Allt började en osäker sensommareftermiddag för ganska exakt fyra år sedan. Då gjorde jag mitt första pass på Jetpak. 2006 anade jag knappast att jag fortfarande skulle sitta och sladda runt i en röd truck 2010, men av olika anledningar har det blivit så. Nu är det dock snart över.
Förhoppningsvis.
Jag trodde att jag gjorde mitt sista pass redan förra sommaren (vilket jag krönte genom att köra sönder en truck), men bristen på lärarjobb i våras gjorde att det inte alls blev så. I år hoppas jag emellertid att det är sista gången. Det är en vecka kvar.
Till skillnad från att sluta på andra jobb jag har haft genom åren känner jag inte det minsta vemod över att sluta här. Jag har visserligen aldrig vantrivts, men någon kärlekshistoria har det verkligen inte varit tal om.
V e r k l i g e n inte.
Det har varit ett bra löneslavsjobb, och tack vare det har jag trots allt haft en dräglig livssituation som student trots det minimala statliga bidraget. Och jag har kunnat åka till London fler gånger än vad som egentligen är rimligt för någon som pluggar. Det är enbart det här jobbets förtjänst, hur tråkigt det än har varit att köra omkring i snömodd i februari.
Nu är det bara en vecka kvar. Ska vi inte ta och krocka med ett plan som avslutning? It's better to burn out than fade away, som jag brukar säga.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
ditt och arlandas förhållande är lika långt som mitt och Gustavs, vi kanske kan ha en gemensam fest?
Haha, ja det vore något. Fast relationen mellan mig och Arlanda har varit kärlekslös och tidvis väldigt dålig, så jag vet inte om det är så mycket att fira.
Skicka en kommentar