En solstråle i det svartaste av mörker

Lycka är att stressad hoppa in i trucken för ännu en hetsutkörning, när man under körningen före i jakt efter Sportextra gett upp och fastnat på Lugna Favoriter, och mötas av I want it that way med Backstreet Boys på radion. 1990-talets bästa låt, och det skäms jag inte ens för att jag tycker. Jag var tvungen att köra en omväg för att höra hela låten.

I övrigt var lyckostunderna den här jobbeftermiddagen lätträknade, nämligen: 0. Eller kanske 0,5, vilket var när jag gick hem.

Jag har jobbat i två veckor nu, och har redan tröttnat på allt som har med jobbet att göra. Vad gör man åt något sådant?

Väl hemma från jobbet kunde jag med gott samvete norpa en folköl 3,5 i kylskåpet och njuta av hur jävla uselt England spelade. Take that (för att spinna vidare på pojkbandstemat) for not including Theo. Tyvärr kommer laget med fler osköna spelare än något annat (John Terry! Cashley Cole! Wayne Rooney! Frank Lampard! JOHN TERRY!) antagligen gå vidare ändå, men det är likväl fint att se det så bedrövligt.

Samtidigt är VM ett jävla påfund. Skönt att det bara är mindre än två månader kvar till Premier League börjar igen. Nu är spelschemat släppt och det innebär att den gamla säsongen är glömd och förhoppningen om nya misslyckanden nästa vår börjar blomma. Eller framgångar rentav, men nu ska vi inte vara optimistiska in absurdum.

I morgon smäller det på eftermiddagen. Jag och många andra har väntat på detta i över ett år, och jag kommer att sitta klistrad framför tv:n. Det enda tråkiga är att jag inte har möjlighet att vara på plats. Ghana-Australien, vilken jävla match!