Det var sommar och varmt, det var 40°C. Jag jobbade på tvätten, och svettades i ångan från pressen. Situationen var ohållbar och jag krävde att chefen skulle köpa in fläktar, men han sa att han inte hade råd. - Kyss mig därbak, sa jag.
Några dagar senare höll jag ett eldfängt tal på en mangel: - Vi är väl inga jävla djur? Nu strejkar vi vilt, för nu ska vi famimig ha våra fläktar.
Hela tvätten stod stilla i Arlöv. Chefen visste inte vad han skulle ta sig till. Han gav till och med Siniša kicken, men oss andra vågade han inte gå på. Och till slut gav det hela utdelning. Vi fick en fläkt, en ynklig en, och det var nästan lika varmt som förut. Men vi lärde oss något under de här dagarna. Vi lärde oss att fajtas.
På väg ner från en mangel, demagogiskt påeldandes lyriska tvätterikollegor efter ett tal om chefens profit, fläktar och vikten av att hålla samman.
Jag utgår från att jag inte är helt ensam om att tycka den här värmeattacken vi har utsatts för under den senaste veckan är en aning påfrestande. Bara att gå till affären orsakar niagarska svettningar och att ens försöka motionera är inte att tänka på. Den som har gjort sammansättningen av de fyra elementen för den här veckan har helt klart överdoserat eld mer än vad jag överdoserade salt på kvällsmatens kyckling.
Hetshettan innebär alltså att de där stora livsomvälvande projekten får ligga på hyllan ett tag till, och så fokuserar jag på mindre ansträngande sysselsättningar. Som att ligga på en filt och läsa, pilla på Susanne iPod eller dricka folköl 3,5 framför en underhållande fotbollsmatch i gott sällskap.
Det här med att ligga på en filt i solen var en bra idé just då, men nu - när solbrännan börjar riva i pigmenten - känns det mindre välbetänkt. Att jag aldrig lär mig. Min hy är inte anlagd för att vara i solen. Det är helt klart ett misstänkt fall av gingervitis, då indicier som röda strån i skägget tyder på detta.
I morgon har jag ett par tillräckligt spännande projekt att ägna mig åt under dagen, innan det blir färd till Gimo och fotbollsmatch i 30-gradig blid och livlig värma. Nu ska jag vänta på att temperaturen i mitt rum ska falla under 45°C, för innan dess är det fullkomligt omöjligt att sova i och med att under dessa omständigheter snor sig lakanen och blir fuktiga av svett och nattens timmar blir som gummiband i väntan på glömskans sömn.
Oftast tycker jag att jag har koll på saker och ting. Det där med yrhet ligger inte för mig - ordning och reda, lådvin på fredag så att säga. Därför anser jag kalender vara ett onödigt påfund, då mina mentala anteckningar aldrig sviker mig. Normalt sett alltså.
Men den här inställningen kanske jag ska ta och skicka på remiss någonstans, för sällan har den fallerat så mycket som den här veckan. Småtrött och småsvettig släpade jag mig bort till SVC för den här veckans första - av fyra - seminarium. När läraren inledde med orden "era redovisningar i fredags var väldigt bra" började jag bli fundersam. Var inte redovisningen nu på fredag? Uppenbarligen inte.
Jag kunde dock skylla på att jag "var sjuk" förra veckan och därför inte hade kunnat förbereda mig. Jag ska "fortsätta" jobba på projektarbetet som kursens slutuppgift är istället, och behöver inte göra någon extrauppgift. Ska dock ta en funderare på om det här med mental notes är ett hållbart system. Det funkar liksom inte om man glömmer bort saker.
Samtidigt frigjordes en massa tid den här veckan då jag hade räknat med skola i morgon, på torsdag och på fredag. Jag har en mängd böcker att läsa så det blir lätt att fylla dagarna i solen.
Det var en trivsam kväll hemma hos Jajje igår där alla var lite soldåsiga efter fotbollsgolfen. Men efter några öl och whiskey och hemlagad pizza gjorde livsandarna en bejublad comeback. Några glas vin på det så var jag lika strålande som den överdrivet varma solen.
Att det var varmt var lätt att konstatera, och det fanns dessutom oomkullrunkeliga bevis på detta. Jajje hade lagt ett ljus på en metallbricka på balkongen, och det smälte. Det blev helt rinnande, och något sådant kan jag inte minnas att jag har sett förut. Det var olidigt hett ute på ballen så vi tillbringade kvällen inomhus.
Det blev de sedvanliga dataspelen; Buzz och Sing Star så att vi skulle slippa prata med varandra. Jajje styrde dessutom upp en musiktävling som jag inte vann. Jävla Guns 'n Roses och jävla Sweet child o' mine. Och jävla Ted Gärdestad.
Vi åkte taxi med en trevlig chaufför som heter Conny, men som inte var kriminell fast han hade y-namn, som Leman, Jajjes kompis som bor i Götlaborg, underhöll med KålleåAda-vitsar. Sen kom han inte in på Flustret så synden straffar sig självt. Vi gick till BJ istället och det var ganska trevligt att hänga på uteplatsen, om än med en något obekväm förnimmelse. Jag och John konstaterade att vi inte längre vet hur man gör när man går ut, känslan är densamma som den var när man var 18 år och just fick komma in på klubbar. Att ängsligt titta runt omkring sig på alla konstigheter som pågår runtomkring en, och förundras över vilka konstiga kläder folk har men samtidigt vara oberörd och bete sig som att man vet precis vad som händer.
När Jajje spårade ur och ville börja "shaka loss" på dansgolvet blev det dock mindre underhållande. Jag vet verkligen inte hur man gör när man dansar på klubbar längre. Frågan är om jag någonsin har vetat hur man gör. Hur som helst så ska jag undvika dansgolv i fortsättningen.
Framåt tvåtiden, efter dansintermezzot, bröt vi upp och jag vandrade hemåt i gryningsljuset och gjorde snabbmakaroner. Också ganska 18-årsmässigt, att avsluta en kväll så.
Har just konstaterat att jag har åkt på en Johan-Luks-i-Malmö-2004-bränna, det vill säga att man har burit en v-ringad t-shirt eller liknande i sommarsolen och därmed fått solbränna i form av en kil just nedanför halsen. Så går det när man springer omkring på en fotbollsgolfbana i några timmar.
Eftersom att Jajje har en vän med bil som är här och hälsar på passade vi på att åka en mil norr om Uppsala för 18 + 9 hål. Vi spelade foursome eftersom att vi var sex personer med och lirade, och det var väl ingen som utmärkte sig vare sig positivt eller negativt. Jag och Jeppe tog en stabil andraplats första rundan, och jag och John tog en stabil andraplats andra rundan. Jag kände mig som Ballack, den eviga tvåan.
Men trots att jag inte vann så var det en good day out, och det är alltid kul med utflykter. Särskilt om man har med sig en frysväska öl.
Nu sitter vi hemma hos Jajje och väntar på att den hemlagade pizzan ska bli färdig, och därefter väntar antagligen någon form av spårning. Det kan mycket väl bli tal om utgång, vilket i så fall skulle vara första gången jag "går ut" sedan kvalborg. Har visst legat av mig en smula. Men nu blir det all in igen.
Jag valde mellan ovanstående rubrik och "Det är små marginaler i fotboll", men jag kände att den senare blev för klyschig. Och då ett syfte med den här bloggen är att vara avantgarde gick ju det bort. Tycker att jag har hittat en unik vinkel på straffdramatik med den här lotteriliknelsen. Hur som helst så förlorade Sverige så jag tycker vi släpper det där. Det viktiga var att Theo och Kieran inte blev syndabockar.
Efter jobbet idag mofflade jag i mig McDonaldsmat för 80 kronor så jag somnade av paltkoman redan innan jag hade kommit innanför dörren hemma. Eller, om sanningen ska fram för en gångs skull, så svettades jag klart först och sen somnade jag. Vad fan är dealen med det här vädret? Vi som är lättränade klarar inte av värmen. Man svettas ju mer än Tomas Brolin i Pontiac Silver Dome på midsommarafton 1994.
När jag hade sovit klart, det vill säga en eftermiddag senare, gick jag till Björn och åt tårta eftersom att Elin fyllde år. Vi kollade på Sverige-England och tyckte synd om grabbarna i blågult som har spelat väldigt bra i det här mästerskapet. De var värda att gå till final. Samtidigt är Theo och Kieran värda att gå till final för att de spelar i rätt klubb, så jag satt i så kallad smörsits vid det här tillfället.
Efter matchen skulle Björn och Elin gå ut och äta, och ingen annan ville leka med mig så jag gick hem och tröståt dillchips, vilket ändå var festligt på något vis. Nu ska jag runda av den här dagen med en öl och sedan börja ladda för morgondagens fotbollsgolf (ute vid Fjuckby, hehe) med Jajje och hans pojkar.
Vad gör man om man, trots klockradio och backup-klocka, ändå försover sig? Lägga ner det här med att sova över huvud taget? Jag vet inte. Det enda jag vet är att jag vaknade klockan 5.57, åtta minuter innan bussen skulle gå. Det var en fysisk omöjlighet att hinna ner till stationen så snabbt, det hade knappt ens gått när jag bodde på ÖG.
Så eftersom att jag var tvungen att komma hyfsat i tid var det bara att se jävligt sur ut och hosta upp de 130:- (I kid not!) som Upptåget tar för att åka de få milen till ARN. Totally worth it. Not.
Det där jag skrev igår om att den 25 juni 2009 inte kommer att gå till historien får jag väl revidera nu, i svallvågorna efter Michael Jacksons död. Alltid är det någon som ska komma och förstöra för mig.
Idag ska jag unna mig saker. Först har jag siktet inställt på en Donkenlunch uppe i Sky City och framåt kvällen är jag ganska säker på att det kommer att sväljas någon form av belgiskt öl. Och då menar jag inte Leffe. Ikväll ska jag dessutom njuta av när Theo och Kieran gör slarvsylta av U21-landslaget. Slarvsylta!
Den här dagen kommer inte att bli minnesvärd för någonting, förutom att frukostmackan efter morgonhetsen var favoriten kyckling-bacon. Det bästa av två världar; fågeln och grisen. Av detta kan man enkelt dra slutsatsen att den 25 juni 2009 inte går till historien på något sätt, annat än för det faktum att Ericsson fick en ny VD. Ni märker ju själva nivån på detta.
Annars kan jag konstatera att jag har lidit av enorm träningsvärk under dagen, men trots detta gav jag mig ut och sprang för fjärde dagen i rad. Jag verkar ha införskaffat lite karaktär igen, men den brukar dessvärre vara mer flyktig än en heliumballong. Får se hur länge träningshetsen sitter i den här gången. Stalltipset är i alla fall fram till tisdag då jag ska spela fotbollsmatch mot ett division III-lag.
När jag kämpade för att ta ytterligare några steg i slutet av löprundan fick jag just den adrenalinkicken jag behövde. En kille i tioårsåldern kom ut ur en villa för att slänga en skräppåse i soptunnan. På sig hade han en Manchester United-tröja. - Släng tröjan också när du ändå håller på! ropade jag efter honom.
Eller det gjorde jag inte, men jag tänkte det. Jag var alldeles för andfådd för att ens yttra annat än flåsiga fragment som "åh fy fan" och "jag dör". Men United-tröjan fungerade som ett rött skynke för mig och tack vare rent fotbollshat orkade jag slutföra rundan.
I morgon blir det ett sista pass på ARN för den här veckan och sedan får jag, hyfsat välförtjänt, ta helg. Kan erkänna att jag var avundsjuk på Esh som är ledig i morgon och kom hemdansandes med en lila glädjepåse som klirrade läskande. Som den kille med urbergkaraktär jag är undvek jag frestelsen att följa med ner till flod'n och drog på mig löparskorna istället. I morgon finns det dock ingen anledning att äga karaktär.
Sett en man tvätta en motorcykel med högtryckstvätt
Ätit yoghurt
Tittat på Spanien-USA
Bra dag. Full fart. Hoppas morgondagen blir lika innehållsrik. Men det borde den bli. Det är ju ändå torsdag, och alla vet ju att torsdagar är inledningen på fredagen.
Att jobba på mitt jobb är som att cykla. Man lär sig cykla i sexårsåldern (16 om man är Hannes) och sedan sitter det i ryggmärgen. Man kan göra ett längre uppehåll utan att påverkas nämnvärt. Skönt att jag funkar så. Samtidigt kan man inte påstå att det har var Tour de France-etappen på Col de la Madeleine - snarare den softa prologen.
Det var som vanligt en sommarmorgon på Arlanda. Extremlungt och extremstressigt om vartannat. Och kycklingmackan från T4 var lika god som jag mindes den. Men det ska erkännas att jag inte var världens piggaste människa när klockan ringde vid kvart över fem i morse - inte för att jag klagar på det. Jag är nöjd så länge jag får jobba.
Efter jobbet, som var slut redan klockan elva, tog jag det lungt så till den milda grad att jag föll i sömn. Men det kan ni väl unna mig? Jag gick faktiskt ut och sprang efteråt så jag gick inte upp helt i lathet.
Efter nästan fem månader vid sidlinjen gör nu King Kolo comeback på Arlanda. Ledbandsskadan han ådrog sig i slutet av januari och som har hållit honom från spel sedan dess är helt läkt och han ska vara redo för ett klassiskt fyratimmarspass i trucken. - Det känns jävligt bra att vara tillbaka, säger han till sig själv. Jag lovar att inte klaga allt för mycket på jobbet.
Samtidigt erkänner King Kolo att dagsformen är oklar efter så många månader utan action. - Ja, det kan säkert bli en del missar nu under de första dagarna, men det tror jag att grabbarna på golvet har överseende med. Det är klart man är ringrostig. Jag tror det viktiga är att vara jävligt noggrann och vara så bra förberedd det går. Så länge det inte blir stress tror jag det är lugnt. Eller lungan, som jag brukar säga, haha.
Ett av Kolos kännetecken brukar vara hans bitterhet över att arbeta, eller främst över att kliva upp tidigt. Nu kommer han alltså att försöka tona ned den typen av attacker. - Jag har, ironiskt nog, fått klagomål på att jag klagar för mycket, så jag ska försöka skärpa mig på den punkten. Samtidigt kan jag ju inte ändra spelstil helt och hållet för då blir prestationen sämre. Så ni kan nog räkna med en eller två haranger framöver.
Någon risk för övertändning förligger inte, enligt honom själv, men visst är det en laddad King Kolo som sladdar ut på plattan under tisdagsmorgonen. - Ja för helvete! Nu kör vi. Fast jag ser mest fram emot morgonmackan från Terminal fyra där efter sjusvängen. Jävlar vad god den brukar vara.
Jag drabbades av något så psykbrytsk som kastrationsångest i natt. Men som tur var - det hela var en obehaglig dröm.
Drömmen utspelades på någon form av sjukhus av äldre modell, dit jag hade anmodats för att bli omskuren(!). Jag vet att jag inte var där frivilligt men det var ingenting att diskutera. - Det är det här vi har beslutat, sa någon tjänsteman bestämt där jag och tre-fyra andra män stod och kallsvettades. Jag kände hur paniken kom krypande. Det här var ingenting jag ville vara med om. Men beslutet var taget.
Så vi fick gå genom slitna korridorer och där började jag försöka förlika mig med tanken att utsättas för detta. Men snart blev paniken monumental, då en sköterska berättade om gruppen före oss. De hade tydligen inte fått bedövning innan ingreppet. - Det utspelades hemska scener därinne, sa hon.
I det här läget flydde jag, hals över huvud. Plötsligt kom jag in i en korridor där jag sprang på min gamla korridorare Victor, som logiskt nog pluggade till psykolog när jag bodde på ÖG, och jag kunde gråtande förklara min förlägenhet. Sen vaknade jag som tur var, med all hud på kroppen intakt.
Jag vet inte, men som den amatörpsykolog jag borde anses vara i och med att jag känner nästan tio psykologstudenter, bedömmer jag detta vara ett klassiskt fall av oidipuskomplex. Det är en fas i utvecklingen vi alla ska igenom.
Vet inte riktigt var jag ska börja såhär efter mitt längsta blogguppehåll i kvinnaminne (i jämställdhetens namn, kvinnor lever dessutom längre än män (vad nu det har med saken att göra)), men det är väl bara att sätta igång. Ska man käka upp en familjepizza med extra allt på själv är det bara att skära upp den och börja tugga som jag brukar säga.
I torsdags åkte jag och Sara tåg till pittoreska Katrineholm för vidare transfer till Ralleslog utanför Eskilstuna där mitt landställe ligger. Eller inte mitt kanske, men ägarförhållandena för stugan är ganska komplicerade så jag tycker att vi lämnar dem därhän. Är någon extra intresserad får denna hojta till via exempelvis mail eller telefon så ska jag redogöra för dessa.
Sammanbitet i Katrineholm.
Torsdagen förflöt på ett lugnt och skönt sätt med grisen till mat och vinet till dryck. Förutom mina föräldrar var även Love och Kerstin där samt min farbror Per-Eric, som berättade lite om hur det var att vara kollega med (VARNING FÖR NAMEDROPPING) Torsten Flinck. Sara och jag delade lillstugan med Love och Kerstin och det var skolresestämning där ett tag innan det var sömndags. Väldigt fnissigt.
Midsommarafton var som midsommarafton på landet brukar vara. Ett evigt tjat om huruvida det hotande regnet skulle få oss att flytta in eller inte, pappa övertänd med snapsvisorna, Love som vägrade bita av, fotbollsmatch på svajiga ben (jag och Love slog pappa och kusin Thomas med 10-8), jordgubbstårta och korvgrillning. Det enda som inte var sig likt var att det här året hade jag tagit examen så jag blev uppmärksammad och belönad för det. Jag fick en många fina presenter och blev rörd. Det var väldigt fint och jag är mycket tacksam.
I lördags åkte jag och Sara tillbaka till Linköping efter att ha kommit till perrongen en minut innan tåget skulle gå. Tur att man kan lita på SJ vid sådana tillfällen – tåget var försenat. Innan vi åkte hem hann vi dock med en sväng ner till badet och jag tog årets första dopp. Sara anade helt rätt när hon tolkade mina spasmer i vattnet som att det var iskallt. Det kan knappast ha varit mer än två-tre grader i vattnet. Lilltån på högerfoten har blivit helt svart nu på grund av den kallbrand jag ådrog mig i samband med doppet. Men det är en poäng i badligan i alla fall. Axel-Hannes 1-0.
På kvällen kom Per, Elin och Lotti förbi Kannan och hade en tillställning som faller under kategorin ”nej, vi satt hemma och tog några öl och snackade bara”. Gott så. Per visade YouTube-klipp på när hans punkband hade spelning, samt ett när hans manskör framförde en skönt LOTR-nördig bit. Kolla själv:
Igår vaknade jag med visst skallebank, men det gick över när jag fick kaffe. Vi åkte ut till Saras syster Maria i Åtvidaberg, inte alls långt från mytomspunna Kopparvallen, där det bjöds på mat och kaffe. Den stora underhållningen bjöd Marias ett-och-ett-halvt-åring Jonna på, med allt från vådliga stunttrick i sandlådan till dans på bordet. Skön tjej det där. Själv passade jag på att lägga rabarber på en stol.
