McDonalds-lunchen var inte så god som jag hade tänkt mig. Fan också. Varför är det alltid så? Och varför lär man sig det aldrig?
Ytterligare två spörsmål att sortera in i pärmen "De Eviga Frågorna".
Lemon out.
fredag 30 juli 2010
Mitt stora ARN-äventyr var inte oändligt
Den sista dagen är inte störst
Den största dagen är en dag av törst
Nej du Karin Boye. Där hade du fel. Den sista dagen är jävligt stor ska jag be och få tala om, och ingen vätskebrist i världen kan komma och claima storhetspriset.
Idag gör jag mitt sista pass på Jetpak och det känns naturligtvis väldigt skönt. Jag ska fira med en McDonalds-lunch sen. Det blir den första på hela sommaren, och det är oerhört karaktärsstarkt av mig tycker jag. Andra somrar har jag lallat upp dit minst en gång i veckan, så att inte ha varit där på åtta veckor är med andra ord något av en bedrift.
Jag skulle nästan vilja gå så långt som att påstå att det är en bragd, men då kanske värdet av ordet bragd devalveras något och det vill jag inte ha på mitt ansvar, så jag avstår att kalla avhållsamheten det. Vill ju inte ha Peter Englund och akademin efter mig.
I onsdags var jag och tränade fotboll för första gången efter sommaren, och vilken skillnad det var mot sist jag tränade. Då pallade jag knappt med en enda löpning, medan jag nu inte ens var trött efter träningen. Det är härligt när ens slit ger resultat. Att jag kom nästsist i precisionstävlingen bjuder jag på i det sammanhanget. Så länge man inte är sist är man inte sämst, som jag brukar säga.
När jag har stämplat ut för sista gången blir det stress tillbaka till Uppsala och hämta väskan för vidare transfer till Linköping och därefter Gotland. Ser fram emot tågresan, för då har jag chansen att sova. Jag glömde visst bort att göra det under några perioder i natt, dumt nog. Tur att det finns en skön soffa på jobbet.
Nej, nu är det dags att bryta upp, bryta upp för den nya dagen gryr. Jag ska bara fundera på om läsarna är tillräckligt begåvade för att förstå att jag inte tror att Boyes I rörelse går enligt ovan. Ja, det är ni ju. Jag behöver inte förklara mig.
Den största dagen är en dag av törst
Nej du Karin Boye. Där hade du fel. Den sista dagen är jävligt stor ska jag be och få tala om, och ingen vätskebrist i världen kan komma och claima storhetspriset.
Idag gör jag mitt sista pass på Jetpak och det känns naturligtvis väldigt skönt. Jag ska fira med en McDonalds-lunch sen. Det blir den första på hela sommaren, och det är oerhört karaktärsstarkt av mig tycker jag. Andra somrar har jag lallat upp dit minst en gång i veckan, så att inte ha varit där på åtta veckor är med andra ord något av en bedrift.
Jag skulle nästan vilja gå så långt som att påstå att det är en bragd, men då kanske värdet av ordet bragd devalveras något och det vill jag inte ha på mitt ansvar, så jag avstår att kalla avhållsamheten det. Vill ju inte ha Peter Englund och akademin efter mig.
I onsdags var jag och tränade fotboll för första gången efter sommaren, och vilken skillnad det var mot sist jag tränade. Då pallade jag knappt med en enda löpning, medan jag nu inte ens var trött efter träningen. Det är härligt när ens slit ger resultat. Att jag kom nästsist i precisionstävlingen bjuder jag på i det sammanhanget. Så länge man inte är sist är man inte sämst, som jag brukar säga.
När jag har stämplat ut för sista gången blir det stress tillbaka till Uppsala och hämta väskan för vidare transfer till Linköping och därefter Gotland. Ser fram emot tågresan, för då har jag chansen att sova. Jag glömde visst bort att göra det under några perioder i natt, dumt nog. Tur att det finns en skön soffa på jobbet.
Nej, nu är det dags att bryta upp, bryta upp för den nya dagen gryr. Jag ska bara fundera på om läsarna är tillräckligt begåvade för att förstå att jag inte tror att Boyes I rörelse går enligt ovan. Ja, det är ni ju. Jag behöver inte förklara mig.
tisdag 27 juli 2010
I huvudena på King Kolo
De här 06-15-passen är ganska sega emellanåt. Särskilt när det inte är mycket att göra. Fram till tolv rullar tiden på ganska bra, men de sista tre timmarna känns som sex. And not in the good sense of that word if you know what I mean - nudge, nudge.
Men gratis pengar är alltid gratis pengar. En så bra timlön för att mest sitta och och läsa alla artiklar på Aftonbladet.se är det liksom inte alla som har.
