No more Mister White Moon

Igår tog min vita månad slut. Okej, det blev inte riktigt en månad, men 27 dagar får väl ändå anses vara godkänt. I år var det mycket lättare att genomföra den, men nu har jag ju också varit sjuk i en vecka. Anyway, november blev vit i år igen och det är en tradition som jag planerar att fortsätta även nästa år.

Taktiskt sett är det en bra månad att välja, med tanke på att nästan alla andra månader kräva dessa drycker. Eller kräver och kräver, det gör de ju inte, men ni fattar vad jag menar. Spriten är ju det enda som räddar oss från alkoholen om man säger.

Ja, i själen är jag nog fortfarande bara en studentjävel. Och alla vet ju hur det står till med deras dryckesvanor. Titta bara på det levande beviset.

Igår hade vi en klassisk fredagkväll med Idol och hela menyn. Sara gav mig också en förhandstitt på sin topphundralista över 00-talets bästa och för henne mest betydelsfulla låtar. Det var kul att lyssna på och många av låtarna skulle platsa på min lista om jag gjorde en sådan. Vilken som kom etta? Ni får väl kolla på hennes blogg framgent. Jag kan dock redan nu säga att det inte är Genom Eld Och Vatten med Sarek, även om den var nära.

Ikväll ska jag fortsätta sätta stopp för IOGT-NTO-fasonerna med födelsedagsfest hos Elin.

Som en fredag ska vara

Har just landat hos Sara efter att ha mötts av en härlig glöggdoft när jag äntrade lägenheten. Det var tända ljus och pepparkakor, och potatisgratängen var redo att åka in i ugnen. Dessutom har hon marinerat en kossa i mer än ett dygn, och har mer än ett halvt kilo chips hemma så detta kommer att bli en våldsam fest.

Dagen var lugn och skön och eleverna var sådär lagom manodepressiva. Lite fredagshetsiga och lite fredagsapatiska i en skön mix. Det gillar jag.

På tåget läste jag Bitterfittan och kom fram till att män är idioter. Jag ska rösta på Gudrun nästa höst. Män är nog djur ändå.

Nu börjar finalen av Vem Vet Mest? så jag måste sluta.

Det är ingen idrott, det är en motionsform

Idag var det en trivsam dag i Hebys idrottshall, då det var någon form av friluftsdag i form av den stora innebandydagen 2009. Detta innebar inställda lektioner hela dagen och man kunde snacka med eleverna på ett mer avspänt sätt. Det gillar jag, att komma ifrån hetsen om prov och att hålla på och hålla ordning hela tiden. Ett skönt avbrott helt enkelt.

Jag coachade min klass till en hyfsad placering. Och med coacha menar jag att jag gav uppmuntrande tillrop i stil med "bra jobbat" och "bra forechecking". Vi missade hårfint semifinalen efter två vinster och en förlust i gruppspelet, och betänk då att de mötte äldre skolkamrater. Nästa år, då jävlar som vi Arsenalfans säger numera och som Tottenhamfansen har sagt varje år sedan 1962.

Efter finalen av turneringen mötte lärarna vinnarlaget och jag anmälde mig frivilligt som målvakt, eftersom att jag inte äger en bandyklubba och inte ville använde en av de epa-klubbor som skolan erbjöd. Jag har viss erfarenhet av att vara innebandymålvakt då jag en gång stod i mål när vi spelade innebandy på en plojig handbollsträning för kanske sju år sedan. Eller vadå stod? Jag satt på knä, som en tönt.

Jag imponerade på de flesta och släppte bara in två bollar. Man kan säga att jag var rena rama (här skulle det ha stått namnet på en berömd innebandymålvakt, men det finns ingen) och eleverna trodde att jag var aktiv innebandyspelare. Jag förklarade för dem att det inte är så jävla svårt som man kan tro. Det gäller bara att inte släppa in några bollar i målet. Det behöver inte vara svårare än så.

Nu känner jag viss smärta i mina ben, och i morgon kommer jag garanterat att ha drabbats av den berömda träningsvärken igen. Det känns ganska bra faktiskt.

Nej. En dag till, sen tar vi helg med gott samvete va?

Då blev jag Hulken

Vill man ha en perfekt start på dagen ska man inte göra en gastroskopiundersökning. Tänk dig att du ska svälja en cirka en centimeter bred slang, och samtidigt försöka komma ihåg att andas och slappna av. Då får du en ganska exakt bild av hur en sådan undersökning går till. Angenämt är inte ens efternamnet.

Som tur var pågick själva slangandet bara i några minuter, men under den tiden hann jag framställa så märkliga ljud att ord inte kan beskriva dem. Det var ett hulkande som jag inte har hört maken till sedan den där gången för säkert 15 år sedan, då Love hade varit på fest och "druckit ifatt" eftersom att de andra hade börjat innan han kom och sedan lidit av svår alkoholförgiftning i vardagsrummet hela natten.

