måndag 31 mars 2008

söndag 30 mars 2008

Hjärntvättad av Perrelli

På jobbet om söndagarna brukar det spelas musik i Fedexs högtalaranläggning. Tidigare har någon av turrarna sett till att sätta på typ The Voice of hiphop eller något och då var det ju bara att koppla bort hörseln så var det lungt. Men inte idag.

Idag var det P3 Svea för hela pengen och det kan man ju inte klaga på överhövetaget. Det är kanal som jag länge har varit en trogen lyssnare utav, särskilt på den tiden när jag inte hade någon Mp3-spelare i mobileo och fick finna mig i att lyssna på radio när jag satt och grät av jobbångest på buss 801 till ARN.

Men sedan jag skrotade min gamla mobil har jag inte lyssnat på kanalen och något har hänt med låtlistorna. Minst två av tre låtar som spelas måste uppenbarligen ha varit med i Melodifestivalen och av dessa ska varannan vara vinnarlåten Hero med Charlotte Perrelli. Samtidigt spelade de ibland Håkan H eller Veronica Maggio, så jag var tvungen att spetsa öronen vid varje intro.

Nu tänker jag inte falla ut i någon löjlig alternativhipp harang om hur otroligt jävla dålig Melodifestivalen är, för det känns bara så elitistiskt. De som är med i den tävlingen är duktiga artister, som bara kommit snett i livet så de förtjänar inget hat, utan det är omtanke och hjälp de behöver. Men jag behöver väl inte tvingas lyssna på enbart dessa låtar under ett helt arbetspass? Jag har inte orsakat något lidande för artisterna (bortsett från min ledande roll i den mycket obehagliga mobbningen av Amy Diamond under åren 2000-2004), så varför ger de sig på mig?

Sedan jobbpasset tog slut har jag varit tvungen att ständigt omge mig av en tung ljudmatta för annars börjar det ringa i 'fvudet som elak tinnitus: Oh-oh, out of the light, like a star, like a hero, love will survive...

Jag behövde inte ens googla texten.

lördag 29 mars 2008

Ja, jo, jag var ute

Som någon kanske redan har tolkat av inlägget nedan så var jag ute och förlustade mig på nation i går. Eftersom att mina riktiga vänner inte tycker om att umgås med mig längre så fick jag hänga med Björns kompisar Lill-Björn, Stefan och Lindberg. Och nej, att stanna hemma var inte ett alternativ för jag hade redan varit inne på alla sajter på det där Internet under dagen.

Det blev folköl 3,5 hemma hos Björn eftersom att jag inte hade orkat gå till spritmonopolet under dagen. När man inte har något att göra orkar man inte heller uppbåda någon energi, ungefär som en arbetslös.

Björn och jag smidde lite planer angående nästa vecka, då vi båda, av olika anledningar, åker till London. Han ska på skolresa, medan jag främst kommer ägna mig åt att slå antal-Stella-på-en-vecka-rekordet.

Det var Evening på Norrlands, men det var ganska tråkigt så efter en sväng till Donken gick jag hem och, ja, fyllebloggade och somnade till Trainspotting.

Angående inlägget om cynism måste jag ägna mer tid till att fundera över vad i helvete jag menade. Återkommer.

Missing In Action

Hade ett sji-u-kt bra inlägg på g, men ibland syr man inte ihop fingrarna och hjärnan på ett tillfredsställande sätt. Inlägget jag hade tänkt skriva hanldade om cynism på något sätt, så jag lär ju återkomma. Det är ju inte som att ni snackar mec ocynismens fader...

Jag och M.I.A. will be back.

fredag 28 mars 2008

En serenad om våren

Sist jag besökte Becks och Emma
Var det bara Becks som var hemma
Men Emma hade glömt att bädda sin säng
Det var Esh som fick vara vår mannekäng




torsdag 27 mars 2008

In i kylan

Bortsett från den fantastiskt smakfulla och funktionella inredningen är mitt rum intressant ur en annan synvinkel. Jag syftar inte på den varma tapeten, utan det är snarare något som är motsatsen till varmt. Nämligen temperaturen.

