Tjofaderittan langos!

Inte för att jag idag skulle överväga en sekund att åka på ler- och tältfestival, men det högg ändå till lite i hjärtat när jag i tisdagskväll såg att Hultsfredsfestivalen läggs ned. Jag kan inte ståta med fler än tre Hultsfred så någon veteran är jag verkligen inte. Trots det är den småländska festivalen en viktig del av min ungdom eftersom att den var startskottet för festivaleran i mitt liv, då en sommar inte var komplett utan ler- och tältfestival. Och just det, musiken också. Men det ska erkännas att den inte kom i första hand.

2001 gjorde jag festivaldebut. Ung och naiv som jag var tyckte jag att det var en god idé att redan efter någon timme på campingen följa Oskars exempel och förtära en grogg så stark att Christer Pettersson hade ryggat tillbaka bara vid lukten. Drinkens namn blev sedermera Klockan Femton, i och med att båda hjältarna somnade utströsslade utanför Elins tält ungefär vid den tiden på dygnet. Ännu ett av mina allra stoltaste ögonblick, men jag antar att jag lärde mig något av det. Jag kan dock fortfarande inte dricka någon vätska som smakar passionsfrukt.

Resten av festivalen blev något bakfull efter den inledande urladdningen. Jag och Erik hade dock en rolig kväll då han gick omkring och berörde folk med en löshand som han hade hittat, samtidigt som vi reciterade Long arm of the law av Looptroop. Vi dansade också till The Ark i ett försök att få tjejer, men där kammade vi noll till vår stora överraskning och besvikelse.

Musikaliskt är det svårt att glömma Håkan Hellströms legendariska spelning samt en Weezer-spelning som jag tyckte var fantastisk, men som pappa och Love hade sett på tv och sågade elakt när jag kom hem. Jag fick i alla fall se Buddy Holly live, det fick inte dom.

Vis av erfarenheten var det inget snack om att återvända till festivallivet ett år senare. Den här gången undvek jag alla Oskars förslag på fulgroggar och höll mig till det säkra kortet öl. Det säkra kortet fick mig dock så bakis att jag inte orkade gå upp och se klassiska VM-matchen Sverige-Argentina (jag kommer ut här, det är ni medvetna om va?). Jag var ändå säker på att Sverige skulle förlora. Det var tråkigt att missa matchen, men å andra sidan har jag fått se Anders Svenssons mål tvåtusen gånger efteråt så jag vet vad som hände. Släpp det där nu.

Att musiken kom i andra hand det här året är tämligen uppenbart då de konsertupplevelser jag erinrar mig på rak arm är Tyskarna Från Lunds korta set i halvtid av England-Danmark på storbildsskärm samt att jag, Oskar och Erik satt längst fram med ryggen mot kravallstängslet på Fevens spelning. Det var alltså inte jättemycket folk framför Pampasscenen den stunden, konstigt nog.

Den roligaste kvällen var när jag hade "blivit lite trött" lite för tidigt och gick och vilade lite. Oskar och Erik beslöt sig för att väcka mig och därefter slänga mig i pissdiket, som steg ett i revolutionen. Det fick med sig ett glatt gäng av okända festivalbesökare, men lyckades inte sätta sin plan i verket. Jag hotade med att köra in bilen i en bergvägg på vägen hem om de inte lade av ögonaböj. Resten av den natten ägnades åt två saker. Att håna Elin för hennes babyblåa fleecepyjamas samt skriva om dryckesvisan Lambo till Langos:

Jag nu langos druckit har
Tjofaderittan langos
En en langos finnes kvar
Tjofaderittan langos
Som bevis jag nu ska vända langos på dess rätta ända
Langos HÄJ, langos HÄJ, tjofaderittan langos
Ja, han kunde konsten att va en riktig langos, langoshund.

Legen - vänta på den - dariskt.

Därefter blev det Roskilde i några år när Hultsfred blev för litet. Jag återvände dock 2005 när Hannes gjorde festivaldebut, och det var intressant att se festivalen med lite mer vuxna ögon. Den här gången var det dock inget snack om att musiken var det viktiga och jag såg grymt många spelningar. Bland höjdpunkterna kan nämnas The Hives, Winnerbäcks tre olika spelningar och Frida Hyvönen samt ska-ha-sett-gig med Marilyn Manson och Snoop Dogg. Jag är dock fortfarande bitter över att jag dissade M.I.A. (som jag ännu inte hade upptäckt) för att jag hellre ville gå hem till tältet och äta chips. Å andra sidan, står det mellan musik och chips är valet lika självklart idag.

Det är många sköna minnen som dyker upp, och jag skulle kunna skriva på resten av kvällen. Men jag nöjer mig här. Hultsfredsfestivalen betydde mycket för mig och det är lite vemodigt att den har måst läggas ned. Nostalgin finns dock kvar.

Till sist. Tänk att jag lyckades skriva en så här lång text om Hultsfredsfestivalen utan att nämna orden "vid Hulingens strand" en enda gång.