När de var klara med att våldföra sig i och omkring mina inre organ och jag hade torkat kräkreflextårarna fick jag prata med doktorn, och det de hade hittat var - naturligtvis - ingenting. Det är självklart ett bra tecken att alla prover jag tar och undersökningarna experterna gör bara visar normala värden, men samtidigt får jag ingen förklaring till mina dyspeptiska besvär. Magkatarr är den senaste gissningen, så jag får prata med min husläkare (nej, inte Dr Esh) och ta reda på vad nästa steg blir.

Jävla konstig kropp jag har. Den fungerar inte som den ska, men de hittar inget fel på den. Jag trodde att jag inte var majoriteten av Dennis livsförbrukning av mobiltelefoner, men för all del. Jag kan ha fel.

Som ni förstår fick den starten på dagen mig lite ur gängorna, så undervisningen blev lite hipp som happ. Tur att det finns DVD, som jag brukar säga.

Ikväll tror jag att jag skippar att gå ut och gå. Vädret är lika inbjudande som en gastroskopiundersökning, så det blir nog någon form av tv-tittande i kombination med surfande. Vardagar är rätt tråkiga när allting kommer omkring, men snart är det torsdag och alla vet att torsdagen är inledningen på fredagen. Och vad händer på fredag? Ryktet säger att det bjuds på potatisgratäng i Linköping då.

Fredag kan inte komma snabbt nog.

Ge massa massage

Eftersom att jag var tvungen att per telefon guida Hannes hem från Stockholm igår natt var jag återigen Trötter på jobbet. Men efter lunch kom jag på att skolan faktiskt har ett vilorum, och att inte utnyttja det i min utsatta situation hade ju varit rent löjeväckande.

Så, när jag hade ett hål i schemat kände jag att det var dags för en åktur på den fantastiska massagestavenstolen som är placerad i vilorummet. Jag visste precis vilka knappar jag skulle trycka på för att få full release en avslappnande kvart. Först on-knappen, sen 15-minutersprogrammet. Det gjorde susen, och jag piggnade till igen. I kväll är målet att somna före klockan tolv, så att jag är förhållandevis pigg när de filmar insidan av mig i morgon bitti.

I går var eleverna måndagsvarulvar så det var inget roligt att jobba, men i dag verkar fullmånen ha lagt sig och de betedde sig normalt igen. Då var det kul att jobba.

Jag började visa Ondskan för mina åttor (klassisk uppgift: läs boken, se filmen, jämför. Sk lsj-pedagogik) och jag var tvungen att bita mig lite i läppen när den här scenen dök upp:



Den har jag sett orimligt många gånger och under en period på ett par månader runt årsskiftet 2006-2007 var den där peka-med-hela-handen-han-är-bög-gesten den enda formen av kommunikation jag hade med mina vänner här i Uppsala. Björn använde den till och med på sig själv en gång när han blev alltför blödig över en favoritskiva. Den riktiga scenen där Gustaf visar Andreas runt på skolan är inte direkt humoristisk, så eleverna hade nog undrat över mitt förstånd om jag hade suttit och fnissat där.

Annars var dagens roligaste ögonblick då sjuorna stämde upp i spontan talkör. De ville (så klart) sluta tidigare, så jag frågade om de verkligen hade lärt sig alla glosorna som de hade fått i läxa vilket var betinget för de som var klara med dagens uppgifter.
- Ja, ljög de unisont.
- Så då skulle vi alltså kunna hålla förhöret redan nu? genmälde jag.
- Ja!
- Ja, men då har vi det då!
- Nej!
- Okej då. Ni får sluta.
Jag kände mig lite som Brian i Life of Brian där han, efter att ha blivit misstagen att vara den nya Messias, håller tal till massorna om att de alla är unika individer, varpå alla svarar i kör:
- Yes, we are all different!
Utom en som säger:
- I'm not.

Eh ja, det är roligare i själva filmen. I guess you had to be there...

Nej, det var allt för i dag. Nu ska jag vänta på kick-off i 45 minuter.

Jag vill tacka livet som har gett mig så mycket

Måndag morgon och regn. Vilken jävla klyscha.

När är det fredag?

Me, myself and Kolo

Vet du vad höjden av narcissism är?

Svarar du Jan Guillou är du nära, men det är inte honom jag är ute efter (i det här fallet). Nej, höjden är att sitta i timmar en lördagsnatt och läsa sin egen blogg ända tillbaka till april.

Detta är värre än att ego-googla. Fast det är mer intressant i och för sig.

Men vad ska jag annars göra? Jag måste hålla mig vaken tills den där ytterst långdragna festen i Kaga som Sara jobbar på är över, och dessutom vara pigg när jag kör bil.

Det är ju inte som att de som jobbar på Internet har skrivit något roligare än det här.

Stadshotellet revisited

GAH! Här sitter jag och drömmer och upptäcker helt plötsligt att jag sitter och lyssnar på People = Shit med Slipknot. Kör nämligen Fredrik Strages bästa låtar från 00-talet i en Spotify-playlist som jag snubblade över för ett tag sedan. Och där har han med Slipknot, Hannes gamla favoritband (post Kiss, pre Mew) som jag fick genomlida otaliga låtar av under bilsemestrarna i början av 00-talet då blandbandet Familjepop rullade i bilstereon.

