Stulet från Facebook

Till Eshs ära, eftersom att han hade födelsedagskalas idag, bjuder jag här på en Facebook-bild jag snubblade över. Det är Esh och hans bror Joel som flankerar en för mig okänd tjej. Jag vet inte riktigt vad det är som är så fascinerande med bilden, men jag antar att den talar för sig själv. Och tänk att den togs för bara ett år sedan - då var han så ung men nu har han vuxit upp, 25-åringen.

Får non-blonde

Här ser vi en fårfamilj som betar i en hage i närheten av Ekeby i Uppsala. En helt normal syn så här års. Killingarna är fortfarande en del av familjen och så vidare. Eller vadå och så vidare? Det finns väl inte så mycket mer att tillägga där egentligen? Skitsamma.

Låt oss nu ta denna fårfamilj och låta den stå som en symbol för min familj; mamma, pappa, Love, jag och Hannes. Gissa vilket av fåren som symboliserar Hannes!

Energin redo för comeback

Nu känns det äntligen som att en frisk tillvaro finns framför mig. Jag fick (köpa) en medicin av doktorn och den verkar göra sitt jobb. Jag mår inte illa längre och kan andas normalt. Den enda som stör nu är att jag fortfarande blir orimligt trött av minsta lilla ansträngning, men det är inte alls lika påtagligt som förra veckan. Då var jag tvungen att sova efter att ha typ öppnat ett kuvert, medan jag den här veckan till och med klarar av tvättstugan.

Om den här utvecklingen fortsätter är jag tillbaka på jobbet på måndag. Skönt att återfå vardagen igen. Dag-TV är intressant att återuppleva i ungefär en vecka, men sedan inser man att Seventh Heaven inte är ett fungerande tidsfördriv i längden. Dessutom är Internet fortfarande för litet för min smak. De som skriver där borde jobba lite hårdare.

Inte jag då, men alla andra. Jag har papper på att min arbetsförmåga är helt nedsatt. Så det så.

Dag-TV borde vara lite mer som söndags-TV. Jag och Sara har utarbetat en helt fantastisk tablå. Först är det dubbelavsnitt av batningsprogrammet Biggest Loser på Kanal Fem och efter cirka en halvtimme Idol är det Vem Vet Mest-maraton på SVT. Sedan får man vila ögonen framför datan i ungefär en timma innan TV 4 plussen (som mormor säger) visar dubbelavsnitt av Vad Blir Det För Mat?. Sedan blir jag inspirerad och lagar kvällsmat, exempelvis crepes med champinjonfyllning som i söndags. Men vilken husmanskost som helst går bra.

Därefter råder det delade meningar. Jag vill gärna se någon fin Tom Alandh-dokumentär vid åttasnåret, medan Sara vill se Ensam mamma söker fru. Jag gnyr lite och vill kolla på SVT, och sedan kollar vi på Ensam mamma söker.

Söndagarna med Sara är väldigt mysiga. Jag längtar efter henne.

Det blir dessvärre problematiskt den här helgen. Dels för att Sara planerar att åka hem på söndagen och dels för att Arsenal har match. Då får man ju kasta om i schemat.

Nu är det nog Seventh Heaven på tv.

I can see clearly now

På grund av rådande konjunktur har jag inte haft råd att hämta ut mina glasögon under det senaste halvåret. Synsam har skickat både yakuza och sicilianare för att få mig att pynta, men jag har varit lika gömd för dem som en strumpa i tvättmaskinen. Tills nu.

I lördags gjorde jag slutligen walk of shame ner till Dragarbrunnsgatan och betalade onödigt mycket pengar för brillorna. Nu är jag slutligen glasögonorm - det är bara en tidsfråga tills ni är det också, så ge fan i att retas.

Det tog tre försök med mobileo innan jag tog ett foto som jag kände var tillräckligt bra för att publicera.

