Unnade mig en långlunch

Det stora projektet Midsommarinlägget 2010 har tyvärr drabbats av avsevärda problem med finansieringen, och måste därför läggas ned. Ni kan läsa på moster Saras blogg, för att få en bild av det hele. Visserligen så framhäver hon som vanligt mina mindre lyckade insatser under helgen, så det ska tilläggas att jag gjorde bra saker också under helgen.

Nu är jag tillbaka i löneslaveriet, och idag unnade jag mig något så spännande som en sjutimmarslunch. Det betyder att jag jobbade ett kortpass i morse, och att jag snart ska ut på ett nytt pass ikväll. Därav begreppet sjutimmarslunch. Jag har dock inte bara ätit, utan jag har passat på att springa milen igen och det gick ganska bra även om ena luren på iPoden slutade fungera efter ett tag. Sådant kan göra en så vansinnigt förargad.

En annan sak som gör mig förargad är att jag är så jävla dålig på arbetsintervjuer. Jag har varit på två stycken den senaste tiden, men igår fick jag nej på bägge. Jag har för lite erfarenhet tydligen. Då undrar jag varför de ens ville ha dit mig på intervju - de kunde ju se på ansökan hur mycket erfarenhet jag har. Och hur kommer det sig att alla andra av mina studiekamrater får jobb utan att ha någon direkt erfarenhet? Nej, det är något jag gör fel. Jag måste bara komma på vad. Att vara sig själv är uppenbarligen fel taktik.

Ten men and their fork lift truck

Idag såg jag en mycket beklämmande syn. En kille i tioårsåldern grät hjärtskärande på en parkering, samtidigt som någon som jag antar var hans pappa gjorde oengagerade försök till att trösta.

Men varför grät då killen? Ett otränat öga skulle kanske ha tolkat situationen som att pojken inte ville följa med och handla, eller ville stanna kvar där de befann sig. Men så var det inte. Min hökblick sviker mig aldrig.

Den givna anledningen till att pojken grät var att han tvingades bära en blå tröja men siffran åtta och namnet Lampard på ryggen. En fucking Chelseatröja. Vilken sjuk människa tvingar sin son att bära en sådan?

Givetvis gick jag fram till grabben och upprepade den pricksäkra repliken som Undis säger till Ronja, sedan rövardottern har kastat sig över Helvetesgapet i protest mot Mattis infångande av Birk Borkason:

Gråt du, det skulle jag också göra om jag hade ett sådant odjur till far.

Ännu ett Rö(v)gäng, ännu en torsk

I går var det en sådan som man i allmäna ordalag brukar beskriva som "en lång dag". Jag åkte hemifrån 05.15 och var inte tillbaka i soffan förrän 15 timmar senare. Då hade jag dels klarat av ett niotimmarspass, resa tur och retur till Rö (en timme enkel väg) samt en fotbollsmatch. Ändå hade jag svårt att somna när det var dags för det. Jag var nog ganska uppvarvad.

Det var extra mycket att göra på jobbet då vi var kort om folk av olika anledningar, så det var mycket att hålla reda på när jag skulle ta hand om både ankommande och avgående under de sista tre timmarna. Det finns för många gater på ARN, den saken är biff. Det går ju inte att hålla reda på alla.

Efter jobbet var det bara hem och byta kläder samt packa matchväskan, och sedan sticka till samlingen efter bara 20 minuter i hemmets sköte. Då var jag inte särskilt sugen på att åka till Rö - det var nog den sista platsen i världen jag villa vara på just då. Men har man sagt att man ska vara med så har man.

En kvart in på matchen funderade jag allvarligt på att lägga ner det här med fotboll för alltid. Jag var så fruktansvärt dålig att Igors Stepanovs framstår som Dennis Bergkamp i jämförelse. Ställningen var då 3-0 till Rö och jag får ta på mig två av målen på grund av usel markering på fasta situationer, vilket inte får hända, och jag hade dessutom hunnit kapa en anfallare ganska fult och fått gult kort. Det gick inte ens att skratta åt skiten, för det var bara pinsamt dåligt.

Jag måste dock säga att jag spelade upp mig under resten av matchen, och i slutet var vi nära att komma i kapp. Upphämtningen stannade dock vid 3-2. Jumboplatsen är därmed fortsatt våran, och det kommer att bli en kämpig höstsäsong.