Tänk att jag, så här en handfull år senare, frivilligt sitter och lyssnar på det maskerade härjbandet. Orka byta låt liksom. 2001 års Axel skulle bli topp tunnor rasande på 2009-versionen om han visste. Så vi berättar inte för honom va? Tummis.

Här sitter jag framför mammas och pappas stora dataskärm och väntar på att Sara ska bli klar med sitt serveringsgig i Kaga, så att jag kan åka och hämta henne med hennes föräldrars bil. Jag har haft en tämligen händelselös kväll då all lust att göra något som jävla helst försvann i samband med slutsignalen på Stadium of Light för fyra timmar sedan. Förluster kan verkligen, VERKLIGEN dra åt helvete.

I går fick jag förmånen att slå ihjäl en timma i det gangsterbefläckade Sala. Min plan var att ta ett varv på stan, men den fallerade då stan tog slut efter fem minuter. Jag fick i alla fall återse Stadshotellet där jag faktiskt avslutade en klassfest för ganska exakt fem år sedan. Fråga mig inte varför vi var i Sala. Det såg nästan ut som jag mindes det.

Jag kunde också visualisera en anekdot som Björn var med om utanför nattklubben - jag var inte med, men jag har fått den återberättad för mig. Hr Andersson tyckte nämligen att det var en bra idé att moona en ordningsvakt, för att liksom få sista ordet i en liten dispyt dem emellan. Detta ledde till en kortare språngmarch med byxan på tre kvart, vilken hela Stadshotellet kunde bevittna genom panoramafönsterna, som slutade med ett allvarligt samtal med farbror polisen. Tänk att han numera är förlovad och har köpt lägenhet - de växer upp så fort, barnen.

Det tänkte jag på när jag efter min korta promenad i centrala Sala tog en Coca-cola på Stationscaféet. Jag funderade också hur dagens föredrag på caféet där förre utrikesministern Lena Hjelm-Wallén enligt en affisch skulle "berätta om sitt liv" skulle te sig. Att slå ihjäl 45 minuter där var alltså inget problem.

Väl hos Sara var det en lugn och skön fredagskväll framför tv:n, och så här långt har det varit en mycket avslappnad och stressfri helg. I morgon hoppas jag att alla ser till att se reprisen av det redan legendariska avsnittet av Vem vet mest? där Stefan Holm är med.

Till sist. Darren Bent kan också dra åt helvete.

Going down, going down, going down

Just det. Neråt ska jag. I landet alltså. Fast inte gå. Åka tåg.

Sitter i en ekande ödslig skola - det är ju fredag och klockan är över ett - och väntar på bussen till Sala, för att där ta tåget till Sara. Har ni tänkt på hur likt ortsnamnet Sala är tjejnamnet Sara? Det hade jag inte tänkt på förrän nu.

(Ja, det är lika bra att ni följer instinkten ni nu fick och slutar läsa. Det här inlägget blir inte bättre än så här är jag rädd.)

Fredagen flöt på så som fredagar gör, trots en smärre trötthet efter och trots fredagshetsiga elever. Nu är det verkligt skönt med helg, och det är faktiskt den bästa fredagskänslan på länge. Det hade varit gått med en öl eller ett glas vin, men nu är det faktiskt så att jag har vit månad och den planerar jag att fullfölja. Senaste gången jag drack öl var på Twelve Pins ganska nära Finsbury Park natten mot den 1 november.

*Konstpaus så att ni i intresseklubben ska hinna anteckna*

Ibland kan klockan gå så sjukt långsamt. Den gjorde det under den sista lektionen, och det gör den fortfarande. Av allt att döma kommer den att gå ännu långsammare i Sala där jag har en timmes väntan på tåget. Bra synk på bussar och tåg på det här stället. Not.

Men nu har jag slut på ingentinggrejer att skriva, så jag tar helg.

Rapport från smedjan

Ah, torsdagkväll. En av veckans bästa kvällar. Man kan i lugn och ro smida planer inför helgen. Enbart titta framåt och njuta av att lejonparten av arbetsveckan är gjord. Fredagen handlar ändå bara om att glida neråt mot after-skin efter att ha v:at uppför i fyra dagar - och så här i november dessutom i svår motvind. Tyngden är inte på dalskidan, den är mentalt över hela dig.

Okej, jag lägger ner snacket om att november är tidernas sämsta månad. Att snacka om det gör det ju inte bättre, och två tredjedelar av månaden är faktisk redan avklarade. Jag släpper Nightmare November här och nu. Den icke-finns.