I går efter jobbet var jag duktig. Istället för en av mina patenterade tupplur extended version™ hjälpte jag först Esh att byta bilbatteri (!) samt mecka (!) lite i allmänhet. Om nu stå och kolla ner i motorhuven som ett jävla fån räknas som att mecka, men det kan vi väl komma överens om att det gör? Det är liksom inte första gången jag har lagat en bil genom att titta i motorhuven och klia mig i huvudet.
Sedan stack jag ut och sprang någon form av intervallvariant på milrundan, varpå jag drog igång ett par maskiner i tvättstugan. Mitt i alltihop lagade jag dessutom mat. Detta livspussel alltså.
Resten av veckan blir det FF hemma för Esh ska till Bästkusten, en käck göteborgsk försköning av det som allmänt är känt som Sveriges framstjärt. Så nu kan jag göra allt det som man gör när man har FF, som att köpa jättemycket Coca-Cola på föräldrarnas matkort, bara äta micromat, spela fotboll i vardagsrummet och leka att man vinner Champions League fast man egentligen är för gammal för att leka sådant, samt kolla på tv skitsent. Ja ni vet, det är ju sådant som alla gjorde när vi var yngre.
En annan nyhet är att jag håller på att utvecklas till Zaphod Beeblebrox, ni vet han i Liftarens Guide till Galaxen som har två huvuden. Jag har nämligen en enorm böld på halsen som sannolikt är förstadiet till ett huvud.
Det kan också vara ett acne.
Nu vill jag ta tillfället i akt att låna ett skämt från min anagramnamne Alex Schulman och önska Esh en trevlig semester på västkusten. Han får bara inte glömma att ställa tillbaka klockan.
Till 2008.
Men gratis pengar är alltid gratis pengar. En så bra timlön för att mest sitta och och läsa alla artiklar på Aftonbladet.se är det liksom inte alla som har.
I går efter jobbet var jag duktig. Istället för en av mina patenterade tupplur extended version™ hjälpte jag först Esh att byta bilbatteri (!) samt mecka (!) lite i allmänhet. Om nu stå och kolla ner i motorhuven som ett jävla fån räknas som att mecka, men det kan vi väl komma överens om att det gör? Det är liksom inte första gången jag har lagat en bil genom att titta i motorhuven och klia mig i huvudet.
Sedan stack jag ut och sprang någon form av intervallvariant på milrundan, varpå jag drog igång ett par maskiner i tvättstugan. Mitt i alltihop lagade jag dessutom mat. Detta livspussel alltså.
Resten av veckan blir det FF hemma för Esh ska till Bästkusten, en käck göteborgsk försköning av det som allmänt är känt som Sveriges framstjärt. Så nu kan jag göra allt det som man gör när man har FF, som att köpa jättemycket Coca-Cola på föräldrarnas matkort, bara äta micromat, spela fotboll i vardagsrummet och leka att man vinner Champions League fast man egentligen är för gammal för att leka sådant, samt kolla på tv skitsent. Ja ni vet, det är ju sådant som alla gjorde när vi var yngre.
En annan nyhet är att jag håller på att utvecklas till Zaphod Beeblebrox, ni vet han i Liftarens Guide till Galaxen som har två huvuden. Jag har nämligen en enorm böld på halsen som sannolikt är förstadiet till ett huvud.
Det kan också vara ett acne.
Nu vill jag ta tillfället i akt att låna ett skämt från min anagramnamne Alex Schulman och önska Esh en trevlig semester på västkusten. Han får bara inte glömma att ställa tillbaka klockan.
Till 2008.
måndag 26 juli 2010
Fyra år, minus en vecka
Allt började en osäker sensommareftermiddag för ganska exakt fyra år sedan. Då gjorde jag mitt första pass på Jetpak. 2006 anade jag knappast att jag fortfarande skulle sitta och sladda runt i en röd truck 2010, men av olika anledningar har det blivit så. Nu är det dock snart över.
Förhoppningsvis.
Jag trodde att jag gjorde mitt sista pass redan förra sommaren (vilket jag krönte genom att köra sönder en truck), men bristen på lärarjobb i våras gjorde att det inte alls blev så. I år hoppas jag emellertid att det är sista gången. Det är en vecka kvar.
Till skillnad från att sluta på andra jobb jag har haft genom åren känner jag inte det minsta vemod över att sluta här. Jag har visserligen aldrig vantrivts, men någon kärlekshistoria har det verkligen inte varit tal om.
V e r k l i g e n inte.
Det har varit ett bra löneslavsjobb, och tack vare det har jag trots allt haft en dräglig livssituation som student trots det minimala statliga bidraget. Och jag har kunnat åka till London fler gånger än vad som egentligen är rimligt för någon som pluggar. Det är enbart det här jobbets förtjänst, hur tråkigt det än har varit att köra omkring i snömodd i februari.