Värmen, eller snarare bristen på värme, har varit ett stort irritationsmoment sedan den första köldknäppen kom hösten 2006. En ventil under fönstret är helt omöjlig att stänga och ur den vräks iskyla in i rummet, och trots att jag har isolerat denna med strumpor blir kylan i bland outhärdlig.

Den här vinterns milda väder i kombination med att elementen faktiskt har varit igång har inneburit att rummet trots allt har varit beboeligt under det senaste halvåret, men efter den senaste veckans köldrekord har det blivit värre än någonsin. Vi snackar nära nog minusgrader.

Det är inte ovanligt att man kommer hem efter en promenad på stan och istället för att hänga av sig jackan, får man klä på sig mer kläder. På nätterna vaknar jag med rimfrost i mustascherna. Mössa, skor och många lager kläder är ett måste för att överleva. Ola Skinnarmos bok Ensam mot Sydpolen har erbjudit många avgörande tips på överlevnadsfronten.

Nu ska jag gå och offra en get eller något till Frej, eller vem det nu är som bestämmer över vädret, så att han sätter fart på våren och värmen.

På resande hand

För det är ju faktiskt handen som bokar resan. I och för sig oftast inte min hand, utan Landers i och med att han för det mesta styr upp. Vilket jag är mycket tacksam för skall tilläggas.

I alla fall har jag funderat lite över de senaste årens resor. Det känns statiskt på något vis. Se bara:

2006:
Mars/April: London/Canterbury
Maj: London
Augusti: London
November: London

2007:
Januari/Februari: London
Februari: Eindhoven
April: London
Juni: Söderhamn
Juli: Roskilde
Augusti: London
November: London
December: London

2008:
Januari/Februari: London
Mars: Milano
April: London

Ja, statiskt...

Det känns som att jag åker till London mest hela tiden. Men det är säkert bara en chimär.

Samtidigt är det som det gamla ordspråket säger: Om man inte åker till London fyra-fem gånger om året dör man lite inombords.

onsdag 26 mars 2008

Svart och vitt

En människa är fylld av motstridiga känslor, ibland rena antiteserna. Detta vill jag illustrera på följande sätt:

Axel på jobbet. Notera de tomma, nästan livlösa ögonen och den uppgivna hållningen.

Axel efter 2-0 till Arsenal på San Siro. Notera det vibrerande gomseglet och den mentala extasen i blicken.

Det här inlägget föranleds av dagens förestående jobbpass. Och vid det här laget tror jag de flesta har förstått att jag inte älskar att jobba. Men det är väl synd att klaga, när det finns folk som är arbetslösa (eller finns det? Jag känner i alla fall ingen). Så jag klagar inte, men jag klagar lite, men man ska inte klaga för det är synd att klaga, för att citera Martin Kellerman.

Helt apropå The Proclaimers



Ni kanske ser Hannes försök att efterlikna den här scenen i klippet i inlägget nedan? Jag tänker då främst på hans vippande.

Recension: The Proclaimers

När: 25/3 2008
Var: (A)Nalen, Kungliga 'fvudstaden
Bäst: Dialekten
Sämst: Att se vita medelålders människor dansa
Betyg:

"It's shite being Scottish! We're the lowest of the low, the scum of the fucking earth!" skriker Mark Renton i Trainspotting när han och hans kamrater för en stund lämnar misären i Edinburgh för landsbygden. Men i en annan del av den skotska huvudstaden sitter tvillingarna Reid på en inrökt pub med varsin pint och lägger tersen på ytterligare en ösig, folkrockig dänga. Då är det great being Scottish.

4/5 av familjen Asplund-Karlsson samlas på Nalen i Stockholm för spelningen med musikvärldens till utseendet nördigaste brödrapar. Elevrådsfrisyrer och glasögon har sällan varit ett lyckat koncept i den här branschen, men Hannes The Proclaimers kommer undan med det. Mycket tack vare spelglädjen, men det märks också att det är två rutinerade herrar som frontar sexmannabandet.

Det är de fartfyllda låtarna som There's a Touch och naturligtvis I'm Gonna Be (500 miles) som lyfter spelningen och hade man fokuserat mer på sådana bitar hade det varit en helgjuten show. Nu blir det alltför många långsamma sånger, några av dem, som Scotland's Story, är visserligen lysande, men det blir väldigt mycket transportsträcka över dem.

