Kan du inte lämna Johnny i fred?

Ännu en bra dag på jobbet. När kommer backlashen? I och för sig hade jag inte bara sjuorna idag, och då uppträdde ett gäng mer normalt ohängda elever som ett rövarband i korridorerna. Fett irriterande på ett sätt, men också lite skönt att inte bara ha lammungar omkring sig. Och det är fortfarande inte den värsta Heby-kategorin vi diskuterar här - det är en helt annan liga.

Det är skönt att åter stifta bekantskap med arbetsveckanpratet. Idag kom den klassiska diskussionen om de onda tisdagarna upp igen, och om hur onsdagens eftermiddag är kulmen inför nedförsbacken mot helgen. När det dessutom vankas afterwork i skolcafeterian på fredag - ja då är ju helgen i princip redan här på torsdagsmorgonen.

Och ni vet vad jag tycker - man ska ropa hej långt innan man ens har sett bäcken. Förväntningen utgör ju ändå 90 % av alla positiva känslor.

Det får mig att dra slutsatsen att det kanske är därför jag inte har varit riktigt lika laddad som vanligt för säsongens första Arsenalmatcher. Jag har inga som helst förväntningar på säsongen, så därför är det inte riktigt lika kul som det brukar vara. Vad är poängen med att delta om man ändå inte kommer att vinna liksom? Men det är samtidigt aldrig tråkigt med Arsenalmatch, så visst finns det en njutning i att säsongen har kommit igång. Dock är det inte som vanligt.

Till sist, sedan Love på nya jobbet har fått en kollega som i fotbollskretsar är känd som Det Evigt Gröna Trädet Den Evige Talangen, kan jag inte undgå att misstänka att min bror har något att göra med detta. Frågan är dock vad.

Likt tisdag dyker jag upp en gång i veckan

Får väl slänga in en liten uppdatering bland alla mina åtaganden och upptaganden. Måste ju i alla fall komma upp i fem inlägg i augusti.

Under. All. Jävla. Kritik.

Men så kan det vara ibland. Jag ska försöka skärpa mig, men jag lovar ingenting. Jag har ju ett jobb att sköta. Och en supporterklubb. Och en kondition. Och snart kommer jag sympatifölja 25 olika tv-serier när Sara har flyttat upp. Dessutom ska jag försöka göra mitt för att Södra ska hänga kvar i sexan.

So many commitments, so few timmar på dygnet.

Hur går det då på arbetet, nu när kidsen har existerat i mitt liv under fem dagar? Det går väldigt bra än så länge. Det är många trevliga och glada unga människor, och de allra flesta verkar vara ambitiösa elever. Ett ganska uppfriskande avbrott efter de två senaste skolorna jag jobbade på. Samtidigt får jag nog räkna med att smekmånaden inte varar för evigt, för idag fick jag till och med höja rösten vid ett tillfälle. Så nu anar de nog att jag faktiskt kan bli arg, tvärtemot vad de trodde igår.

What else is new?

Jag var i Linköping i helgen, i avsikt att hjälpa Sara packa. Det blev dock lite si och så med packningen, då vi valde andra former av packat de här dagarna. Först var det tapas och utgång och dagen efter var det hemmafestligheter och utgång. Jävla studentleverne, det klarar ju inte jag av. Men det var väldigt kul, så det är synd att klaga.

Nä, om man skulle ta och gå och lägga sig i tid för en jävla gångs skull. En enda!

I morgon kommer barna

Jag känner mig märkligt lugn. Jag borde vara helt stissig, för i morgon börjar det på allvar. Då kommer mina nya sjuor. Men jag ska inte ljuga, för det är klart att det känns lite i magen även om det mest är förväntan som kittlar.

Allt inför dag ett är i alla fall förberett. Jag vet hur jag ska presentera mig själv samt vilken namnlek jag ska köra för att de ska lära sig varandras namn, och välkomstbrevet är författat. Det är bara tretimmarsdag för kidsen, så det kommer att gå sjukt fort. Själv jobbar jag åttatillhalvfem varje dag. Det är skönt tycker jag - jag är ändå så dålig på att jobba hemma.

Jag trivs mycket bra på jobbet så här långt. Det är bra stämning i arbetslaget och chefen är också bra. Är dessutom eleverna bra så finns det ingenting att klaga på. Fast det är klart att jag kommer klaga ändå. Bra kollegor, ledning och barn i all ära, men tisdagar är och förblir tisdagar. Särskilt tisdagar i november (den enda månaden på året som innehåller sju tisdagar).

