Rapport från en träning

Vasa? Ni tycker att stämningen härinne kräver en uppdatering om hur vattenpolofotbollsträningen gick? Ja, men då är det klart att ni ska få det. Vem är jag att inte lyssna på er?

Jag förstod givetvis vartåt det barkade när jag började den tjugo minuter långa joggingturen mot Valsätragruset. Snön och regnet samsades broderligt om luftrummet, och där och då var sista gången jag hade torra kläder på mig på två och en halv timme.

Till en början funkade allt som det skulle på träningen (bortsett från att Wiggen kallade mig "Oskar" under uppvärmningsdoppbollen, vafan?) men under den första övningen tilltog snöfallet och började med hjälp av vindbyarna falla vågrätt. Redan när det var dags för idioten började planen förvandlas till lervälling och under det avslutande matchspelet var det mer vatten än grus på planen vilket ledde till parodiska scener som jag inte har sett maken till i sportväg sedan skyfallet på utehandbollsturneringen Järnvägen Cup i Hallsberg 2002. Folk halkade omkring i lervällingen som om de var på väg hem till tältet klockan 03.00 på Roskildefestivalen efter fyra liter vin.

Jag klarade mig från att vurpa, och jag glidtacklade inte ens. Jag har nämligen som princip att inte glidtackla om det är grusträning för jag börjar bli gammal nu, vet ni. Så jag slapp springa hem i snöstormen med ett kilo grus i kalsongerna, vilket naturligtvis sorteras in i mappen "Positivt idag". Att jag inte ramlade samt att jag orkade springa hela vägen hem beror nog mest på att jag stod stilla en hel del under tvåmålet, men vem tror ni satte avgörande 5-4 när det var sista-målet-vinner? Just det.

Väl hemma var jag välförtjänt av ett stärkande bad och en folköl 3,5. Nu kommer det inte bli svårt att somna.