Sedan är inte Nalen en lysande spellokal för ett sådant här band. Jag skulle ge mycket för att få se The Proclaimers på The Twelve Pins, en av favoritpubarna i London, där folk kan stå och trängas och hälla Guinness på varandra i takt till musiken.

Jag har varit en sucker för skotska sedan semestern där 1997. Man fattar visserligen ingenting av vad de säger, men språkmelodin är fantastisk och det är en dialekt som är som gjord att sjunga på. Detta utnyttjar bröderna till fullo.

Till sist. För er musikanalfabeter där ute, det här är The Proclaimers:


video

måndag 24 mars 2008

Törnrosa sov i hundra år

Söndagen var en sådan där dag som man bara vill skicka tillbaka i fejkad obruten förpackning och hoppas på att man får pengarna tillbaka. Den var med andra ord väldigt ovärd.

Den inleddes ungefär kl 03.00 med fyllesamtal efter fyllesamtal från Hannes. Det var inte direkt en ultimat uppladdning inför ett arbetspass som inleds kl 05.00. Man tar gärna varje minut man kan i sömnväg inför ett sådant. När Hannes ringde för tredje gången skickade jag ett kort SMS: "Sluta ring. Jag ska upp o jobba." varpå han givetvis ringde upp igen. Vad var det i "Sluta ring" han inte förstod? Jag svarade och förklarade ovänligt men bestämt att hans samtal just den här morgonen var oönskade. Annars är de alltid välkomna.

Klassisk buss 801 ut till fraktterminalen på Stockholm ARN och ett jobbpass som varade i elva timmar. Fyra av dessa tillbringades halvsovandes på en inte alls ergonomisk stol i lunchrummet då vi väntade på försenade lastbilar som skulle komma med fler paket. Paket, ofta med påskriften "Aktas! Glas", som jag hade i uppgift att sortera och därefter kasta på stengolvet i den fragila avdelningen.

Kl 16.00 smet jag från jobbet för att hinna hem till Chelsea-Arsenal. Det var okej, för chefen såg mig inte.

Esh med lillebror och Erra i släptåg kom förbi och gav mig två öl och chips och sedan förlorade Arsenal. Det var underbart att skåda och när jag skriver så är jag, för den som inte förstod det, mer ironisk än The Whos Roger Daltry, 63 år, som på Roskilde -07 sjöng: "I hope I die before I get old".

Därefter somnade jag som ett litet barn på soffan. Klockan midnatt vaknade jag, avlägsnade vissa klädesplagg, tog en Panodil mot värk i skallen och förflyttade mig till sängen där jag genast somnade om. Sedan sov jag djupare än en Törnrosa på sömntabletter. När jag vaknade idag var klockan 13.00. Jag trodde att de skämtade med mig, men faktum kvarstår - jag sov i 16 timmar. Närmare koma än så går det nog inte att komma.

Men utvilad blev jag i alla fall.

lördag 22 mars 2008

It's guy love


Visste ni att det var den här bilden som var den primära inspirationskällan till låten i YouTube-klippet nedan? Det är han som heter som ett helt land (Schweiz) och han som är som en bror för mig, som ser så jätteglada ut där på 55:an i Linköping.

It's guy love between two guys
And when I say "I love you Carl"
It's not what it implies
It's guy love between two guys

Synden straffar sig själv

Erik Edman verkar ha brutit knät. Nu har han kanske lärt sig att man inte ska spela i Tottenham.

fredag 21 mars 2008

En bakfull filosof

Trogna läsare vet att jag är väldigt intresserad av filosofi i allmänhet och Ludwig Wittgenstein synnerhet. Det har hänt vid fler än ett tillfälle att jag har blivit utsedd till 2000-talets svar på österrikaren. Jag skulle inte gå så långt personligen, men det är hedrande att det finns folk som tycker så.

I går morse, när jag vaknade bakfull och kände allmänt trasig, hade jag fått ett SMS från Kalle (han som är släkt med Sven von Essen, ni vet). Han hade liksom jag varit på Kalmars kvällen före och druckit både öl och olika spritar, och nu hade hans son Lill-Esh tvingat upp honom kl åtta på morgonen.

