100 meter hemifrån mig ligger Flustret som är ett klassiskt uteställe med hundraåriga anor i Uppsala. Jag har dock aldrig varit där, och en kväll som denna är jag extremt stolt över det.
För när detta skrivs spelar etnopoparen Nordman där. Jag hör varenda ton, varenda strof och vartenda jävla helvetes satans nyckelharpasolo som spelas hur tydligt som helst. Det är fullkomligt vedervärdigt. Och att stänga fönstret går inte heller för värmen håller på att ta kål på mig. Frågan är vad som är värst: Att dö av värmeslag eller att dö av att kroppen förintar sig själv för att slippa höra Nordman?
Nu sjunger han: "Be mig så stannar jag kvar."
Jag svarar med en talande tystnad.
Nu sitter jag på mina bara knän och ber om att han inte ska ge några extranummer.
Nu spelar han Vandraren.
Nu hoppar jag framför Upptåget.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Lägg utav. Nordman är för postironikerna vad Beatles är för Andres Lokko. Dvs erektionsframkallande. Och kom ihåg att bara Nordman vet hur många Nordman har legat med.
Skicka en kommentar