Kval, inte kval

Den senaste veckan har förväntan legat som en slöja över Uppsala. Idag förbyttes slöjan mot en dimma av övertändning och längtan. Det är valborg i morgon - vilket gör idag till kvalborg. Redan när jag var ute och sprang vid halv ett-tiden hade de mest sugna dragit igång sina utomhusfester. Ja, se dessa studenter. Kan inte hålla sig.

Nej, det är inte alls som 2008 för då var det Arsenalmatch dagen före kvalborg så då får man nalla på Stellalådan. Eller dricka upp hela, samt vara vaken till ljusa dagen. Tur att jag har vuxit upp sedan dess. Kind of.

Just nu har festen börjat, men då jag har jobbat (samt inte blivit medbjuden till någon fest) stannar jag hemma framför tv:n. Det blir tillräckligt med fest i morgon istället.

Idag har jag också, i den segaste lidnerska knäppen världen någonsin har skådat, kommit på varför dagen före valborg kallas kvalborg. Jag har hela tiden trott att det har något med ett kval som man lider att göra och inte kopplat vad det har med en fest som valborg att göra. Nu kom jag dock på att dagen istället ju är ett kval - en kvalificering - inför den stora dagen. Jag antar att jag inte är en tillräckligt stor sportnörd för att hela tiden göra sportreferenser...

Nej, det var inte särskilt smart att inse detta efter fem år. Tur att jag ska röntga hjärnan i nästa vecka så att de kan hitta felet.

IllertrillARN

Idag har jag sett åtta illerhonor i en intrikat burkonstruktion. En av dem stretchade. På buren hade varje iller fått något som såg ut som köttet i en McDonalds-hamburgare - jag har aldrig varit så osugen på Big Mac i hela mitt liv. I grad av exotism mätt tror jag dock att ingen av er vinner över mig det här dygnet.

Det var bara det.

Södratipset 2010

Jag antar att de flesta redan har registrerat sin rad, men för er som inte har gjort det är det hög tid att lämna in Södratipset. Här gör ni det. Varje rad kostar 40:-.

Södra Upsala lär hamna någonstans i mitten av tabellen, och Citykamraterna får ses som favoriter. Det kan ni ta som en fingervisning för hur tecknen ska sitta.

Några tankeskvättar

Nähä, jaha, jag får väl ta och uppdatera. Även om det inte händer något att skriva om för tillfället. Jag har liksom inte så många fler varianter på temat arbete på Arlanda kvar. För det är där fokus ligger för tillfället - jag jobbar så mycket som möjligt för att skapa förutsättningar för en dräglig tillvaro i sommar. Det är alltså inte en fråga om att leva för att jobba.

Vad gäller skolan går den på sparlåga just nu. Den klassiska motivationsdippen som alltid infaller så här års har slagit till med full kraft, så därför skjuter jag lite på det som måste göras fram till att det faktiskt börjar brinna i knutarna. Det där jag skrev i förra inlägget om att höja ambitionsnivån lät rimligt i teorin, men alla vet ju att teori och praktik är två vitt skilda saker.

På söndag väntar seriepremiär hemma på Valsätra IP (alla måste titta, ska kolla om matchen streamas någonstans) så det vore skönt att få några fler löppass i benen innan dess. Ska faktiskt ge mig ut på en runda här snart - shortspremiär kanske?

Dessförinnan väntar dock den lilla detaljen som är valborg. Hajpen från tidigare år är dock så gott som borta, eftersom att hela grejen handlar om förväntningar som aldrig infinner sig. Man har liksom lärt sig att inte ha några förväntningar på dagen, och därmed faller hela konceptet. Men någon form av firande blir det antar jag.

Omvänd prestige

Bland de högstadielever jag hade i höstas fanns det en attityd som sa att det är statussänkande att vara duktig i skolan. Helst av allt ska man inte plugga någonting alls till prov eller göra minsta möjliga ansträngning vid inlämningsuppgifter. Målet är fortfarande att bli godkänd, men absolut inte mer än så.

Detta var något som jag störde mig på, men nu har jag insett att jag är precis likadan själv. Se bara inlägget lite längre ner om mina tentaresultat, vad är det om inte ganska exakt samma sak? Illa dolt skryt om att jag klarar godkänt med minsta möjliga ansträngning.