Lilla Jonna och moster Sara leker "dada, hink och spade".
Från Åtvid gick färden till Vidingsjö och ytterligare lite fika hemma hos Erika och Jocke. Maja med barn och sambo dök också upp, liksom Lotti och Elin. Det bjöds på rabarber- och jordgubbspaj – just det Sara hade planerat att laga till efterrätt på kvällen. Men vi höll god min i elakt spel, eller vad man ska säga.
Jag och Sara rundade av denna hyperaktiva söndag med vampyr-DVD-tema. Vi såg Twilight och såg om Låt den rätte. Den förstnämnda var ganska töntig, medan den senare är ett stycke riktigt kompetent film. Och ja, vi åt rabarber- och jordgubbspaj till efterrätt. Den här staden är tillräckligt stor för två pajer.
Idag har vi tagit en långpromenad, ätit potatissallad och rostbiffen (vad är det för ett djur? Nötet?) och tråkigt nog sagt hejdå. Nu dröjer det återigen en tid tills vi ses. Ogilla.
Därefter ägnade jag en ansenlig del av tågresan till Uppsala med att författa ett Kerstinlångt inlägg. Nu ska jag få biffar av Esh och sedan ska jag ut och ta en löprunda i sommarvärmen. Uppsala har välkomnat mig på sitt allra bästa humör.
Jag har alltid, bortsett från den tiden då TV3:s morgonsändningar med Skurt fortfarande höll en vettig nivå, sällat mig till den skara som anser att förmiddagen bara är till för en enda sak. Att ta igen förlorad nattsömn. Men idag har det varit stört omöjligt att sova, och jag har redan varit inne på alla sidor på Internet fast klockan inte ens är tio.
Nu kanske någon hävdar att ledighetstristess är ett I-landsproblem. Till den som tycker det har jag en hälsning: Du kan vara ett I-landsproblem.
I morse vaknade jag av att tidningen kom, och då måste klockan ha varit cirka fem. I Saras hus har man nämligen något så gammalmodigt som brevinkast, och inte tidningshållare vid ytterdörren som i mer uppdaterade fastigheter. Vi som inte är vana vid att det smäller till i hallen så dags kan därmed bli mycket skärrade och få svårt att somna om. Särskilt om rummet är fullt av sommarmorgonsol. Men det är väl också ett I-landsproblem antar jag. Det var ett jävla förminskande av mina problem idag, skärpning på er nu.
Nu ska jag gå och diska för att slå ihjäl lite tid. Sen ska jag hänga på låset till Premierleague.com när nästa säsongs spelschema publiceras klockan elva, och därefter fingranska det. I förväntasfullhetsgrad har nu spelschemesläppet passerat både födelsedag och julafton, så ni kan haja att jag sitter som på ålar nu. Jag tippar att Arsenal får möta Everton borta i premiären. Det kan bli en svår match.
Uppdatering: Jag tippade rätt. Helt sjukt. Jag lovar och svär att jag inte hade hittat någon information om det där på förhand. I am psychic.
Uppdatering 2: Hm. Det verkar som att det redan har ryktats ett tag om att det skulle bli Everton. Jag måste ha skymtat det någonstans, även om jag inte minns det. I'm not psychic anymore.
Klev upp oungdomligt tidigt idag och gick på seminarium, där jag faktiskt sa flera saker. Min karriär som stumdum på den här kursen är nog över. Det är en tämligen okomplicerad kurs som tar upp könsroller och strukturer i språket, så det är jag och fjorton lesbiska tjejer som läser den.
Nä då. Om de är lesbiska eller inte bryr jag mig inte om, men i och med att flera av dem klär sig som Esh så har jag mina misstankar. Och då påstår jag inte att Esh klär sig fult. Bara att det blir lite spela-för-andra-laget-vibbar när flickor har pojkkläder. De ska ju ha typ rosa prinsessklänningar men rosetter och sånt.
Efter passet var det ett effektivt grupparbete i ett par timmar, och jag kan erkänna att den text vi producerade utifrån diskussionen inte kommer ge mig nobelpriset. Den är inte ens förtjänt av ett tröstpris. Men det är en sommarkurs, så vad kan de begära?
Powerlunch hemma innan det blev tåget till Linköping. Jag började kolla på en ny tv-serie under resan, och den verkar bra än så länge. Jag vet inte om någon har hört talas om den, men den heter Six Feet Under och handlar om Dexter, fast han är gay och jobbar på en begravningsbyrå. Hann bara se första avsnittet, men det ser lovande ut för fortsättningen. Rekommenderas.
På tåget fick jag en smärre chock när jag inte hittade spalten "Fråga lokföraren" i SJ-magasinet Kupé. Men till min lycka hade de bara flyttat den till bakvagnen av tidningen - jävligt dumt, för den är ju det enda intressanta i den publikationen. Junifrågorna var dock inte alls intressanta. Trist.
Nu ska jag tillbringa kvällen i Kannan tillsammans med en alldeles oemotståndlig tjej.
Vi har nog alla träffat på Arga Gubben i vår barndom. Han som kommer och skriker att man inte får vara på förbjuden mark, att man inte får spela fotboll vid garagen eller att man inte får lägga smällare i brevlådor.
Jag har inte stött på honom på säkert femton år, men idag dök han upp ute på Valsätra IP under våran träning. Han körde bort oss ögonaböj för att planen var vattensjuk, och då får man tydligen inte spela fotboll. Det var ord och inga visor. Han skällde så att han blev alldeles röd i fejjan.
Jag har gjort ett uppehåll i min Arsenalblogg på grund av lagets relativa uselhet och allmän oinspiration. Men idag har jag suttit och skrivit texter till Kanonmagasinet och upptäckte att det är riktigt roligt att skriva sådana texter. Verkligen nörda ner sig i referenser som bara andra Arsenaljunkies förstår. Vi snackar Guillaume Warmuz-nivå här.
Det är skönt att ha tid att ägna sig åt sin hobby ordentligt för en gångs skull, och det ska jag fortsätta med när jag åker tåg till Sara i morgon.
I går tog jag en klassisk slapparsöndag. Sov länge, svängde ihop en söndagsstek falukorv, tvättade samt fick ett jävligt sjukt infall och tittade på Sydafrika-Irak i Confederations Cup. Jag är tydligen svältfödd på fotboll för tillfället om jag sjunker så lågt, men det är ingen panik för att säsongen ska börja ännu. Behöver ytterligare lite distans till den förra tror jag.
