Bakischock och grattis Becks

I går slogs någon form av bakisrekord på Trädgårdsgatan. Det är ingen hemlighet att jag har en förmåga att bli övermänskligt bakfull, men söndagen var extrem till och med för att vara mig. Första gången jag gjorde ett seriöst försök att lämna sängen var vid sjuhugget på kvällen, men jag tvingades avbryta innan jag ens hade kommit förbi soffan och återvända till vågrätt position. Klockan elva lämnade jag för första gången rummet och käkade en macka.

Det var den bästa dagen i hela mitt liv, för att sammanfatta.

Vadan denna rekordbakfylla? Två dagar av målmedvetet festande sätter uppenbarligen sina spår - nu lägger vi ner det här med tvådagars en gång för alla. Enda undantagen är festivaler och London.

Men allting är naturligtvis min lillebrors fel. Han kom i fredags och då skulle det givetvis ölas, både hemma, hos Kalle och på nation. Nio Pripps Blå innan utgång var helt klart rejält överdrivet. Men det var kul på Upplands trots att det var ganska lite folk.

I lördags var det inte överdrivet piggt, men vi var ändå vid liv och tog oss till Stockholm för att heja på Becks som av någon anledning sprang drygt fyra mil i sommarvärmen på Stockholms gator. Vi, jag, Hannes, Esh och Emil, supportade henne både på Kungsholmen och vid Norrmalms Torg. I övrigt så njöt vi av solskenet, förundrades över att så många ville springa så långt, åt diverse onyttigheter och drack folköl 3,5. Och drog på oss solsting av olika grad.

Becks tog sig i mål på strax över fem timmar, och det var mycket imponerande att hon tog sig runt i värmen. Grattis igen!

Lätt i steget och glad i hågen. Bara 13 kilometer kvar här.

På kvällen drog jag och Hamp tillbaka till Uppsala och tog åttan ut till Jajje som fyllde år, och firade honom genom att spöa honom i Singstar (ett mycket bättre spel än Guitar Hora för övrigt). Sedan blev det dans på ett tämligen öde Vdala. Det var återigen lite folk ute, men det var gratis inträde och öppet till två så vi var nöjda.

Hannes åkte hem vid fyra i går, och det måste ha varit tidernas segaste tågresa. Jag gjorde som sagt fuck all i går. Och jag tror tamigfan att jag fortfarande är sliten. Snerkan i morgon, som Kalle hetsar om, känns Nya Zeeland-långt borta.