Så kan man också utnyttja en tisdag. Jag vet dock inte om jag är nöjd med utfallet. Mitt knä är det definitivt inte, efter en smäll i andra halvlek. Det har gnällt och klagat hela morgonen trots att jag säger till det att bita ihop och ta det som en man. Knät säger då att det inte är en man eftersom att knän är könsneutrala och då har jag inget att kontra med, varpå knät fortsätter gnissla. Så där står vi nu, i någon form av status quo.

Bröllop, dryckjom och frågesport

Givetvis kollade jag på bröllopet igår. Hjärntvättningen från press, radio, tv och framförallt massmedia under de senaste månadernas uppsnack uppfyllde sitt syfte, så jag inbillade mig att vigseln i Storkyrkan var ett historiskt ögonblick som inte fick missas. Det var fint och rentav lite rörande när H. K. H Kronprinsessan fick sin prins. Men sen slog jag över till Australien-Ghana istället, vilket var fint och rentav lite rörande.

Sedan svängde jag ihop en finare sallad och åt den tillsammans med korvar med en smak av holländsk ost. Jag sköljde ner hela härligheten med en öl av bättre belgiskt märke. Lite beneluxtema sådär på lördagseftermiddagen är ju aldrig fel som jag brukar säga.

Därefter tog jag sikte Ringgatan för ett besök hos Jajje. Han hade dessutom besök av Troive som jag inte har träffat sedan han flyttade från Uppsala för tre år sedan. Det var väldigt kul att catcha upp lite med honom.

Jajje tog som brukligt på sig rollen som lekledare och spelet som gällde den här kvällen var Buzz, vilket är en interaktiv frågesport som man spelar med hjälp av ett Playstation. Jag vann nästan allt. Jajje fick spel på Troive för att han mer satsade på att komma före Jajje än att vinna. Det gjorde att vi började samarbeta mot den arme Sundsvallspojken. Det var kul, även om det inte låter så kul men det är inte mitt fel att ni inte var där och upplevde det hela.

Vi rundade av kvällen när det började ljusna utanför fönstret med att Jajje visade bilder från hans resa till Indien och Nepal förra året. Han hade bland annat sett och plåtat en noshörning.

Sen var det dags att gå hem. På vägen hem lyssnade jag av oklar anledning på en Cheryl Cole-låt fem gånger i rad. Jag är nog sjuk i huvudet. Hemma kvävde jag impulsen att fylleblogga tre-fyra gånger, kollade på H. M. Konungens, H. K. H. Prins Daniels, och Daniels farsas tal på SVT Play samt kvävde impulsen att fylleblogga ytterligare en gång. Sömn var uppenbarligen ingenting jag prioriterade.

Idag har jag inte gjort särskilt mycket produktivt. Om inte att slökolla på fotbolls-VM räknas som produktivt. Fast jag har städat kom jag på nu, och det var verkligen på tiden. Dammsugaren rasslade som en skallerorm när jag gav mattan i vardagsrummet en omgång den sent ska glömma.

Nu ställer vi klockan på 04.45 och så går vi och lägger oss va?

Snart i Eldris

Frågan är om jag någonsin har lagt så mycket tid på träning under en och samma vecka tidigare. Jag har sprungit eller gått minst en mil varje dag och sammanlagt är jag uppe i 77 kilometer, vilket har avverkats på cirka nio timmar. Det är en väldigt skön känsla att känna att man orkar med det, och det ger inspiration till fortsättning. Det kan nog bara jämföras med då jag fick börja träna med A-laget i fotboll, samtidigt som jag fortfarande spelade handboll. Då var jag vältränad.

Träning är ett bra sätt att hålla ångesten i schack, för ångest finns det ganska gott om för tillfället. Ångest över att jobbet jag har är segt, ångest över att inte ha något jobb klart för hösten, ångest över att jag måste hitta en lägenhet, ångest över att inte vara med Sara, plus all annan ångest som man har vanligtvis över saker man borde fixa. Träningens endorfiner är en bra brandfilt i sammanhanget, och det är nog en bra mycket bättre strategi än förträngning som annars brukar vara en lättillgänglig försvarsmekanism.

...och om inte annat har jag lärt mig hur j ä v l a långt Vasaloppet är. Herregud, åker de det där på en och samma dag? Det är ju nio mil!