Nu är det bara en vecka kvar. Ska vi inte ta och krocka med ett plan som avslutning? It's better to burn out than fade away, som jag brukar säga.
Förhoppningsvis.
Jag trodde att jag gjorde mitt sista pass redan förra sommaren (vilket jag krönte genom att köra sönder en truck), men bristen på lärarjobb i våras gjorde att det inte alls blev så. I år hoppas jag emellertid att det är sista gången. Det är en vecka kvar.
Till skillnad från att sluta på andra jobb jag har haft genom åren känner jag inte det minsta vemod över att sluta här. Jag har visserligen aldrig vantrivts, men någon kärlekshistoria har det verkligen inte varit tal om.
V e r k l i g e n inte.
Det har varit ett bra löneslavsjobb, och tack vare det har jag trots allt haft en dräglig livssituation som student trots det minimala statliga bidraget. Och jag har kunnat åka till London fler gånger än vad som egentligen är rimligt för någon som pluggar. Det är enbart det här jobbets förtjänst, hur tråkigt det än har varit att köra omkring i snömodd i februari.
Nu är det bara en vecka kvar. Ska vi inte ta och krocka med ett plan som avslutning? It's better to burn out than fade away, som jag brukar säga.
torsdag 22 juli 2010
Hallå där...
...King Kolo, 26, som verkar ha gått under jorden den senaste tiden.
Nå, berätta, var håller du hus?
- Håller hus och håller hus. Det beror på vad du menar med håller hus.
Var är du någonstans?
- Jag är antingen hemma eller på Arlanda, eller någonstans mellan dessa två punkter utnyttjande någon form av kollektivtrafik.
Det låter ju inte som någon direkt fantastisk tillvaro.
- Var det en fråga?
Nej. Låt mig omformulera. Är det en fantastisk tillvaro?
- Nej.
Men något mer än jobba och stänga in dig i lägenheten måste du väl ändå göra?
- Ja, det måste jag ju göra.
Vadå till exempel?
- Jag går eller springer minst en mil om dagen. Hänger en del på det där Internet också. Sedan har jag faktiskt unnat mig både öl och vin till helgen.
Intressant. Kan du utveckla det där sista?
- Jag, Hannes och Esh var på Uplands och Palermo i fredags, och i lördags kom Sara hit. Då firade vi att jag har fått jobb med en flaska Dom Pérignon och tapas.
Det låter exklusivt. Är det verkligen sant?
- Ja typ. Man kan säga att det var en Dom Pérignon eller något annat märke av likvärdig kvalitet och status.
Hände det något annat kul i helgen?
- Jag och Sara kollade på Titanic. Det var kul. Tänk att de byggde en båt utan att ha tillräckligt med livbåtar för alla passagerare. Det borde finnas regler mot sådant.
Nu när du har fått ett riktigt jobb, varför är du då kvar och gnälljobbar på Arlanda?
- Det är min lutheranska ådra som ger sig till känna igen. Jag har sagt att jag ska jobba de här veckorna, så då får jag stå mitt kast. Det finns faktiskt något som heter yrkesstolthet, men det känner väl knappast du till?
Tack för intervjun.
- Tack. Skönt att den är över.
Nå, berätta, var håller du hus?
- Håller hus och håller hus. Det beror på vad du menar med håller hus.
Var är du någonstans?
- Jag är antingen hemma eller på Arlanda, eller någonstans mellan dessa två punkter utnyttjande någon form av kollektivtrafik.
Det låter ju inte som någon direkt fantastisk tillvaro.
- Var det en fråga?
Nej. Låt mig omformulera. Är det en fantastisk tillvaro?
- Nej.
Men något mer än jobba och stänga in dig i lägenheten måste du väl ändå göra?
- Ja, det måste jag ju göra.
Vadå till exempel?
- Jag går eller springer minst en mil om dagen. Hänger en del på det där Internet också. Sedan har jag faktiskt unnat mig både öl och vin till helgen.
Intressant. Kan du utveckla det där sista?
- Jag, Hannes och Esh var på Uplands och Palermo i fredags, och i lördags kom Sara hit. Då firade vi att jag har fått jobb med en flaska Dom Pérignon och tapas.
Det låter exklusivt. Är det verkligen sant?
- Ja typ. Man kan säga att det var en Dom Pérignon eller något annat märke av likvärdig kvalitet och status.
Hände det något annat kul i helgen?
- Jag och Sara kollade på Titanic. Det var kul. Tänk att de byggde en båt utan att ha tillräckligt med livbåtar för alla passagerare. Det borde finnas regler mot sådant.
Nu när du har fått ett riktigt jobb, varför är du då kvar och gnälljobbar på Arlanda?
- Det är min lutheranska ådra som ger sig till känna igen. Jag har sagt att jag ska jobba de här veckorna, så då får jag stå mitt kast. Det finns faktiskt något som heter yrkesstolthet, men det känner väl knappast du till?