Försök ett (inte acceptabelt - jag ser ut som Sam Allardyce):


Försök två (inte acceptabelt - leendet är mentalsjukt):


Försök tre (acceptabelt):


Vad säger ni? Visst blev jag genast en mycket vuxen människa. Helt plötsligt är det okej att jag gör Melodikrysset och söndagsstekar. Och är sjukskriven. För det är sådant man gör och är när man är vuxen.

Som tur är mår jag allt bättre nu. Snart kan jag nog börja jobba igen. Med glasögon på näsan.

Två och ett halvt års tankeverksamhet

Den här morgonen har jag listat ut varför Digilistan heter just så.

Det har med ordet digital att göra. Det var något av en aha-upplevelse, och ett svar på en fråga som har varit ett skavsår i hjärnbarken på mig sedan 2007.

Jag måste verkligen bli frisk och komma ut i verkligheten igen nu...

Energilöst tillstånd

Nej, det här sjukdomstillståndet jag har hamnat i vägrar ge med sig. Visserligen känns det lättare att andas nu, men jag är fortfarande trött och drabbas emellanåt av ihållande illamåendeattacker efter att jag äter. Det börjar kännas hopplöst nu.

Eller så är jag gravid igen. Men det tror jag inte. Min livmoder existerar nämligen inte.

Har varit hängig i allmänhet under två och en halv vecka vid det här laget och det påverkar så klart hela mig. Jag har inte energi till att göra något mer ansträngande än att titta på tv eller sitta vid datan, och när jag försöker göra något blir jag helt utmattad. Bara att gå till frisören i lördags tog knäcken på mig.

Det är också frustrerande att läkarna inte hittar någon medicinsk förklaring till varför jag mår dåligt, och alla prover de har tagit har varit normala. Det enda de säger är att jag ska vila och inte anstränga mig, så jag antar att det är det jag måste göra. Även om det är segt och långsamt.

Sedan är det klart att jag tänker lite på det ekonomiska också, men jag har beslutat att strunta i det. Jag klarar mig alltid. Har jag överlevt de två senaste somrarnas kyrkråtteleverne ska jag väl klara det här.

Okej. Nu ska jag bli frisk. Det får ni styra upp.

Mår inte bra

Jag är sjuk, så det är därför jag inte uppdaterar. Var ju seg hela förra veckan, och i fredags började det bli tungt att andas. I söndags ringde jag till sjukvårdsupplysningen eftersom att det inte blev bättre och de tyckte att jag skulle åka in till akuten.

Eftersom att jag är i Linköping kunde mamma och pappa skjutsa in mig och Sara som följde med, och sedan blev jag undersökt. Det var blodprov, EKG och lungröntgen. De kunde utesluta bakterieinfektion, så läkaren trodde att jag har en virusinfektion i lungorna. Det enda som hjälper mot det är vila, så det känns ju tungt.

Igår kände jag mig lite piggare men idag är det ganska segt igen. Jag skriver igen när jag mår bättre.

Mogen? Vamhannes?

Måste bara dela med mig av detta. Gick igenom mina hämtade filer här på datan och hittade ett word-dokument som var döpt till "FIXAS".
- Hm, sa jag högt för mig själv och rynkade ögonbrynen. Det där dokumentet har inte jag något minne av. Jag undrar så hemskt mycket vad det kan vara.

Djärvt och utan en tanke på konsekvens eller verkan förde jag muspekaren dödsföraktande mot ikonen - och dubbelklickade.

Upp kom en så kallad Att Göra-lista, signerad min bror. Här följer hela skapelsen, fullkomligt oredigerad (bortsett från mina fetningar där han är extra mogen):

Kurslitteraturbajs

Stundentportalen? - ansökt

MEW

Nation - Gå dit plus 400 kr och Antagningsbesked
Hyresskiten - 1:a Sep efter 12.00 ,Dragarbrunnsgatan 50, 1 trappa upp i Svavagallerian. Leg
Fylla i registrering - ha med på introduktion
AUO 1 - 31:a Aug 12 - 17 i Univeristetets Aula S:t Olofsgatan


Uppdok pinkod - 3****2

UpUnet - Måste få studentportalenkontot

Louise o patrik - cashhish



Imorrn:
Tvätta kläder - check
Anslagstavlan plus allt på väggarna.
Skriva ut skit
Packa i nesse, dosan, laddare,
Pengar i sparhoran
Mp3
Köpa battehora

Mer än så krävs inte för att jag ska bli underhållen på en torsdag.

