You’re a poet, you don’t know it

Det var tur att jag inte, som jag tänkte i går natt, skrev ett inlägg när jag kom hem från GH:s pub Ghuben. Det hade nämligen blivit oerhört pretto i och med att jag gick omkring med poetiska ambitioner på hemvägen. Tyckte att jag hade kommit på den mest geniala strofen som någon någonsin har skapat, men så här i självkritikens kranka eftersken måste jag erkänna att den varken var särskilt genialisk eller djup. Den var snarare dum och grund. Grundare än en vattenpöl i Sahara. Samtidigt är självkritik poetens värsta fiende som jag brukar säga.

Beslutet att sluta fylleblogga är rent självbevarelsedriftsmässigt bland det bästa jag har tagit. Jag behöver väl knappast påminna om Sagan om Huggis?

Igår, efter en trevlig fikastund hos Tyskan, gick jag, Kalle och Esh till GH och tog några pints. Vi hade så klart tänkt gå till Orvars, men fredagar – lönefredag till råga på allt – är knappast den mest folktomma dagen på ”Oves”. Tvärtom.

Efter två rundor anslöt Nickel och Vinbög, han såg ut som Martin Rolinski i BWO – oerhört estetiskt tilltalande, och det blev en trevlig kväll. Vinet berättade att han hade varit på klassfest med 20-åringar ”som pratade om att bila från kust till kust i USA”. Nuff said.

Kalle var i form efter att ha tjyvstartat på Oves redan klockan tidigt på eftermiddagen och levererade kvällens kommentar då han frågade Ellas kompis Anders dejt om hon var en dejt, eller bara ett ligg. Är det någon som är socialt kompetent och kan föra sig bland folk – ja, inte är det då Kalle. Men det är också det som gör honom unik och älskvärd.

När detta skrivs sitter jag på tåget till Sara och pluggar. Och med pluggar menar jag att jag inte alls pluggar. Detta var någonting som kallas ironi, alltså när man säger en sak men menar den motsatta. Rätt använt kan det bli väldigt roligt och effektfullt, men använder man det vid fel tillfälle är risken att det blir plumpt samt att missförstånd uppstår. Även om plumphet och missförstånd kan vara stor humor emellanåt.

Den geniala frasen?

Jag gick genom den mörka kyrkogården / För det var bara där stjärnorna syntes

Sorry. Jag är uppriktigt ledsen för att du tvingades läsa det där. Jag ska gottgöra dig på något sätt.

Helgen - Fascinerande och mytomspunnen

Sitter här och slår årsrekord i gott samvete. För första gången sedan augusti i fjol har jag fullbordat en full arbetsvecka och därför kan jag för en gångs skull säga "Nä nu tar vi helg" utan att samtidigt be om ursäkt med kroppsspråket.

Sista lektionen på fredagar med högstadiebarn är inte min definition paradiset, då det lätt blir så att de börjar ha snöbollskrig med ihopknölade kollegieblockssidor samt använder snabbtelefonen (Hur fan kan de ha en sådan? Är det 1975?) utan något som helst tillstånd. Men till slut tar sista lektionen också slut.

Jag kan se tillbaka på en bra vecka känner jag. Har tjänat pengar och skaffat mig lite mer erfarenheter från skolans intrikata värld. Vad mer kan man begära av en arbetsvecka? Det skulle möjligtvis vara en i något varm land där ölen är gratis och man får potatisgratäng varje dag. Men ett sådant land finns ju inte, så på ovanstående fråga svarar jag "ingenting".

Nu ska vi kolla på 30 Rock här i hushållet och sedan ska vi gå och möta upp några gamla kursare hemma hos Elfi, i media känd som "Tyskan", och äta någon form av kakaobaserad kaka. Ryktet säger att den ska vara kladdig, men i detta urgenta ärende får jag be att få återkomma. Efter den lilla återträffen talar allting för Orvars och några fredagspints och i morgon ska jag åka tåg söderut. Varthän får ni själv räkna ut, Einsteins.

Vi koma, vi koma

Jag kom iväg och tränade igår, trots att Björn och Stan Collymore - han kallas så eftersom att han är så oerhört lik den gamle kontroversielle fotbollsspelaren Stan Collymore - gjorde allt för att få mig att stanna hemma med dem och titta på deras favoritlag Bayern. De försökte till och med muta mig med öl, men jag var omutlig och de fick helt enkelt låna lägenheten och se klart matchen när jag stack till Ekebyplanen.

Efter träningen, som gick helt okej även om jag fortfarande är på rökarens konditionsnivå, var jag väldigt uppe i varv och kunde därför inte somna förrän runt halv två. Men det var det värt eftersom att jag ändå pratade i telefon då.

I morse var jag som en lika direkt som naturlig följd av detta så trött att det inte ens var roligt. Det fanns ingen som helst humor med att lämna värmen i sängen och huttra ut i lägenheten. Ganska snabbt tog jag beslutet att sova så fort jag bara fick chansen, vilket var ungefär mellan varje klunk kaffe. Gah, vad trött jag var. Tänk dig det tröttaste du har varit och multiplicera med tusen - du kommer ändå inte i närheten.