Tack för intervjun.
- Tack. Skönt att den är över.
fredag 16 juli 2010
Jag har fått jobb
Säg grattis.
Igår blev det nämligen klart att jag är anställd på en högstadieskola i Uppsala. Det känns naturligtvis väldigt bra, och jag känner mig grymt motiverad att sätta igång. Jag ska vara handledare för ett gäng små sjuor och det gick ju bra i höstas, så det här ska bli kul.
Det bästa av allt är att det är en tillsvidareanställning, vilket innebär no more spending the summer at Arlanda. Det är som en skänk for ovan. Två veckor till härute, och sedan aldrig mer. Samtidigt har jag lärt mig att aldrig säga aldrig när det gäller Arlanda, men oddsen har aldrig sett bättre ut för att jag ska slippa harva runt i truckar inne i vilka det är 800°C, samt döda mina öron framför vrålande flygplansmotorer.
Detta måste jag fira på något sätt. Har en känsla av att beslutet att inte gå till Systembolaget före jobbet idag kommer att fördömas å det grövsta när jag kommer hem i kväll. Men då är det så dags liksom. Annars får jag fira i morgon istället, då tillsammans med Sara om allt går enligt förhoppningen.
Igår blev det nämligen klart att jag är anställd på en högstadieskola i Uppsala. Det känns naturligtvis väldigt bra, och jag känner mig grymt motiverad att sätta igång. Jag ska vara handledare för ett gäng små sjuor och det gick ju bra i höstas, så det här ska bli kul.
Det bästa av allt är att det är en tillsvidareanställning, vilket innebär no more spending the summer at Arlanda. Det är som en skänk for ovan. Två veckor till härute, och sedan aldrig mer. Samtidigt har jag lärt mig att aldrig säga aldrig när det gäller Arlanda, men oddsen har aldrig sett bättre ut för att jag ska slippa harva runt i truckar inne i vilka det är 800°C, samt döda mina öron framför vrålande flygplansmotorer.
Detta måste jag fira på något sätt. Har en känsla av att beslutet att inte gå till Systembolaget före jobbet idag kommer att fördömas å det grövsta när jag kommer hem i kväll. Men då är det så dags liksom. Annars får jag fira i morgon istället, då tillsammans med Sara om allt går enligt förhoppningen.
tisdag 13 juli 2010
Inte om värmen i alla fall
Inspirationen har nått nya bottennivåer den senaste tiden. Vardagen är jävligt tråkig för tillfället, så då känns det som att jag lika gärna kan hoppa över att skriva istället för att bitterblogga. Ingenting blir bättre för att man att klagar.
Fast lite får man klaga, annars är man ingen människa utan bara ett liten hjort eller något annat djur.
Det roligaste som har hänt den senaste veckan var att jag såg en ungersk kärra på terminal fem som hade registreringsbokstäverna HA-LOL. Så ni ser ju själva nivån.
(För er som är födda före 1980 står LOL för "Laugh out loud" på Internet-slang. Varsågod.)
Det näst roligaste som har hänt var att jag besökte Hedemora i Avesta. Han har flyttat dit nu, så det är ju ett bra koncentrat för en fin förvirringssaft framöver. Vi pysslade mest med fotboll, men även hypergrillning och öl- och vinprovning. Hypergrillning innebär att man köper varor motsvarande allt i ett närlivs och sedan grillar dem, samt äter upp oerhört mycket av dem. När det gällde dryckesprovningen testade vi ett italienskt vin som heter Mauro Scocco och ett belgiskt öl som heter Stella Artois. Två spännande bekantskaper.
Vi hann också med en rundtur i Dalarna, där jag fick se berömda ställen som Säter (som firade StoraTomas Quick Sture Bergwall-festivalen den här helgen), Hedemora, Gustafs (på håll från vägen) och Borlänge. I Borlänge besökte vi klassiska Domnarsvallen och kollade på Brage. Mest för att jag skulle få nynna den klassiska strofen ur Köppebävisan: När jag är ledig / Så går jag på Vallen / Och hejer på Brage / Och ropen de skalle / Och vad dä beror på / Det vill jag inte tale om.
VM-finalen vill jag helst inte diskutera. Jag avskyr Barcelona för mycket.
Värmen tror jag också att jag lämnar därhän. Det finns liksom inget att göra åt den. Det positiva är ju att glaciären Pollurjökull, som trogna läsare säkert minns från istiden vi drabbades av härom månaden och som har legat bergfast nere på gården, nu nästan är helt smält.
Vi hörs när/om jag har något intressant att berätta.
Fast lite får man klaga, annars är man ingen människa utan bara ett liten hjort eller något annat djur.