"Jag e full och bygger med duplo" skrev han.

För effektens skull väntade jag några minuter, men sedan kom svaret till mig likt en oppfinnarjockesk snilleblixt: "Bygger vi inte alla med duplo? I någon mening alltså..."

Djupare än så går det knappast att bli. Och, mycket riktigt, som i ett trollslag försvann nästan all baksmälla och jag kunde gå till skolan.

/2000-talets Wittgenstein

Att få arslet ur vagnen

Skönt med flera dagar i rad (två) utan någon inbokad aktivitet. Det innebär att jag har tid att ta itu med sådana sysslor som annars brukar skjutas upp mer intensivt än en heroinist. Jag tänker främst på tvättning och städning, men även mer oortodoxa vardagssysslor som att sortera viktiga papper och att göra plats i bokhyllan för fler böcker.

Det ger en oehörd inre tillfredställelse att få beting som ovanstående utförda. Att slippa det där stinget av ångest varje gång man ser högen med viktiga papper, och att slippa sucka uppgivet när bokstaplarna på golvet rasar är små, men viktiga steg, på vägen till självförverkligande. Lite som att nå nirvana för att prata världens bästa religion.

Jag har dock inte kommit så långt ännu, men jag brukar sällan formtoppa före kl 19.00. Så jag kommer att genomföra en grundligt städning innan kvällen är över. Min mest aktiva period sammanfaller med spindelapans - kl 22.00-02.00. I övrigt inga jämförelser.

Jag hade dock kunnat anamma en högre ambitionsnivå. Min garderob har tiggt om en rensning sedan hösten 2004 och i skrivbordslådorna ligger fortfarande artefakter från mellanstadiet. Men det får bli del två i Få-Arslet-Ur-Vagnen-Projektet-2008. Det är ju aldrig för sent för att skjuta upp något.

torsdag 20 mars 2008

Nine is a magic number

Nio.

Så många seminarier har jag kvar den här terminen. Det är alltså arton timmar på två månader. Nu hatar jag inte mitt liv längre. Jag älskart.

Det kanske inte är så jävligt att plugga när allt kommer omkring. Det kan ni fundera på, alla ni som jobbar heltid. Lite perspektiv om jag får be.

Det är alltså nio seminarier kvar. Åh detta omänskliga tempo!

En far är en mor är en far

video

tisdag 18 mars 2008

En tjyv, del två

Brottsplats: Hemköp, Stora Torget, Uppsala
Brottstid: Tisdag 2008-03-18, ca kl 17.00
Brott: Omedvetet snatteri av kravmärkt citronpeppar

måndag 17 mars 2008

After work

Måndagsöl på Orvars? Jaföfan!

På allmän begäran

Det har varit extremt mycket snack om min uppsats om vampyrer på sistone, och verkligen alla verkar vara überintresserade av den. Det är en hype som bara har sin motsvarighet i Da Vinci-koden och Björn Gustavsson. Uppsatsen kommer ut i handeln i april, men redan nu kan jag publicera följande stycke.

Ur uppsatsen "Ajvide Lindqvist - Förnyare eller traditionalist? En komparativ studie om gestaltningen av vampyren i Dracula och Låt den rätte komma in" av Axel Asplund.

Sammanfattning

Syftet med uppsatsen var att undersöka huruvida Ajvide Lindqvist förnyar gestaltningen av vampyren eller inte och jag utgick från följande frågeställningar: Vilka är de klassiska greppen och reglerna inom vampyrgenren vid gestaltningen av vampyren? Vilka av dessa använder sig Ajvide Lindqvist av? Bryter han mot någon av reglerna? I så fall; hur och varför?

För att ta reda på detta jämförde jag via textanalys hur vampyrerna Dracula i Stokers Dracula och Eli i Ajvide Lindqvists Låt den rätte komma in gestaltas. Jag utgick också från sekundärlitteratur om vampyrtemat för att se vilka de traditionella karaktärsdragen för en vampyr är.

Jag kom fram till följande resultat: Ajvide Lindqvist använder sig av några av de traditionella greppen och det finns en hel del likheter mellan Dracula och Eli. Exempel på det är deras jakt på blod som föda, deras fysiska likheter och övermänskliga förmågor samt att de måste lyda de oskrivna reglerna för vampyrer för att överleva.

