Idag var jag och Esh på teater i 'fvudstaden Stockholm. Och det var inte på vilken teater som helst utan på Dramatenfilialen Elverket på fina Östermalm. Man tackar! Fast det var nära att det inte blev någon teater alls då Esh glömde biljetterna hemma så att vi missade tåget. Efter att ha tjuvåkt på X2000 kom vi dock precis i tid. Nästa gång utser jag enhälligt mig själv till biljettansvarig.
Uppsättningen för kvällen var Peter Birros ångestladdade Den ömhet jag är värd med bland andra Börje Ahlstedt och Ola Rapace. Det är en oerhört skitig skildring - både bildligt och bokstavligt - av människor som står och balanserar vid avgrundens brant (och stirrar ner för dess kant, som det heter i en berömd AnAx-låt (mitt och Antons band för tio år sedan)). Det är missbruk, misshandel, traumatiska barndomsminnen och sexuellt våld. Mer Lilja 4-ever än Sunes sommar med andra ord, fast inte riktigt med samma obehagliga eftersmak.
Bland skådespelarna övertygade naturligtvis Mattis - Ahlstedt - mest av alla. Han är bäst i allting han är med i, om det så är Ronja Rövardotter, David och Pärlan eller Stjärnorna på slottet. En idol. Måste även nämna Rapace oerhört deffade överkropp - vilken Zeus!
Efter teatern bar det av hemåt för en kväll med några illegalt nedladdade avsnitt av bland annat 30 Rock och South Park, samt några legalt inköpta avsnitt av Flight of the Conchords. Till detta serverades chirredirrelärre.
-Lugn hemmakväll? säger säkert någon nu förvånat.
Just det. Det är vit månad som gäller för mig. Kanske längre än så. Jag har blivit allergiskt mot algagol, då jag är bakis i upp till tio dagar efter en utgång numera. Ska testa det här med att inte hålla på och bli full hela tiden en sväng. Kan bli intressant.
lördag 15 november 2008
torsdag 13 november 2008
Moving on
Nu är jag bara halvt handikappad. Min gamla mobil har efter viss modifiering med upplåsning och fixande av nytt simkort och laddare fått nytt liv. Men fy fan vad dålig den är jämfört med min riktiga.
Det var dock intressant att se hur många nya vänner jag har skaffat under det senaste året. De senaste SMS:en som låg i inkorgen från december -07 var från Esh, Hannes, Björn, Ella och Luks. Det hade lika gärna kunnat vara förra veckan. Inte för att det är något fel på dem - tvärtom. Det är något rätt med dem. Tur dock att jag hade en massa nummer sparade på den gamla mobilen, för det är ju nästan det som är det jobbigaste med att bli av med luren.
What else is new? Well. ILU är som ILU är fast mer diffust och frustrerande än vanligt och det har regnat konstant i en vecka. Häromdagen såg jag en skäggig man samla in två ex av varje djur och stänga in dem i en enorm båt. Bör jag bli orolig?
Denna verklighet i kombination med min stulna maskinpark har haft en minst sagt dämpande effekt på humöret under de senaste dagarna. Jag har inte helt kommit över Imperialgate, men det går åt rätt håll. Det är bara att påminna sig om det bara var en materiell förlust.
Imorrn ska jag på teater. Ola Rapist är med och det kan ju bli kul.
Det var dock intressant att se hur många nya vänner jag har skaffat under det senaste året. De senaste SMS:en som låg i inkorgen från december -07 var från Esh, Hannes, Björn, Ella och Luks. Det hade lika gärna kunnat vara förra veckan. Inte för att det är något fel på dem - tvärtom. Det är något rätt med dem. Tur dock att jag hade en massa nummer sparade på den gamla mobilen, för det är ju nästan det som är det jobbigaste med att bli av med luren.
What else is new? Well. ILU är som ILU är fast mer diffust och frustrerande än vanligt och det har regnat konstant i en vecka. Häromdagen såg jag en skäggig man samla in två ex av varje djur och stänga in dem i en enorm båt. Bör jag bli orolig?
Denna verklighet i kombination med min stulna maskinpark har haft en minst sagt dämpande effekt på humöret under de senaste dagarna. Jag har inte helt kommit över Imperialgate, men det går åt rätt håll. Det är bara att påminna sig om det bara var en materiell förlust.
