Idag var jag och Esh på teater i 'fvudstaden Stockholm. Och det var inte på vilken teater som helst utan på Dramatenfilialen Elverket på fina Östermalm. Man tackar! Fast det var nära att det inte blev någon teater alls då Esh glömde biljetterna hemma så att vi missade tåget. Efter att ha tjuvåkt på X2000 kom vi dock precis i tid. Nästa gång utser jag enhälligt mig själv till biljettansvarig.
Uppsättningen för kvällen var Peter Birros ångestladdade Den ömhet jag är värd med bland andra Börje Ahlstedt och Ola Rapace. Det är en oerhört skitig skildring - både bildligt och bokstavligt - av människor som står och balanserar vid avgrundens brant (och stirrar ner för dess kant, som det heter i en berömd AnAx-låt (mitt och Antons band för tio år sedan)). Det är missbruk, misshandel, traumatiska barndomsminnen och sexuellt våld. Mer Lilja 4-ever än Sunes sommar med andra ord, fast inte riktigt med samma obehagliga eftersmak.
Bland skådespelarna övertygade naturligtvis Mattis - Ahlstedt - mest av alla. Han är bäst i allting han är med i, om det så är Ronja Rövardotter, David och Pärlan eller Stjärnorna på slottet. En idol. Måste även nämna Rapace oerhört deffade överkropp - vilken Zeus!
Efter teatern bar det av hemåt för en kväll med några illegalt nedladdade avsnitt av bland annat 30 Rock och South Park, samt några legalt inköpta avsnitt av Flight of the Conchords. Till detta serverades chirredirrelärre.
-Lugn hemmakväll? säger säkert någon nu förvånat.
Just det. Det är vit månad som gäller för mig. Kanske längre än så. Jag har blivit allergiskt mot algagol, då jag är bakis i upp till tio dagar efter en utgång numera. Ska testa det här med att inte hålla på och bli full hela tiden en sväng. Kan bli intressant.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar