Jävla tjuv

Det är fortfarande svårt att acceptera att den där jävla tjuven har snott min dator och min mobil. Just dessa två grejer är det som jag använder mest i min vardag, och det gör att jag känner mig helt avskärmad från verkligheten. Det känns också oerhört drygt att behöva börja styra med ny telefon och fixa med abbonemang och sånt. Telefonen är prio ett - fixa med en ny dator orkar jag inte ens tänka på just nu.

Det som hände i torsdags var följande:
Vi gick ner och käkade frukost och av någon outgrundliga anledning tog jag för en gångs skull inte med mig mobilen. Det är nästan det som grämer mig mest, för jag går i princip aldrig någonstans utan att ta med mig den. Det var enbart tur att jag inte lämnade plånboken och pengarna då jag mycket väl hade kunnat ha tömt jeansen kvällen före.

När vi kom tillbaka efter frukosten höll städerskan på med vårt rum och vi gick ner och satte oss i lobbyn. Efter kanske fem minuter passerade en välklädd kvinna i 25-30-årsåldern och från hennes väska hördes en ringsignal. Jag kände igen en låt med Detektivbyrån, just den signal jag hade som väckningsalarm, och kommenterar det. I efterhand kanske jag borde ha anat något redan då, men hur ofta börjar man misstänka att någon har varit inne i ens rum bara för att man har samma signal? Detta grämer mig också enormt mycket, för hade vi bara gått in i rummet när städerskan höll på därinne hade vi upptäckt att grejerna saknades och hade kunnat stoppa den här damen. Nu kopplade vi först efteråt.

När vi kom upp i rummet var städerskan klar och vi upptäckte direkt att båda mobilerna, datorn, farsans ipod och kamera var borta. Vi frågade städerskan och hon sa att det hade kommit någon när hon städade rummet och bara skulle hämta något. Senare, när polisen förhörde henne, ändrades det till att kvinnan hade varit inne i rummet när städerskan kom dit. Hon insåg antagligen att hennes jobb var i fara om det uppdagades att hon hade släppt in någon i en gästs rum. Och polisen måste ju tro på att hon talar sanning.

Det var bara att inse fakta och gå ner till receptionen för att få hjälp med att kalla på polis. Men redan då började jag inse att grejerna var förlorade. Det blev någon timmes väntan på polisen och under tiden spärrade vi våra mobiler samt identifierade tjuven på övervakningsbilderna. Det hela var mycket overkligt, känslosamt och frustrerande.

När poliserna kom fick vi redogöra för vad som hade hänt och de gjorde en seriös utfrågning. Detta var givetvis bara för att att allt ska gå rätt till inför försäkringsbolagets inblandning i affären då Metropolitan Police knappast hade för avsikt att lägga några som helst resurser på att jaga en småtjuv. Det visste polismännen och det visste vi.

När polisen hade gått var det bara att börja försöka förstå vad som hade inträffat. Jag kände mig fruktansvärt kränkt, för vilken rätt hade hon att ta mina grejer? Att känna hat är ett begrepp som ofta används onyanserat, till exempel här på bloggen, men det var just det jag kände. Jävla as till ovärdig människa som trampar sönder min integritet. Jag skiter fullständigt i hennes motiv, hon har fortfarande ingen rätt att ta mina grejer.

Dagen var förstörd, men vi lyckades i alla fall börja bearbeta det som hade hänt. Det var trots allt en materiell förlust och det går att ersätta. Det hade ju kunnat bli en konfrontation, och vad som helst hade kunnat hända då om hon var beväpnad med en kniv eller vad som helst. Så länge man inte drabbas fysiskt går allt att ersätta.

Fortfarande är det svårt att smälta det inträffade. Särskilt nu i vardagen då jag så gott som hela tiden använder dator och mobil. Visst var datorn något trött och mobilen hade ett år på nacken, men man vill välja själv när det är dags att skaffa nytt. Det fanns också en hel del filer på datorn som jag inte har någon back-up på och som jag aldrig kommer att återfå, vilket också är jobbigt.

Till sist känns det ändå skönt att veta att jag inte hade kunnat göra så mycket annorlunda för att förhindra stölden. Jag har lämnat datorn på hotellrum på mer skabbiga ställen än Iperial Russel Square otaliga gånger och frågan är om det ens går att skydda sig mot sådana händelser. I så fall måste man leva på helspänn och göra riskkalkyler hela tiden och vem fan vill leva så? Inte jag i alla fall.