En solstråle i det svartaste av mörker

Lycka är att stressad hoppa in i trucken för ännu en hetsutkörning, när man under körningen före i jakt efter Sportextra gett upp och fastnat på Lugna Favoriter, och mötas av I want it that way med Backstreet Boys på radion. 1990-talets bästa låt, och det skäms jag inte ens för att jag tycker. Jag var tvungen att köra en omväg för att höra hela låten.

I övrigt var lyckostunderna den här jobbeftermiddagen lätträknade, nämligen: 0. Eller kanske 0,5, vilket var när jag gick hem.

Jag har jobbat i två veckor nu, och har redan tröttnat på allt som har med jobbet att göra. Vad gör man åt något sådant?

Väl hemma från jobbet kunde jag med gott samvete norpa en folköl 3,5 i kylskåpet och njuta av hur jävla uselt England spelade. Take that (för att spinna vidare på pojkbandstemat) for not including Theo. Tyvärr kommer laget med fler osköna spelare än något annat (John Terry! Cashley Cole! Wayne Rooney! Frank Lampard! JOHN TERRY!) antagligen gå vidare ändå, men det är likväl fint att se det så bedrövligt.

Samtidigt är VM ett jävla påfund. Skönt att det bara är mindre än två månader kvar till Premier League börjar igen. Nu är spelschemat släppt och det innebär att den gamla säsongen är glömd och förhoppningen om nya misslyckanden nästa vår börjar blomma. Eller framgångar rentav, men nu ska vi inte vara optimistiska in absurdum.

I morgon smäller det på eftermiddagen. Jag och många andra har väntat på detta i över ett år, och jag kommer att sitta klistrad framför tv:n. Det enda tråkiga är att jag inte har möjlighet att vara på plats. Ghana-Australien, vilken jävla match!

Fredagens filosofi: Självförhärligande

Man kliver aldrig ner i samma Internet två gånger.
King Kolo i SMS-konversation 18/6 2010.

Där har ni något jävligt tankeväckande att suga på under denna, inte jättevackra, sommarfredag.

...som flickan sa.

Kolos vidare äventyr i Uppland

Återigen har jag fått chansen att se vad Upplands Lokaltrafik går för. Idag har jag, via Enköping och Bålsta, tagit mig hela vägen till Arlanda, och snart hem igen. En nättare utflykt på nio timmar.

Under denna har jag hunnit med:
1. Arbetsintervju
2. Läsa bok
3. Sova
4. Jobba ARN

Arbetsintervjun kändes ganska bra, och förhoppningsvis får jag jobbet på en högstadieskola i Enköping. Om jag nu inte jinxar mina chanser genom att skriva om den här. Å andra sidan brukar jag inte nämna mina intervjuer här, av rädsla för att jinxa dem, och då brukar jag inte få de sökta jobben. Vi får se - det är svårt att sälja in sig själv, och att jag inte är någon försäljare bevisade jag redan under mina rekordkorta telemarketingkarriär för fyra år sedan.

Det var kul att se en del av Uppland jag sällan besöker, även om jag fortsatt hävdar att man bara bör besöka Bålsta av tre anledningar: att spela fotbollsmatch, att byta buss eller att gå på Lasse Åbergs museum. Under 2000-talet har jag gjort två av dessa saker.

Nu är den stora frågan om jag ska orka ge mig ut på en löprunda när jag kommer hem ikväll. Det kanske stannar vid en promenad istället. Det är nog det jag pallar efter dagens utflykt.

Moderat kändisspotting

Jag är inte den som blir särskilt sturstruck - förutom den gången 1999 då jag tog Ray Parlours autograf, då blev jag helt skakis - men det är ändå något med kändisar som fascinerar. Det är kul att se dem i verkligheten, och jag är inte en av dem som spelar cool och tittar bort. Nej, jag glor ohämmat som ett barn som ser ett annat barn äta godis.

Gårdagen och dagen var två exceptionellt bra kändisdagar på Arlanda. Igår lade jag märke till att en VIP-BMW stod parkerat lite slarvigt på inrikesterminalen så jag anade att någon var på väg in eller ut. In var rätt. Det var utrikesministern som vecklade ihop sin ståtliga lekamen och hoppade in i baksätet. Jag fick kväva en impuls att genomföra det Love efter pappas uppmaning inte vågade/fick göra i Lysekil för drygt 20 år sedan, då han skulle ha frågat hr Bildt varför han "är så jävla dum i huvudet".