Nej, jag får skärpa mig. Vill ju inte vara en lika god kålsupare.

Rapport från en träning

Vasa? Ni tycker att stämningen härinne kräver en uppdatering om hur vattenpolofotbollsträningen gick? Ja, men då är det klart att ni ska få det. Vem är jag att inte lyssna på er?

Jag förstod givetvis vartåt det barkade när jag började den tjugo minuter långa joggingturen mot Valsätragruset. Snön och regnet samsades broderligt om luftrummet, och där och då var sista gången jag hade torra kläder på mig på två och en halv timme.

Till en början funkade allt som det skulle på träningen (bortsett från att Wiggen kallade mig "Oskar" under uppvärmningsdoppbollen, vafan?) men under den första övningen tilltog snöfallet och började med hjälp av vindbyarna falla vågrätt. Redan när det var dags för idioten började planen förvandlas till lervälling och under det avslutande matchspelet var det mer vatten än grus på planen vilket ledde till parodiska scener som jag inte har sett maken till i sportväg sedan skyfallet på utehandbollsturneringen Järnvägen Cup i Hallsberg 2002. Folk halkade omkring i lervällingen som om de var på väg hem till tältet klockan 03.00 på Roskildefestivalen efter fyra liter vin.

Jag klarade mig från att vurpa, och jag glidtacklade inte ens. Jag har nämligen som princip att inte glidtackla om det är grusträning för jag börjar bli gammal nu, vet ni. Så jag slapp springa hem i snöstormen med ett kilo grus i kalsongerna, vilket naturligtvis sorteras in i mappen "Positivt idag". Att jag inte ramlade samt att jag orkade springa hela vägen hem beror nog mest på att jag stod stilla en hel del under tvåmålet, men vem tror ni satte avgörande 5-4 när det var sista-målet-vinner? Just det.

Väl hemma var jag välförtjänt av ett stärkande bad och en folköl 3,5. Nu kommer det inte bli svårt att somna.

Living on the margin

Ni känner ju mig vid det här laget. Jag är en sån som gillar att ta risker, och kasta mig ut med huvudet först utan säkerhetslina eller skyddsnät eller fallskärm eller flytväst eller reflexer eller benskydd. Utan den här spänningen i vardagen blir allting väldigt grått och tråkigt.

Mitt senaste projekt är att komma så nära underkäntgränsen på tentor som möjligt. På mina två senaste tentor har jag lyckats med konststycket att klara godkänt med 0,5 poängs marginal.

Sammanlagt.

Nu ska jag dock vara ärlig och erkänna att det här projektet kom jag på först efter det att tentorna var skrivna. Jag har haft en jävla tur helt enkelt. Frågan är om jag ska ta det här som en tankeställare för att kanske höja ansträngningsgraden något snäpp, eller om jag helt enkelt ska fortsätta att lita på rutinen och klara tentorna mer tack vare snajdiga formuleringar än töntig kunskap. En höjning av ansträngningsgraden känns som det mer rimliga alternativet.

Men vi får se. Det är ändå vår (enligt kalendern i alla fall - inte enligt vädret) och det brukar innebära att studiemotivationen packas in i garderoben tillsammans med vinterkängorna, om jag hade haft några (och någon).

En första ansträngning gjorde jag idag, även om det var innan jag hade sett tentaresultatet. Det var seminarium om fnöske. Ja, inte ordagrant då, men det var så erbarmligt teoretiskt snustorrt att hela SVC hade exploderat om någon hade fört in en bit flinta i lokalen. Att läraren dessutom hade samplat sin frisyr från Skorpan Lejonhjärta gjorde bara att det blev ännu svårare att koncentrera sig på fnösket.

Nu hoppas jag på mer snöblandat regn så att kvällens grusträning blir en magisk mix av våtförfrusna tår och kallbrända kinder.

Spökstad ARN

För att vara säker på att mina tjänster verkligen behövdes igår ringde jag till jobbet och frågade om jag skulle komma in, och ja, det skulle jag. Såhär i efterhand undrar jag lite varför. Så lite att göra har det inte varit sedan kabinpersonalen på SAS strejkade 2007 - fast då flög ju åtminstone andra bolag. Nu låg Arlanda nästan helt öde och tyst, vilket är anmärkningsvärt då flygplan har en förmåga att låta väldigt högt. Nu var det inget som lät för nästan alla kärror stod på marken.