Idag har jag inte mått illa alls, och varje bra dag försöker jag numera njuta av så mycket som möjligt. Det här med att leva i nuet är inte en så tokig idé trots alla jävla carpe diem-tatueringar folk har. Eller har verkligen folk sådana? Jag tror aldrig jag har sett någon, när jag tänker efter. Det kanske enbart är en svennebananklyscha? Som är så klyschig att den är osann?

Nähä. Jag tror inte att det blir roligare än så här i kväll. Det är väl bara att gå till sängs antar jag. Har faktiskt längtat efter det i flera timmar.

Ja, jag är medelålders nu. Då går man och lägger sig före tio vet ni.

Magkänslan slår till

Jag fick vara på topp en dag, sen slog min elaka lekamen ner mig till marken igen. I dag har min mage och jag inte alls varit vänner, eftersom att den har orsakat både illamående, halsbränna och sura uppstötningar hela dagen. Det har inte ens hjälp att käka min nya favoriträtt, åksjuketabletten Postafen som annars brukar vara en livräddare. Nej, det är bara att hoppas på en bättre torsdag.

Jag har en obehaglig undersökning inbokad i nästa vecka då de ska filma i min mage på något sätt. Då kanske de kan hitta något fel på mig, för hittills har ju läkarna bara konstaterat att alla mina värden, EKG:er och pulsar är helt i sin ordning. Trots det är det ju något som slaskar, så jag hoppas att kameramännen hittar något så att jag kan få behandling.

Jag vill ju kunna dricka kaffe igen utan att må illa, för jag saknar hela proceduren med bryggandet, brännandet på tungan och det sköna känslan av koffeinfylla. Men det är kanske dumt att börja igen nu när jag har vant mig av vid det bruna guldet. Det märkliga är att jag fortfarande kan få skräckhugg när jag ser att kaffet är slut här hemma, och måste hindra mig själv från att köpa nytt.

För övrigt lovar jag att lägga upp magfilmen på YouTube så alla kan få se hur jag ser ut inuti. Det lär vara en syn för gudar.

Och nej, de ska inte gå in från baksidan. De gör det i munn'n.

Mer service åt publicen

I dessa Ullared- och Para Dig Hotell-tider känns det skönt att det finns en medieinstans som fortfarande tar sin publik på allvar. Kvällens program på SVT har hållit så hög klass att jag inte ens har haft tid att diska efter min lukulliska köttfärssås.

Det började med Vem Vet Mest? där, från ingenstans, Stefan Holm plötsligt dök upp som deltagare. Jag räknade kallt med att han skulle ta hem hela tävlingen lika enkelt som han saxar över två meter, men överraskande nog gick han inte ens till final. Vad hände där med rainman-värmlänningen?

Kvällen fortsatte med ett brittiskt musikprogram, som ägnade stor tid åt en intervju med landets skönaste artist Lily Allen och hon drog också av två låtar från senaste skivan. Aktuellt? Nej. Bra? Mycket.

Sedan var det dags för Sommarpratarna, där till och med Pia Johansson gjorde ett sunt intryck. Det var ett lågmält och seriöst program där de tog upp allt från barnlöshet till existentiella frågor om huruvida det finns en Gud eller inte. Det var väldigt intressant att lyssna på dessa kloka människor diskutera på ett både tungt och ibland också lättsamt sätt. Detta programformat skulle kunna ses som en kusin till Stjärnorna på Slottet, ett program jag har skyhöga förväntningar på med tanke på laguppställningen där, men med mer fokus på Det Goda Samtalet. Det var mycket bra, så bra att jag inte ens slog över till Family Guy vid halv nio.

Nu avrundas kvällen med alltid lika sympatiska Aktuellt. Länge leve public service!

Trött, men lycklig

Så var jag tillbaka på jobbet igen, och det kändes väldigt bra. Jag sov visserligen så uselt att jag till och med drömde om att jag sov uselt, så jag var dubbelt trött när jag vaknade. Jag snoozade desperat några gånger innan jag insåg att livssituationen inte skulle påverkas av ytterligare fem minuter under mitt paradistäcke.

-Fy i hela jävla fan, suckade jag när jag vingade ut till duschen på nyvakna Bambiben.

Men efter det blev det bara bättre. Det sista som krävdes, nu när jag inte kan dricka kaffe längre, var en snabbare joggingtur till busshållplatsen. Jag förstår inte hur det kan bli stressigt varje dag. Det är inte rimligt. Någon måste göra något åt det.

På jobbet kände jag till en början lite angst, eftersom att jag var totalt oförberedd inför dagens lektioner. Det var bara att tänka på fötterna, som engelsmännen säger, och improvisera. Jag måste säga att det funkade riktigt bra, och jag har återigen fått vatten på det-är-onödigt-att-förbereda-för-mycket-kvarnen. Dagens sista lektion var en sådan där trevlig liten detalj, där jag tror att både jag och eleverna hade kul. Under sådana pass undrar jag hur det kommer sig att folk överhuvudtaget vill jobba med annat än undervisning. Sedan har man niorna och kommer på varför folk överhuvudtaget vill jobba med annat än undervisning.