Agorafobin gör entré

Här kommer man hem efter en dag i gruvan, nedsölad av sitt anletes svett, och vad möts man av? Inte maten som skulle stått på bordet i alla fall. Nej, man möts av sin arbetslöse son, som är mer bakfull än en semesterpackad trebarnsfamiljkombi. Det är beklämmande.

Eller inte. Klart Esh ska få vara ute och slå runt. Det finns en hel massa matlådor att äta upp här hemma så mig går det verkligen ingen nöd på, och dessutom har han fixat mat två gånger den här veckan så jag har ingen anledning att klaga. Ville bara få in liknelsen med den fullpackade kombin. Den var för bra för att spara på. Skrev han äckligt självgott. Men det är ju så, när ingen annan berömmer får man göra det själv. Det är lika bra att jag gör det så att det blir rätt så att säga.

Torsdagen har bjudit på mindre trötthet, så den här veckan har jag lidit av någon form av varannan dag-syndrom. I morgon är det dock fredag så då kan man stå ut med nästan vad som helst. Då ska jag dessutom åka till Sara igen - tänk att det har hunnit att gå en månad sedan jag var där senast. Undrar vad som har hänt den senaste tiden som har tagit så mycket tid i anspråk? Konstigt.

Efter jobbet tog jag en sväng på stan för att se lite riktiga människor, och inte bara högstadiebarn och lärare. Jag blev stressad av allt liv och rörelse, och längtade tillbaka till trygga Heby igen. Jag fick dock tag på en stilig skjorta att ha vid helgens begivenheter och en uppsättning 60-graderstvätt, eftersom att det inte finns några tvättider i tvättstugan på den här sidan millennieskiftet ungefär. Sen tog jag bussen hem och leda mig i fosterställning bredvid datan. Här planerar jag att ligga tills det är rimligt att gå till sängs. Man är rolig när man jobbar.

Nedför restan av veckan

Onsdag lunch brukar innebära att halv veckan är gjord, men på grund av mitt schema kan man påstå att den börjar på allvar då. Onsdag eftermiddag har jag fyra lektioner i rad efter lugna måndag och tisdag, och sedan går det i ett fram till klockan ett på fredag. Så det är med blandade känslor jag möter onsdagen.

Idag var det Skoljoggen och det innebär att man springer, lunkar eller går en snitslad bana i skogen och undviker att snubbla på rötter, stenar och lågstadiebarn. Det var skönt med en promenad på förmiddagen, och ännu skönare att det faktiskt var på arbetstid. Men jag borde ha tagit med mig någon form av ombyte - jag kände mig extremt ofräsch där efter promenaden. Som lärare ska man dock lukta svett med jämna mellanrum, det står i skollagen.

Annars har jag mest varit extremt trött idag. Det är ingen vanlig trötthet jag har drabbats av, utan yr i huvudet och illamående-trötthet. Vet inte vad det beror på, för jag sover och äter normalt. Jag känner mig som ett urkramat juver. Lite tom och sladdrig sådär. Det kanske är någon liten infektion som ligger och skaver någonstans, för jag borde inte vara så här slut efter att ha jobbat några veckor.

Det är bara att kämpa på i två dagar och sedan blir det helg igen. Ekorrhjulet har börjat rulla, och jag börjar så smått komma in i lunken. Jag börjar också komma in i gänget på jobbet, vilket är kul. Nu är också ett gäng VFU:are ute på skolan, och jag känner flera av dem; From, Olsson och Hannes B. Det är kul att kunna se ner på dem, så som alla har sett ner på mig under fem års tid.

Nu ska vi se hur det går i andra halvlek av Malta-Sverige. Det är verkligen asintressant.