Idag blev det dock snäppet vassare. På nytt såg jag VIP-bilar slarvigt parkerade vid en gate och ut kom en skock herrar i mörka kostymer. En vit skalle blänkte till i solskenet och då såg jag att det var statsministern som skulle på Brysselkärran i sista minuten före take-off. Han hade ett mindre hov med sig, så det är givet att han är mer av en big deal i regeringen än vad Bildt, som bara hade sällskap av en person, är. Men konstigt vore väl annars.

Det är kanske fånigt att bli imponerad av sådant här, men sådan är jag. Och jag kommer fortfarande inte att rösta på Moderaterna om nu någon fick för sig det.

Klassiska datumet 16 juni

Är ni kvar?

I don't blame you if you're not, för uppdateringstakten här har varit så långt under all jävla kritik att om kritik var jordskorpan hade uppdateringsfrekvensen varit i Kina vid det här laget.

Förra veckan var livsandarna på semester, men nu känns det trots allt som att de börjar återvända hem igen. Det kan visserligen ha något att göra med att Sara kom hit i lördags, men även att jag mer och mer börjar acceptera att situationen i sommar kommer att vara som den är och att det snart är augusti. Är inte sommar egentligen den årstid som ska vara bäst?

Jag har dock alltid varit en höstmänniska. Detta skulle kunna illustreras med en dikt jag skrev någon gång under början av 1990-talet.

Hösten smakar regn.
Hösten luktar blöta löv.
Hösten känns kul.
Hösten låter "Med en enkel tulipan".
Hösten är grå och brun.
Hösten är bäst!

Fast nu blev jag inte alls sugen på höst. Det där verkar ju bara deprimerande också. Idiot-1993-Axel.

Sara var dock tvungen att åka hem till sitt jobb igår, så nu är det bara att trycka på saknaknappen igen och räkna ned dagarna till vi ses igen.

Jag har i alla fall börjat leta efter en lägenhet nu, eftersom att Sara ska flytta hit till hösten, så det är 50 % av sommarens stora projekt. Resten handlar om den lilla detaljen att hitta ett jobb. Piece of cake, i bägge fallen. Innebär ingen ångest alls. Nej nej. Verkligen inte.

Annars har jag fortsatt på förra veckans inslagna träningsnarkomaniväg. Så här långt den här veckan har jag medelst gång och löpning avverkat ett maratonlopp, så det känns ganska bra. Idag orkade jag springa 15 kilometer i sträck för första gången så snart kommer jag att vara uppe i två mil. Kanske ska falla för grupptrycket och signa upp mig till Stockholm Maraton nästa år?

Jobbet då? Jag hinner knappt se på fotbollsmatcherna (som är sjukt tråkiga för övrigt) för att det är så mycket att göra. Industrisemestern har aldrig varit så efterlängtad, förutom för dem som faktiskt får semester då. Semester, vilken jävla lyx.

Kul att ni tittade förbi! På återseende.

PS. Idag har jag namnsdag, och har redan blivit grattad två gånger. Också det någon form av rekord.

Här går de igenom låtlistan

Som en hyllning till min lillebror som fyller 22 år idag gjorde jag en utflykt på Arlanda för att se hans gamla favoritgrupps privatjet. Det var stort att se det. Jag tog ett kort från alldeles för långt håll, men min mobilkamera är ingen paparazziartefakt direkt, så kvaliteten på bilden är under all kritik. Men det är trots allt Kiss eget plan man ser.

Så grattis Hannes!

Så blev jag träningsnarkoman

Jag kan konstatera att jag inte är helt nöjd med tillvaron just nu. Det är inte världens roligaste jobb och på fritiden händer inte ett enda någe. Dessutom kommer jag och Sara knappt ses någonting under de närmsta månaderna, och det är jävligt jobbigt. Oinspirerad kan vi nog fastslå att jag är.

Denna tristess skulle kunna leda till total inaktivitet, men jag har bestämt mig för att utnyttja all min lediga tid till träning. Så den här veckan har jag känt mig som Blossom Tainton, då det är ett gymmande och ett löpande och ett fotbollstränande, som världen inte har sett maken till. Eller det har den garanterat, men du förstår var jag vill komma.

