Mitt stora ARN-äventyr var inte oändligt

Den sista dagen är inte störst
Den största dagen är en dag av törst

Nej du Karin Boye. Där hade du fel. Den sista dagen är jävligt stor ska jag be och få tala om, och ingen vätskebrist i världen kan komma och claima storhetspriset.

Idag gör jag mitt sista pass på Jetpak och det känns naturligtvis väldigt skönt. Jag ska fira med en McDonalds-lunch sen. Det blir den första på hela sommaren, och det är oerhört karaktärsstarkt av mig tycker jag. Andra somrar har jag lallat upp dit minst en gång i veckan, så att inte ha varit där på åtta veckor är med andra ord något av en bedrift.

Jag skulle nästan vilja gå så långt som att påstå att det är en bragd, men då kanske värdet av ordet bragd devalveras något och det vill jag inte ha på mitt ansvar, så jag avstår att kalla avhållsamheten det. Vill ju inte ha Peter Englund och akademin efter mig.

I onsdags var jag och tränade fotboll för första gången efter sommaren, och vilken skillnad det var mot sist jag tränade. Då pallade jag knappt med en enda löpning, medan jag nu inte ens var trött efter träningen. Det är härligt när ens slit ger resultat. Att jag kom nästsist i precisionstävlingen bjuder jag på i det sammanhanget. Så länge man inte är sist är man inte sämst, som jag brukar säga.

När jag har stämplat ut för sista gången blir det stress tillbaka till Uppsala och hämta väskan för vidare transfer till Linköping och därefter Gotland. Ser fram emot tågresan, för då har jag chansen att sova. Jag glömde visst bort att göra det under några perioder i natt, dumt nog. Tur att det finns en skön soffa på jobbet.

Nej, nu är det dags att bryta upp, bryta upp för den nya dagen gryr. Jag ska bara fundera på om läsarna är tillräckligt begåvade för att förstå att jag inte tror att Boyes I rörelse går enligt ovan. Ja, det är ni ju. Jag behöver inte förklara mig.