Radioaktiva kräftor

Eftersom att skadeglädjen är den enda trovärdiga glädjen, blev dagens händelse denna.

Den minnesgode kommer säkert ihåg att det hölls kräftpremiär här i lägenheten för drygt en vecka sedan. Kvar blev ett antal kräftstjärtar som följde med den turkiska kräftlådan, och eftersom att vi är ett sparsamt hushåll lade vi dem i en liten låda för senare bruk.

Senare bruk när det gäller skaldjur är dock inte nio dagar senare kan vi konstatera efter kvällens händelse - Lilla Hiroshima som den har kommit att kallas. Det fick Esh bittert erfara när han idag kom på att det skulle bli kräfstjärtpasta till kvällsmat i morgon. Glad i hågen öppnade han den nu väl jästa burken och stack näsan i den. Den skulle han inte ha gjort. Han ryggade tillbaka som om han hade lagt handen på en ugnsglödande gratängform och ställde sig sedan och hulkade över slasken.

När han tittade upp, med tårar i ögonen, såg hans näsa ut som Michael Jacksons innan han avled. Den var helt bortfrätt. Det såg helt sjukt ut. De där kräftstjärtarna kan nog driva Forsmark i ett par veckor nu skulle jag tro. Och sedan måste de ner på slutförvaring i urberget i en miljard år.

Om jag luktade? Tror du att jag är helt dum i hela huvudet?

Trodde svinet hade tagit mig

Gårdagen var inget vidare. Jag kände mig alldeles yr, fruktansvärt trött och smått febrig. Jag övervägde att åka hem vid lunch, men då det i alla fall inte blev sämre under eftermiddagen valde jag att stanna kvar. Ända till the bitter end of the arbetslagsmöte. Det var lätt värt att stanna kvar.

Tänk dig att den där sista meningen är som en vattenvirvel i Australien. Tvärtom alltså.

På kvällen upprepade jag mönstret från söndagen. Jag låg ner och tittade på saker som rörde sig på en skärm. Söndags-tv är det inte mycket som slår. Först Vem vet mest-maraton i två och en halv timma, och sedan efter en timmes sömnpaus två avsnitt av Vad blir det för mat? Ibland kräver man inte mer av livet än så. Särskilt om man bäddar ut bäddsoffan och ligger som ett paddfläsk, som mamma brukar säga, framför tv:n.

Men igår stördes jag också av nojan av att kanske vara sjuk, och tron att det var svinet jag hade drabbats av. En god natts sömn senare mådde jag dock tillräckligt bra för att gå och jobba. Även om jag fortfarande är halvt på off-mode idag så orkar jag ändå vara uppe. Ett tag i alla fall. Det mesta talar för att det blir supertidig sänggång även ikväll. Det finns ändå inget att göra när det är landslagsuppehåll.

I morgon är det Skoljoggen. Yey.

Recension: Håkan Hellström

När: 4/9 2009
Var: Gröna Lund, Stockholm
Bäst: Jag hatar att jag älskar dig och jag älskar dig så mycket att jag hatar mig
Sämst: Ljudet. Min tinnitus var till och med lägre än vanligt när jag skulle sova.
Betyg:

Tillsammans med Sara, Esh och Karl samt två av Eshs kompisar gjorde jag entré på Gröna Lund, för min första konsert där sedan Solid Harmonie typ 1997. Den gången var dock inte musiken huvudattraktionen, utan berg och dal-banan och Lustiga Huset lockade mer. Sedan dess har jag blivit ännu mer mogen, så igår erlade jag entré enbart för spelningen.

Efter uppladdning med ett par 57 kronorsöl på ett strandnära ölschapp tog vi plats framför stora scenen och en långhårig Håkan gjorde entré - han hade nästan samma mikrofonfrissa som Karl - och drog igång Tro och tvivel tillsammans med sitt månghövdade och riviga band. En bra start som lovade gott. Att han dessutom följde upp den med Ramlar var en inledning i världsklass.