Idag har jag också blivit kallad "böglärare" av en elev som inte fick godkänt på en uppsats. Jag vet inte om han påstod på att jag är en lärare som undervisar bögar, eller en som lär ut hur man är bög. Eleven stormade, ja stormade så stolar och bänkar flög, ut ur klassrummet så jag hann inte fråga vad han egentligen menade. Får återkomma till det helt enkelt.

På bussen hem gjorde sig den dubbelt usla nattsömnen påmind, och jag slocknade som stubinen på en defekt nyårsraket. Skillnaden på mig och raketen är att mig hade man kunna gått fram och petat på, och till och med lutat sig över, utan att jag hade exploderat. Medvetslös är nog rätt ord. När jag vaknade var bussen nästan framme och jag övervägde allvarligt att åka med den ner till stan, bara för att få sova i tio minuter till. Jag insåg att jag redan hade haft den fruktlösa interndiskussionen om "bara fem minuter till" en gång idag så jag hoppade av i novemberpisset.

I kväll är målet att förbränna noll kalorier. Jag ska inte anstränga mig ett enda någe.

I need you like Ben Affleck needs acting school

I en zappning runt 40+-kanalerna på tv:n hittade jag 90-talets mest kalkonartade mastodontfilm. Så många tunga namn: Bruce Willis, Liv Taylor, Steve Buschemi, Billy Bob Thornton - och Ben Affleck. Du vet redan vilken film jag slog ner i, likt en meteorit dundrande ner i jordskorpan. Just det, Armageddon.

Vilken lycka. En lycka som stegrades när jag insåg att det precis var dags för den mest kalkoniga scenen av så många kalkoniga scener i den här filmen. Du vet redan vilken scen jag menar. Just det, djurkexscenen. När Ben Affleck leker med djurkex på Liv Taylors mage och bröst. Skämskudden uppfanns för just den scenen.

För att stjäla Karls ord. När Ben inte fick en Oscar för den här rollprestationen slutade jag tro på bra skådespeleri.

Någon har kräkts över Uppsala

Jag hade ju en mindre plan om att jobba idag, men jag kände under gårdagen att jag inte riktigt pallade det. Så det blev ännu en dag i långtråkighetens tecken. Samtidigt är det skönt att få ta det lite lugnt och fortsätta friskna till.

Annars har jag ett nytt projekt på gång nu.

Många stora idéer har fötts i drömmar. Vi har till exempel Sir Paul McCartneys låt Yesterday som kom till honom i sömnen. Eller artisten Drömhus, vars hela existens beror på ordet dröm. Annars skulle hon ju bara heta Hus, och det är inget vidare artistnamn om ni frågar mig. Nej, drömmar är nog bara av godo.

Mitt senaste infall på det där Internet är till stor del orsakad av en dröm. I drömmen fick jag en propå om att jag var tvungen att registrera King Kolo på Twitter för att ingen annan skulle ta det, och då givetvis också börja twittra. När jag vaknade slog jag dock bort drömmen, och tänkte att det där är ingenting för mig.

Dagarna gick, och drömmen vägrade släppa taget om mig. Skulle jag kanske ge mig på det där ändå? Och till slut, sent igår kväll, reggade jag mig. Naturligtvis var King Kolo redan snott, så jag fick anpassa mig lite. Nu finns jag alltså på Twitter. Får se hur länge det är roligt.

Man måste göra någonting för att stå ut i novemberspyan.

In stereo

Jag tror att vi alla gillar, och ser det som nödvändigt, att placera in våra medmänniskor i fack. Fördomsfullt, ja, men för att få någon som helst struktur på tillvaron är jag övertygad om att denna fackning spelar en viktig roll.

För en tid sedan kom vi att diskutera idrottsstereotyper på jobbet. Kanske var det för att Sirius-Olsson gjorde praktik där då, eller så var det något om en innebandyspelare som var gnistan som satte fyr på debatten. Heby, och hela Uppland för den delen, är nämligen, skrämmande nog, något av Sveriges Innebandy-mekka. Ta bara Uppsala som exempel - det finns numera inget fotbollslag i någon av landets två högsta serier, men samtidigt har staden (jag vägrar skriva "vi" i det här sammanhanget) två innebandylag i Superligan.

Ett skäl så gott som något att få flyttankar.

Men det var inte det jag tänkte diskutera. Det var idrottsstereotyper som var på agendan. För att göra det lite lättare för mig själv har jag valt att avgränsa denna lilla epistel till att fokusera på män i de stora lagidrotterna. Och på hästtjejer, för att de är så fascinerande.

Vi börjar med 90-talets stora vinnare: Innebandykillen. Han är en kille för vem allting börjar och slutar med frisyren. Och inte vilken frisyr som helst, utan det ska vara lite "vilt" sådär. Frisyren ska gärna utgå från någon form av tuppkam eller mohikan, där flera kilo dagsvax trängs med de blonderade slingorna. Alternativet är någon form av pagefrisyr där de blonderade slingorna givetvis är representerade. I innebandy är det lag på att ha hårband när man spelar match.
Typexemplet på en innebandykille: Niklas Jihde.

