Ensamtid är överskattat - bättre att vara tillsammans

Efter nästan en vecka av intensivt umgänge känns det lite ensamt nu när Sara har åkt hem. Det har varit mycket trivsamt, även om vi vår vana trogen inte har gjort så mycket. Eller lite har vi allt hunnit med, som att fika på ÖG, titta på saker som rör sig på olika skärmar, promenera, dricka öl på Orvars och sitta i vårsolen vid Fyrisån. Att jag gillar Skalmantempo då och då är ingen hemlighet, men här har jag nästan mött min överkvinna. Göra saker i alltför stor utsträckning är ändå ute.

Hur som helst saknar jag min tjej, men vi ses snart igen eftersom att jag ska ner till Linköping för att fira påsk och få mer kvalitetstid. Just det - min tjej, för nu är vi officiella. Håll utkik på YouTube efter en video där vi berättar nyheten tillsammans med en massa stela föräldrar som läser innantill. Mycket romantiskt.

Igår blev jag inte lurad en enda gång, till skillnad från vissa andra (ni vet vilka ni är Sara och Esh, här hängs aldrig någon ut). Första april är konstigt egentligen, varför är det inte socialt accepterat att luras alla andra dagar? Att hänga med Becks till exempel, det går ju nästan bara ut på att lura i henne olika saker genom att verka sjukt säker på sin sak. Eller Hannes. Honom har jag lurat till månen och tillbaka bra många gånger, som när jag sa att man behövde pass för att komma in i Danmark på vägen till Roskilde. Det har känts socialt accepterat, i alla från mitt håll.

Nu börjar det bli hög tid att ta tag i lite arbete med examensarbetet. Björn är redan hyperstressad trots att han inte behöver vara det. Vi har sjukt gott om tid på oss då första deldeadlinen inte är förrän efter påsk, och till den har vi redan gjort lejonparten av arbetet. Men när man samtalar med någon som är stressad är det lätt att man blir sympatistressad själv, så jag ska jobba undan lite. Så att han blir tyst också.

Men först ska jag beta av ett South Park-avsnitt. Man får tydligen ladda ner saker fortfarande - sweet.

Vårkaffe vid Fyrisån.