Det roligaste som har hänt den senaste veckan var att jag såg en ungersk kärra på terminal fem som hade registreringsbokstäverna HA-LOL. Så ni ser ju själva nivån.
(För er som är födda före 1980 står LOL för "Laugh out loud" på Internet-slang. Varsågod.)
Det näst roligaste som har hänt var att jag besökte Hedemora i Avesta. Han har flyttat dit nu, så det är ju ett bra koncentrat för en fin förvirringssaft framöver. Vi pysslade mest med fotboll, men även hypergrillning och öl- och vinprovning. Hypergrillning innebär att man köper varor motsvarande allt i ett närlivs och sedan grillar dem, samt äter upp oerhört mycket av dem. När det gällde dryckesprovningen testade vi ett italienskt vin som heter Mauro Scocco och ett belgiskt öl som heter Stella Artois. Två spännande bekantskaper.
Vi hann också med en rundtur i Dalarna, där jag fick se berömda ställen som Säter (som firade Stora
VM-finalen vill jag helst inte diskutera. Jag avskyr Barcelona för mycket.
Värmen tror jag också att jag lämnar därhän. Det finns liksom inget att göra åt den. Det positiva är ju att glaciären Pollurjökull, som trogna läsare säkert minns från istiden vi drabbades av härom månaden och som har legat bergfast nere på gården, nu nästan är helt smält.
Vi hörs när/om jag har något intressant att berätta.
måndag 5 juli 2010
Vad är väl en helg på slottet?
Mitt i högsommarvärmen tyckte ett gäng ur Arsenal Sweden att det var lämpligt att sätta sig i ett svettigt konferensrum i Sundbyholms Slott utanför Eskilstuna och jobba med vår hemsida. Sagt och gjort. Där satt vi tolv glada grabbar i olika åldrar med varsin laptop, som ett Dream Hack i miniatyr.
Istället för Jolt-cola blev det dock dryck med maltkaraktär.
Mitt i alltihop ringde Oskar med den glada nyheten att han har fått jobb långt upp i mörkaste Norrland. Under samtalet gick plötsligt en gänglig långhårig man iklädd någon form av smoking och nickade en hälsning. Jag var tvungen att avbryta Oskar:
-E-type gick just förbi mig.
Oskar vägrade dock tro på mig om jag inte skickade MMS som bevis, och mer övertalning än så behöver inte jag för att attackera en kändis. Därav fotot nedan. Det var bröllop på slottet samtidigt som vi var där, så jag antar att det var därför E-type var på plats.
Kändisspotting är något av en hobby för mig måste jag säga. Ganska töntigt att bli imponerad av sådant, men detta var ju ändå E-type. Jag menar, säg den fest där E-type väljer sina euorodisco-favoriter inte har brassats på. En fest utan den skivan är ingen riktig fest.
På kvällen åt vi trerätters på slottet och det kändes ganska malplacerat att sitta där i den snobbiga miljön. Jag blev utsedd till vinexpert och gjorde åtminstone inte bort mig. Dessutom serverades vi av Karl-Bertil Jonssons look-alike, så det droppades en hel del citat från den sagan. Mycket roligt.
Senare satt vi nere vid Mälaren och drack öl samt var myggmat. Det hade ryktats om någon form av bryggbåt, men tyvärr var batteriet slut så vi fick ligga kvar i hamn. Det var nog lika bra det med tanke på vissas promillehalt. Jag höll mig dock relativt städad, och dessutom nyktrade jag till av nattbadet ännu senare på kvällen.
Dagen efter fick vi ytterligare en del gjort i konferensrummet, innan vi bröt upp och körde hemåt. Hemresan blev av någon anledning en halvtimme kortare än ditresan, kanske för att vi skippade den ofrivilliga sightseeingen i Barva.
Trevlig helg. Good fun.
Istället för Jolt-cola blev det dock dryck med maltkaraktär.
Mitt i alltihop ringde Oskar med den glada nyheten att han har fått jobb långt upp i mörkaste Norrland. Under samtalet gick plötsligt en gänglig långhårig man iklädd någon form av smoking och nickade en hälsning. Jag var tvungen att avbryta Oskar:
-E-type gick just förbi mig.
Oskar vägrade dock tro på mig om jag inte skickade MMS som bevis, och mer övertalning än så behöver inte jag för att attackera en kändis. Därav fotot nedan. Det var bröllop på slottet samtidigt som vi var där, så jag antar att det var därför E-type var på plats.
Kändisspotting är något av en hobby för mig måste jag säga. Ganska töntigt att bli imponerad av sådant, men detta var ju ändå E-type. Jag menar, säg den fest där E-type väljer sina euorodisco-favoriter inte har brassats på. En fest utan den skivan är ingen riktig fest.