Förmiddagen kunde jag dock överleva, trots att jag återigen hamnade mitt i en diplomatisk kris mellan en DVD-skiva, en fjärrkontroll och en DVD-spelare på dagens första lektion. Förhandlingarna gick i stå, och jag tog beslutet att skrinlägga dem och sedan återuppta dem på Köpenhamnsmötet sista helgen i mars. Klassen, som vi kan kalla civilbefolkningen i den här konflikten, var tvivelsutan nöjd eftersom att den fick håltimma när krisen eskalerade bortom min kontroll.

Efter en lunch som jag av olika skäl inte kunde koncentrera mig fullt ut på var tanken att köra lite hörförståelse med sjuorna, men detta blev tämligen uppfuckat då hon jag vikarierar för, vi kan kalla henne Lathjärnan, hade lämnat väldigt knappa instruktioner angående vad jag skulle ta upp. Hon hade skrivit att jag hade fria händer att arbeta med kapitel fyra i boken, men Lathjärnan hade visst glömt att nämna vilka stycken hon redan hade gått igenom. Det visade sig att båda de alternativ jag hade tittat på för lektionen redan var gjorda, så där stod jag med kuken i brevlådan och visste varken ut eller in. Det fick bli Kalles standardlösning: Hänga gubbe.

De sista två lektionerna vill jag helst inte gå in på. De var sega som en kvällsföreläsning, och vid det här laget hade jag börjat falla in i en tröttkoma av monstruös karaktär. Det enda positiva med dem var att de tog slut.

Bussen hem tog orimligt lång tid, men till slut fick jag krypa ner i sängen och falla ner i glömskans sömn. Det var skönt som en miljard kronor i nypressade sedlar. Sen blev jag något motvilligt väckt av Sara som tyckte att jag skulle skärpa mig och inte sova hela tiden. Och det har hon naturligtvis rätt i, för annars skulle den gamla onda cirkeln etableras igen. Den där man inte sover på natten, utan på eftermiddagen/kvällen istället. Tur att någon skärper mig ändå.

Nu är målet att sluta ha koma och laga raggmunk istället. Jag har fått bli min egen mästerkock igen då Esh efter mina gastronomiska hyllningar tidigare verkar ha drabbats av divalater och inte längre vill laga mat till mig. Han får också skärpa sig.

Alla får skärpa sig. Kom igen nu. Nu skärper vi oss. Särskilt Hannes.

Spontanidrott är något vackert

Jag gick ner till Luthagens Livs häromnyss för att fira att CSN och den lilla, lilla lönen hade tittat in på kontot. På baksidan av Katedralskolan spelade ett gäng ungdomar bandy, där på den spolade grusplanen och detta gjorde mig varm inombords. Tänk att det fortfarande finns folk som spontanidrottar. Jag trodde det fenomenet dog ut i samband med millenieskiftet (där har vi ett ord som inte är så modernt längre av någon anledning).

Jag har tillbringat stora delar av min uppväxt utförande just spontanidrott, och då främst fotboll även om bandyrören och spikskorna för friidrott på gården har åkt fram emellanåt. Eller jag deltog kanske mer sporadiskt i själva idrottandet då jag åtminstone upp till tioårsåldern ägnade lejonparten av matcherna åt att springa gråtande av planen efter baklängesmål. Jag var alltså redan som liten talanglös på att hantera idrottsliga motgångar - det är rentav så att jag var sämre på detta som barn än vad jag är idag. Detta var dock något som var allmänt accepterat, och när jag hade tjutit klart var det bara att återvända in på planen igen. Till skillnad från Kolo Toure i gårdagens match fick jag dock inte varning då. Klant Kolo.

Min karriär som spontanidrottare har tyvärr stagnerat under den senaste femårsperioden. Detta har kanske gått hand i hand, som dagisbarn i gula västar på stan, med att jag numera är mer vuxen än barn. Eller också beror det på att Jajje har slutat styra upp spontana fotbollsmatcher borta på Kantorn. Eller att det alltid är vinter numera. Vad vet jag?

Jag blev dock glad av att se att dagens ungdom håller den spontana idrottens banér högt. Än finns det hopp.

Räddad av den tidiga lunchen

Idag hade jag kunnat göra bort mig riktigt illa. Som tur var såg ingen annan min lilla fadäs i lärarrummet, och ingen skada skedd - bortsett från att DN:s ekonomidel blev oläsbar. Ingen skada skedd alltså.

Vad som hände? Jag välte bara ut en kopp kaffe över soffbordet. Turligt nog hade jag lunch redan vid halv elva, som om jag gick på lågstadiet, så lärarrummet var tomt när incidenten inträffade. Samtidigt tror jag inte att det hade varit så jobbigt om någon hade sett, för man mår bra av att göra bort sig ibland. Det är Guds sätt att visa att han har humor. Det och min lillebror Hannes.

