Ni känner ju mig vid det här laget. Jag är en sån som gillar att ta risker, och kasta mig ut med huvudet först utan säkerhetslina eller skyddsnät eller fallskärm eller flytväst eller reflexer eller benskydd. Utan den här spänningen i vardagen blir allting väldigt grått och tråkigt.
Mitt senaste projekt är att komma så nära underkäntgränsen på tentor som möjligt. På mina två senaste tentor har jag lyckats med konststycket att klara godkänt med 0,5 poängs marginal.
Sammanlagt.
Nu ska jag dock vara ärlig och erkänna att det här projektet kom jag på först efter det att tentorna var skrivna. Jag har haft en jävla tur helt enkelt. Frågan är om jag ska ta det här som en tankeställare för att kanske höja ansträngningsgraden något snäpp, eller om jag helt enkelt ska fortsätta att lita på rutinen och klara tentorna mer tack vare snajdiga formuleringar än töntig kunskap. En höjning av ansträngningsgraden känns som det mer rimliga alternativet.
Men vi får se. Det är ändå vår (enligt kalendern i alla fall - inte enligt vädret) och det brukar innebära att studiemotivationen packas in i garderoben tillsammans med vinterkängorna, om jag hade haft några (och någon).
En första ansträngning gjorde jag idag, även om det var innan jag hade sett tentaresultatet. Det var seminarium om fnöske. Ja, inte ordagrant då, men det var så erbarmligt teoretiskt snustorrt att hela SVC hade exploderat om någon hade fört in en bit flinta i lokalen. Att läraren dessutom hade samplat sin frisyr från Skorpan Lejonhjärta gjorde bara att det blev ännu svårare att koncentrera sig på fnösket.
Nu hoppas jag på mer snöblandat regn så att kvällens grusträning blir en magisk mix av våtförfrusna tår och kallbrända kinder.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar