Spontanidrott är något vackert

Jag gick ner till Luthagens Livs häromnyss för att fira att CSN och den lilla, lilla lönen hade tittat in på kontot. På baksidan av Katedralskolan spelade ett gäng ungdomar bandy, där på den spolade grusplanen och detta gjorde mig varm inombords. Tänk att det fortfarande finns folk som spontanidrottar. Jag trodde det fenomenet dog ut i samband med millenieskiftet (där har vi ett ord som inte är så modernt längre av någon anledning).

Jag har tillbringat stora delar av min uppväxt utförande just spontanidrott, och då främst fotboll även om bandyrören och spikskorna för friidrott på gården har åkt fram emellanåt. Eller jag deltog kanske mer sporadiskt i själva idrottandet då jag åtminstone upp till tioårsåldern ägnade lejonparten av matcherna åt att springa gråtande av planen efter baklängesmål. Jag var alltså redan som liten talanglös på att hantera idrottsliga motgångar - det är rentav så att jag var sämre på detta som barn än vad jag är idag. Detta var dock något som var allmänt accepterat, och när jag hade tjutit klart var det bara att återvända in på planen igen. Till skillnad från Kolo Toure i gårdagens match fick jag dock inte varning då. Klant Kolo.

Min karriär som spontanidrottare har tyvärr stagnerat under den senaste femårsperioden. Detta har kanske gått hand i hand, som dagisbarn i gula västar på stan, med att jag numera är mer vuxen än barn. Eller också beror det på att Jajje har slutat styra upp spontana fotbollsmatcher borta på Kantorn. Eller att det alltid är vinter numera. Vad vet jag?

Jag blev dock glad av att se att dagens ungdom håller den spontana idrottens banér högt. Än finns det hopp.