Man vet att man har lite att göra...

...när man står i ett fönster på sjätte våningen och tittar på ett förbipasserande X2000-tåg innehållandes bland andra Love och Kerstin. Men det var i alla fall spexigt.

Desperate househusband

Jag kör hemmamansreportoaren i dag. Sara är Norrköping och går i någon form av högre utbildning och jag sköter hushållet. Patriarkatet är dött. Jag ska dock inte bara skvallra med grannarna utan också försöka klämma in (först en längre surfrunda) lite pluggande under förmiddagen, innan jag styr lunch.

Jag måste medge att det kändes oförskämt skönt att ligga kvar och sova när Sara gick i morse, nästan så att jag fick dåligt samvete. Å andra sidan är det inte jag som ska klä skott för schemaläggningen på Campus Norrköping, så det är nog överdrivet. Ett alternativ hade varit att sympatigåupp men då måste man ta med i beräkningen att jag är mer morgontrött än alla andra tillsammans. Det fungerar alltså inte i praktiken - ungefär som kommunismen. Jag är Sovjet.

Idag har jag lärt mig att använda en perkulator. Man lär sig något nytt varje dag som jag brukar säga.

Titulerat träningsnarkomani

Det är inte klokt vad jag motionerar nu för tiden. I går spelade jag match. Jag var både lagkapten och man of the match - även rent objektivt - men som ni vet är det ingenting jag gärna skryter om. Eller who am I kidding, det är klart jag skryter när jag dessutom slog den mest precisa assist Stenhagens IP någonsin sett. Collymore behövde bara stå där och få bollen i huvudet för att nicka in den. Det var ingen slump att jag dessutom spelade i tröja nummer fyra, precis som en annan stor kapten med en magiskt känslig högerfot.

Nä, skärpning Kolo. Ge dig. Det finns inget jag i lag. Södra vann med 4-1. Det är ju alltid kul att göra assist, men det viktiga är att laget vinner.

Efter matchen tog jag mig rask hemåt för vidare transfer mot Östgötaslätten. För första gången sedan förra milleniumet gjorde SJ sitt jobb och jag kom till och med fram till Linköping tre minuter före uppsatt tid. Jag vill inte gå så långt som att säga att det är ett mirakel, men nog är det något av ett mirakel.

Idag tog vi en mycket lugn morgon, lyssnade lite på Radio Östergötlands morgon- och förmiddagsprogram. Man måste ju stödja mamma när hon är producent, fast jag gillade Radio Östergötland bättre när hon var mer frekvent som programledare. Det var tryggare på något sätt.

Efter "lunch" (frukost) tog vi en nätt tretimmarspromenad förbi klassiska Linköpingslandmärken som Tinnerbäcksbadet (för utomsocknes: Det är en badsjö nästan mitt i stan som är gjord av asfalt. I kid not!), jättegrytorna, Hälsouniversitetet, Stolplyckan, Vallaskogen, det riktiga universitetet, Gamla Linköping, Folkungaskolan och en hel del andra gamla goda platser. Var och en av dem finns det många historier att berätta om. Stay tuned for more of that. Anledningen till denna Fylking/Aschberg-promenad var att Sara hade en del universitetsärenden, och vem säger nej till ett sådant äventyr i vårsolen?

Som om inte detta var nog med motion, så klev jag på en löprunda runt Stångån. Här har jag sprungit en del tidigare i mitt liv, till exempel på försäsongen i Östria. Nostalgitripp, fast med inslag av obehagliga intervallträningsflashbacks.

Nu ska vi äta kyckling. Det var något snack om kyckling på nyheterna, men jag minns inte vad. Var det något om AMF pension?

PV har besökt fvudstaden

Tiden går, som Dennis brukar säga, och de senaste två dagarna har varit överdrivet tidsgåendekrävande (om nu det är ett ord). I fredags vaknade jag fast jag var dödentrött och pallrade mig upp för att jobba uppsats. Björn slöt upp och vi gjorde ett styvt jobb - som flickan sa - innan vi kände oss orimligt nöjda och gick till Orvars och tog påsklov för tio dagar.

Efter cirka fem öl (cider i Karls fall) tillsammans med Karl, Elin och Jonas (?) (jag är inte mästarnas mästare vad gäller namn) (jag ber om ursäkt, tusenfalt, för detta) gick vi via bolaget och Lutan hem till Björn och Elin för tacos och dryckesblot.

Först var det trevligt, sen blev det bråk och det var inte så trevligt och jag och Karl funderade på om vi kunde gå utan att det märktes men det kunde vi inte, men sen blev det trevligt igen. Allt var Jonas fel. Vi hade tänkt gå till ÖG eftersom att Esh pratade om att det var Eyes Wide Shut-tema, men ibland blir det inte som man har tänkt sig så jag gick hem till en något stukad lägenhet (Esh hade haft fest - jag misstänker rökning via vardagsrumsfönstret. Det är mycket väl IG.) och avslutade dagen med en kvalitativ utvärdering av dagen tillsammans med FV.

