Vi koma, vi koma

Jag kom iväg och tränade igår, trots att Björn och Stan Collymore - han kallas så eftersom att han är så oerhört lik den gamle kontroversielle fotbollsspelaren Stan Collymore - gjorde allt för att få mig att stanna hemma med dem och titta på deras favoritlag Bayern. De försökte till och med muta mig med öl, men jag var omutlig och de fick helt enkelt låna lägenheten och se klart matchen när jag stack till Ekebyplanen.

Efter träningen, som gick helt okej även om jag fortfarande är på rökarens konditionsnivå, var jag väldigt uppe i varv och kunde därför inte somna förrän runt halv två. Men det var det värt eftersom att jag ändå pratade i telefon då.

I morse var jag som en lika direkt som naturlig följd av detta så trött att det inte ens var roligt. Det fanns ingen som helst humor med att lämna värmen i sängen och huttra ut i lägenheten. Ganska snabbt tog jag beslutet att sova så fort jag bara fick chansen, vilket var ungefär mellan varje klunk kaffe. Gah, vad trött jag var. Tänk dig det tröttaste du har varit och multiplicera med tusen - du kommer ändå inte i närheten.

Förmiddagen kunde jag dock överleva, trots att jag återigen hamnade mitt i en diplomatisk kris mellan en DVD-skiva, en fjärrkontroll och en DVD-spelare på dagens första lektion. Förhandlingarna gick i stå, och jag tog beslutet att skrinlägga dem och sedan återuppta dem på Köpenhamnsmötet sista helgen i mars. Klassen, som vi kan kalla civilbefolkningen i den här konflikten, var tvivelsutan nöjd eftersom att den fick håltimma när krisen eskalerade bortom min kontroll.

Efter en lunch som jag av olika skäl inte kunde koncentrera mig fullt ut på var tanken att köra lite hörförståelse med sjuorna, men detta blev tämligen uppfuckat då hon jag vikarierar för, vi kan kalla henne Lathjärnan, hade lämnat väldigt knappa instruktioner angående vad jag skulle ta upp. Hon hade skrivit att jag hade fria händer att arbeta med kapitel fyra i boken, men Lathjärnan hade visst glömt att nämna vilka stycken hon redan hade gått igenom. Det visade sig att båda de alternativ jag hade tittat på för lektionen redan var gjorda, så där stod jag med kuken i brevlådan och visste varken ut eller in. Det fick bli Kalles standardlösning: Hänga gubbe.

De sista två lektionerna vill jag helst inte gå in på. De var sega som en kvällsföreläsning, och vid det här laget hade jag börjat falla in i en tröttkoma av monstruös karaktär. Det enda positiva med dem var att de tog slut.

Bussen hem tog orimligt lång tid, men till slut fick jag krypa ner i sängen och falla ner i glömskans sömn. Det var skönt som en miljard kronor i nypressade sedlar. Sen blev jag något motvilligt väckt av Sara som tyckte att jag skulle skärpa mig och inte sova hela tiden. Och det har hon naturligtvis rätt i, för annars skulle den gamla onda cirkeln etableras igen. Den där man inte sover på natten, utan på eftermiddagen/kvällen istället. Tur att någon skärper mig ändå.

Nu är målet att sluta ha koma och laga raggmunk istället. Jag har fått bli min egen mästerkock igen då Esh efter mina gastronomiska hyllningar tidigare verkar ha drabbats av divalater och inte längre vill laga mat till mig. Han får också skärpa sig.

Alla får skärpa sig. Kom igen nu. Nu skärper vi oss. Särskilt Hannes.