Annars är det mest anmärkningsvärda som har hänt i dag att det har slutat regna, efter fyra månaders hällregn. Ska sätta mig i kajaken snart och paddla bort till träningen, om nu planen är spelbar.
Annars får jag säga som (VARNING FÖR NAMEDROPPING) Sabastian Larsson sa i Österrike 2005, sedan Arsenal på träningsläger hade genomfört ett pass i vräkregn. - Det var nästan som att spela vattenpolo därute, sa "Bissen". Då är det en jävla tur att vattenpolo räknas som en riktig idrott.
Fotnot: Guillaume Warmuz var tredjemålvakt bakom David Seaman och Stuart Taylor i Arsenal under våren 2003 sedan Rami Shaaban hade brutit benet. Han spelade noll matcher för The Gunners. Dagens folkbildande gärning är härmed utförd.
Den här vårsäsongen har präglats av vinnarkultur från min sida, då jag inte har varit med och förlorat en enda match med Södra. Framgång föder framgång och så vidare. Igår kom dessvärre den oöverträffade framgångssagan till ett abrupt slut.
Det var dags för årets längsta bortfight som tog oss nästan hela vägen till Stockholm. Där på en regnig lerplan skulle vi tydligen spela fotboll. Vi visste att motståndarna skulle köra Stoke-taktiken med långa inkast, så det gällde att vara på hugget vid inkast på vår planhalva. Efter två inkast och åtta minuter stod det 2-0. Ridå.
När matchen var över var siffrorna uppe vid 5-1. Kul jul med en timmes bilfärd på det. Det är dagar som dessa fotboll är mindre angenämt. Det enda positiva var att det var grymt väder för glidtacklingar. Alltid något. Men om jag påstod att jag gjorde min bästa match i livet skulle jag ljuga. Värre än Torvald Palema travar.
Väl hemma tog jag det lungt framför tv:n med en pizza och några Stella, innan jag gick genom halva stan till Tomas som anordnade någon form av lagsammankomst. Det var oerhört grabbigt med bira bira bira bärs bärs bärs och tv-spel. Jag chockade alla genom att vinna min första match, men sedan bekände jag färg och förlorade stort i resten av matcherna. Som bekant är jag talanglös när det kommer till dataspel och dylikt, mest för att det suger så oerhört mycket att spela.
Även kvällen gick alltså i förlustens tecken, men avslutades med en liten seger då jag fick skjuts nästan ändå hem till dörren. Hade aldrig pallat att gå hem i evighetsregnet.
Nu ska jag sätta mig i fönstret invirad i en filt och mysdricka te och titta på regnet. Jag ska försöka reda ut hur jävla länge det kan regna. Nu har det pågått i två dygn och det finns inget som tyder på att det ska sluta. Det är värre än Roskilde 2007. Och då överdriver jag inte. Men en förlusthelg som denna kanske regn är symboliskt riktigt.
En dag började det regna, och det slutade inte på flera månader. Vi gick igenom varenda typ av regn som fanns. Litet naggande duggregn, och gammalt klassiskt ösregn. Regn som flög in från sidan och ibland regn som till och med verkade komma underifrån. Fanken, det regnade till och med på natten.
- Hörru Forrest. - Hörru Bubba. - Jag ska luta mig mot dig, så kan du luta dig mot mig. Så slipper vi sova med huvudet i leran. Vet du varför vi är ett bra team, Forrest? För att vi ställer upp för varandra, som bröder typ.
- Du Forrest, jag har tänkt på en sak. Jag har något viktigt att fråga dig om. Vill du börja jobba i räkbranschen med mig? - Okej. - Jag har räknat ut allt. Så många kilo räkor kommer bekosta en båt, och så många kilo betalar bensinen. Och vi kan bo på båten, så vi behöver inte betala någon hyra. Vi kommer kunna arbeta tillsammans, och dela alla intäkter lika. Alltså, du kommer kunna äta alla räkor du orkar. - Det är en bra idé.
Bubba hade en bra idé. Jag skrev till och med till Jenny och berättade allt om den. Jag skickade brev till henne, inte varje dag, men nästan. Jag berättade om vad jag gjorde och frågade om vad hon gjorde, och jag berättade om hur jag tänkte på henne hela tiden och om hur jag såg fram emot att få ett brev från henne när hon hade tid. Jag ville alltid att hon skulle veta att jag var okej. Sedan undertecknade jag alla brev med "All kärlek, Forrest Gump."
Sen en dag, när vi var ute och gick som vi alltid gjorde var det som om någon bara stängde av regnet. Och sen kom solen fram.
Tänk om verkligheten någon gång överträffade dikten, så att det slutade regna någon gång även utanför vita duken. Men jag antar att regnperioden i Uppsala fortsätter längre än i Vietnam. Det gör mig smått bitter faktiskt.
Idag har jag varit extremt slö, men till slut fick jag i alla fall fart på mig själv. Fixade med en ny ansökan till CSN för jag råkade visst glömma bort att ansöka om lån förra gången, så det finns förhoppningar om mer statliga pengar på mitt konto inom en snar framtid. Tack för maten, staten.
Tog också tag i en Arsenal Sweden-relaterad grej som jag borde ha fixat för en månad sedan minst. Det var skönt att få det ur världen. Jag har mer grejer att styra med i klubben med det får bli söndagens och nästa veckas projekt.
Dessutom har jag tagit en promenad i novemberstormen ner till bolaget på stan. Jag var tvungen att styra upp lite öl då det blir någon form av sammankomst för fotbollslaget i morgon, och då vill man ju inte sitta tomhänt. Kommer inte hinna handla dylika drycker i morgon då det är Brottby away som gäller. Brottby. Var fan ligger det? Har hört rykten om Vallentuna, men det kan väl aldrig stämma. Vi spelar ju för stövelen i division VI.
Jag bar dåliga kläder i dagens usla väder, så jag blev blöt på vägen från stan. Jag hoppas att jag får äta grisen ikväll så att jag blir lite uppmuntrad efter detta nederlag. Kanske till och med unnar mig ett glas vin. Det är ju ändå fredag, som jag brukar säga.
Det blev en ganska händelselös dag, till följd av gårdagskvällens inte helt motiverade nationsrunda. Björn och Clemens anordnade någon form av svennebanansexa för Jonas och jag anslöt till denna ungefär vid kickoff för Sverige-Malta. De hade som regel att dricka en öl per mål Sverige gjorde, så det blev problematiskt där i andra halvlek när Sverige gjorde tre mål på fem minuter. Jag höll lugnare tempo som tur var.