På kvällen åt vi trerätters på slottet och det kändes ganska malplacerat att sitta där i den snobbiga miljön. Jag blev utsedd till vinexpert och gjorde åtminstone inte bort mig. Dessutom serverades vi av Karl-Bertil Jonssons look-alike, så det droppades en hel del citat från den sagan. Mycket roligt.
Senare satt vi nere vid Mälaren och drack öl samt var myggmat. Det hade ryktats om någon form av bryggbåt, men tyvärr var batteriet slut så vi fick ligga kvar i hamn. Det var nog lika bra det med tanke på vissas promillehalt. Jag höll mig dock relativt städad, och dessutom nyktrade jag till av nattbadet ännu senare på kvällen.
Dagen efter fick vi ytterligare en del gjort i konferensrummet, innan vi bröt upp och körde hemåt. Hemresan blev av någon anledning en halvtimme kortare än ditresan, kanske för att vi skippade den ofrivilliga sightseeingen i Barva.
Trevlig helg. Good fun.
söndag 4 juli 2010
fredag 2 juli 2010
Hup Holland Hup
Idag var min tanke att fullfölja veckans bisarra träningshets (43 km gång/löpning på två dagar) med ett 15 km-lopp, men den tryckande hettan hindrade mig effektivt. Det fick stanna vid en timmes promenad med Hallå P3 med Petter i öronen istället.
Mer än så hinner man inte med före jobbet om man börjar jobba klockan 16.
På jobbet var vi sjukligt effektiva. I alla fall då matchen Holland-Brasilien inte spelades. Vi såg till att köra ut alla paket vi kunde före matchen och i halvtid, och tack vare det såg jag nästan hela matchen. Jag missade dock Hollands 1-1-mål, men det kan jag leva med när de slår ut ett lag som Brasilien.
Jag har haft en soft spot för holländarna väldigt länge. Redan 1992 tog pappa med mig och Love till gamla Nya Ullevi på Holland-Skottland i EM och där slogs den första gnistan an på min nästan 20-åriga kärleksrelation till Dennis Bergkamp. För det var ju han som avgjorde matchen. Efter slutsignalen köpte jag (pappa) en holländsk flagga för 50 kronor och den stod kvar i mitt pojkrum långt efter det att jag hade flyttat ut. "Hup Holland Hup" stod det på den. Hup betyder bra på holländska (för er som gillar Sunes Sommar, för er andra betyder det heja).
Så det var fint att RvP och grabbarna visade brassarna hur man skaver sig till en seger.
Efter jobbet kom jag hem till nästan färdig mat. Esh stod bland grytorna och förberedde storkok eftersom att nästan hela hans sjuhövdade familj skulle komma hit. Det var bara Joel som saknades, annars dök hela skaran upp. De är på väg söderut mot mörkaste Småland så då blev ju Uppsala ett lämpligt nattläger. Så jag blev gäst i Engbloms familjemiddag, innan vi rundade av kvällen med mer VM.
I morgon ska jag åka till ett slott utanför Eskilstuna där vi ska ha en jobbhelg med Arsenal Sweden. Ja, det är lämpligt att sitta inne och planera hösten när sommaren rasar uti våra fjällar utanför. 30 grader är ändå för varmt.
Mer än så hinner man inte med före jobbet om man börjar jobba klockan 16.
På jobbet var vi sjukligt effektiva. I alla fall då matchen Holland-Brasilien inte spelades. Vi såg till att köra ut alla paket vi kunde före matchen och i halvtid, och tack vare det såg jag nästan hela matchen. Jag missade dock Hollands 1-1-mål, men det kan jag leva med när de slår ut ett lag som Brasilien.
Jag har haft en soft spot för holländarna väldigt länge. Redan 1992 tog pappa med mig och Love till gamla Nya Ullevi på Holland-Skottland i EM och där slogs den första gnistan an på min nästan 20-åriga kärleksrelation till Dennis Bergkamp. För det var ju han som avgjorde matchen. Efter slutsignalen köpte jag (pappa) en holländsk flagga för 50 kronor och den stod kvar i mitt pojkrum långt efter det att jag hade flyttat ut. "Hup Holland Hup" stod det på den. Hup betyder bra på holländska (för er som gillar Sunes Sommar, för er andra betyder det heja).
Så det var fint att RvP och grabbarna visade brassarna hur man skaver sig till en seger.
Efter jobbet kom jag hem till nästan färdig mat. Esh stod bland grytorna och förberedde storkok eftersom att nästan hela hans sjuhövdade familj skulle komma hit. Det var bara Joel som saknades, annars dök hela skaran upp. De är på väg söderut mot mörkaste Småland så då blev ju Uppsala ett lämpligt nattläger. Så jag blev gäst i Engbloms familjemiddag, innan vi rundade av kvällen med mer VM.
