Recension: Karlavagnens sommaravslutning

När: 3/6 2008
Var: Förskolan Karlavagnens baksida, Uppsala
Bäst: Lill-Eshs manifestation
Sämst: Rosutdelningen
Betyg:

När den blomstertid nu kommer med lust och fägring stor är det tradition att gå på sommaravslutning. Årets nalkande av sköna sommaren blev inget undantag, och King Kolo fanns på plats när Lill-Esh avslutade sitt första dagisår. Som honorary faster blev jag inbjuden att delta i ceremonin av päronen Kalle och Anna.

Vädret var som taget ur en skolavslutning i en Astrid Lindgren-film, och efter att vi hade bänkat oss i gröngräset och Kalle halat upp videokameran gjorde dagisbarnen entré. Temat var Bondgården och Lill-Esh bar en trendig vitsvart kalvkreation signerad Strandberg-von Essens, med öron på diadem och svans som accessoarer.

Barnen tog plats på scenen och framförde klassiska sånger som Idas sommarvisa, Bä Bä Vita Lamm och Upp-och-ner-visan. Vän av ordning kan nog ha synpunkter på att melodierna inte riktigt bar fram till publiken, men det är att kräva för mycket av ett till femåringar.

Fröknarnas insats var dock under all kritik. Varningsklockorna började ringa redan vid den mycket svajiga inledande presentationen, för att fullständigt klinga i bärsärk när en oändlig rosutdelning till de barn som skulle sluta på dagiset hölls. Detta sänkte tillställningens tempo och försämrade helhetsintrycket ett snäpp.

Hon som ledde den avslutande allsången av Israel Kolmodins folkkära psalm Den blomstertid nu kommer gjorde också ett mycket blekt intryck varför den riktiga stämningen aldrig infann sig - detta trots en gedigen insats av Yours truly (även om texten inte satt klockrent i andra versen).

Lill-Esh valde att manifestera individualismens storhet framför kollektivismen då han vägrade att delta i körens sång. Likt John Carlos i Mexiko-OS 1968 vågade han stå upp mot fastslagna normer i ett mycket utsatt läge, men utan samma ödesdigra konsekvens. Han visade med detta agerande självständighet gentemot kollektivets bojor och detta är egenskap som ej går att överskatta i dagens alltmer individuella samhälle.

Om man ska vara kritisk är det emellertid en egenskap som mindre god i samband med körsång, där det just är kollektivets väl och gemensamma mål som står i centrum. Men till två och ett halvt-åringens försvar har jag från säkra källor hört att han faktiskt kan de sånger som framfördes, och därmed dras slutsatsen att tystnaden i dag mer var gossens symboliska aktion mot konformiteten än en plötslig black-out.

Det är något jag applåderar.