Kval, inte kval

Den senaste veckan har förväntan legat som en slöja över Uppsala. Idag förbyttes slöjan mot en dimma av övertändning och längtan. Det är valborg i morgon - vilket gör idag till kvalborg. Redan när jag var ute och sprang vid halv ett-tiden hade de mest sugna dragit igång sina utomhusfester. Ja, se dessa studenter. Kan inte hålla sig.

Nej, det är inte alls som 2008 för då var det Arsenalmatch dagen före kvalborg så då får man nalla på Stellalådan. Eller dricka upp hela, samt vara vaken till ljusa dagen. Tur att jag har vuxit upp sedan dess. Kind of.

Just nu har festen börjat, men då jag har jobbat (samt inte blivit medbjuden till någon fest) stannar jag hemma framför tv:n. Det blir tillräckligt med fest i morgon istället.

Idag har jag också, i den segaste lidnerska knäppen världen någonsin har skådat, kommit på varför dagen före valborg kallas kvalborg. Jag har hela tiden trott att det har något med ett kval som man lider att göra och inte kopplat vad det har med en fest som valborg att göra. Nu kom jag dock på att dagen istället ju är ett kval - en kvalificering - inför den stora dagen. Jag antar att jag inte är en tillräckligt stor sportnörd för att hela tiden göra sportreferenser...

Nej, det var inte särskilt smart att inse detta efter fem år. Tur att jag ska röntga hjärnan i nästa vecka så att de kan hitta felet.

IllertrillARN

Idag har jag sett åtta illerhonor i en intrikat burkonstruktion. En av dem stretchade. På buren hade varje iller fått något som såg ut som köttet i en McDonalds-hamburgare - jag har aldrig varit så osugen på Big Mac i hela mitt liv. I grad av exotism mätt tror jag dock att ingen av er vinner över mig det här dygnet.

Det var bara det.

Södratipset 2010

Jag antar att de flesta redan har registrerat sin rad, men för er som inte har gjort det är det hög tid att lämna in Södratipset. Här gör ni det. Varje rad kostar 40:-.

Södra Upsala lär hamna någonstans i mitten av tabellen, och Citykamraterna får ses som favoriter. Det kan ni ta som en fingervisning för hur tecknen ska sitta.

Några tankeskvättar

Nähä, jaha, jag får väl ta och uppdatera. Även om det inte händer något att skriva om för tillfället. Jag har liksom inte så många fler varianter på temat arbete på Arlanda kvar. För det är där fokus ligger för tillfället - jag jobbar så mycket som möjligt för att skapa förutsättningar för en dräglig tillvaro i sommar. Det är alltså inte en fråga om att leva för att jobba.

Vad gäller skolan går den på sparlåga just nu. Den klassiska motivationsdippen som alltid infaller så här års har slagit till med full kraft, så därför skjuter jag lite på det som måste göras fram till att det faktiskt börjar brinna i knutarna. Det där jag skrev i förra inlägget om att höja ambitionsnivån lät rimligt i teorin, men alla vet ju att teori och praktik är två vitt skilda saker.

På söndag väntar seriepremiär hemma på Valsätra IP (alla måste titta, ska kolla om matchen streamas någonstans) så det vore skönt att få några fler löppass i benen innan dess. Ska faktiskt ge mig ut på en runda här snart - shortspremiär kanske?

Dessförinnan väntar dock den lilla detaljen som är valborg. Hajpen från tidigare år är dock så gott som borta, eftersom att hela grejen handlar om förväntningar som aldrig infinner sig. Man har liksom lärt sig att inte ha några förväntningar på dagen, och därmed faller hela konceptet. Men någon form av firande blir det antar jag.

Omvänd prestige

Bland de högstadielever jag hade i höstas fanns det en attityd som sa att det är statussänkande att vara duktig i skolan. Helst av allt ska man inte plugga någonting alls till prov eller göra minsta möjliga ansträngning vid inlämningsuppgifter. Målet är fortfarande att bli godkänd, men absolut inte mer än så.