Det var nästan obehagligt de få gånger jag behövde ge mig ut på plattan att åka omkring och knappt se en enda människa, där det normalt sett nästan myllrar. Tänk att en flygplats kan vara så beroende av att flygplanen går som de ska. Det är ett sårbart samhälle vi lever i.

I eftermiddag blir det ett nytt pass. Först ska jag läsa lite om andraspråksinlärning vilket inte är det mest intressanta jag har läst men det är samtidigt inte det mest ointressanta, så det går an. Det mest ointressanta jag har läst var på littvet för två år sedan då vi läste romanen Flickan i skogen av något isländskt sär. Då blev jag så provocerad att jag lade en fatwa på Island, och alla vet ju hur det har gått med den ön sedan dess.

Nu vet ni vad som väntar om ni tvingar mig att läsa något ointressant...

Tidigare i dag var jag ute och försökte mig på ett löppass, men det går extremt segt just nu. Jag orkar ingenting, vilket är oroväckande med tanke på att seriepremiären bara är tre veckor bort. Det är bara att fortsätta kämpa antar jag, för att ge upp upp är ju knappast ett alternativ.

Nej, ner i böckerna igen.

Jackie och Jackie

Nämen om jag skulle ta och sluta skriva bitterbarnsliga inlägg som syftar på det där laget i norra London som aldrig kan vinna något. Vad säger ni? En bra idé? Då kör vi på det.

Och det är alltså inte Sp*rs jag syftar på om någon undrade. Det finns ju två lag i norra London som aldrig vinner något numera.

Men jag skrev att jag skulle sluta bittra, and sluta bittra I shall.

På grund av någon form av vulkanutbrott på en ö i norra Atlanten behövde jag inte jobba på Arlanda i torsdags kväll, så avslutningen på veckan blev inte så intensiv som planerat. Jag var därför tämligen utvilad när jag kom till Heby i fredags där jag betade av sista vickdagen i föreberedelseklassen. Ett kul jobb, men väldigt svårt och ganska olikt vanliga lärargig.

Sedan åkte jag till Sala, pratade med London om inställda flyg och åkte vidare till Linköping där Sara och pappa Rolf plockade upp mig på stationen för nästa resa. Den gick till Rappestad där Saras mormor Maggan firades. Hon har nämligen fyllt år, jämnt dessutom. För andra gången på ett par månader fick jag rödvin på mina ljusa chinos och inte heller den här gången var det mitt eget fel. Det är uppenbart att de (vilka nu de är) inte vill att jag ska bära chinos. Jag ska i alla fall inte ha dem där det dricks rödvin, den saken är klar. Tur att Rolf gjorde en insats med tvättmaskinen och räddade byxorna

I lördags kom Filippa och Gustav förbi och åt middag. Det mest intressanta med kvällen var att det gick att umgås med folk utan att dricka alkohol, och det var dessutom väldigt trevligt. Anledningen, för man måste ju alltid ha en anledning till att inte dricka med dagens rådande normer, till det är att Filippa har en bebis i magen, så då kändes det rimligt att välja bort rusdryckerna.

Det mest intressanta samtalsämnet: Vilka grova brottslingar skulle passa bäst i På Spåret? Lars-Inge Svartenbrant och Jackie Ferm var ett spännande tävlingspar. Jackie Arklöv och Lasermannen ett annat. Har ni fler?

Igår tog vi det väldigt lugnt. Jag tog en tung uddapoängsseger i Vem vet mest?-maraton-tävlingen, så det kunde jag leva på fram tills det där jävla fotbollslaget förlorade mot Wigan. Men vi skulle ju inte skriva om fotboll nu.

Idag har jag varit på läkarundersökning här i Uppsala för mina besvär med magen, men inga klara besked gavs. Det blir att ta några prover till. Snart har jag tagit allt som finns utom koloskopi. Om jag måste göra en sådan lovar jag att byta namn på bloggen till King Koloskopi.

Hehe. Förlåt.

Med det lämnar jag er för dagen och beger mig till (1) skolan och (2) Arlanda. Den isländska askan är tydligen inte farlig längre så nu får vi jobba igen. HPW!

Som sagt

Bögsport.

Whatever

Jag ska skaffa mig en ny hobby. Det är bara bögar som gillar fotboll ändå.