Men det finns också stora skillnader mellan vampyrerna, som deras olika känslor för sina offer, deras olika behov av gemenskap och kärlek, Draculas maskulinitet mot Elis vacklande könsidentitet samt några av de traditionella egenskaperna hos en vampyr som Dracula har men Eli saknar.

Det finns tre orsaker till dessa skillnader. Dessa är följande: Ajvide Lindqvist vill göra Eli till en mer dynamisk och sympatisk karaktär genom att ge honom mer psykologiskt djup. Det andra skälet är att författaren vill skapa en mer trovärdig känsla i romanen genom att skala av några av de sagomässiga detaljerna i den klassiska vampyrgestaltningen. Den tredje anledningen till skillnaderna mellan vampyrerna är att författaren strävar efter att göra Eli till katalysatorn i Oskars hämnd mot sina mobbare genom att ge Eli ett behov av närhet och kärlek.

Detta gör John Ajvide Lindqvists gestaltning av vampyren nyskapande.

* * *

Efter detta inofficiella pretto-VM kan jag nu ta tag i nästa skoluppgift - en hemtenta som ska in på torsdag och vara cirka sex-sju sidor lång. Jag älskar mitt liv.

Och just det. I kväll ska jag jobba. My God, jag älskar mitt liv!

lördag 15 mars 2008

Murphys lag knäcker mig

Min dator har spunnit som en katt i två års tid. Den har ytterst sällan hängt sig som Svullo/Micke Ljungberg, och alltid utfört de kommandon jag har kommenderat.

Tills nu. Den här helgen tokskriver jag uppsats om vampyrer och är smått stressad att få den klar i tid till måndag. Då börjar naturligtvis datorn krångla. Den är segare än ett tretimmarsseminarium på Littvet, hänger sig oftare än Svullo/Micke Ljungberg/Saddam och beter sig allmänt tjurigt. Och, det ska jag be att få tala om, det är det sista jag önskar att den ska göra den här helgen. För helvete.

Så här frustrerad har jag inte varit sedan jag inte kom ut på det där internet under en tvåtimmarsperiod i vintras. Och det värsta är att datorn inte fattar när man skäller ut den, eller hotar med kompanistryk. Den bara står där och surrar monotont och ser dum ut. Fy fan för den.

Ibland är livet en hynda. Och sen dör man.

fredag 14 mars 2008

Nu sänker vi ribban

En gång var familjen på semester i Danmark. I Skagen närmare bestämt, där de vita stränderna sträcker sig milsvida.

Lillebror Hannes, sju år, följde med pappa Lollo och storebror Love på en joggingtur på stranden men orkade inte följa med i det höga tempot så han valde att vända om.
-Titta efter vår bil så sitter mamma vid den, sa pappa.

Men Hannes tittade inte efter bilen, tankspridd och omogen som han var. Han bara fortsatte gå längs stranden, allt längre bort från familjens temporära semesterhögkvarter.

När pappa och Love återvände och Hannes inte var på plats, insåg att den lilla gossen hade gått vilse och ett lika ångestladdad som intensivt letande tog sin början. Efter två timmar hittade vi honom, hand i hand med en tjock tysk tant som hade tagit hand om honom. Alla var mycket lyckliga över att den lille finlemmade pojken hade kommit tillbaka.

Men så här i efterhand, efter det här inlägget, är det nästan så att man tycker det var synd att han kom rätta.

torsdag 13 mars 2008

Säsongen är igång

I tisdags började fotbollssäsongen för Södra Upsala SK på allvar. Det var dags för den klassiska gruspremiären, med skrapsår, skoskav, blånaglar, förfrysningsskador och allt vad det innebär. I fucking love it!

Jag var som väntat i urusel form både konditionsmässigt och bollkänslomässigt, och hade sett över hela träningen kanske ett rätt. Så det hade kunnat vara sämre. Att jag inledde säsongen med att åka på en tunnel ser jag bara som positivt, nu kan det bara bli bättre.

