Jag är inte den som blir särskilt sturstruck - förutom den gången 1999 då jag tog Ray Parlours autograf, då blev jag helt skakis - men det är ändå något med kändisar som fascinerar. Det är kul att se dem i verkligheten, och jag är inte en av dem som spelar cool och tittar bort. Nej, jag glor ohämmat som ett barn som ser ett annat barn äta godis.
Gårdagen och dagen var två exceptionellt bra kändisdagar på Arlanda. Igår lade jag märke till att en VIP-BMW stod parkerat lite slarvigt på inrikesterminalen så jag anade att någon var på väg in eller ut. In var rätt. Det var utrikesministern som vecklade ihop sin ståtliga lekamen och hoppade in i baksätet. Jag fick kväva en impuls att genomföra det Love efter pappas uppmaning inte vågade/fick göra i Lysekil för drygt 20 år sedan, då han skulle ha frågat hr Bildt varför han "är så jävla dum i huvudet".
Idag blev det dock snäppet vassare. På nytt såg jag VIP-bilar slarvigt parkerade vid en gate och ut kom en skock herrar i mörka kostymer. En vit skalle blänkte till i solskenet och då såg jag att det var statsministern som skulle på Brysselkärran i sista minuten före take-off. Han hade ett mindre hov med sig, så det är givet att han är mer av en big deal i regeringen än vad Bildt, som bara hade sällskap av en person, är. Men konstigt vore väl annars.
Det är kanske fånigt att bli imponerad av sådant här, men sådan är jag. Och jag kommer fortfarande inte att rösta på Moderaterna om nu någon fick för sig det.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Han erbjöd mig en dajmstrut, lite snålt tyckte jag då. Hade det varit idag hade jag gjort det.
Jag försöker att spela cool men misslyckas alltid och glor som ett barn innan jag kommer på mig själv och försöker vara cool igen, och så håller det på.
Skicka en kommentar