Grovt brott mot vad som anses lämpligt

Här lyckades jag för en gångs skull somna hyfsat tidigt i går kväll, men då ska givetvis någon börja jävlas. Klockan 01:16 ringde mobilen och jag vaknade så klart, men hann inte fatta vad som hände innan den tystnade. Minuten senare ringde den igen - dolt nummer på displayen - och genast steg pulsen. Farhågorna om att något allvarligt skulle ha hänt kom, för vem fan ringer från dolt nummer till någon mitt i natten?

Jag svarade och det visade sig vara en taxichaufför som ville ha tag på Esh, som tydligen hade glömt sin mobil i hans bil. Varför han förstod att han skulle ringa mig vet jag inte, men han tyckte att jag skulle styra upp det där så att han slapp åka till polisen och lämna in den. Jag sa till Esh, som inte ens hade märkt att mobilen var borta, och gick mycket irriterad och la mig igen - och naturligtvis var det omöjligt att somna om.

Okej om det hade varit en vanlig vecka när jag har hela förmiddagen på mig att vakna, men nu skulle jag upp klockan sex och då är det verkligen inte okej att ringa om man inte vet att personen i fråga är vaken. Magdalena Ribbing skulle vända sig i graven om hon fick höra om detta idiotiska etikettsbrott.

Så förhoppningen om att vakna utvilad försvann ganska effektivt i och med den där ofrivilliga tvåtimmarsrasten från nattsömnen. I natt vill jag (1) att ingen taxichaufför ringer, (2) att Esh ger fan i att glömma mobilen i en taxi samt (3) att han ger fan i att åka taxi när det bara tar 20 minuter att gå från stan. Inte bara för att rädda min sömn, utan också av miljöhänsyn.

I dag har jag varit lärare i en förberedelseklass samt för Svenska 2-elever (that is svenska som andraspråk for you non-teachers out there) och att påstå att det var en stor succé skulle vara att ljuga. Eleverna ville hellre Youtuba arabiska tv-program än att jobba med sina uppgifter. Men de jobbade trots allt litegrann, så det får jag vara nöjd med antar jag. Det var dessutom första gången jag ställdes inför nybörjare i svenska så då är det naturligtvis svårt att få ordning på det. En bra erfarenhet dock.

Nu ska jag ut och springa och sen blir det lasagne. Om allt går som det ska är det St Totteringham's Day idag, och det ska alltid firas med lasagne efter det våldsamt roliga förspelet på Hotel Mariott inför Premier Leagues avslutande omgång 2006, då halva T*ttenh*ms lag drabbades av magsjuka och Arsenal stal den sista Champions League-platsen. St Totteringham's Day är den dagen på året då Sp*rs inte längre ens i teorin kan sluta före Arsenal i ligatabellen.

King Kolo illustrated

Så här i 3D-biotider väljer jag att gå åt andra hållet. 2D är det som gäller (Här är jag osäker på vad som egentligen är 2D, det är kanske 1D jag menar. Det är definitivt inte 4D. Aspeqvist får gärna reda ut detta.).

Det var en elev som upptäckte det. De har fått ett häfte att jobba med av den ordinarie engelskläraren, och när eleven hade fuskat sig fram till sista sidan utbrast han:
- Men Axel, det är ju du på bilden!

Jag bläddrade fram rätt sida och brast ut i skratt. Det var som att titta i, inte en spegel, men i alla fall på en ganska pricksäker teckning av mig själv. Dessutom hade jag på mig en liknande outfit som han på bilden, så det var den berömda pricken över det mindre berömda i:et. Det var bara brillorna som saknades.

Se själv. Visst är det likt?

Bjuder även på en liten ordlista för årstiderna. Alltid bra med vocabulary work.

50% fotboll och 50% mat

Igår testade jag på det här med att dubbelarbeta. Först fem timmar i Heby, och, efter en mellanlandning i sängen på ett par timmar, fyra på ARN (flygplatsen, inte allmäna reklamationsnämden) och det hela fick en ganska oväntad konsekvens. Jag blev mycket trött.

Så det där med dubbla arbetspass ska jag inte göra om. I alla fall inte förrän på torsdag.

Jag var så utmattad och uppe i varv igår kväll att jag hade svårt att somna, men efter en godnattsaga i form av första fjärdelen av det klassiska South Park-avsnittet The List kände jag John Blunds grustraktor komma brummande över bröstkorgen och jag kunde somna in.