Efter matchen gick vi till Svantes där Jonas fick i uppdrag att fixa fram två deltagare till något geografispel där det gällde att placera europeiska städer i förhållande till varandra. Han hittade en tyska och en brasilianska som ville vara med, och de hette av allt att döma Gretl och Ronaldinha. Jag och Clemens var tämligen talanglösa på detta, medan Björn dominerade och visade Muhammed Alisk ödmjukhet över detta. "I am the greatest" ropade han inne i valvet på puben.
När Björn medelst silvertejp välte alla cyklar utanför Uplands fann jag det för gott av avbryta kvällen och vandrade hemåt. Silvertejp alltså, vad kan man inte göra med sådan?
Jag var inte alls sugen på att gå upp i morse, men nu har jag ju valt att läsa den här sommarkursen så då är det bara att ta den seriöst och gå på undervisningstillfällena. Det är inte som att det är svårt eller jobbigt med två-tre seminarier i veckan, särskilt inte nu när jag får CSN. Jävligt blygsamt CSN, ska tilläggas. Men jag har så jag klarar mig ett tag till i alla fall. Jävla pengar, alltid ett problem.
Resten av dagen har jag ägnat mig åt att vila/sova. Tog en av mina urspårade tvåtimmars-powernaps förut, så räkna inte med att jag somnar tidigt ikväll.
Nu ska jag se klart Romeo och Julia som går på Canal+ i kväll. Så här långt har de unga tu stött på en hel del svårigheter i sin relation, då deras respektive familjer ligger i fejd med varandra och sådant innebär alltid knas. Men om alla bara samlas och diskuterar igenom problemen ska vi nog kunna hitta en lösning. Jag tror att Romeo får sin Julia till slut, för annars kommer jag att bli väldigt ledsen och besviken.
Uppdatering: Va fan. Det blev ju inget lyckligt slut. Precis när man fick se att Julia inte var död tog Romeo gift och dog själv, och sen sköt sig Julia i skallen. Skitslut. Den där Shakespeare hade dålig fantasi, bara "jag vet inte hur jag ska runda av det här så alla får helt enkelt dö". Vem tror han att han var? Sten Frisk?
Lite vemodigt idag. För nu flyttar Karl, "Jesper" och Lill-Esh tillbaka till Östersund och det är så klart väldigt tråkigt för oss som blir kvar i Uppsala.
Karl var en av de första jag lärde känna sedan jag hade flyttat upp hit 2004, och vi har följts åt sedan dess. Från att jag köpte ut till honom på bolaget, via praktik i Östervåla, nationshets, Lill-Eshs födelse, fotbollsmatcher, Storsjöyran, stependiefirande och mycket mer. Extremt mycket roligt, men också några få mindre roliga händelser. Så som livet är.
Det blir konstigt att inte möta upp Karl för några 19-kronors på Orvars på en måndag och bara sitta och surra lite. Samtidigt är jag säker på att när vi väl ses framöver kommer det att vara på samma sätt som det har varit under de senaste fem åren. Faktum kvarstår dock, jag kommer att sakna honom och hans familj. Min lampa kommer däremot inte att sakna honom.
Idag hjälpte jag dem att bära ut deras möblemang ut till en lastbil där en småbutter jämte stod och stuvade. Han var väldigt mån om att prylarna inte skulle "gnasa" (skava på svenska) (Edit: gnussa ska det vara. Tack Björn.) mot varandra och lastade som den värste godshanteraren. Vilket han också var. Det var en fascinerande man som svettades mer ymnigt än Art Garfunkel i Globen 2004, och dessutom körde han lastbil i träskor. Bara en sån sak.
Och som lök på lasten. I grillen framme på hans åk satt en stendöd och halvmosad småfågel fast. Det kallar jag pimp my ride.
Flytta är verkligen inte världens roligaste grej, men vi fick ut allting ur lägenheten ganska snabbt och sedan rundade vi av med brunch på Café 018. Hoppas att det ordnar sig med boende i Jämtland för familjen nu.
Hej då Karl!
Björn flyttade som en dåre. Men sen gick han in i väggen.
Idag har profilen varit som Hannes humor - låg. Jag inledde dagen med en sovmorgon till cirka klockan tio, för att sedan ligga och dra mig ett tag. Det var extremt skönt att sova tills jag vaknade, vilket jag inte direkt har gjort på länge.
Efter lunch kom Björn förbi och vi gjorde de sista korrigeringarna på uppsatsen. Nu är jag så trött på den texten att jag vägrar att ens öppna dokumentet en enda gång till. Om jag tvingas skriva orden "populärkultur i undervisningen" igen kommer jag kaskadspy värre än Dennis gjorde utanför puben The Barking Dog i Canterbury den 24 mars 2006. Så jag ska försöka undvika det.
Eftermiddagen tillbringades därefter i sällskap med Internets alla intressanta sajter och på det blev det ett besök på Karin Boye-biblioteket för lån av kurslitteratur. Dessutom gick jag förbi Carolina-biblioteket i jakt på en annan kursbok, men jag gick vilse i läsesal C och lämnade byggnaden i vredesmod.
Nu på kvällen gick jag och Esh till Svantes för en ljummen chevréburgare, kalla pommes och ett par öl, innan vi gick förbi en korridorsfest vid Snerikes. Det var lätt att konstatera att jag verkligen inte saknar korridorslivet, samt att det unga studentlivet inte är riktigt lika tilltalande längre. Ja, jag är numera mer än 500 år gammal, men det är Bockstensmannen också so who are you to talk?
Nu ska jag fundera lite över hur man kan använda populärkultur i undervisningen.
Södra Upsala SK befäste tredjeplatsen i division VI södra Uppland med en grymt tung kvittering i 88:e minuten i måndagens match mot Trikadien. Detta efter att Esh, av alla människor, stött in 0-1 på en hörna i början av andra halvlek. Södra gjorde ingen vidare match, men visade moral och fick till ett oförtjänt kryss. Det kändes som en seger.
Trikadien är ett intressant lag. Det är laget som typ alla mina fotbollsspelande kompisar har börjat spela med, trots att jag har försökt värva flertalet av dem till Södra. I deras trupp till den här matchen känner jag eller är bekant med åtminstone sex personer, och en av dessa är jag dessutom sambo med. Det var verkligen tal om derby. Lägenhetsderby rentav. Att också Jajje spelar i "Trikken" - en gång när vi mötte laget gjorde han mål på oss via en cykelspark i matchminut tre till min obeskrivliga bitterhet - gjorde inte det hela mindre spänt.