I morgon ska jag åka till ett slott utanför Eskilstuna där vi ska ha en jobbhelg med Arsenal Sweden. Ja, det är lämpligt att sitta inne och planera hösten när sommaren rasar uti våra fjällar utanför. 30 grader är ändå för varmt.
torsdag 1 juli 2010
Tjofaderittan langos!
Inte för att jag idag skulle överväga en sekund att åka på ler- och tältfestival, men det högg ändå till lite i hjärtat när jag i tisdagskväll såg att Hultsfredsfestivalen läggs ned. Jag kan inte ståta med fler än tre Hultsfred så någon veteran är jag verkligen inte. Trots det är den småländska festivalen en viktig del av min ungdom eftersom att den var startskottet för festivaleran i mitt liv, då en sommar inte var komplett utan ler- och tältfestival. Och just det, musiken också. Men det ska erkännas att den inte kom i första hand.
2001 gjorde jag festivaldebut. Ung och naiv som jag var tyckte jag att det var en god idé att redan efter någon timme på campingen följa Oskars exempel och förtära en grogg så stark att Christer Pettersson hade ryggat tillbaka bara vid lukten. Drinkens namn blev sedermera Klockan Femton, i och med att båda hjältarna somnade utströsslade utanför Elins tält ungefär vid den tiden på dygnet. Ännu ett av mina allra stoltaste ögonblick, men jag antar att jag lärde mig något av det. Jag kan dock fortfarande inte dricka någon vätska som smakar passionsfrukt.
Resten av festivalen blev något bakfull efter den inledande urladdningen. Jag och Erik hade dock en rolig kväll då han gick omkring och berörde folk med en löshand som han hade hittat, samtidigt som vi reciterade Long arm of the law av Looptroop. Vi dansade också till The Ark i ett försök att få tjejer, men där kammade vi noll till vår stora överraskning och besvikelse.
Musikaliskt är det svårt att glömma Håkan Hellströms legendariska spelning samt en Weezer-spelning som jag tyckte var fantastisk, men som pappa och Love hade sett på tv och sågade elakt när jag kom hem. Jag fick i alla fall se Buddy Holly live, det fick inte dom.
Vis av erfarenheten var det inget snack om att återvända till festivallivet ett år senare. Den här gången undvek jag alla Oskars förslag på fulgroggar och höll mig till det säkra kortet öl. Det säkra kortet fick mig dock så bakis att jag inte orkade gå upp och se klassiska VM-matchen Sverige-Argentina (jag kommer ut här, det är ni medvetna om va?). Jag var ändå säker på att Sverige skulle förlora. Det var tråkigt att missa matchen, men å andra sidan har jag fått se Anders Svenssons mål tvåtusen gånger efteråt så jag vet vad som hände. Släpp det där nu.
Att musiken kom i andra hand det här året är tämligen uppenbart då de konsertupplevelser jag erinrar mig på rak arm är Tyskarna Från Lunds korta set i halvtid av England-Danmark på storbildsskärm samt att jag, Oskar och Erik satt längst fram med ryggen mot kravallstängslet på Fevens spelning. Det var alltså inte jättemycket folk framför Pampasscenen den stunden, konstigt nog.
Den roligaste kvällen var när jag hade "blivit lite trött" lite för tidigt och gick och vilade lite. Oskar och Erik beslöt sig för att väcka mig och därefter slänga mig i pissdiket, som steg ett i revolutionen. Det fick med sig ett glatt gäng av okända festivalbesökare, men lyckades inte sätta sin plan i verket. Jag hotade med att köra in bilen i en bergvägg på vägen hem om de inte lade av ögonaböj. Resten av den natten ägnades åt två saker. Att håna Elin för hennes babyblåa fleecepyjamas samt skriva om dryckesvisan Lambo till Langos:
Jag nu langos druckit har
Tjofaderittan langos
En en langos finnes kvar
Tjofaderittan langos
Som bevis jag nu ska vända langos på dess rätta ända
Langos HÄJ, langos HÄJ, tjofaderittan langos
Ja, han kunde konsten att va en riktig langos, langoshund.
Legen - vänta på den - dariskt.
Därefter blev det Roskilde i några år när Hultsfred blev för litet. Jag återvände dock 2005 när Hannes gjorde festivaldebut, och det var intressant att se festivalen med lite mer vuxna ögon. Den här gången var det dock inget snack om att musiken var det viktiga och jag såg grymt många spelningar. Bland höjdpunkterna kan nämnas The Hives, Winnerbäcks tre olika spelningar och Frida Hyvönen samt ska-ha-sett-gig med Marilyn Manson och Snoop Dogg. Jag är dock fortfarande bitter över att jag dissade M.I.A. (som jag ännu inte hade upptäckt) för att jag hellre ville gå hem till tältet och äta chips. Å andra sidan, står det mellan musik och chips är valet lika självklart idag.
