Ny turné i Mälardalen

Efter att ha testat Västerås by Night har nu turen kommit till Eskilstuna. Smestan, Sveriges Gnällcentra samt The home of Sebastian Larsson, Yvonne Ryding och Kent.

Det är kusin Per som tar studenten och nog har han förtjänat det efter att ha genomlidit åtskilliga studentmottagningar av sina kusiner genom åren. Dags att betala tillbaka så att säga.

På kvällen ska jag göra stan med kusin Thomas, som är en jävel på att berätta roliga historier (som ni kan se nedan), och förhoppningsvis även Johan Daniel Fredrik Luks. Honom är jag inte släkt med, men han är trevlig ändå.

Axel har ingenstans att gå

100 meter hemifrån mig ligger Flustret som är ett klassiskt uteställe med hundraåriga anor i Uppsala. Jag har dock aldrig varit där, och en kväll som denna är jag extremt stolt över det.

För när detta skrivs spelar etnopoparen Nordman där. Jag hör varenda ton, varenda strof och vartenda jävla helvetes satans nyckelharpasolo som spelas hur tydligt som helst. Det är fullkomligt vedervärdigt. Och att stänga fönstret går inte heller för värmen håller på att ta kål på mig. Frågan är vad som är värst: Att dö av värmeslag eller att dö av att kroppen förintar sig själv för att slippa höra Nordman?

Nu sjunger han: "Be mig så stannar jag kvar."
Jag svarar med en talande tystnad.

Nu sitter jag på mina bara knän och ber om att han inte ska ge några extranummer.

Nu spelar han Vandraren.

Nu hoppar jag framför Upptåget.

När gick det snett?

I bland undrar jag hur det kommer sig att min lillebror Hannes inte har något vettigt jobb.

Men så kommer jag på varför.

Recension: Karlavagnens sommaravslutning

När: 3/6 2008
Var: Förskolan Karlavagnens baksida, Uppsala
Bäst: Lill-Eshs manifestation
Sämst: Rosutdelningen
Betyg:

När den blomstertid nu kommer med lust och fägring stor är det tradition att gå på sommaravslutning. Årets nalkande av sköna sommaren blev inget undantag, och King Kolo fanns på plats när Lill-Esh avslutade sitt första dagisår. Som honorary faster blev jag inbjuden att delta i ceremonin av päronen Kalle och Anna.

Vädret var som taget ur en skolavslutning i en Astrid Lindgren-film, och efter att vi hade bänkat oss i gröngräset och Kalle halat upp videokameran gjorde dagisbarnen entré. Temat var Bondgården och Lill-Esh bar en trendig vitsvart kalvkreation signerad Strandberg-von Essens, med öron på diadem och svans som accessoarer.

Barnen tog plats på scenen och framförde klassiska sånger som Idas sommarvisa, Bä Bä Vita Lamm och Upp-och-ner-visan. Vän av ordning kan nog ha synpunkter på att melodierna inte riktigt bar fram till publiken, men det är att kräva för mycket av ett till femåringar.

Fröknarnas insats var dock under all kritik. Varningsklockorna började ringa redan vid den mycket svajiga inledande presentationen, för att fullständigt klinga i bärsärk när en oändlig rosutdelning till de barn som skulle sluta på dagiset hölls. Detta sänkte tillställningens tempo och försämrade helhetsintrycket ett snäpp.

Hon som ledde den avslutande allsången av Israel Kolmodins folkkära psalm Den blomstertid nu kommer gjorde också ett mycket blekt intryck varför den riktiga stämningen aldrig infann sig - detta trots en gedigen insats av Yours truly (även om texten inte satt klockrent i andra versen).

Lill-Esh valde att manifestera individualismens storhet framför kollektivismen då han vägrade att delta i körens sång. Likt John Carlos i Mexiko-OS 1968 vågade han stå upp mot fastslagna normer i ett mycket utsatt läge, men utan samma ödesdigra konsekvens. Han visade med detta agerande självständighet gentemot kollektivets bojor och detta är egenskap som ej går att överskatta i dagens alltmer individuella samhälle.

Om man ska vara kritisk är det emellertid en egenskap som mindre god i samband med körsång, där det just är kollektivets väl och gemensamma mål som står i centrum. Men till två och ett halvt-åringens försvar har jag från säkra källor hört att han faktiskt kan de sånger som framfördes, och därmed dras slutsatsen att tystnaden i dag mer var gossens symboliska aktion mot konformiteten än en plötslig black-out.