Tyvärr blev inte sömnen så intensiv som jag hade önskat då jag drömde att jag var avbytare i en match mellan Arsenal och T*ttenh*m, så det var väldigt nervöst att sitta där på bänken. Matchen var hård och hetsig, och Arsene Wenger blev nervös - men han bytte inte ut någon så jag satt kvar där på kanten och frös. Till slut gjorde Le Boss en så kallad Gullit och bytte in sig själv (!) på plan och han fick genast ett friläge. Men i stället för att skjuta lobbpassade han fram bollen till Thomas Vermaelen som nickade in 1-0. Jubel och stort hallå på Arsenalbänken och jag firade med fansen. Det var spännande att få vara på den sidan reklamskyltarna, men det mest fascinerande i drömmen var Wengers speed och fina bollbehandling.

Nu är jag ingen expert på drömtydning, men jag inbillar mig att denna dröm kan ha något att göra med det faktum att Arsenal möter just Sp*rs i morgon. Det är möjligt att jag har tänkt lite för mycket på den matchen för att min hjärna ska acceptera det. Ja, det är en tolkning i alla fall. Avslutningen av matchen vet jag inte riktigt heller hur jag ska tolka då vi plötsligt skulle åka tåg till andra sidan planen och passerade bilvraken efter en svårare seriekrock. Det kan väl aldrig vara ett tecken på en annalkande Arsenalförlust?

Jag får fundera vidare på detta under lunchen. Det blir klassiska oxhjärpar och kokt potatis.

Till sist. Tänk om jag någon gång kunde skriva ett inlägg utan att nämna mat, eller att göra en fotbollsreferens. Det går helt enkelt inte.

Gammal prins är äldst

Under lördagens "grabbkväll" fick vi vara med om en fascinerande utveckling, eller inveckling kanske är mer rätt, efter vi hade sett El Clasico på Baren Baren (en pub i uppsala som är som en vanlig bar fast 100 % mer). När vi kom dit var det som en vanlig sportbar med öl, hamburgertallrikar och fundamentalistiskt enögda supportrar (I know the feeling), men så fort matchen var över förvandlades stället som genom ett trollslag till dansgolvet på Cindirella, där prins Bertils look-alike (och age-alike) var kung.

Det hela var mycket märkligt så därför stannade vi inte kvar till sent.

Dessförrinnan hade jag och Hedemora ägnat eftermiddagen åt några andra fotbollsmatcher samt pizza och belgiskt öl. Good day out.

Söndagen blev inte helt oväntat av det långsammare slaget. Till en början sov jag i överdrivet länge och därefter låg jag alternativt satt ner framför datan eller tv:n. Det är ju så lätt gjort under sådana omständigheter. Ännu en söndag som går att beskriva uttömmande med fyra meningar, med andra ord.

Nu är jag ute i Heby som vikarie igen och ska vara det hela veckan. Utöver det blir det ett pass på Arlanda ikväll samt ett på torsdag. Hur tänkte jag när jag tackade ja till dem egentligen? Men det är bara att säga som GOB från Arrested Development - "I've made a huge misstake" - och bita ihop. Det finns de som har det värre. Manchester United, Liverpool och Sp*rs är bara tre exempel på det.

Två nygamla insikter

1.) P3 Dokumentär är bra radio. I alla fall om man vill veta händelseförloppet vid olika viktiga nyheter från de senaste hundra åren. Det reder ut vem som gjorde och sa vad samt ger en bild av uppmärksammade situationer som Salemmordet, Hagamannens våldtäkter och historien om Rasbiologiska institutet i Uppsala. Däremot analyserar de inte särskilt djupt vilken bakgrund dessa händelser hade eller vilken effekt de fick. Men som ren dokumentation av själva situationerna fungerar det bra. Det är bara att ladda ner den här folkbildningen från P3:s hemsida och lyssna i iPoden.

2.) Regn och wellpapp är en mycket dålig kombination.

De två senaste dagarna har jag jobbat, så det är ungefär det som har hänt. Igår regnade det dessutom, så det var ju en kär gammal flashback till hur det är att jobba när det är som tråkigast. Tur att man får betalt, som jag brukar säga.

Jag har också passat på att röra på mig en hel del, och igår var jag ute på en nästan två timmar lång promenad vilket var skönt. Jag lyssnade på P3 i mobilen, men tyckte att det blev för flamsigt på Brunchrapporten så jag bytte till P1 där de knarrade om typ nötsångarens olika varningsljud när höken kommer. Sen kom jag på att jag inte är pensionär ännu, så jag bytte tillbaka till P3.

Så jag rör på mig lite i alla fall. Snart måste jag få fart på löpningen och gymmandet igen också, men jag kommer hela tiden på en massa annat att fixa så det hamnar hela tiden långt ner på prioriteringslistan (om jag hade haft en sådan). Idag var jag till exempel tvungen att äta frukost och läsa DN istället.

För övrigt får man använda Google när man löser Melodikrysset. I alla fall när det kommer till de frågor man inte kan själv.

Nu ska jag ner på stan och möta upp Hedemora. Vi ska ha grabbkväll, som Dennis alltid brukade uttrycka det när man umgicks könshomogent. Det borde innebära fotboll, öl och eventuellt pizza.

Edit 02:15 nästa dag: Det innebär fotboll, öl och pizza. Samt öl på stan. Om inte Hedemora vore så oerhört trött hade vi fortfarande svingat bägare. Det här tillägget räknas inte som fylleblogg eftersom att jag slutade med sådant redan 2008.

Post-CL-depressionen ebbar ut

Det är alltid mycket surt och deprimerande när Arsenal åker ur Champions League, men jag har varit med om många uråkningar som har varit värre än onsdagens inte alls oväntade utklassning så med andra ord har PCLD:n varit långt mycket värre tidigare år. Jag hade dock fel i mitt tips att Messi skulle göre tre mål i och med att han gjorde fyra, så det ber jag så klart om ursäkt för.

Jag såg matchen på datan, och på grund av tekniskt strul fick jag följa slutet av första halvlek på text-tv, som på den gamla dåliga tiden. Det var också då matchen avgjordes, så på ett sätt var det skönt att det blev tekniskt fel så att jag slapp se eländet.

Efter matchen hade jag sorger att dränka, så jag mötte upp Sara som kom från ölande med sina vänner på HG och vi gick till 55:an för att uppleva känslan efter ombyggnationen. Givetvis började grabbarna vid grannbordet fundera på hur det hade gått i matchen, och någon tog fram mobilen och började läsa högt om Nicklas Bendtnér (sic) och de andra spelarna. Ganska snart upptäckte de att Messi var fyramålskytt och då var det någon som hävdade att argentinaren var hans stora hjälte. Jag blev provocerad och ville gå fram och skrika något om varför i helvete han inte hade sett matchen i så fall, och att han inte ska sitta där och heja på dom som vinner, men jag vågade inte så vi gick till Plaza istället. Jag ville dränka sorgerna lite till.

Jag var alltså inte överdrivet pigg i går morse när jag skulle till tåget, och tågresan blev av det obekvämare slaget eftersom att ett barn mitt emot kom emot mitt knä hela tiden med sin smutsiga sko. Dessbättre blev det ingen försening och jag kom i tid till introseminariet på nya kursen.

Framåt kvällen började dock den värsta nedstämdheten släppa och jag började bli mig själv igen. Sen när Bayern München slog ut Manchester United i CL var det nästen som att tisdagens mangling aldrig hade ägt rum. Kan man inte vara glad får man i alla fall vara skadeglad. Alltid något.

Idag har jag tagit sovmorgon, varit ute på promenad i våren samt gjort mig redo för ett arbetspass på ARN. Så jag antar att jag åker ut dit nu då.

PMS utan hämningar

Det här får bli ett kort inlägg. PMS:en inför matchen i kväll vet inga gränser, så alla aktiviteter som tar längre än fem minuter ett genomföra blir ogenomförbara på grund av okoncentration. Matchen i fråga är alltså Barcelona-Arsenal, för er som inte hänger med.

Om allt går som planerat ska jag se första halvlek liggande i fosterställning när Barcelona radar upp målchans på målchans, medan Almunia gör den ena idioträddningen efter den andra. I andra halvlek ska jag fara runt som en tetting efter det att Theo Walcott har gjort 0-1 och sedan ska jag stå upp tills domaren blåser av och Arsenal har gjort det omöjliga.