Gårdagen och dagen har präglats av smärtande lårmuskler och en träningsvärk av utomkroppsliga proportioner. Men det är bara att bita ihop för ikväll är det dags igen. Ut på gruset på Valsätra IP och gör glidtacklingar bara. Jag tycker det på något sätt sammanfattar livet ganska bra. Frågor på det?

Det är bara bögar och Christiano Ronaldo som använder benskydd.

onsdag 12 mars 2008

Fred the Heads ramsa

Idag för exakt två år sedan åkte jag och mina kursare på engelskan till England för en månad av kulturella studier. Då vi bodde vid Finsbury Park tillbringades första kvällen dels på Gunners Bar och dels på Twelve Pins där vi firade en 2-1-seger över Liverpool. Det var en rejäl fest, något av en pintfestival i Islington.

Hur kvällen slutade har jag fått återberättat för mig (som om jag är den förste som har blivit dyng på Twelve Pins - don't you judge me). Jag, Dennis och Fred the Head, som han populärt kallas, vinglade hem längs Seven Sisters Road och in på det mer än lovligt skabbiga "hotellet" Kent Hall. Det sjöngs en hel del ramsor, och Fred skrev till och med en egen sådan. Den berättar han om här:

video

I, spanjoren

Min ineffektivitet vet i dagsläget inga gränser. Jag tänker hela tiden att jag borde sätta igång på allvar med uppsatsskrivandet, men mer intressanta saker kommer hela tiden i mellan mig och Word. Jag gör lika mycket vettigt som en spanjor under siestan - fast inte bara när dygnets varmaste timme pågår utan hela tiden.

Förut, till exempel, när jag hade ätit frukost där vid 14-tiden hade jag ett missat samtal från Dr Esh. Jag ringde upp och blev genast inbjuden på lunch, och efter några "men, jag måste ju skriva..."-tveksamheter, fanns det inte längre några tveksamheter och jag gick till Studentstaden. Det var en ohärligt uppfriskande promenad i den brittiskt råa dimman. Men maten var god och full av järn.

Sedan var vi tvugna att dricka kaffe och titta på Will & Grace för att därefter gå till Ovandahls kondis för Esh var sugen på chokladbakelser (ja, som en tjej). Jag avslutade min odyssé i centrala Uppsala med att gå till Hemköp och köpa Bragokex, för sådana är bra att ha när man pluggar tänkte jag.

Därefter har jag gjort fuck all.

Men det löser sig säkert med uppsatsen också. Mañana, mañana. Eller manana, manana som vi brukar säga.

tisdag 11 mars 2008

En tjyv

Becks!

DN STHLM:s modeexpert har snott din spegelmin. Du måste göra något.


Becks och tjyven.

måndag 10 mars 2008

Romani ite domum

Peroratio. Recapitulatio. Argumentatio. Probatio. Refutatio. Propositio. Narratio. Exordium. Ethos. Logos. Pathos. Interrogatio. Status Coniecturae. Status Finitionis. Status Qualitatis. Purgatio. Depricatio. Elocutio. Dispositio. Evidentia. Inventio.

Och så drygt 100 termer till.

Det här ska någon få faen för.

23 år och redan hjälte

Visste ni att Esh har rakat av sig den berömda mustaschen, klippt i ordning en smäcker hockeyfrilla och bytt namn till Tobias?

För hur många andra 23-åriga, svenska hjältar kan det annars ha funnits i Oslo i natt?

Dagarnas svar på blindtarmen

Måndag är den mest onödiga dagen av alla. Särskilt de måndagar som inleds med handledarträff angående en uppsats jag ännu inte har börjat skriva på och fortsätter med tentaplugg till en tenta där begrepp som exordium, synekdoke och ethopopeia avhandlas. Ni som klagar på att jobba - det kanske inte är så jävligt ändå. Lite perspektiv, om jag får be.

Att jag sedan bara har läst ett kapitel av planerade allihop under helgen kan väl knappast vara mitt fel. Persikodrinken på ÖG i lördags samt att Arsenal effektivt jobbar på att spela bort sig själv från ligaguldet är bovarna i dramat. Det går ju inte att fokusera under sådana omständigheter.

