Jag lever, ett tag till

För att parafrasera både Hannes "Orka-ta-körkort" Asplund och Julius Caesar: Jag kom, jag drack 600 pints, jag åkte hem. That's London for you.

De flesta av mina inre organ har varit i någon form av uppror efter den omilda behandling jag utsatte dem för under förra veckan. Levern, som sa upp sig första gången redan när jag tågluffade 2003, har på nytt skickat upp en avskedsansökan. Men likt sist är det bara att avslå, då han inte har ett giltigt leg samt att ansökan inte är signad av fyra vittnen. Njurarna har knorrat en del och ett tag var det ytterst nära ett strejkvarsel, men då jag lovade dem minst en vit vecka var de beredda att samarbeta på nytt. Magen har imiterat en tombola under helgen, men jag behövde bara muta den med lite riktig mat, så var den saken biff.

I am, yet again, the master of my body. Härligt.

Något som inte var positivt var att återvända till skolan. Jag har hyfsat mycket den här veckan. Tre romaner och herrejävlars många kompendier att läsa. Mitt i alltihopa ska jag jobba fyra pass, åka till Linköping och se Kent samt skriva X antal artiklar till Kanonmagsinet. Tyck synd om mig. Vad har jag gjort för att förtjäna detta?

Och ändå sitter jag här och skriver. Något står inte rätt till i det gamla proppskåpet. Fast det var kanske ingen nyhet...