Imorrn ska jag på teater. Ola Rapist är med och det kan ju bli kul.
måndag 10 november 2008
Jävla tjuv
Det är fortfarande svårt att acceptera att den där jävla tjuven har snott min dator och min mobil. Just dessa två grejer är det som jag använder mest i min vardag, och det gör att jag känner mig helt avskärmad från verkligheten. Det känns också oerhört drygt att behöva börja styra med ny telefon och fixa med abbonemang och sånt. Telefonen är prio ett - fixa med en ny dator orkar jag inte ens tänka på just nu.
Det som hände i torsdags var följande:
Vi gick ner och käkade frukost och av någon outgrundliga anledning tog jag för en gångs skull inte med mig mobilen. Det är nästan det som grämer mig mest, för jag går i princip aldrig någonstans utan att ta med mig den. Det var enbart tur att jag inte lämnade plånboken och pengarna då jag mycket väl hade kunnat ha tömt jeansen kvällen före.
När vi kom tillbaka efter frukosten höll städerskan på med vårt rum och vi gick ner och satte oss i lobbyn. Efter kanske fem minuter passerade en välklädd kvinna i 25-30-årsåldern och från hennes väska hördes en ringsignal. Jag kände igen en låt med Detektivbyrån, just den signal jag hade som väckningsalarm, och kommenterar det. I efterhand kanske jag borde ha anat något redan då, men hur ofta börjar man misstänka att någon har varit inne i ens rum bara för att man har samma signal? Detta grämer mig också enormt mycket, för hade vi bara gått in i rummet när städerskan höll på därinne hade vi upptäckt att grejerna saknades och hade kunnat stoppa den här damen. Nu kopplade vi först efteråt.
När vi kom upp i rummet var städerskan klar och vi upptäckte direkt att båda mobilerna, datorn, farsans ipod och kamera var borta. Vi frågade städerskan och hon sa att det hade kommit någon när hon städade rummet och bara skulle hämta något. Senare, när polisen förhörde henne, ändrades det till att kvinnan hade varit inne i rummet när städerskan kom dit. Hon insåg antagligen att hennes jobb var i fara om det uppdagades att hon hade släppt in någon i en gästs rum. Och polisen måste ju tro på att hon talar sanning.
Det var bara att inse fakta och gå ner till receptionen för att få hjälp med att kalla på polis. Men redan då började jag inse att grejerna var förlorade. Det blev någon timmes väntan på polisen och under tiden spärrade vi våra mobiler samt identifierade tjuven på övervakningsbilderna. Det hela var mycket overkligt, känslosamt och frustrerande.
När poliserna kom fick vi redogöra för vad som hade hänt och de gjorde en seriös utfrågning. Detta var givetvis bara för att att allt ska gå rätt till inför försäkringsbolagets inblandning i affären då Metropolitan Police knappast hade för avsikt att lägga några som helst resurser på att jaga en småtjuv. Det visste polismännen och det visste vi.
När polisen hade gått var det bara att börja försöka förstå vad som hade inträffat. Jag kände mig fruktansvärt kränkt, för vilken rätt hade hon att ta mina grejer? Att känna hat är ett begrepp som ofta används onyanserat, till exempel här på bloggen, men det var just det jag kände. Jävla as till ovärdig människa som trampar sönder min integritet. Jag skiter fullständigt i hennes motiv, hon har fortfarande ingen rätt att ta mina grejer.
Dagen var förstörd, men vi lyckades i alla fall börja bearbeta det som hade hänt. Det var trots allt en materiell förlust och det går att ersätta. Det hade ju kunnat bli en konfrontation, och vad som helst hade kunnat hända då om hon var beväpnad med en kniv eller vad som helst. Så länge man inte drabbas fysiskt går allt att ersätta.
Fortfarande är det svårt att smälta det inträffade. Särskilt nu i vardagen då jag så gott som hela tiden använder dator och mobil. Visst var datorn något trött och mobilen hade ett år på nacken, men man vill välja själv när det är dags att skaffa nytt. Det fanns också en hel del filer på datorn som jag inte har någon back-up på och som jag aldrig kommer att återfå, vilket också är jobbigt.