Detta var något som jag störde mig på, men nu har jag insett att jag är precis likadan själv. Se bara inlägget lite längre ner om mina tentaresultat, vad är det om inte ganska exakt samma sak? Illa dolt skryt om att jag klarar godkänt med minsta möjliga ansträngning.

Nej, jag får skärpa mig. Vill ju inte vara en lika god kålsupare.

Rapport från en träning

Vasa? Ni tycker att stämningen härinne kräver en uppdatering om hur vattenpolofotbollsträningen gick? Ja, men då är det klart att ni ska få det. Vem är jag att inte lyssna på er?

Jag förstod givetvis vartåt det barkade när jag började den tjugo minuter långa joggingturen mot Valsätragruset. Snön och regnet samsades broderligt om luftrummet, och där och då var sista gången jag hade torra kläder på mig på två och en halv timme.

Till en början funkade allt som det skulle på träningen (bortsett från att Wiggen kallade mig "Oskar" under uppvärmningsdoppbollen, vafan?) men under den första övningen tilltog snöfallet och började med hjälp av vindbyarna falla vågrätt. Redan när det var dags för idioten började planen förvandlas till lervälling och under det avslutande matchspelet var det mer vatten än grus på planen vilket ledde till parodiska scener som jag inte har sett maken till i sportväg sedan skyfallet på utehandbollsturneringen Järnvägen Cup i Hallsberg 2002. Folk halkade omkring i lervällingen som om de var på väg hem till tältet klockan 03.00 på Roskildefestivalen efter fyra liter vin.

Jag klarade mig från att vurpa, och jag glidtacklade inte ens. Jag har nämligen som princip att inte glidtackla om det är grusträning för jag börjar bli gammal nu, vet ni. Så jag slapp springa hem i snöstormen med ett kilo grus i kalsongerna, vilket naturligtvis sorteras in i mappen "Positivt idag". Att jag inte ramlade samt att jag orkade springa hela vägen hem beror nog mest på att jag stod stilla en hel del under tvåmålet, men vem tror ni satte avgörande 5-4 när det var sista-målet-vinner? Just det.

Väl hemma var jag välförtjänt av ett stärkande bad och en folköl 3,5. Nu kommer det inte bli svårt att somna.

Living on the margin

Ni känner ju mig vid det här laget. Jag är en sån som gillar att ta risker, och kasta mig ut med huvudet först utan säkerhetslina eller skyddsnät eller fallskärm eller flytväst eller reflexer eller benskydd. Utan den här spänningen i vardagen blir allting väldigt grått och tråkigt.

Mitt senaste projekt är att komma så nära underkäntgränsen på tentor som möjligt. På mina två senaste tentor har jag lyckats med konststycket att klara godkänt med 0,5 poängs marginal.

Sammanlagt.

Nu ska jag dock vara ärlig och erkänna att det här projektet kom jag på först efter det att tentorna var skrivna. Jag har haft en jävla tur helt enkelt. Frågan är om jag ska ta det här som en tankeställare för att kanske höja ansträngningsgraden något snäpp, eller om jag helt enkelt ska fortsätta att lita på rutinen och klara tentorna mer tack vare snajdiga formuleringar än töntig kunskap. En höjning av ansträngningsgraden känns som det mer rimliga alternativet.

Men vi får se. Det är ändå vår (enligt kalendern i alla fall - inte enligt vädret) och det brukar innebära att studiemotivationen packas in i garderoben tillsammans med vinterkängorna, om jag hade haft några (och någon).

En första ansträngning gjorde jag idag, även om det var innan jag hade sett tentaresultatet. Det var seminarium om fnöske. Ja, inte ordagrant då, men det var så erbarmligt teoretiskt snustorrt att hela SVC hade exploderat om någon hade fört in en bit flinta i lokalen. Att läraren dessutom hade samplat sin frisyr från Skorpan Lejonhjärta gjorde bara att det blev ännu svårare att koncentrera sig på fnösket.

Nu hoppas jag på mer snöblandat regn så att kvällens grusträning blir en magisk mix av våtförfrusna tår och kallbrända kinder.