Men jag går in med en GSG-inställning till den här tentan. Jag siktar knappast på att spika den, så jag behöver ändå inte kunna precis allt. Det är en tröst, en lisa när man börjar tänka som Thomas Ravelli efter Raducioius 1-2-mål i förlängningen mot Rumänien i VM -94: "Omöjligt. Vi klarar det inte".

Än är dock inte pluggandet över. Det kommer att fortsätta ännu ett tag denna onödiga blindtarm till dag.

söndag 9 mars 2008

Osköna söndag

Kvällens drink var god och kostade onödigt lite pengar. Därav min brist på välbefinnande idag.

Den här söndagen stryker vi ett tjockt streck över, så tar vi nya tag i morgon.

Livet är en fylleblogg

Man behöver inte blogga för att må bra. Men man behöver inte må bra för att blogga.

Det är som High Fidelity. Lyssnar jag på pop för att jag mår dåligt, eller mår jag dåligt för jag lyssnar på pop?

Det är så tankarna går när Becks och jag lyssnar på Leonard Cohen och spånar om saker o ting en tidig söndagmorgon våren 2008.

lördag 8 mars 2008

04-revansch

Efter förra lördagens kökatastrof på Vdala gör vi ett nytt försök. Den här gången på ÖG:s klassiska Marsgask med 04-släpp. Och vi gör det givetvis utan släppbiljetter, för det är bara bögar som har släppbiljetter.

För ganska exakt ett år sedan var Marsgasken del två i en extremt stökig helg som inleddes med korridorsfest här på Trädgårds på fredagen, då min lillebror spontanåkte upp på kvällen för att delta i festligheterna. Det var på den tiden han fortfarande tyckte det var kul att komma och hälsa på.

Korridorsfesten går till historien som den gången då alla mina kompisar slog världsrekord i fylla. De hade varit på spritförfest hemma hos Dennis innan - därav all djävulskap, för att citera en berömd film. Det kan också ha varit den gången jag fick Hannes att kräkas dagen efter genom att tvångsmata honom med vispgrädde.

Av ÖG-kvällen minns jag inte så mycket bortsett från min outfit och Dennis vurpa i min fåtölj. Se nedan, som man brukar säga.

Blir det bara hälften så stökigt i kväll är jag helnöjd.

Problem med balansen. Till och med i sittande ställning. Och han ska vara farsa...

Dagens outfit: Pikétröja - Lacoste, fejkläderjacka - Selected, fjäderboa - stulen, stor stark i plastglas.

fredag 7 mars 2008

Mina småbröder

video

Studietekniken som Gud glömde

I går var målet för kvällen att komma igång med tentapluggandet inför tisdagens retoriktenta. Det gick inget bra. Jag valde att ta en sextimmars surfrunda istället.

I dag var målet att gå upp kl tio och verkligen sätta igång. Nu är klockan 13.20 och jag har fortfarande inte letat upp boken.

I bland undrar man lite över sig själv, och så kommer man fram till följande: Man är dum i exakt hela hufvudet.

torsdag 6 mars 2008

På MSN med brorsan

Angående hur farsan skulle kunna genomföra en utskällning.

A - TWO NIL IN THE SAN SIRO (Axel) säger:
Så här kommer pappa göra: Han ställer sig bredbent framför dig och spänner ett par svarta hökögon i dig. Sedan skrikar han oartikulerat i ditt ansikte i cirka fem sekunder, så att hans andedräkt och en del salivpartiklar slår dig i ansiktet. Sedan harklar han sig och går ut ur rummet.

The Spirit of Massachusetts (Hannes) säger:

Jaha, en vanlig tisdag...

Vem minns den gamle Björn?

Recension: Miss Li

När: 5/3 2008
Var: Katalin, Uppsala
Bäst: Two nil in the San Siro
Sämst: Mellansnacket
Betyg:

Miss Li bygger en stor del av sin scenshow på förvirring. Det ska vara lite går-det-så-går-det-tänk på allting som sker på scenen och det mesta ska komma spontant. När det funkar blir det hur charmigt och kul som helst, men det är en svår balansgång att hålla det lagom förvirrat. Den här gången var tyvärr balansen för dålig.

Efter ett förband - Little Marbles - som bestod av två tjejer från Norrköping med tokiga frisyrer som sjöng samma låt sju gånger, och sedan körde den på engelska också, klev Miss Li och hennes välklädda band på. De inledde med inledningsspåret på den senaste plattan, Why don't you love me, och so far so good.