Till sist känns det ändå skönt att veta att jag inte hade kunnat göra så mycket annorlunda för att förhindra stölden. Jag har lämnat datorn på hotellrum på mer skabbiga ställen än Iperial Russel Square otaliga gånger och frågan är om det ens går att skydda sig mot sådana händelser. I så fall måste man leva på helspänn och göra riskkalkyler hela tiden och vem fan vill leva så? Inte jag i alla fall.
Det som hände i torsdags var följande:
Vi gick ner och käkade frukost och av någon outgrundliga anledning tog jag för en gångs skull inte med mig mobilen. Det är nästan det som grämer mig mest, för jag går i princip aldrig någonstans utan att ta med mig den. Det var enbart tur att jag inte lämnade plånboken och pengarna då jag mycket väl hade kunnat ha tömt jeansen kvällen före.
När vi kom tillbaka efter frukosten höll städerskan på med vårt rum och vi gick ner och satte oss i lobbyn. Efter kanske fem minuter passerade en välklädd kvinna i 25-30-årsåldern och från hennes väska hördes en ringsignal. Jag kände igen en låt med Detektivbyrån, just den signal jag hade som väckningsalarm, och kommenterar det. I efterhand kanske jag borde ha anat något redan då, men hur ofta börjar man misstänka att någon har varit inne i ens rum bara för att man har samma signal? Detta grämer mig också enormt mycket, för hade vi bara gått in i rummet när städerskan höll på därinne hade vi upptäckt att grejerna saknades och hade kunnat stoppa den här damen. Nu kopplade vi först efteråt.
När vi kom upp i rummet var städerskan klar och vi upptäckte direkt att båda mobilerna, datorn, farsans ipod och kamera var borta. Vi frågade städerskan och hon sa att det hade kommit någon när hon städade rummet och bara skulle hämta något. Senare, när polisen förhörde henne, ändrades det till att kvinnan hade varit inne i rummet när städerskan kom dit. Hon insåg antagligen att hennes jobb var i fara om det uppdagades att hon hade släppt in någon i en gästs rum. Och polisen måste ju tro på att hon talar sanning.
Det var bara att inse fakta och gå ner till receptionen för att få hjälp med att kalla på polis. Men redan då började jag inse att grejerna var förlorade. Det blev någon timmes väntan på polisen och under tiden spärrade vi våra mobiler samt identifierade tjuven på övervakningsbilderna. Det hela var mycket overkligt, känslosamt och frustrerande.
När poliserna kom fick vi redogöra för vad som hade hänt och de gjorde en seriös utfrågning. Detta var givetvis bara för att att allt ska gå rätt till inför försäkringsbolagets inblandning i affären då Metropolitan Police knappast hade för avsikt att lägga några som helst resurser på att jaga en småtjuv. Det visste polismännen och det visste vi.
När polisen hade gått var det bara att börja försöka förstå vad som hade inträffat. Jag kände mig fruktansvärt kränkt, för vilken rätt hade hon att ta mina grejer? Att känna hat är ett begrepp som ofta används onyanserat, till exempel här på bloggen, men det var just det jag kände. Jävla as till ovärdig människa som trampar sönder min integritet. Jag skiter fullständigt i hennes motiv, hon har fortfarande ingen rätt att ta mina grejer.
Dagen var förstörd, men vi lyckades i alla fall börja bearbeta det som hade hänt. Det var trots allt en materiell förlust och det går att ersätta. Det hade ju kunnat bli en konfrontation, och vad som helst hade kunnat hända då om hon var beväpnad med en kniv eller vad som helst. Så länge man inte drabbas fysiskt går allt att ersätta.
Fortfarande är det svårt att smälta det inträffade. Särskilt nu i vardagen då jag så gott som hela tiden använder dator och mobil. Visst var datorn något trött och mobilen hade ett år på nacken, men man vill välja själv när det är dags att skaffa nytt. Det fanns också en hel del filer på datorn som jag inte har någon back-up på och som jag aldrig kommer att återfå, vilket också är jobbigt.