Alla vet att innebandyspelare är sådana som aldrig lyckades bli hockeyspelare. Oftast saknas nog den oerhörda grabbighet som hockeykillen måste besitta. Grabbighet kan vara svår att sätta fingret på, men att enbart snacka brudar, bilar, teknik och porrfilm samtidigt som man snärtar lagkamraternas ändor med en tekniskt fulländat ihoprullad handduk så att blåmärken uppstår är i alla fall en bra början. Hockeykillen ska gärna gå klädd i tight t-shirts med snörning i halsen, ha tribaltatuering och tumring samt snusa lössnus. Han bär gärna träningsoverallsbyxor och tycker att alla som inte spelar hockey är bögar.
Typexemplet på en hockeykille: Markus i Fucking Åmål.

När vi frågade Sirius-Olsson hur en typisk fotbollskille är svarade han något i stil med "begåvad, snygg och duktig". Att egenskaperna begåvad och snygg inte är allmängiltigt för fotbollsspelare bevisade Arsenals backlinje redan 1991, men Olsson hade en poäng i duktig. Fotbollskillen är en typiskt duktig person, även om han sällan är extremt begåvad. Han sticker inte ut, och är en av "de vanliga" personerna, som man inte direkt lägger märke till skolan - just för att de är så vanliga. En fotbollskille klär sig alltid i jeans och gärna enfärgad tröja, eftersom att han inte vill vara annorlunda.
Typexemplet på en fotbollskille: Mikael Nilsson.

Handbollskillen är svårare att ringa in, eftersom att de är ganska få. Men det är inte fel att säga att de på många sätt liknar fotbollskillen. Vanliga, rejäla, duktiga killar - men det finns en skillnad. Handbollskillen är mer introvert och egensinnig. Jag skulle vilja säga mer intellektuell också, men efter att face-to-face ha hört målvakten Tomas Svenssons berättelser om Bengan Boys på 90-talet kan jag inte gå så långt.
Typexemplet på en handbollskille: Stefan Lövgren.

Så kommer vi då till hästtjejen, för att få till något som helst genusperspektiv på den här helt ovetenskapliga studien. Att rida är dyrt, har jag hört, vilket innebär att hästtjejen i regel kommer från en välbärgad familj. Detta medför ofta en näsan-i-vädret-attityd, som i kombination med de obligatoriska märkeskläderna kan sticka i ögonen på Göran Hägglunds vanliga människor. Hästtjejer är precis som fotbollskillarna "duktiga" och har knappast möjlighet att vara på annat sätt med tanke på kraven hemifrån. Jag måste dock erkänna att som fotbollskille är min insyn i den här världen oerhört begränsad, men det gör ju knappast fördomarna mindre giltiga. Snarare tvärtom.
Typexemplet på en hästtjej: Prinsessan Madeleine.

Bandykillen, korgbollskillen och andra mer obskyra sportkillar överlåter jag till någon med mer insikt om respektive subgrupp att analysera.

Åt rätt håll, trots allt

Jag tittar ut i glipan mellan rullgardinen och fönsterkarmen. Det enda jag ser är fyra nyanser av brungrått och några skrumpnande, vattenskadade rönnbär som kämpar för att hänga kvar. Det här borde vara tillräckligt för att jag ska krypa ner under täcket igen, vända mig in mot väggen och sova bort ännu en dag av skithösten. Men jag har ingen lust att sova mer nu.

En anledning till det kan vara att jag faktiskt börjar bli piggare igen. Igår orkade jag till och med gå ner till Apoteket (eller vad det heter nu för tiden) och även om jag höll pensionärstempo så var jag inte helt utmattad när jag kom hem. I torsdags räckte det med att steka pyttipanna för att jag skulle vara tvungen att ligga ner i ett dygn. Jag har ännu inte bestämt mig för hur jag ska göra i morgon - men händer inget akut under söndagen blir det nog jobb.

Det blev alltså en helg där det hände fuck all. Det har varit extremt långtråkigt och deprimerande, men så är det ibland. Jag minns en helg för ganska exakt ett år sedan då jag precis hade fått min data stulen. Jag var helt utelämnad till lördags-tv och ensamhet - så det var ju någon form av världsrekord i deppighet. Riktigt så jävligt har det inte varit den här helgen.

Nu måste jag försöka hitta på något kul att göra. Något kul inomhus, för ut i brunvädret tänker jag inte kommendera mig.

Helt åt helvete höst

Först och främst skulle jag bara officiellt vilja be hösten 2009 att fara åt helvete.

Inte sedan hösten 1983 då jag drabbades av åkomman tarmvred har jag varit så här mycket sjuk. Jag var ju däckad i nästan tre veckor i september på grund av något virus, och nu har jag tvingats vara hemma från jobbet igen. Jag är våldsamt trött på att ha övertrakasserat energikontot och bara ligga och sova hela dagarna.