Igår körde jag till och med dubbelpass, först gymmet efter jobbet och sedan fotboll på kvällen. I och för sig blev det ytterligare en sådan där träning där jag inte blev ett enda dugg bättre, vilket - när jag tänker efter - alla träningar sedan 2001 har varit. Det var då jag slutade "satsa" på fotbollen och övergick till att vara en glad amatör snäppet högre än korpen. Och så tycker man att det är konstigt att vi ligger sist i serien...

Så jag tränar. Det är ungefär det jag gör förutom att jobba. Så kul blev sommaren 2010. Tur att VM börjar i morgon så att det finns något att kolla på i alla fall. Tv-utbudet den senaste tiden har varit under all kritik, så jag har inte ens satt på tv:n den senaste veckan. Fast det kanske beror på att man måste trycka på två knappar framme på den för att den ska starta. Det är ju en helt orimlig ansträngning för att få igång en tv.

På go väg till gubbe

Förra veckan gjorde jag två väldigt gubbiga saker. Men det är inget jag skäms över. Tvärtom så omfamnar jag min gubbighet.

Den första grejen var att jag skar upp hela kinden när jag rakade mig. Det ska inte gå att skära sig med dagens toppmoderna rakdon, men jag lyckades på något sätt vinkla bladen fel. Jag kände direkt att det hade blivit ett djupt snitt, och blodet började forsa ned för ansiktet. Men jag tog det med jämnmod och spottade fram:
- 'Tis but a scratch!

Nu, flera dagar senare har jag fortfarande ett sår på flera millimeter på kinden. Känner mig lite ärrad sådär.

Den andra grejen är att jag har införskaffat ett nytt par solglasögon. Sådana med styrka. Gud vad fånigt, tänker mång säkert om det. Jag ser det inte så, utan jag ser bara de praktiska fördelarna vid exempelvis bil- eller truckkörning. Särskilt här på ARN går det åt, för det blänker i kärrorna så att det gör ont i ögonen när man är ute på plattan.

Samtidigt ska ni komma ihåg att jag drack öl i en park tillsammans med ungdomar samt gick på nation i fredags, så jag skulle säga att det är plus minus noll.

There's only two Tony Adams

Klockan var 03.50 och sommaren kom på allvar. Det var då mobilen började larma och förkunna att nu var jag så god att vakna. Det var för en gångs skull inga större problem att kliva upp eftersom att jag somnade så föredömligt tidigt igår kväll. Före elva rentav.

Dag ett, vecka ett. Av åtta. Det kommer att gå på ett kick.

Helgen har varit bra. Skrev tenta i fredags och det kändes som att jag grejade den. När jag har den känslan efter en tenta brukar jag också klara dem. Är inte det minsta sugen på att skriva omtenta i augusti, so I better.

Efter tentan unnade jag mig ett skrovmål innan jag gick ner till Ekumenikumparken där Hannes och hans ungdomar parkhängde. Givetvis med en gitarrkille i centrum som sig bör. Jag höll mig oerhört städad med tanke på att jag skulle upp och köra dagen efter, men det hindrade mig inte från att följa med till V-dala. Det var min lillebror som fick stå för det ostädade som sig bör.

När Markus Krunegård hade spelat klart gick jag hem, och trots att jag var helt utschasad tyckte jag att det var en bra idé att kapa en timmes nattsömn så att jag kunde skriva blogg och fixa en bilåkar-playlist. Och ja, skämslåten Satellite med tyska Lena inledde den, tätt följd av Cheryl Coles Fight for this love. Snacka om att sätta ribban.

I lördags kom jag och Hannes iväg vid tiotiden. Vi lånade Eshs lilla Fiat, och trots att det inte är årets, eller ens fjolårets, eller ens förfjolårets (ni fattar) modell gick den som en klocka. Skönt att låna en gammal bil och att den faktiskt fungerar. Vill aldrig mer vara med om en resa som den till och från Roskilde 2007 i farmor och farfars skraltiga Saab.

Väl framme på landet hjälpte vi till med förberedelserna inför pappas andra 60-årsfest. Framåt tretiden dök plötsligt en okänd bil upp, och ut ur den kom överraskande Love och Kerstin tillsammans med månadsgamle Elis. Pappa blev väldigt rörd, för Love hade sagt att de inte kunde komma. Bra lur där.

