Igår var jag hemma och käkade hos Dennis och Anna (börjar ni se mönstret?) och kollade på matchen. Annas brorsa, Kalle, var också där och han har en förmåga att prata. Jättemycket. Hela tiden.
Denna kakafoni av oväsentliga kommentarer och spontana utrop var det absolut sista jag ville höra när Arsenal låg under med 0-1 mot the Scum. Det absoluta lågvattenmärket var när Kalle ville utreda vem som är världens just nu bästa målvakt.
-I DON'T CARE! skrek jag inte. Men jag borde ha gjort det, eller i alla fall sagt till honom på skarpen. Jag är dock så pass väluppfostrad, samt svensk, så jag var tyst istället. Så här i efterhand känner jag emellertid att Annas förslag till världens bäste keeper, Magnus Hedman, hade varit värt att uppmärksammas mer. Men med en förlust mot Tottenham hotande hade jag ingen möjlighet till att göra det.
Vidare inledde Kalle en övertalningskampanj för att jag skulle bli fotbollstränare.
-Du får kanske ta över Arsenal, sa han eventuellt utan att ironisera.
Jag visste inte vad jag skulle säga för att ta död på hans lysande idé så jag skakade bara lite på huvudet och sa:
-Nej, tack.
Det fungerade.
Vanliga människor hade sannolikt gett upp varje försök att inleda världsliga samtal med mig i det läget, men inte Kalle. Han gav sig inte på hela matchen och han ska vara glad för att Theo Walcott kvitterade i slutet. Annars hade det kunnat bli rejält ugly där på Geijersgatan.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Det är ju bara en lek.
Skicka en kommentar