Det är många sköna minnen som dyker upp, och jag skulle kunna skriva på resten av kvällen. Men jag nöjer mig här. Hultsfredsfestivalen betydde mycket för mig och det är lite vemodigt att den har måst läggas ned. Nostalgin finns dock kvar.
Till sist. Tänk att jag lyckades skriva en så här lång text om Hultsfredsfestivalen utan att nämna orden "vid Hulingens strand" en enda gång.
2001 gjorde jag festivaldebut. Ung och naiv som jag var tyckte jag att det var en god idé att redan efter någon timme på campingen följa Oskars exempel och förtära en grogg så stark att Christer Pettersson hade ryggat tillbaka bara vid lukten. Drinkens namn blev sedermera Klockan Femton, i och med att båda hjältarna somnade utströsslade utanför Elins tält ungefär vid den tiden på dygnet. Ännu ett av mina allra stoltaste ögonblick, men jag antar att jag lärde mig något av det. Jag kan dock fortfarande inte dricka någon vätska som smakar passionsfrukt.
Resten av festivalen blev något bakfull efter den inledande urladdningen. Jag och Erik hade dock en rolig kväll då han gick omkring och berörde folk med en löshand som han hade hittat, samtidigt som vi reciterade Long arm of the law av Looptroop. Vi dansade också till The Ark i ett försök att få tjejer, men där kammade vi noll till vår stora överraskning och besvikelse.
Musikaliskt är det svårt att glömma Håkan Hellströms legendariska spelning samt en Weezer-spelning som jag tyckte var fantastisk, men som pappa och Love hade sett på tv och sågade elakt när jag kom hem. Jag fick i alla fall se Buddy Holly live, det fick inte dom.
Vis av erfarenheten var det inget snack om att återvända till festivallivet ett år senare. Den här gången undvek jag alla Oskars förslag på fulgroggar och höll mig till det säkra kortet öl. Det säkra kortet fick mig dock så bakis att jag inte orkade gå upp och se klassiska VM-matchen Sverige-Argentina (jag kommer ut här, det är ni medvetna om va?). Jag var ändå säker på att Sverige skulle förlora. Det var tråkigt att missa matchen, men å andra sidan har jag fått se Anders Svenssons mål tvåtusen gånger efteråt så jag vet vad som hände. Släpp det där nu.
Att musiken kom i andra hand det här året är tämligen uppenbart då de konsertupplevelser jag erinrar mig på rak arm är Tyskarna Från Lunds korta set i halvtid av England-Danmark på storbildsskärm samt att jag, Oskar och Erik satt längst fram med ryggen mot kravallstängslet på Fevens spelning. Det var alltså inte jättemycket folk framför Pampasscenen den stunden, konstigt nog.
Den roligaste kvällen var när jag hade "blivit lite trött" lite för tidigt och gick och vilade lite. Oskar och Erik beslöt sig för att väcka mig och därefter slänga mig i pissdiket, som steg ett i revolutionen. Det fick med sig ett glatt gäng av okända festivalbesökare, men lyckades inte sätta sin plan i verket. Jag hotade med att köra in bilen i en bergvägg på vägen hem om de inte lade av ögonaböj. Resten av den natten ägnades åt två saker. Att håna Elin för hennes babyblåa fleecepyjamas samt skriva om dryckesvisan Lambo till Langos:
Jag nu langos druckit har
Tjofaderittan langos
En en langos finnes kvar
Tjofaderittan langos
Som bevis jag nu ska vända langos på dess rätta ända
Langos HÄJ, langos HÄJ, tjofaderittan langos
Ja, han kunde konsten att va en riktig langos, langoshund.
Legen - vänta på den - dariskt.
Därefter blev det Roskilde i några år när Hultsfred blev för litet. Jag återvände dock 2005 när Hannes gjorde festivaldebut, och det var intressant att se festivalen med lite mer vuxna ögon. Den här gången var det dock inget snack om att musiken var det viktiga och jag såg grymt många spelningar. Bland höjdpunkterna kan nämnas The Hives, Winnerbäcks tre olika spelningar och Frida Hyvönen samt ska-ha-sett-gig med Marilyn Manson och Snoop Dogg. Jag är dock fortfarande bitter över att jag dissade M.I.A. (som jag ännu inte hade upptäckt) för att jag hellre ville gå hem till tältet och äta chips. Å andra sidan, står det mellan musik och chips är valet lika självklart idag.
Det är många sköna minnen som dyker upp, och jag skulle kunna skriva på resten av kvällen. Men jag nöjer mig här. Hultsfredsfestivalen betydde mycket för mig och det är lite vemodigt att den har måst läggas ned. Nostalgin finns dock kvar.
Till sist. Tänk att jag lyckades skriva en så här lång text om Hultsfredsfestivalen utan att nämna orden "vid Hulingens strand" en enda gång.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
