Recension: Markus Krunegård

När: 4/6 2010
Var: V-dala Nation, Uppsala
Bäst: Ibland gör man rätt, ibland gör man fel
Sämst: Inträdet. 120:- på nation är fan inte okej. Knappt ens om det hade varit 04-släpp.

Betyg:

Sist jag såg Markus Krunegård, eller "Krunkan" som jag brukar säga, var på Yran 2008. Då gjorde han ett så arrogant intryck att han fick Hristo Stoichkov att framstå som Göran i Tillsammans. Så det var med visst motstånd jag på nytt mötte östgöten (en bit in i första låten på grund av att jag inte fattade att han hade börjat) i V-dalas gymnastiksal till konsertlokal.

Tack och lov har han nu tonat ned arrogansen, och gjorde nu ett ganska sympatiskt intryck. Fast då får man ta i beaktande att han spelade en låt där han sätter sig själv på samma nivå som Leonardo DiCaprio och Joaqiun Phoenix, så det är fortfarande långt ifrån Mr Ödmjuk 2010 vi har att göra med.

Efter en trevande inledning lyfte spelningen med Det är ett idogt jobb att driva ungdomen ut ur sin kropp och sedan höll den sig på en småtrevlig nivå tiden ut, även om tempot kom av sig lite under de lugnare låtarna. Inte för att det var ett stort problem, men det är ändå låtarna med lite driv i som är hans bästa.

Krunkans mellansnack handlade mest om att han minsann också har bott i Uppsala, så det var mycket "på min tid" och dylikt. Jag såg omkring mig på alla sena 80-talister och tidiga 90-talister, som alla sade ett unisont "och?" med kroppsspråket. Uppsalas studentvärld tillhör dem nu, och att någon annan har bott i staden tidigare är fullkomligt ointressant.

Allt som allt var det en rutinspelning för Krunegård, som inom kort sätter sig på ett flyg upp till Jokkmokk och möter upp Esh och grabbarna i We are the storm som befinner sig på någon form av Samefestival. Klart att han inte var beredd att bränna allt krut på Vdala med sådana framtidsplaner.

Avslutningen bjöd inte på någon som helst överraskning. Att han skulle spela Jag är en vampyr som sista låt var ungefär lika väntat som att Kent skulle avsluta en spelning med 747, så det var nog ingen nationsbesökare som var förvånad. Låten framfördes dock energiskt av Krunkan och bandet, så det fick betyget att åka upp till en svag trea. Ett ganska snällt betyg, men jag är en snäll kille.