Till sist känns det ändå skönt att veta att jag inte hade kunnat göra så mycket annorlunda för att förhindra stölden. Jag har lämnat datorn på hotellrum på mer skabbiga ställen än Iperial Russel Square otaliga gånger och frågan är om det ens går att skydda sig mot sådana händelser. I så fall måste man leva på helspänn och göra riskkalkyler hela tiden och vem fan vill leva så? Inte jag i alla fall.
torsdag 6 november 2008
Skit
Vihar haft inbrott pa varat hotellrum och blivit av med vara vardesaker. Jag blev av med telefonen och datorn och pappa telefonen, ipoden och kameran. Det kanns forjavligt saklart.
Sa jag kan med andra ord inte nas pa telefon inom den narmsta framtiden, men ar det nat viktigt sa har jag mail axel.asplun(a)arsenal.se.
Det suger enormt, men det ar bara att acceptera. Ska inte lata det har forstora resan.
Vi hors.
Sa jag kan med andra ord inte nas pa telefon inom den narmsta framtiden, men ar det nat viktigt sa har jag mail axel.asplun(a)arsenal.se.
Det suger enormt, men det ar bara att acceptera. Ska inte lata det har forstora resan.
Vi hors.
tisdag 4 november 2008
Det accepteras ICKE
Jag är så sjukt nöjd över att åka på semester i morgon och skjuta upp fucking jävla kuk-ILU:s uppgifter till nästa vecka. Idag slogs alla rekord. Igen. ILU är motsatsen till Usain Bolt. Han slår alla världsrekord han kan, medan ILU och dess medarbetare slår alla bottenrekord de kan.
Först en två timmar lång genomgång om vad som ska göras resten av terminen där begreppet ostrukturerad inte bara fick ett ansikte utan också huvud, hals och typ en sån där enorm kropp som han mexikanen på tv som var fetast i världen hade innan han dog. Därefter skulle jag hämta ut en tenta som jag skrev för en månad sedan på expetiditionen, som enligt ett anslag på dörren håller öppet mellan kl 12.30 till 14.00. När jag kom dit vid 13.40 var den stängd. Ett annat anslag förkunnade strängt att tentor BARA får hämtas ut under expeditionens öppettider. Och så förväntar de sig att studenterna ska vara professionella och lämna in saker i tid.
Då gick jag hem och sov istället och jag drömde om hur jag *censur pga av FRA* och sen fanns inte ILU mer.
Så jag drar väl till London istället. Jag ska inte ägna en enda tanke åt den där Uppsalas mest oprofessionella institution. Bollocks to ya!
Later.
Först en två timmar lång genomgång om vad som ska göras resten av terminen där begreppet ostrukturerad inte bara fick ett ansikte utan också huvud, hals och typ en sån där enorm kropp som han mexikanen på tv som var fetast i världen hade innan han dog. Därefter skulle jag hämta ut en tenta som jag skrev för en månad sedan på expetiditionen, som enligt ett anslag på dörren håller öppet mellan kl 12.30 till 14.00. När jag kom dit vid 13.40 var den stängd. Ett annat anslag förkunnade strängt att tentor BARA får hämtas ut under expeditionens öppettider. Och så förväntar de sig att studenterna ska vara professionella och lämna in saker i tid.
Då gick jag hem och sov istället och jag drömde om hur jag *censur pga av FRA* och sen fanns inte ILU mer.
Så jag drar väl till London istället. Jag ska inte ägna en enda tanke åt den där Uppsalas mest oprofessionella institution. Bollocks to ya!
Later.
måndag 3 november 2008
När hösten blir brutal
Jag tog en promenad på stan tidigare i dag. Mörkret hade sänkt sig över Uppsala redan vid fyratiden och det var übermåndag igen. Efter ett tag fick jag ett infall för att se om det fanns någon som helst glädje i mina stadskamraters ansiken och om det fanns någon som ville sprida den. Men där gick jag bet.
På en halvtimme såg jag en (1) person som log. Alla andra släpade mungiporna i de nästan upplösta löven på den vattenmättade asfalten. Det var deprimerande. Tur att det bara är nio månader tills det att man får se solen igen.
Något annat som var brutalt var min bakfylleattack igår. Och när jag säger brutalt, menar jag brutalt i den mån Alexander DeLarge attackerar och dödar kattdamen med en stor fallos i Clockwork Orange. Jag var helt radiostyrd i lördags och det var bara mitt fel. Och Stokes en del eftersom de var ofina nog att åsamka Arsenal ännu en förlust.