Och Becks, jag kommer inte köra namnleken vi fick lära oss i Canterbury 2006. Det finns risk för att eleverna gör bort sig då. Den gången skulle vi säga våra namn plus ett adjektiv med samma initiala bokstav. Exempel: I'm Axel and I'm amazing/adorable/amusing/accurate/astonishing (fyll gärna på med egna). Becks drog till med "I'm Rebecca and I'm rough".

Liten ordlista:
Rough - ungf. ofin i kanten

Därmed inte sagt att hon är det.

Nu hostar vi igång den här skrället igen

Efter det att bloggen besiktigades sista juli fick den tyvärr körförbud av olika anledningar, och den har stått på verkstad sedan dess. Men nu ska alla skavanker vara fixade (kudos till grabbarna på Pelles Blogg och Maskin Service [sic]) och vi kan ge oss ut på de kvalitetskurviga skrivvägarna igen.

När det blir sådana här blogguppehåll av eshska proportioner är det alltid svårt att veta i vilken ände man ska börja, för det har minst sagt hänt en hel del. Men för att citera mästaren på nybildning av idiom, Martin Kellerman: Ska man äta upp en elefant är det bara att sätta igång och börja gnaga på ena örat så att man blir klar någon gång.

Till och börja med var vi på Gotland, som ett led i pappas firande av 60-årsdagen. Han och mamma bjöd med mig, Sara, Hannes, Love, Kerstin och Elis på semester. Jag hade det mycket bra, och de visade oss många platser på ön som betyder mycket för dem. Det var kul att göra något ihop med hela familjen, och att Sara och Kerstin kunde vara med. Det är inte så ofta vi får chansen att ses.

Jag gillade Gotland och ska se till att återvända dit. De har mycket kul att se. Raukar till exempel. Visby var också en väldigt fin stad, så dit måste jag också tillbaka. Stockholmsveckan 2011, anyone? Vi ska dit och vaska och hamburgerdumpa. Alla ska med! Hur som helst var det en bra semester.

När jag kom hem från Gotland efter världens kortaste flygresa var det dags att börja på nya jobbet. Först var det två dagars lightintroduktion med chefen för oss som är nya, och bara det var mycket att ta in. Under den senaste veckan har jag varit i Stockholm på mer uppstyrd introduktion med folk från hela landet, som ska börja jobba inom "företaget" som det heter i friskolevärlden. Det har varit mastigt att sitta och lyssna konstant i nästan fyra dagar, och jag tror inte att jag minns mer än en tiondel. Samtidigt måste man börja någonstans, om ni minns elefanten.

Mitt i alltihop fick jag en tidig födelsedagspresent av pappa. Han överraskade med en biljett till Leonard Cohen i Globen i söndags, och det var återigen en lysande konsert. Jag återkommer till den i ett annat inlägg.

I torsdags var det dags för den emotsedda kick-offen på Münchenbryggeriet i Stockholm. Hela "företaget" var där, och jag satt nästan bredvid Nils Lundgren som är en av grundarna. Och med nästan menar jag ett bord ifrån. Det blev en bra fest, och det finns sämre sätt att träffa sina arbetskamrater för första gången. Det verkar vara ett bra gäng, så det känns mycket positivt. Det var också kul att Peter Wahlbäck ståuppade efter middagen samt att Idol-Ola spelade vid tolvsnåret. Jag har gått och nynnat "Do you feel, like I feel - Natalie" i tre dagar nu. Men jag återkommer till den spelningen i ett annat inlägg.

I fredags fick vi sovmorgon till klockan tolv och sedan lightjobbade vi ett tag. I morgon drar det igång på allvar, sen kommer kidsen på onsdag. Det är lite nervöst, för jag känner mig fortfarande ute på djupt vatten då jag inte riktigt har klart för mig hur skolans pedagogik fungerar i praktiken. Men allt löser sig ju alltid, så det är bara dumt att oro sig.

I helgen har jag haft utrensning av en massa dammsamlarföremål jag har haft liggande i lådor i flera år. Jag slänger allt jag inte har använt sedan förra utrensningen. Det börjar bli ordning nu, men det finns lite kvar att göra. Ska passa på att städa lägenheten också.

Och just det. Det är visst någon match i eftermiddag också.