Det var oerhört roligt att träffa min brorson, och det var en speciell känsla att hålla honom (trots att faster Marie snodde honom direkt). För att parafrasera ordsmeden Martin Kellerman: Man får en ny syn på livet när man har en storebror som han blivit pappa. Tycker lite synd om Love som aldrig kommer att få uppleva det. Men han är å andra sidan pappa själv så det är kanske större. Antagligen större. Hur som helst var det spännande att träffa Elis och det ska bli kul att följa hans framsteg framöver.

Dagen var fin och det var kul att umgås med släkten. Det var också kul att prata lite med pappas gamla kompisar. Pappa spelade några låtar och bjöd upp sina vänner och syskon att sjunga med i olika låtar, så som de gjorde under de glada 60- och 70-talen. Bra stämning, lite dans och lite allsång. Och lite, lite naket (Hannes).

På kvällen körde vi Mölkky, som är en finsk variant av kubb (infoga valfritt skämt på tema Koskenkorva, bastu och knivar). Det var dock mycket roligare än kubb, och trots att jag stod för två bedrövliga insaster i omgång ett och två lyckades jag till sist vinna den avslutande omgången. Oerhört viktigt för självkänslan om inte annat.

På natten sov jag dåligt på grund av att Hannes snarkade så det dånade i Lillstugan och sen blev det tidigt väckning när Elis kom in och ville umgås. Så jag var inte så pigg när vi körde hem mot Uppsala på förmiddagen, men allt gick bra och bilen höll.

På eftermiddagen spelade jag match i värmen, och det gick som det brukar för oss den här säsongen. Snart måste det vända. Det positiva med matchen var att jag var lagkapten och det var första gången jag var det i en seriematch i Södra. Nu har jag varit lagkapten i alla lag jag har spelat med i seriespel. Det är bara jag och Tony Adams i hela världen som kan hävda det.

På kvällen var jag extremt trött efter den halvdana nattsömnen och den halvdana fotbollsmatchen, men jag bet ihop och väntade i alla fall tills klockan var nio innan jag gick och lade mig.

Nu funderar jag på att köpa en macka. Tyvärr är de fina mackorna borttagna, så jag vet inte hur sugen jag är. Kanske äter tårta till frukost istället. Här på jobbet finns det nämligen resurser.

Recension: Markus Krunegård

När: 4/6 2010
Var: V-dala Nation, Uppsala
Bäst: Ibland gör man rätt, ibland gör man fel
Sämst: Inträdet. 120:- på nation är fan inte okej. Knappt ens om det hade varit 04-släpp.

Betyg:

Sist jag såg Markus Krunegård, eller "Krunkan" som jag brukar säga, var på Yran 2008. Då gjorde han ett så arrogant intryck att han fick Hristo Stoichkov att framstå som Göran i Tillsammans. Så det var med visst motstånd jag på nytt mötte östgöten (en bit in i första låten på grund av att jag inte fattade att han hade börjat) i V-dalas gymnastiksal till konsertlokal.

Tack och lov har han nu tonat ned arrogansen, och gjorde nu ett ganska sympatiskt intryck. Fast då får man ta i beaktande att han spelade en låt där han sätter sig själv på samma nivå som Leonardo DiCaprio och Joaqiun Phoenix, så det är fortfarande långt ifrån Mr Ödmjuk 2010 vi har att göra med.

Efter en trevande inledning lyfte spelningen med Det är ett idogt jobb att driva ungdomen ut ur sin kropp och sedan höll den sig på en småtrevlig nivå tiden ut, även om tempot kom av sig lite under de lugnare låtarna. Inte för att det var ett stort problem, men det är ändå låtarna med lite driv i som är hans bästa.

Krunkans mellansnack handlade mest om att han minsann också har bott i Uppsala, så det var mycket "på min tid" och dylikt. Jag såg omkring mig på alla sena 80-talister och tidiga 90-talister, som alla sade ett unisont "och?" med kroppsspråket. Uppsalas studentvärld tillhör dem nu, och att någon annan har bott i staden tidigare är fullkomligt ointressant.