Men spelningen gick på halvfart efter det, och de lugnare låtarna överröstades emellanåt av karusellskrikande tjejer. Fråga mig inte varför de valde att inte titta på Håkan. Vi hade dock inte mått dåligt av en smärre höjning av volymen.

Men så kom introt till kvällens höjdpunkt Jag hatar att jag älskar dig och jag älskar dig så mycket att jag hatar mig och efter den var det motsatsen till golgatavandring in i kaklet. Känn ingen sorg och Kom igen Lena är moderna klassiker, och allsången överröstade nära nog bandet stundtals. Sättet som låtarna framfördes på bevisade på nytt att det är få artister i Sverige som slår Håkan Hellström när det gäller livespelningar.

Till sista extranumret lämnade bandet, förutom keyboardisten, scenen och Håkan framförde underbara Nu kan du få mig så lätt ensam till pianokomp och allsångskör. Det var mycket mysigt att stå och krama Sara och sjunga med i den fina låten. En klockren avslutning på en bra spelning.

Visserligen var det inte dans, dans, dans rakt igenom, men den avslutande halvtimmen på spelningen lyfte den höstiga kvällen. Håkan Hellström är onekligen en av de främsta vi har i det här landet.

En sensommardröm

En fredag i september i en nöjespark. Där knäcks det snart en Hof i solnedgångens/regnets sken, och inget är för sent. När bakgrundssuset är rusningens trafik - då blir sommarens sista suck till ett skrik.

Nöjesparken i fråga är Gröna Lund. Snart drar vi mot Stockholm, möter upp Sara och tar sedan sikte på Djurgården. Sen, vid åttasnåret, tar vi plats framför stora scenen och njuter. Av Håkan Hellströms spelning. Sommaren är inte död. Inte ännu. Sommaren 2009 års sista suck ska bli till ett skrik i samband med introt till Ramlar. Det finns nog inte ett mer lämpligt sätt att ta helg på, idag fredagen den 4/9 2009.

Veckan har gått fort, och det känns nästan som att det var söndag i förrgår. Skönt när det är så istället för att få för sig att det är torsdag på tisdagen. Det är en bitchslap, på grusplanskall kind, om något. Fast jag känner mig fortfarande väldigt färsk på jobbet. Enligt pappa tar det två månader att komma in i ett nytt jobb, så då får jag lita på det.

Nä, nu blir det en fredagspizza och sen ramlar vi på tåget. Kom igen, Lena och alla andra.

Vad är det jag insinuerar?

I morse, när jag gick min sedvanliga morgonslalom i fotbollscupssovsalen som utgör vardagsrummet, var jag plötsligt tvungen att tvärstanna mitt i inräkningen. Karl - check, Hannes - check, randon (edit: -M, inte -n) blond person - che... Mycket förvånande att se. Undrar vad han nu har hittat på, min bror.

Men det är svårt att veta vad som pågår i Hannes liv för tillfället. Jag går och lägger mig innan han kommer hem från nollestrapatserna och han drar ut på nollestrapatserna innan jag kommer hem från jobbet. Olika liv, ja det kan man kalla det. Men han verkar ju ha det väldigt trevligt om man säger så.

Jobbet var en transportsträcka både för mig och för eleverna. En transportsträcka mot den softa, gröna barnpist som fredagen innebär, innan en ocean av afterski breder ut sitt varma helgtäcke över oss. Torsdagen är som en bro mellan övriga veckan och fredagen som jag brukar säga. Och det innebär att den är bra.

I kväll har Karl bjudit på ytterst goda kåldolmar. Det här med husmanskost är något jag har kommit att uppskatta mer och mer under det senaste året. Kanske är det en reaktion på att min baconkunsumtion sedan jag flyttade till Uppsala har varit absurd. Om man skulle lägga alla baconskivor jag har ätit sedan 2004 på en rad skulle man vara tvungen att mäta den i ljusår. Christer Fuglesang hade kunnat ta en tugga av första hundradelen av den sträckan, nu när han är ute på sina rymdpromenader.