Ni förstår därför den oerhörda vikten av vår sena kvittering. Och, utan att återigen höja mig själv till skyarna, det ska tillstås: Jag spelade en avgörande roll i denna. I NHL hade jag fått assist, men i fotboll räknas bara den sista passningen som når målskytten. Alla objektiva åskådare, Kalle exempelvis, kan dock hålla med om att min långboll till vår ena forward var den moraliska assisten till 1-1-målet.
Just före slutsignalen var jag nödd och tvungen att praktiskt taget avliva Jajje. På grund av hans napalesiska bergsfolksgener är han kortare än mig så när han gick in för att nicka en boll var jag uppe och vevade med alla sex järndobbarna på högerfoten. Det smällde bra, men hans hövve - som de säger i Sönnsvall - sitter kvar, och Esh sköt den efterföljande frisparken i muren. Och vi fick med oss en pinne.
Poängen firades dels på Snerikes Bryggan och dels på Svantes Källare med Becks, Emma, Karl och Björn. Öl dracks, men inte på ett Snerikes 2004-mässigt sätt. Alltså att man dricker tills man börjar prata baklänges och, i Robbelibobbans fall, börjar slå sönder fönster med bara händerna. Det kändes bra att runda av en match med några kalla. Lite Lee Dixonsk sådär.
Jaha. Då är jag typ klar med utbildningen då. Men tro inte att jag vilar på lagrarna för det. Idag började jag en ny kurs på det alldeles underbara SVC, som jag har saknat så ofantligt mycket under året på ILU (SSFSF). Det blir en sommarkurs som tar upp Språk och kön och syftet med att läsa denna är tredelat. Dels ger detta mig rätt till CSN och dels blir mamma stolt när man studerar genusfrågor, och dessutom tycker jag att det är intressant.
No, really. Jag tycker det. Jag var till och med nära att rösta på Gudrun igår.
Helgen var väldigt lyckad. I fredags firade jag den lyckade opponeringen, först hemma med Sara och sedan på Orvars tillsammans med Björn, Elin och Clemens. Björn var bra i gasen - men det tycker jag att han gjorde rätt i efter att ha avslutat sin utbildning samt fått fast tjänst på samma dag.
I lördags höll vi ett ytterst lågt tempo till en början, men därefter var det bara att åka. Jag och Sara gick hem till Björn och Elin för en fördrink/öl som startpunkt för examensceremonin. Ella och Clemens anslöt och därefter gick vi examenister till Snerikes för att skåla i champagne. Själva ceremonin var högtidlig, men grymt långdragen och det hölls ett par meningslösa tal. Jag tycker att jag borde ha fått tala - det hade blivit en hejdundrande succé. Jag har ju läst retorik, och är därmed något av en expert. Men istället blev det nåt tjafs om blommor som symboler för Fina Ord och en som citerade Ted Gärdestad. Det var ett djärvt grepp så här års att tala om sol, vind och vatten. Jag hade tänkt mer utanför boxen (jag hade citerat Tomas Ledin, eller Mats Lundin som Becks brukar kalla honom).
Efter ceremonin gick vi hem i regnet och bjöds på en förtjusande middag av Esh. Det var både fin förrätt och oerhört god huvudrätt, och dessutom ost och kex till dessert. Vilken fest! På kvällen kollade vi på landskampen för att senare runda av på Palermo. Hur fan gick det till när man blev en mer frekvent besökare av det sunkhaket än av Orvars? Jag måste skärpa mig.
Gårdagen kan sammanfattas med orden Becks, röstning, raggmunk och daimtårta. Becks kom och hälsade på och drack kaffe. Jag röstade och gjorde raggmunk, och Sara gjorde daimtårta. En perfekt söndag efter lördagens utsvävningar.
Men nu har Sara åkt hem och jag har börjat min nya vardag. Jag är inte redo att släppa studentlivet riktigt ännu.
Och fem år, tio terminer och tiotusen öl senare var jag klar. Gissa om det känns skönt. Just det.
Självklart har jag redan börjat fira att jag är färdigutbildad lärare, så jag ville bara meddela att opponeringen gick alldeles utmärkt. Till och med bättre än förväntat. Vi var nog de enda i opponeringsgruppen som inte behövde komplettera uppsatsen nämnvärt. Fett nice yao!
Nu ska jag ta reda på var arbetsförmedlingen ligger.
Sällan har två lektioner kännts så oöverstigliga. Det är vad som återstår av den tyngsta arbetsdagen sedan 14-timmarspasset på Arlanda förra året. Och den här dagen har inte ens varit tillnärmelsevis lika lång i timmar mätt. Men snackar vi mental tid är den redan ett dygn lång. Jag skulle hemsk gärna vilja åka hem nu.
Men det är som det är. Nu är det två lektioner kvar och sedan får jag, inte åka hem, men i alla fall återvända till bebyggda trakter. Det är bara lite uppsatsmeck att ta itu med innan hemmet väntar.
Det kommer att bli ljuvligt när opponeringen är gjord i morgon eftermiddag. Den här veckan har varit minst sagt arbetssam. Men jag antar att det är bra för mig att få ta i lite för en gångs skull. Bygga lite karaktär och så vidare.
Livsandarna kommer dock att höjas redan ikväll, för då kommer Sara på besök igen. Det kommer också att bli ljuvligt.
Allting talar nu för att jag överlever även den här perioden i Våla. En dag kvar och sedan talar ingenting för att jag återvänder dit ut någon mer gång. Om inte rektor får för sig att ge mig ett jobb vill säga. Men det talar heller ingenting för.
Det är bara att, som vanligt, bita ihop och göra det som göras skall. I morgon har jag sex lektioner. Jag överväger allvarligt att visa Family Guy på engelskan. Koncentrationen är nämligen inte på topp bland eleverna för tillfället. Undrar vad det är de tänker på. De beter sig som om det bara är dagar kvar till sommarlovet börjar.
Den här junidagen har vädret behandlat mig illa. Vi kan tala om rena trakasserier. När jag gick utanför dörren var det rena filmregnet som smattrade runt omkring mig. Det höll i sig med samma frenesi fram tills det att jag klev på bussen. Då sprack det upp. Framme i Våla - började det såklart igen. Varje gång jag har varit tvungen att gå ut under dagen har det regnat, och så fort jag har gått in har det blivit uppehåll. Hade jag varit en sådan som gav mig in i slagsmål, och hade vädret varit möjligt att spöa. Då skulle jag ha gjort det.
