En vardagskatastrof

Detta skrivs med en naggande huvudvärk. För min kropp saknar det koffein den kräver så här dags, och nu är hela mitt jag i en form av själslig obalans. Vi har en deal, jag och min kropp, och den går ut på att jag ger honom så mycket kaffe som han kräver samtidigt som han inte vållar mig några större bekymmer i form av sjukdomar och skador. Överenskommelsen har fungerat nästan prickfritt sedan den ratificerades av båda parter våren 1999, men nu skakar jaget i sina grundvalar.

Det är nämligen så att min kaffebryggare, my humble servant, har gått ur tiden. Idag när jag skulle göra frukost ville han inte samarbeta, och snart var han alldeles kall. Mitt skräckhugg när jag insåg fakta var inte av denna världen. Hur ska jag nu göra kroppen nöjd?

Jag ska dock förse honom med koffein ändå, för att hedra kaffebryggarens minne. Det finns strategier att ta till, strategier som har förfinats under åren vid de tillfällen då kaffet har varit slut och en promenad till affären inte varit rimlig.

Strategi 1: Te. Det innehåller en mindre mängd koffein, som kan fungera som en subsitut under en begränsad tid. Fördel: Jag har det hemma. Nackdel: Man måste drick enormt mycket för att tillfredställa koffeinbehovet.

Strategi 2: Take-away. Café Christer Fågelsången ligger alldeles brevé. Där kan jag köpa kaffe. Vidare finns ÖG:s fik och ett par ställen på Drottninggatan två kvarter bort där take-away har gjorts till en livsstil. Fördel: Det går snabbt att få kaffet, och det är oftast gott. Nackdel: Jag måste gå ut, samt den ekonomiska aspekten.

Strategi 3: Snabbkaffe. Bara att värma vatten och blanda själv. Fördel: Det går snabbt. Nackdel: Det smakar helvete.

Slutsatsen blir att jag måste ta till en kombination av tvåan och trean tills det att korridoren har införskaffat en ny bryggare. Alltså hösten 2009, med tanke på effektiviteten här. Nu måste jag till Hemköp och köpa snabbkaffe. Men först en sväng förbi Christer Fågelsången.

R.I.P.