Jag är 24 år, på det 25: e. I många avseenden visar jag dock inga som helst tecken på att bli vuxen. Jag köper nästan aldrig hem grönsaker. Jag pensionssparar inte och har inget sparkonto för oförutsedda utgifter. Och jag skrattar åt mina medmänniskors skavanker och lyten.
Det var senast i dag på retorikseminariet då en kille på cirka 20 år klev upp framför klassen för att redovisa en uppgift. Han började tala, MEN: han stammade grovt, och kryddade sitt hackande uttal med de där spastiska huvudrörelserna som riktigt grova stammare gör i stressade situationer.
Jag kände hur det började rycka okontrollerat i min underläpp och var tvungen att intensivläsa handouten inför tentan för att inte explodera i en mycket pinsam skrattattack. Samtidigt gjorde jag också allt för att undvika ögonkontakt med Bergmark, som liksom jag går i lågstadiet vad gäller mogenhet. Det var ytterst nära att jag gjorde bort mig framför 20 okända människor.
När ska man växa upp egentligen?
Fast det kanske inte är mig det är fel på. Vi skyller på antagningsenheten på universitet. Det kan ju inte vara mitt ansvar att de släpper in helylle-cp:n, som Dennis hade sagt.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Precis, och då får ändå Dennis ses som vuxen nuförtiden. Jävla stamdvärgar.
Skicka en kommentar