Annars var åttorna lugna och sjuorna skitjobbiga (Får vi sluta tidigare? Får vi sluta tidigare? Får vi sluta tidigare? Får vi sluta tidigare? Får vi sluta tidigare? Får vi sluta tidigare? Får vi sluta tidigare? Får vi sluta tidigare? Får vi sluta tidigare? Får vi sluta tidigare? Får vi sluta tidigare? Får vi sluta tidigare? Får vi sluta tidigare? Får vi sluta tidigare? Får vi sluta tidigare? Får vi sluta tidigare? Får vi sluta tidigare? Får vi sluta tidigare? NEJ, det får ni inte. SLUTA TJATA.)
När jag kom tillbaka till stan satt jag och Björn och opponerade lite, och vi har hittat några bra infallsvinklar. Vi är sjukligt effektiva. Som jag hävdade förut: Mätt i effektiv tid har vi knappast lagt mer än tio timmar på det här examensarbetet.
Där kan jag mycket väl underdriva.
En annan grej jag gjorde idag var att dammsuga. Dä ni.
Vad är det för fel på mig? 1999 åt jag ovanstående som mellanmål efter skolan, och behövde ändå äta två mackor när mamma eller pappa fixade maten. Nu var jag mätt redan halvvägs in på pizzan, som vi så manligt förtärde hemma hos Jajje, och tvingade i mig resten av ren prestige. Att äta frukost i morgon känns ungefär lika avlägset som novemberregn i morgonmörker.
Fast frågan kanske snarare är; vad var det för fel på mig då? Pubertet kanske. Man borde skaffa sig lite sådan igen, för det är ju gott att äta god mat som jag brukar säga.
Men ändå. Det är bara en hypotetisk önskedröm. Mitt nyårslöfte inför 2010 är att lära mig när nog är nog.
Ljuset i slutet av tunneln syns inte ännu. Jag har fortfarande två dagar bland osnytna tonåringar i Våla och därefter väntar opponeringen av uppsatsen. Den som påstod att det här skulle vara världens bästa vecka ljög uppenbarligen.
Men i morgon är det onsdag och då brukar saker och ting alltid bli lättare. Jag har sagt det förr och jag kommer med 1000 procents säkerhet säga det igen: Jävla tisdag. När revolutionen kommer och jag har tagit över ska tisdagen ut ur veckan. Det ska bli mitt jungfrubeslut och kommer genomföras till och med innan de första störtade makthavarna ställs mot väggen.
Idag minns jag knappt vad jag har gjort på jobbet, så jag tycker att vi skiter i den redogörelsen. Jag åt i alla fall korv/bacon-röra till lunch vilket onekligen var dagens högtidsstund.
Sedan jag kom hem har gjort en slät figur. Hade tänkt läsa opponeringsuppsats, men upptäckte datan vid på skrivbordet och så var det med den saken. Ni vet hur det kan bli när Internet appellerar. Jag förstår inte vad folk gjorde innan Internet. Hur fick man tiden att gå? Jag förstår inte. Je ne comprends pas, som Amelies pappa säger.
Nu ska jag gå till Jajje och säga grattis. Han är nämligen 27 år nu. Sådant firar man i den här stan.
För cirka 15 år sedan spelade mamma i ett korplag som lite fyndigt kallades för Kaos, kanske för att spegla laget insatser på fotbollsplanen. Frågan är om deras matchställ finns bevarat någonstans, för om arrangörerna till den examensceremoni som kommer att hållas på lördag skulle få för sig att bilda korplag finns det inga mer passande tröjor.
Det var med andra ord ingen ordning på dagens repetition. Detta i kombination med stressade nästan examinerade lärare är en krutdurk i en rökruta. A disaster waiting to happen. Lärare har nämligen en gudomlig tro på sin egen förmåga att organisera och den egna metoden, och endast den egna är den enda tänkbara.
Idag var stötestenen om vi skulle fylla på bänkarna framför scenen bakifrån eller framifrån. Detta diskuterades med emfas under nästan 45 minuter mellan arrangörerna och några av deltagarna. Behöver jag nämna att det var enbart tjejer som deltog i diskussionen? Inte? Tänkte väl det.
Efter ett på gränsen till gråtande brandtal från en av arrangörerna valde bakifrånförespråkarna att ge sig - men det var en muttrande resignation och tomma ögon. Det var som om de just hade sett Arsenal förlora. Så hårt tog de prestigeförlusten.
Jag förstår inte hur man kan bli så engagerad i en sådan skitsak. Men vissa saker är det kanske inte meningen att man inte ska förstå. Det enda som är säkert är att det kommer att bli kaos under ceremonin. Undrar om tröjorna finns kvar - man skulle kanske ha den under kavajen.
Tillbaka på arbetet efter en mycket fin helg i Linköping. Här har jag just begåvats med två extra lektioner, och det var precis det jag ville efter att ha somnat klockan två i natt. Jag drabbades nämligen av ett strömavbrott under min tågresa till Uppsala i går kväll, och tåg är tydligen beroende av el. I avsaknad av denna fick jag ta Swebus istället för jag orkade inte stå och vänta på någon ersättningsbuss under oviss tid, och det innebar att jag kom hem cirka en och en halv timme senare än beräknat. Därav nattsuddet.
Gårdagen var verkligen görvarm, men det antar jag att de flesta lade märke till. Vi åkte ut till Saras föräldrars landställe och bjöds på söndagsstek - lovely. Ett par av Saras syskon var där också, och det var gemytligt. Jag var sjukt sugen på att ta ett dopp i Roxen, men det hade nog blivit konstig stämning då i och med att jag inte hade några badkläder med mig. Hädanefter åker jag aldrig någonstans utan mina badbyxor.
I lördags kväll åkte vi till Vidingsjö där Erika och Jocke bor numera. Erika var mycket frågande när jag ville ha en vägbeskrivning eftersom att jag hade varit där förut. Problemet var bara att jag inte hade det. Det var Aspeqvist hon tänkte på. Ett rimligt misstag i och med att förleden i våra efternamn är identiska. Kvällen avlöpte under avslappnade former och vi hade det trevligt med goda drycker och så vidare.
Men allting har en ände, och så även den första sommarhelgen. Nu tänkte jag fortsätta att bita ihop här. En lektion i taget - fem timmar kvar på måndagen. Sen är det tisdag. Hurra!
På väg ner från en mangel, demagogiskt påeldandes lyriska tvätterikollegor efter ett tal om chefens profit, fläktar och vikten av att hålla samman.