Jag har visserligen bara missat tre dagar den här gången, och om jag bara piggnar till är jag nog tillbaka på jobbet på måndag.

Vad är det då som har drabbat mig den här gången? Jag var hos min kompis Dr Maras, igen, i onsdags och han uteslöt i alla fall svinet efter att ha tagit sänkan. Han sa att det troligtvis rörde sig om en luftrörsinfektion, och ordinerade mig - hör och häpna - vila. Så fort jag går till en läkare säger de att jag ska vila, och att allt går över av sig självt. Vad fan har vi läkemedelsindustrin till egentligen? Jag har aldrig sett röken av den, och något vaccin mot svinet lär man inte heller få se röken av förrän tidigast 2011.

Nej, tacka vet jag den gamla goda tiden. Lite åderlåtning och häxbrygder så blev man frisk. Modern läkarvetenskap kan åt skogs dra.

Det tråkigaste med att vara sjuk är dock att jag inte orkar åka till Sara i helgen, som planen var. Det är jobbigt när man nästan aldrig ses att inte ens få träffas på helgerna, men det är nästan ännu mer jobbigt att göra henne besviken. Men det är inte så mycket att göra åt.

Jag får köpa chips och tröstäta framför Idol istället. Ace of Base ska ju ändå spela i kväll.

Med förhoppning om förbättring

Ur hälsomässig synpunkt har den här hösten varit under all jävla kritik för mig. De dagar då jag har känt mig helt hundraprocentig under de två senaste månaderna går att räkna på en hand, annars är det alltid något mer eller mindre störande som naggar mig i kanten. Det är lungor som krånglar, halsbränna från helvetet och illamående. Det börjar minst sagt bli drygt att vara Lill-Erik in disguise.

Den senaste krämpan som har drabbat mig är så kallad hosta. Den yttrar sig så att de först börjar kittla i bröstet och därefter följer en till tre luftexplosioner som från lungorna via luftstrupen fortplantas till stämbanden. Hostan får sedan assonans i mungrottan, innan den vräks ut i vår gemensamma luft med en hastighet av cirka tusen km/h. Ni känner säkert till principen.

Dessutom känner jag mig allmänt trött också, men det var ju knappast oväntat efter en London-weekend. Det var bättre när jag pluggade, för då kunde jag alltid softa duktigt i veckan efter en Englandsresa. Så här med några månaders distans framstår plugglivet som en ren dans på trosor, men då tänker jag naturligtvis inte på alla dödliga deadlines, allt man borde ta tag i och all den usla ekonomin. Jag får sluta åka till London helt enkelt.

Annars har jag insett poängen med att visa film på lektionerna. Man behöver inte förbereda ett enda någe. Men jag ska skärpa mig, jag lovar. Sjuorna hade faktiskt prov före lovet, och gjorde det jättebra så ni kan väl unna dem att kolla på Walk the Line? Annars är ni väldigt små människor.

Den här veckan har jag också blivit bjuden på tjejmiddag. Det var udda. Jag har dock planer i helgen eftersom att vampyrtjejen kommer hit.

Självklart kommer jag inte sluta åka till London. Det var det dummaste jag har hört.

Den råa vardagen

Jag hade relativt spikade planer på att ta tidiga bussen i morse. Men då jag insåg att det här med att planera lektioner är våldsamt överskattat fann jag mig sovandes en timme till, utan det minsta dåliga samvete. Jag börjar faktiskt inte förrän nio på måndagar, jag hade bara tänkt vara överambitiös. Jag kom alltså inte ens för sent.

Men det var segt idag. Var inte alls på hugget under dagens lektioner utan lajade mest omkring. Tur att det bara rörde sig om tre stycken och att barnen skötte sig ganska bra.

Jag har känt av halsen lite smått under dagen och småhostat lite. Jag hoppas verkligen inte att jag har dragit på mig svinet där borta i England. Risken finns tyvärr, för Hedemora ringde just och sa att han var däckad i feber. Jag orkar verkligen inte bli sjuk igen, det vore så fruktansvärt jobbigt.

Men man måste vara lite positiv också. Det kan ju mycket väl vara inbillning, och jag har ju min halsbränna som har spökat ett tag nu. Den lär ju inte ha förbättrats av det osunda levernet i London, så det är kanske den som känns i halsen. Dessutom är det bara sex måndagar kvar till jullovet. Det är positivt.

Ända mot ända i London

Det där gick fort. Är tillbaka efter en mycket trevlig resa och nu dunkar söndagsångestens knytnäve i solarplexus allt mer intensivt. Samtidigt är hemresedagar helt värdelösa så det är skönt att vara hemma framför datan igen. Nu tänkte jag redogöra för resan.

Torsdag
Åkte lite senare än vad jag brukar, och det var ganska skönt. Var framme på hotellet vid sju lokal tid - så då var man ju lite snurrig av resedamm och jetlag. Vi, that's yours truly and Mattias aka Hedmora, kunde snabbt konstatera att vi skulle få det mysigt där i dubbelsängen. Det fanns nämligen bara ett täcke, så det skulle bli till att samsas. Annars var det dubbel uppsättning av det mesta, inklusive handdukar. I alla fall på torsdagen, de övriga dagarna fick vi snällt dela på en enda.