Det är något jag applåderar.

Bland tomtar och troll

Nu har jag kommit 30 sidor in i Dvärgen och jag gillar cynismen i den här boken så långt. Det slog mig dock just att valet av roman att analysera knappast kan vara en slump.

De tre senaste uppsatserna, eller analyserna jag har skrivit på Littvet har handlat om i tur och ordning trollkarlen Harry Potter, vampyrerna Greve Dracula och Eli och så nu den onde dvärgen. Det är alltså rena sagoväsen jag har valt att fokusera på, overkliga karaktärer. Vad är det för verklighetsflykt jag lever i?

Kanske letar jag efter en sagovärld där allting är svart och vitt, och därmed enklare än den här världen. En värld utan jobbiga deadlines, dålig ekonomi och taskig kosthållning där fler av ens vänner faktiskt har tid att umgås. Eller också har jag bara - hemska tanke - börjat gilla fantasy alldeles för mycket.

Uppe med kruppen

Vad är dealen med att somna någon gång efter klockan tre på natten, men vakna och vara pigg klockan sex? Nu har mat och sov-klockan fått krupp igen.

Men jag är inte den som är den (förutom ibland för då är jag fan den som är den, särskilt när det gäller att sova över riktiga människors lunchtimme) så jag gick upp och började läsa Dvärgen av Pär Lagerqvist, som jag ska analysera. Och när jag skriver att jag började läsa den menar jag att jag kollade på Nyhetsmorgon och en föreläsning om Jesus med Jonas Gardell på SVT 24 samtidigt som jag gjorde surfrundan.

Analysen ska ändå inte in förrän i morgon och ska inte vara längre än åtta sidor.

Nu tror jag jag ska äta en ordentlig frukost för första gången sedan 1997. För frukosten är nämligen dagens viktigaste mål efter lunch och middag, och bör prioriteras.

Bakischock och grattis Becks

I går slogs någon form av bakisrekord på Trädgårdsgatan. Det är ingen hemlighet att jag har en förmåga att bli övermänskligt bakfull, men söndagen var extrem till och med för att vara mig. Första gången jag gjorde ett seriöst försök att lämna sängen var vid sjuhugget på kvällen, men jag tvingades avbryta innan jag ens hade kommit förbi soffan och återvända till vågrätt position. Klockan elva lämnade jag för första gången rummet och käkade en macka.

Det var den bästa dagen i hela mitt liv, för att sammanfatta.

Vadan denna rekordbakfylla? Två dagar av målmedvetet festande sätter uppenbarligen sina spår - nu lägger vi ner det här med tvådagars en gång för alla. Enda undantagen är festivaler och London.

Men allting är naturligtvis min lillebrors fel. Han kom i fredags och då skulle det givetvis ölas, både hemma, hos Kalle och på nation. Nio Pripps Blå innan utgång var helt klart rejält överdrivet. Men det var kul på Upplands trots att det var ganska lite folk.

I lördags var det inte överdrivet piggt, men vi var ändå vid liv och tog oss till Stockholm för att heja på Becks som av någon anledning sprang drygt fyra mil i sommarvärmen på Stockholms gator. Vi, jag, Hannes, Esh och Emil, supportade henne både på Kungsholmen och vid Norrmalms Torg. I övrigt så njöt vi av solskenet, förundrades över att så många ville springa så långt, åt diverse onyttigheter och drack folköl 3,5. Och drog på oss solsting av olika grad.

Becks tog sig i mål på strax över fem timmar, och det var mycket imponerande att hon tog sig runt i värmen. Grattis igen!

Lätt i steget och glad i hågen. Bara 13 kilometer kvar här.

På kvällen drog jag och Hamp tillbaka till Uppsala och tog åttan ut till Jajje som fyllde år, och firade honom genom att spöa honom i Singstar (ett mycket bättre spel än Guitar Hora för övrigt). Sedan blev det dans på ett tämligen öde Vdala. Det var återigen lite folk ute, men det var gratis inträde och öppet till två så vi var nöjda.

Hannes åkte hem vid fyra i går, och det måste ha varit tidernas segaste tågresa. Jag gjorde som sagt fuck all i går. Och jag tror tamigfan att jag fortfarande är sliten. Snerkan i morgon, som Kalle hetsar om, känns Nya Zeeland-långt borta.