Carolina Rediviva

För första gången, efter sju och en halv termin på Sveriges tyngsta universitet, har jag besökt universitetsbiblioteket Carolina Rediviva - eller "Carolina Rrrevidititativa" som Björn sa innan han lärde sig det riktiga uttalet. Varför, undrar jag nu, har jag inte varit där tidigare?

Förut har jag alltid avfärdat stället som en plats för kufiska överliggare och släktforskare där det akademiska oket pressar ner dig till rent quasimodoiska (det är visst ett ord) proportioner. Nu har jag dessbättre insett vilken härlig plats detta bibliotek är.

Det finns sjukt många böcker där. Miljontals säkert. För att ge en bild av det: Tänk på så många böcker du kan, och dubbla sedan det - du kommer ändå inte i närheten. Bara avdelningen för litteraturvetenskap var nästintill oöverskådlig.

Så jag vandrade omkring bland hyllorna och sökte efter sekundärlitteratur till min uppsats om vampyrer. Jag kände mig som en gammal knarrig professor med slipover och tofflor som gick och letade efter en väldigt specifik bok i vilken ett väldigt viktigt citat fanns, så jag var tvungen att göra små hummanden och släppa fram belåtna suckar när jag såg något intressant. Då och då stannade jag vid ett fönster med händerna på ryggen, tog av mig glasögonen och tittade ut över ett gråtungt Uppsala medan jag såg svår ut.

Resultatet av min godtyckliga sökning - jag orkade inte leta på datan, så jag gick bara längs med hyllorna och chansade - efter vapyrböcker blev lyckat. Jag hittade tre stycken, så nu har jag lite stoff till uppsatsen.

Det är nog första gången någon har blivit uppiggad av ett besök på Carro (som vi studenter brukar säga).