg - det motsvaras av D), men den här biten går helt klart att utveckla i veckan som kommer.

Jag har också haft en vit vecka, vilket är underskattat. Tror jag ska ha en till. Jag är fortfarande trött på Stella Artois efter London - tänka sig, man kunde dricka för många. Det trodde jag aldrig.

Bitterheten slår nya rekord

Det är helg - vilket borde vara positivt.
Det är lördag - också det ett plusord.

Man tänker sovmorgon, fotboll på tv, ta det lungt, fest. Bara härligheter. Man får vila upp sig efter en slitsam vecka - äntligen!

Negativt då att jag är på Jetpak, Arlanda. Fast klockan är 07.21. På en lördag.

Har det någon gång varit befogat att ställa frågan "Vad är det som händer?" så är det nu. Tur att jag får betalt för skiten, annars hade jag aldrig varit här. Det har ni mitt ord på.

Spelning: Kent

När: 7/2 2008
Var: Cloetta Center, Linköping
Bäst: Musik Non Stop
Sämst: Svennebanan-snubbarna på raden framför
Betyg:

Jag lyssnade en hel del på Kent på högstadiet. Av någon anledning slutade jag upp med det, då jag fick för mig att bandet helt enkelt var dåligt. Jag höll fast vid den åsikten i fler år, tills jag fick uppleva en underbar sommarkväll i Danmark 2005.

Solnedgången färgade himlen lika vackert orange som den stora scenen på Roskildefestivalen och Jocke Bergs vemodiga röst ekade i dammet över söndertrampade frigolittallrikar och platta vinboxar. Jag satt långt ifrån scenen med ett plastglas ljummen Tuborg i näven och gåshudsnjöt i en fantastisk timme. Sen dess har jag på nytt insett att Eskilstunabandet är ett måste i mobileos MP3-spelare.

Igår var det dags för min andra Kentspelning. Jag och farsan skippade rutinerat förbandet Familjen i och med att band som sjunger på skånska per definition är usla, och lagom till första (eller kanske andra) låten. Spelningen var något darrig till en början, men när hitkavalkaden inleddes med Den döda vinkeln och följdes av Musik Non Stop och Kärleken väntar var det bara att luta sig tillbaka och njuta lika gåshudat som på Roskilde.

Farsan gillar inte att stå nere i rinken, så vi hade sittplats. Normalt sett står jag helst, men ibland kan det vara skönt att sitta och jag vägrar stå upp i en bänkrad och dansa stelt. Det känns alldeles för mycket som en vuxenkonsert med bara sittplatser där folk ställer sig upp när konserten når sitt klimax och dansar så där zombielikt som bara vita medelålders människor kan.

Detta höll dock inte Svennebanan-Johan och Svennebanan-Anders två rader ned med om. Det stod upp redan efter fem-sex låtar och ägnade sedan mer energi åt att få oss som satt runt omkring att ställa oss upp än att titta på det som hände på scenen. De var också storsinta nog att medelst mim visa när vi skulle applådera och sjunga med. Det var jag ytterst tacksam för, då jag efter cirka 100 livekonserter ännu inte har lärt mig hur de rutinerna fungerar.

Till sist fick Svennebananerna med sig Fia och Kicki som hade tagit pendeln från Mjölby in till storstaden för att "gå på konsert", och då var det kört. Nästan alla ställde sig upp, till och med Martin Jol på raden framför. Det är många situationer jag inte vill se den förre Spursmanagern i, men en dansande Jol är definitivt med på topp-fem.

Som tur var kunde man trots det se scenen hjälpligt, och jag stördes inte jättemycket av bananerna, Mjölbytjejerna och Martin Jol.

Extranumren var som vanligt 747 och Mannen i den vita hatten (16 år senare) och det var så klart alldeles fantastiskt.

Som helhet var det en mycket bra spelning, och med lite mer engagemang från bandets sida plus om man hade sluppit alla Christianos på raderna framför hade det blivit full pott. Nu stannar det vid fyra Kolos.

It is Matt Busby's boys

Nu när München är i ropet igen vill jag bara säga en sak: Watch out for icy runways!

Hur svårt kan det vara? Till och med jag överlevde när jag flög till München. Useless Christianos...

Inköpt i London

Jag hade inte tänkt köpa en massa junk den här gången i den engelska huvudstaden, men likförbannat vägde väskan dubbelt så mycket när jag kom hem jämfört med när jag reste. Och med tanke på att min sportbag saknar axelband blev promenixen hem från bussen alldeles oangenäm.

Så här blir det alltid:

Man går på Oxford Street och så ser man Sports World och så säger man "vi går väl in och tittar en sväng". Sen hittar man ett par fotbollsskor med skruvdobb för £12 och tänker "det där var ju sjukt billigt" och då de passade så bra och för att märket var Umbro och för att "skruvdobbar brukar vara så svårt att få tag på billigt i Sverige" så tänker man "jag slår till". Sen hittar man en träningströja i någon form av drifit-material och sådana är ju alltid bra att ha. Umbro dessutom. Sen hittar man svarta tubsockor och tar dem också för "det har jag ju letat efter att ha på träningen".

£25 senare är man på väg igen. Kanske tittar in i Lacoste-butiken på Oxford Cirkus men inser att man inte är gjord av pengar och går vidare på Regent Street. Sen kommer man på att man är nära Carnaby Street och då måste man så klart gå till Henri Lloyd-butiken. "Åh det är fortfarande rea" säger man och £32 senare går man ut från den.

Sedan glider man ner till Lillywhites på Picadilly Cirkus, men "jag har ju fan fem par hela vita trainers hemma" och går till en pub istället. Äter förslagsvis:


Och dricker:


Sen går man säkert in i Arsenalshopen och då är det antagligen rea så man köper ett par tröjor som man absolut inte kommer att använda mer än kanske två gånger per år.

Trots att jag redan har kläder köper jag mer. Varför blir det så?

Jag lever, ett tag till

För att parafrasera både Hannes "Orka-ta-körkort" Asplund och Julius Caesar: Jag kom, jag drack 600 pints, jag åkte hem. That's London for you.

De flesta av mina inre organ har varit i någon form av uppror efter den omilda behandling jag utsatte dem för under förra veckan. Levern, som sa upp sig första gången redan när jag tågluffade 2003, har på nytt skickat upp en avskedsansökan. Men likt sist är det bara att avslå, då han inte har ett giltigt leg samt att ansökan inte är signad av fyra vittnen. Njurarna har knorrat en del och ett tag var det ytterst nära ett strejkvarsel, men då jag lovade dem minst en vit vecka var de beredda att samarbeta på nytt. Magen har imiterat en tombola under helgen, men jag behövde bara muta den med lite riktig mat, så var den saken biff.

I am, yet again, the master of my body. Härligt.

Något som inte var positivt var att återvända till skolan. Jag har hyfsat mycket den här veckan. Tre romaner och herrejävlars många kompendier att läsa. Mitt i alltihopa ska jag jobba fyra pass, åka till Linköping och se Kent samt skriva X antal artiklar till Kanonmagsinet. Tyck synd om mig. Vad har jag gjort för att förtjäna detta?

Och ändå sitter jag här och skriver. Något står inte rätt till i det gamla proppskåpet. Fast det var kanske ingen nyhet...