Det här med tentaångest är något jag inte längre förmår uppbåda. Förr kom den alltid krypande tre-fyra dagar före tentan, för att sedan stegras till rent lagerkvistsk nivå kvällen innan. Numera är jag Daddy Boastin från det att tentaplugget börjar tills skrivningen är inlämnad till paragrafryttarna på Gimogatans tentahangar. Jag softar, så att säga, duktigt.
Vad beror detta kavlugna beteende på? Enkelt: Jag klarar ju alltid alla tentor hur mycket eller hur lite jag än har pluggat (förutom den senaste, men den låg ju på en måndag och handlade om kasus på 1300-talet so what you gonna do about it?). Ergo, tentaångest är helt onödigt. Det är bara sååå 2005.
Detta stoppar mig dock inte från att plugga, men jag har också lärt mig av erfarenhet att man kan plugga för mycket. En gång satt jag och Dennis och pluggade hela 37 timmar under en vecka, och det är ju nästan heltid. Så ska universitetsstudier verkligen inte bedrivas - max tio timmar i veckan är ok att lägga på skolan. Resten av tiden ska man skriva på spex, diskutera filosofi över rödvin med korridorare på vardagsnätter samt gå på gasquer och sjunga klämkäcka snapsvisor. Som det sig bör för en riktig uppsaliensk student.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
En synerligen välformulerad tanke. Dessutom en väldigt sund insikt. Jag gillart. För övrigt tänkte jag koma till Uppsala och sätta mig på Carolina någon dag. Ska vi ta en läsdag där?
Just give me ring, mate.
Skicka en kommentar