Annars har det varit en tämligen händelselös dag. Jag har mest ägnat mig åt att låsa upp klassrum samt trycka på playknappen på olika former av maskiner. Samt tagit närvaro vid åtminstone två av fem lektioner.

Avslutningslektionen blev en smula hetsig, och detta var enbart Kalles fel. Han gör praktik ute i Våla han med, och vi har samma klasser. Den här klassen hade han triggat igång så till den milda grad att det var stört omöjligt att få någon fason på pojkarna. De skulle bara hålla på och säga "Arsenal är sämst" hela tiden, för att "Karl sa att vi skulle säga det". Exakt hur tänkte de då? Arsenal ligger ju för fan femma i Premier League, och har en fot i kvartsfinalen av Champions League. Då kan man ju för satan inte vara sämst. Är man sämst ligger man sist i ligan och vinner aldrig några matcher. Det är ju ett helt orimligt resonemang. Jävla osmarta ungar, som helt saknar det logiska tänket. Jag ser prospekt till föreningen Samhällets Skuggsida i dem.

I går hann jag till Arsenal-Roma med fyra minuters marginal. Det gäller att ha tajming som jag brukar säga.

Nu tänkte jag ta en power nap, så att jag pallar träna fotboll i kväll. Det är plusgrader för första gången sedan -95 så det gäller ju att passa på och träna då. Jag kör lätt i shorts. Är man anglofil så är man, och principer är till för att hållas. Plusgrader och gräs (gäller även konstgräs) - då har man shorts på träningen. Det är precis som att aldrig ha benskydd på träning, aldrig spela med mössa på match och alltid ha uppkavlade ärmar under tävlingsmatcher. Utan principer är man ingen människa, utan bara en liten lort som jag brukar säga.

The Stranger

Att gå upp klockan sex (plus-minus några snoozningar) är oerhört mycket enklare när det ljusnar ute, jämfört med när det är darker'n a black steer's tookus on a moonless prairie night. Det är den klokheten jag kan bjuda på idag. Jag är nämligen unik i Sverige med att tycka vintermörkret kan vara jobbigt emellanåt. Så nu vet ni hur det känns.

Idag var jag kung på skolan och såg till att fem lektioner flöt som kryssningsfärjor på Östersjön (1994 ej inräknat). Jag börjar dock bli lite trött på inledningen till filmen Swing Kids. Den verkar vara en hyfsad rulle, men inte så bra att man vill se första 45 minuterna tre gånger samma dag...

Jag har också hotat elever som håller på Manchester United, Liverpool och Tottenham med IG. Detta utan någon som helst auktoritet att betygsätta. I sjuan är man dock väldigt naiv, så de lovade att byta till rätt lag.

Ikväll ska jag åka bil till Arlanda, men tåg tillbaka. Så smidigt löste det sig för mamma och pappa, och så osmidigt löste det sig för mig. Nu är det bara att hålla tummarna för att jag hinner hem till Arsenal-Roma i Champions League. För annars dör jag. Då blir det som för The Dude: "Darkness warshed over the Dude - darker'n a black steer's tookus on a moonless prairie night. There was no bottom."

Vilse i teknikdjungeln

"Nej. Jag vill inte."

En enda tanke surrade i huvudet när mobilen glatt började spela vid halv sju i morse. Den kan sammanfattas som ovan. Hade jag varit en sån som sjukar mig när jag är trött (Esh) hade jag lätt gjort det. Istället snoozade jag två gånger, skällde ut Martina i morgonpasset och hostade igång kaffebryggaren.

Anlände efter en behaglig busstur i Våla utan att ha koll på vare sig var jag skulle vara eller vad jag skulle göra. Ett sting av obehag som en följd av viss osäkerhet inför situationen slog mig i det läget, men efter effektiv kommunikation med diverse personer ur ledningen/administrationen hittade jag både en skrivbordsplats och en veckoplanering, så därmed var det bara att luta sig tillbaka och släppa allting.

Det skulle jag dock inte ha gjort, då det visade sig att tekniken inte var med mig. Idag heller, skulle säkert någon som har sett mig på en fotbollsplan tillägga. Med hjälp av en person ur ledningen kunde jag dock lösa ett DVD-relaterat problem redan i minut 25 av den här lektionens 50. Det är tillräckligt bra, i och med att en hög abitionsnivå är bara en myt.

Lektion två gick som på räls.

Lektion tre drabbades av en dubbelbokning. Eller snarare en enkelbokning, då hon jag vikarierar för hade glömt att överhuvudtaget boka tv:n. Jag tog då fram ett ess ur rockärmen och sa till eleverna att det var EA - eget arbete - som gällde den här lektionen. Flera stycken av dem, åtminstone tre, jobbade faktiskt. Det är härligt att ha sådan vikariepondus.

Sen åkte jag hem och tankade bilen, samt fyllde på spolarvätska precis som en vuxen. Jag vill ha bil. Det är grymt skönt att ha, och det där med att det är dyrt är ett ganska dåligt argument mot att ha bil. Allting är ju dyrt, så varför skulle det inte vara det att ha bil? Ni kan va dyr.

Löprunda? Jaföfan.