Har en känsla av att det kommer att hållas ytterst få spritfester på Studentvägen under en överskådlig framtid. Jag ska i alla fall inte arrangera någon.
Började ny kurs idag, men efter ännu en fullständigt innehållslös introduktionsföreläsning bojkottade både Esh och jag ILU för resten av dagen och gick hem och käkade korv med bröd. En powernap och en dusch i kombination med ett par uppfriskande promenader jagade ut den sista Ågrenen, och sedan rundade vi av kvällen med en överjävligt god lasagne. Take that, Tottenham!
Jag har dessutom fått klart mitt PM bara en enda dag för sent, och nu kan jag fokusera på att åka till London igen. Här, i höstdepressionen från Baltikum, går det ju inte att vara kvar.
På en halvtimme såg jag en (1) person som log. Alla andra släpade mungiporna i de nästan upplösta löven på den vattenmättade asfalten. Det var deprimerande. Tur att det bara är nio månader tills det att man får se solen igen.
Något annat som var brutalt var min bakfylleattack igår. Och när jag säger brutalt, menar jag brutalt i den mån Alexander DeLarge attackerar och dödar kattdamen med en stor fallos i Clockwork Orange. Jag var helt radiostyrd i lördags och det var bara mitt fel. Och Stokes en del eftersom de var ofina nog att åsamka Arsenal ännu en förlust.
Har en känsla av att det kommer att hållas ytterst få spritfester på Studentvägen under en överskådlig framtid. Jag ska i alla fall inte arrangera någon.
Började ny kurs idag, men efter ännu en fullständigt innehållslös introduktionsföreläsning bojkottade både Esh och jag ILU för resten av dagen och gick hem och käkade korv med bröd. En powernap och en dusch i kombination med ett par uppfriskande promenader jagade ut den sista Ågrenen, och sedan rundade vi av kvällen med en överjävligt god lasagne. Take that, Tottenham!
Jag har dessutom fått klart mitt PM bara en enda dag för sent, och nu kan jag fokusera på att åka till London igen. Här, i höstdepressionen från Baltikum, går det ju inte att vara kvar.
lördag 1 november 2008
The trees still green in November
Vad fan hände igår egentligen? Plötsligt var klockan sju på morgonen och Kalle var inne i Esh rum och placerade en banankartong (det är ju bara tre månader sedan jag flyttade in här) på en strategisk plats. Det ska jävlar i mig mycket till om man fortfarande ska vara vaken när det blir ljust och månaden är november. We're the trees still green in November.
Men det var en bra kväll. Den gick i spritfestens tecken utan att det spårade totalt. Sånt gillar jag. Axel vuxen nu. Han kan dricka sprit utan att bete sig som ett helyllemongo. Axel bra. Sammanfattningsvis en klassisk hålla käften, dricka sprit. Bortsett från att vi inte höll käften.
Idag är målet att gå till fucking O'Learys för att Arsenals match går på en obskyr kanal som min jävla leverantör Tele 2 vägrar ha med i utbudet, och att inte se matchen är ju knappast ett alternativ. Jag är som bekant oerhört skadad när det gäller Arsenal. En normal människa skulle nog kalla mig besatt. Å andra sidan är det det ni som e dom konstiga, det är jag som e normal.
Nu kommer jag inte på någon mer skiva/låt att bygga ett stycke runt, så jag lägger av. Ni fattar ingenting.
Men det var en bra kväll. Den gick i spritfestens tecken utan att det spårade totalt. Sånt gillar jag. Axel vuxen nu. Han kan dricka sprit utan att bete sig som ett helyllemongo. Axel bra. Sammanfattningsvis en klassisk hålla käften, dricka sprit. Bortsett från att vi inte höll käften.
Idag är målet att gå till fucking O'Learys för att Arsenals match går på en obskyr kanal som min jävla leverantör Tele 2 vägrar ha med i utbudet, och att inte se matchen är ju knappast ett alternativ. Jag är som bekant oerhört skadad när det gäller Arsenal. En normal människa skulle nog kalla mig besatt. Å andra sidan är det det ni som e dom konstiga, det är jag som e normal.
Nu kommer jag inte på någon mer skiva/låt att bygga ett stycke runt, så jag lägger av. Ni fattar ingenting.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