Det är dock sällan det blir som man har tänkt sig dessvärre. Ett mer troligt scenario är att Barca gör snabba 2-0 och sedan spelar av matchen och vinner med 3-0 efter att Messi har bjudits på sitt tredje mål av Manuel Almunia.

Vi får se helt enkelt. Tre timmar till kick-off.

Påsk without a must

Det har varit högt tempo på påskfirandet under de senaste dagarna, och även om de mest traditionella bitarna - vad de nu är - har utelämnats har påskstämningen infunnit sig.

I torsdags kom jag till Linköping och då gick jag och min Par I Hjärter-partner ut och åt på en grekisk restaurang för att fira ettårsdagen med lite souvlaki. Det var så gott att vi beslöt att gå vidare efteråt och vi hamnade på Pitchers för avrundning av kvällen.

Jag kunde också konstatera att mitt aprilskämt verkar ha spridit viss förvirring, och det får jag ju vara helnöjd med. Om jag och Sara skulle starta en gemensam blogg, vilket är föga troligt, skulle den aldrig heta något så drypande. Det hade varken hon eller jag gått med på - så bra känner ni väl mig vid det här laget?

I fredags tog vi sovmorgon och sedan det lugnt. På eftermiddagen kom Saras pappa Rolf och hämtade oss och vi åkte ut till Rappestad för påskmiddag tillsammans med föräldrarna, mormor Maggan och Saras bror Fredrik. Det blev en väldigt trevlig kväll med lammstek och vin och snaps. Jag fick till och med spela lite gitarr till Saras absoluta missnöje. Det hela slutade med att vi sov kvar i hennes gamla flickrum därute i lugnet på landet.

På påskafton var det årets varmaste dag hittills så det var bara att sätta sig i t-shirt i bersån efter Melodikrysset (tur att Saras föräldrar hjälpte till, för annars hade vi aldrig klarat det - två jävla revyfrågor liksom) och njuta av vårsolen. Där drog Sara igång ett projekt att komma på alla USA:s delstater utan att fråga dom på Internet, så då hade vi att göra i några timmar. Mina föräldrar kom med värdefull input när vi träffade dem för en fika på Lilla Torget aka Gyllentorget inne i Linköping. På kvällen lagade vi nachostallrik och åt av den tills vi dog av mättnad.

Igår tog vi det lugnt ett tag, innan det var dags att städa lägenheten inför det öppna hus som spontant anordnades. Först kom Karin och hennes kille Tomas med bullar, sen kom Lisa och hennes tjej med pizza och till slut dök Sarad och Jacob upp med ägg, bröd och soppa. Bullarna fick alla ta del av, men pizzan och de andra livsmedlem fördelades mellan de fyra sistnämnda.

Så vi fikade ett tag under mycket fröjd och påskgamman och försökte reda ut turerna runt Jesu död och uppståndelse innan de fyra förstnämnda åkte hem. Vi som var kvar hängde lite framför Youtube och åt lite pasta och sen blev vi sugna på att se ombyggda 55:an. Tänk att jag är så gammal nu att jag har varit med om två större ombyggnationer av den institutionen i Linköpings krogliv. Dessvärre var den stängd, så vi fick nöja oss med Plaza istället där vi satt och hade det småtrevligt över ett par Norrlands i skenet från Jack Vegas-maskinerna. Sen gick alla hem till sitt.

Idag har vardagen halvt återvänt, så det börjar bli läge att öppna skolböckerna igen. Jag ska bara göra klart Saras skoluppgifter först.

Dags att uppdatera bokmärket

Idag firar jag och Sara officiellt ett år som boyfriend and girlfriend! Det har varit ett väldigt härligt år, även om jag inte har kunnat vara med henne så mycket som jag hade önskat på grund av viss geografisk problematik. Som bekant. Men det känns trots det väldigt bra att vi kan önska oss själva grattis.

För att manifestera att vi nu har varit tillsammans så länge har vi kommit överens om att göra gemensam sak även på Internet och starta en kollabrativ blogg. Från och med nu kommer jag inte att uppdatera King Kolo något mer - för det går ju faktiskt inte att ha en blogg som är döpt efter en Manchester City-spelare. Den nya bloggen heter Par I Hjärter och ni hittar den här.

Så King Kolo har gjort sitt i bloggosfären, men Axel fortsätter som om inget hade hänt. Vi syns vidare - men på en annan plattform.