I går var det vintechno i skallen men efter en enastående kämpainsats tog jag mig ner till stationen. Där var tåget inställt, men eftersom att jag alltid är på tårna löste jag detta genom andra förbindelser än SJ. Gratis blev det dessutom för att ingen kollade biljett på Upptåget samt pendeln från Lapplands Väsby. Jävla SJ att hålla på och ställa in - man brukar ju alltid kunna lita på SJ... *tar ner handen så våldsamt att den typ slits av*

Sen hade vi möte i supporterklubben och därefter kollade vi på Arsenal som vann så jävla enkelt att det var löjligt. Sen drack jag öl och diverse drinkar resten av kvällen innan jag tog ett tåg hem igen. Det har jävlar i mig gått i ett i över ett dygn nu. Där har man för att man tror att man kan vara Skalman.

I dag ska jag spela fotboll - hoppas att jag inte dör igen, för jag har glidtacklingsskydd numera - samt åka till Sara (även känd som FV). Det blir grejer det.

Ensamtid är överskattat - bättre att vara tillsammans

Efter nästan en vecka av intensivt umgänge känns det lite ensamt nu när Sara har åkt hem. Det har varit mycket trivsamt, även om vi vår vana trogen inte har gjort så mycket. Eller lite har vi allt hunnit med, som att fika på ÖG, titta på saker som rör sig på olika skärmar, promenera, dricka öl på Orvars och sitta i vårsolen vid Fyrisån. Att jag gillar Skalmantempo då och då är ingen hemlighet, men här har jag nästan mött min överkvinna. Göra saker i alltför stor utsträckning är ändå ute.

Hur som helst saknar jag min tjej, men vi ses snart igen eftersom att jag ska ner till Linköping för att fira påsk och få mer kvalitetstid. Just det - min tjej, för nu är vi officiella. Håll utkik på YouTube efter en video där vi berättar nyheten tillsammans med en massa stela föräldrar som läser innantill. Mycket romantiskt.

Igår blev jag inte lurad en enda gång, till skillnad från vissa andra (ni vet vilka ni är Sara och Esh, här hängs aldrig någon ut). Första april är konstigt egentligen, varför är det inte socialt accepterat att luras alla andra dagar? Att hänga med Becks till exempel, det går ju nästan bara ut på att lura i henne olika saker genom att verka sjukt säker på sin sak. Eller Hannes. Honom har jag lurat till månen och tillbaka bra många gånger, som när jag sa att man behövde pass för att komma in i Danmark på vägen till Roskilde. Det har känts socialt accepterat, i alla från mitt håll.

Nu börjar det bli hög tid att ta tag i lite arbete med examensarbetet. Björn är redan hyperstressad trots att han inte behöver vara det. Vi har sjukt gott om tid på oss då första deldeadlinen inte är förrän efter påsk, och till den har vi redan gjort lejonparten av arbetet. Men när man samtalar med någon som är stressad är det lätt att man blir sympatistressad själv, så jag ska jobba undan lite. Så att han blir tyst också.

Men först ska jag beta av ett South Park-avsnitt. Man får tydligen ladda ner saker fortfarande - sweet.

Vårkaffe vid Fyrisån.

Vad trodde du själv, Marianne?

Det är klart att det var ett aprilskämt. King Kolo kommer naturligtvis fortsätta att roa och icke-roa i bloggosfären även i framtiden. Som om jag ens skulle kunna sluta. Detta mättar ju stora delar av mitt uppmärksamhetsbehov, som det mellanbarn jag är, så kanske jag beter mig mer sansat när jag är bland folk.

Och, det ska påpekas, jag är inte den enda som har gjort comeback i dagarna. Om det nu räknas som en comeback när man bara var nedlagd i cirka åtta timmar.

Nej. Ingen mer uppmärksamhet till bloggen nu. Den ska Sara få istället. Hon har varit jätteduktig och varit ensam hemma och vaktat Esh när jag var på träning.

Tack för mig

Som ni kanske har märkt de senaste dagarna har inläggen här på King Kolo sinat något, och det är ingen slump. Just nu saknar jag den rätta motivationen för att blogga och därför är det dags att ta detta beslut: Nu lägger jag ner den här bloggen.

Tack för alla kommentarer, all uppmuntran och allt beröm. Det har värmt oerhört mycket. Kanske kommer jag tillbaka någon gång, men just nu ska jag fokusera på andra saker i livet.

Tack och adjö.