Därefter började det spåra nästan direkt. Jag trodde aldrig att det första mellansnacket skulle ta slut och hon började surra om det ena och det andra och det tredje. Det var interskämt med bandet, funderingar om vilken nästa låt skulle vara och hyllningar till Katalin om vartannat. Jag började fundera över hur många tjeckiska halvlitersöl dalkullan egentligen hade satt i sig i logen bakom scenen.

Det var nog fler än jag som tyckte de långa utläggen mellan låtarna var irriterande. Esh, till exempel, gick efter fem låtar. Han skyllde på att han skulle med ett tåg, men det gick ju - som det så berömt brukar sägas - fler tåg den kvällen. Till slut fick till och med bandet säga till Miss Li att sluta snacka så förbannat och börja sjunga istället.

För det var ju därför vi hade kommit. Det är låtarna man vill åt och inte mellansnacket - vill jag ha det tvärtom går jag och ser The Hives. När Missen väl sjöng var det lika fint som vanligt, då jag tycker hennes svängiga låtar gör sig alldeles utmärkt live. Nu var hon visserligen förkyld så alla toner satt inte klockrent, och förkylningen var kanske också anledningen till allt snack.

Vore det bara för musiken hade det varit en bra spelning, men det osammanhängande och ostrukturerade mellansnacket gjorde att helhetsintrycket blev sämre. Jag kräver skärpning på Yran i Östersund i sommar.

I bland är livet inte en hynda

Ett exempel på det är när man dricker öl på en uteservering i t-shirtväder den tredje mars.

Ett annat är när man får tokfesta en hel måndag.

Ett exempel är när man får äta en bättre italiensk pastarätt och dricka en halv flaska rödvin till lunch en tisdag.

Ytterligare ett exempel är när man får stå på ett torg tillsammans med tusen Arsenalsupportrar och dricka Becks och sjunga Arsenalramsor.

Ett annat är att få se Arsenal lira på San Siro.

Ett exempel på att livet inte alltid är en hynda är när Cesc Fabregas gör 0-1 på nämnda San Siro.

Ett sjunde är när Adebayor ökar på till 0-2.

Jag förstår faktiskt inte att folk klagar så jävligt. Det ska ju, som det heter i visan, vara gött att leva.

söndag 2 mars 2008

Mi Lano, Zu Lano


Ha en trevlig måndag. Det ska jag ha. I Milano.

Later, bitches!

Vdala kan dra

Är det någon nation som inte har visat sig från sin bästa sida den här veckan så är det Vdala. Efter fiaskot med Medelhavsburgaren i tisdags var jag beredd att ge nationen en ny chans i går då den traditionsenliga Rockgasken hölls.

Efter uppladdning med bollocksmatchen Arsenal-Aston Villa hos mig och förfest hos Kalle tog vi oss till Vdala. Där gjorde vi misstag ett: Vi ställde oss i den milslånga kön. Sedan gjorde vi misstag två: Vi stod kvar i den milslånga kön trots att den knappt rörde sig och att Norrlands fanns som alternativ. Björn och hans tjejgäng fann det för gott att ge upp, men jag, Kalle, Esh och Becks kämpade vidare. Det var misstag tre.

Två timmar senare gav jag, Kalle och Becks upp. Becks drog hem, men jag och Kalle valde Upplands där Kalle uppfann drinken Mördaren då de inte hade Dräparen. Mördaren består av en del Mintu och två delar Baileys - fast den kanske redan finns...

Vi rundade av kvällen på Palermo tillsammans med alla andra alkisar. Sedan gick jag hem och somnade framför NHL i soffan. Det var en riktigt ovärd kväll.

Nu tänker jag inte ge Vdala chansen på bra länge. Jävla skitnation. Den är fan sämre än bakfylleångest.

lördag 1 mars 2008

En oväntad reinkarnation

Kommer ni ihåg noshörningsungen Nelson? Det var ju han som föddes på Kolmården och hade noshörningarnas motsvarighet till Downs syndrom eller något och avled under mycket uppmärksammade former på 90-talet.

Nu har han återuppstått.