Allt som allt var det en rutinspelning för Krunegård, som inom kort sätter sig på ett flyg upp till Jokkmokk och möter upp Esh och grabbarna i We are the storm som befinner sig på någon form av Samefestival. Klart att han inte var beredd att bränna allt krut på Vdala med sådana framtidsplaner.

Avslutningen bjöd inte på någon som helst överraskning. Att han skulle spela Jag är en vampyr som sista låt var ungefär lika väntat som att Kent skulle avsluta en spelning med 747, så det var nog ingen nationsbesökare som var förvånad. Låten framfördes dock energiskt av Krunkan och bandet, så det fick betyget att åka upp till en svag trea. Ett ganska snällt betyg, men jag är en snäll kille.

Sämsta beslutet på tretton år

Etapp ett på årets värsta pluggvecka är så gott som avklarad. Jag har bara lite småplock kvar på hemtentan, som korrläsning och diverse laxeringar av de allra värsta skitnödigheterna. Jag vill ju inte råka ut för ett sådant här debacle igen.

Och det där med värsta är en sanning att ta med en grabbnäve salt. Med tanke på min tveksamma insats den här terminen så skulle vilken vecka som helst under andra terminen engelska skrattat hånfullt åt mig när jag kallar det här för värsta. Men i morgon blir det hårdkörning inför fredagens fonetiktenta, så ska jag nog kunna sno åt mig ett godkänt till sist.

Idag har jag utöver skolverksamhet ägnat min energi åt ett arbetspass i värmen på Arlanda. Valet att inte jobba i shorts var mitt sämsta sedan jag bestämde mig för att läsa spanska på elevens val i åttan (jag fick tre asterisker i betyg, och inte en enda bokstav) och det var emellanåt ohyggligt varmt. Men hellre det än en istid som varar långt in i april. Att det var mycket att göra på jobbet gjorde inte så mycket, för då går tiden fort.

Nästa vecka drar för övrigt mitt sommarschema igång. Tänk vilken lyx att få ha semester på sommaren. Och då menar jag betald semester, för obetald semester är inget annat än arbetslöshet.

Nu längtar jag till fredag klockan 18.00. Då tar tentan slut och jag får gå och leka med familjen Strandberg-von Essen som förärar stan med ett besök. Very nice indeed. Vad Karl ska göra i stan? Han ska ju sälja ost.

Dum fråga.

Som en tenta fast längre och hemma

I denna bittra hemtentatid, gå ut min själ och gläd dig vid den stora gudens håvar.

Behöver ta en paus från att ordbajsa skriva på min hemtenta, så jag, eh, skriver lite istället. Inte för att någon undrade var jag höll hus, men ändå.

Firandet av pappa i lördags var väldigt kul, med lite sång (pappa och Benny), lite dans (Hannes) och lite, lite naket (Hannes). Jag, Sara och Hannes var kökspersonal när vi inte tog paus för ett litet plastglas rött, och höll ställningarna uppe på ett tjusigt sätt. Nästan hela tiden i alla fall.

Det var mycket folk under den tidiga kvällen och mormor ansåg som vanligt att hon blev uppraggad av en karl. Med tanke på att det i det här fallet bara rörde sig om en av pappas kompisar som pratade och skrattade med henne, känns det nu som att alla hennes karlhistorier mycket väl kan vara en smula saltade. Men nu ska vi inte döma någon som inte är här och kan försvara sig. Alla vet dessutom att jag tycker mormor är bäst.

Vi blev kvar till sent, trots att förkylda Sara skulle upp och jobba dagen efter. Det blev sista bussen till stan tillsammans med Corren-Åke för mig och Sara. En udda upplevelse. Men trevlig.

I söndags tog jag hand om mig själv först och sedan om stackars Sara som var som en urkramad trasa när hon kom hem från jobbet, förkyld och trött efter kvällen före. Jag gjorde mitt bästa för att ta hand om henne.

Igår hade jag tänkt åka hem, men det var så trevligt hos den snygga tjejen så jag stannade kvar en extra dag och satte igång med hemtentan på allvar hemma hos henne istället. Idag har jag åkt tåg och skrivit hemtenta, samt suttit hemma och skrivit hemtenta. Resten av kvällen ska jag ägna åt min hemtenta, och blir jag inte klar idag så ska jag tillbringa morgonen åt att skriva hemtenta. Så då vet ni var ni har mig. Om nu någon mot förmodan undrade.