Nu tappade jag tråden lite, ska jag erkänna. Ja just det, husmanskost. Det är gott.

Jag har också lånat Karls bil för en sväng till Ikea och inköp av lite sovmateriell. Jag kan rekommendera Ikea klockan sju på en torsdag. Det är typ ingen där. Spöklikt nästan. Och barnfamiljerna har uppenbarligen annat för sig vid den tiden. Inget fel på barnfamiljer, men på Ikea är det det.

Nu får jag inte blogga mer. HÄJ.

Jag känner en tv-stjärna

Det var väldigt mysigt i går när jag och Sara gick på italiensk restaurang och firade. Det blev en mycket god tvårätters och lite vin innan vi mycket mätta och belåtna kunde rulla hemåt i septemberkvällen.

Jag var sugen på sovmorgon i morse, men det var det inte tal om så det var bara att gå den snitslade banan genom stora bakisfestivalen i vardagsrummet där Karl och Hannes låg utslagna i olika stadier av förgiftningsfasen och ta mig in i köket, där jag fick äta frukost framför micron.

Jobbet var ganska segt idag, och det är trist när ett par odrägliga barn kan få en ur gängorna så pass mycket, fast de flesta andra bara är trevliga. Jag var alltså inte på något vidare humör när jag kom hem. Att Sara dessutom skulle hem till Linköping var inte heller någon stämningshöjare. Hon påminde mig dock om att det bara är två dagar tills vi ses igen, så jag fick försöka rycka upp mig. Vilket också lyckades efter ett tag med biljetthantering i Arsenal Swedens namn. Tänk att det skulle vara en stämningshöjare - ibland är man bra konstig.

Sedan bokade jag och Hedemora flygbiljetter till London och Sp*rs-matchen i oktober. Det kommer att bli roligt, även om biljetterna var en smula för dyra. Jag vägrar dock åka Ryanair, så valet stod mellan BA och SAS, och det sistnämnda alternativet stod för mer mänskliga take off-tider.

Nu har jag kollat på Efterlyst på TV 3, och från ingenstans dök Dennis upp i rutan. Vad kom den från? Han lyckas då vara med överallt, och en mer kamerasugen polis har man inte sett sedan Göran i På Rymmen. Dennis lyckades ta sig in i bild några gånger med ett par omärkliga sidledsförflyttningar, och sedan stod han och låtsasjobbade - framför datorns skärmsläckare. Jag är stolt över honom.

Det kallas grupptryck

I söndags gjorde jag något som jag aldrig har gjort förut. Jag lagade söndagsstek. Det var inte alls särskilt komplicerat, och det blev väldigt gott. Till eftermiddag blev det äppelpaj med vaniljsås. En oerhört lyckad söndagsmiddag. Det behövdes där bland bakisdimmorna i vardagsrummet.

Hannes var i pole position i bakisracet efter sina nolleeskapader, men vi andra var inte långt efter. Karl drabbades av en svårtartad attack på kvällen, Esh gick och lade sig klockan nio och jag somnade litegrann i fåtöljen. Den enda som var fräsch var Sara, efter det briljanta beslutet att sluta dricka relativt tidigt på lördagen. Det gjorde inte jag, och det slutade med att jag inte ens kände igen mina egna skor. Bra jobbat, stupid.

Igår var det jobbdriven igen och det var ganska segt då jag fortfarande led av sviterna efter lördagens idioti. Både min egen och Abou Diabys. Killarna i åttan retades. Jävla United.

På kvällen var det dock trevligt hemma i storfamiljen. Sara gjorde vegetarisk lasagne som vi kalasade på. Nu blev det här någon form av matblogg inser jag, men så vadå? Alla andra matbloggar ju hela tiden. Och jag funkar lite så, till exempel om alla andra hoppade ner för ett stup så skulle jag också göra det.

Idag har jag och Sara varit tillsammans i fem månader. Säg grattis. Och vet ni vad? Det känns bara bättre och bättre hela tiden.