Efter lite nedstressning gjorde vi stan. Vi åt på en italienare vid Covent Garden som var mycket smaklös. Det här med dålig mat skulle komma att bli ett tema på den här resan. Efter maten hann klockan bli mycket, så vi hann bara med ett par pubar innan vi vände hemåt och kröp ner i myssängen.

Fredag
Jag vaknade av en hemsk mardröm. Det var ett kryp med betar som åt på min kudde, och när betarna slog ihop lät det "klick-klick, klick-klick". Jag försökte vifta bort den obehagliga besten, men ingenting hjälpte för den rörde sig med ljusets hastighet och kunde dessutom flyga. Så den återvände hela tiden till min kudde och fortsatte med sitt "klick-klick, klick-klick" samtidigt som min panik växte. Efter en lång kamp vaknade jag och upptäckte då att Hedemora satt och spelade Tetris på mobilen; "klick-klick, klick-klick". Han informerade mig om att jag hade legat och viftat och krumbuktat mig i sömnen under mer än tio minuter. Jag har fortfarande inte återhämtat mig efter den pärsen.

Vi höll ett behagligt tempo under dagen. Mitt mål var, förutom att få mig en eller annan pint innanför revbenen, att köpa skor samt en piké. Under fyra-fem timmar gick vi den vanliga turistrundan från Oxford Street via Carnaby Street och Picadilly Cirkus bort till Covent Garden. Jag hittade mycket riktigt ett par skor - nej, faktiskt inte vita gymnastikskor utan riktiga skor. Axel vuxen nu. Jag köpte också en Fred Perry-piké, för sådana kan man inte äga för många av.

När shoppandet var klart mötte vi Josefin, som kom upp från Brighton för att fira fredag med oss, på ballen till klassiska puben Punch & Judy´s och efter en mellanlandning på hotellet slog vi oss i slang med Luks, Ajja och Linus från Eskilstuna för gemensam gång till Upper Street. Där anslöt Jos kompis Maria och sedan bar det av till Nando's för kyckling. Den var inte så jättegod.

Kvällen fortsatte på The White Swan där också Göteborgs-Markus med bror dök upp. Det var gemytlig stämning inne på Svanen och jag var nära att haka på tjejerna till södra London någonstans, innan Luks förklarade det orimliga i att lämna vår del av stan så sent när planen var att kliva upp tidigt på lördagen. Tur att någon kan vara förnuftig då och då.

Vi avslutade på Eskistunagrabbarnas rum med någon sista törstsläckare. Det mest spektakulära som hände där var att jag kom ut som AIK:are (SM-GULD!!!) vilket fick Ajja att hota mig med stryk, samt att Hedmora blödde om fötterna på grund av för trånga skor och sedan somnade.

Lördag
Det var segare än lunchsteken på fredagen att kliva upp. Det här jävla påfundet med matcher som börjar klockan 12.45 är jag innerligt sur på. Dels är man trött enligt Dagen Efters stadgar och dels hinner man inte alls ladda upp ordentligt innan matchen börjar. Jag hann knappt bli nervös.

Arsenal vann dock matchen överlägset och jag tyckte nästan synd om Spursfansen. Det var ganska bra stämning också även om jag var sjukt nervös att Arsenal skulle tappa ledningen, för det har ju hänt förr i North London-derbyt om man säger. Och ja, jag ljög förut. Jag tyckte inte alls synd om Spursfansen. Det enda jag kände var skadeglädje.

Efter matchen blev det Gunners Bar där jag träffade diverse löst bekanta från Sverige, Norge och andra länder. Sådana som man alltid träffar på Gunners. Jag kände dock redan då att den här dagen var bortom räddning, jag skulle inte alls komma i gång och "bli party" om jag så hade tagit till Valborgshets på ölen. Men jag hade det trevligt ändå.

Ajja släppte också ett scoop till mig, som jag kan avslöja här. Hans bror heter Sebastian och spelar i Birmingham och i svenska landslaget, och har precis blivit pappa till en flicka som heter Nellie. Jag vet inte om jag slog Eskilstunatidningarna på den världsnyheten, men ni läsare av King Kolo vet ju att jag brukar leverera sådant.

Vi käkade (inte så gott), drack vin och gick vidare till Twelve Pins. Ja, ni fattar nog hur kvällen artade sig. Och jag kom heller aldrig i gång, som förväntat. Jag och Hedemora tackade för oss och vände tillbaka till hotellet för några timmars sömn.

Söndag
Hemresor suger alltid.

Sammanfattningsvis har det varit en fin helg med mycket skratt och många nya och gamla bekanta från hela Sverige och från andra länder. Jag vill inte gå upp och jobba i morgon. Kan någon ta mina lektioner?