Spelning: Kent

När: 7/2 2008
Var: Cloetta Center, Linköping
Bäst: Musik Non Stop
Sämst: Svennebanan-snubbarna på raden framför
Betyg:

Jag lyssnade en hel del på Kent på högstadiet. Av någon anledning slutade jag upp med det, då jag fick för mig att bandet helt enkelt var dåligt. Jag höll fast vid den åsikten i fler år, tills jag fick uppleva en underbar sommarkväll i Danmark 2005.

Solnedgången färgade himlen lika vackert orange som den stora scenen på Roskildefestivalen och Jocke Bergs vemodiga röst ekade i dammet över söndertrampade frigolittallrikar och platta vinboxar. Jag satt långt ifrån scenen med ett plastglas ljummen Tuborg i näven och gåshudsnjöt i en fantastisk timme. Sen dess har jag på nytt insett att Eskilstunabandet är ett måste i mobileos MP3-spelare.

Igår var det dags för min andra Kentspelning. Jag och farsan skippade rutinerat förbandet Familjen i och med att band som sjunger på skånska per definition är usla, och lagom till första (eller kanske andra) låten. Spelningen var något darrig till en början, men när hitkavalkaden inleddes med Den döda vinkeln och följdes av Musik Non Stop och Kärleken väntar var det bara att luta sig tillbaka och njuta lika gåshudat som på Roskilde.

Farsan gillar inte att stå nere i rinken, så vi hade sittplats. Normalt sett står jag helst, men ibland kan det vara skönt att sitta och jag vägrar stå upp i en bänkrad och dansa stelt. Det känns alldeles för mycket som en vuxenkonsert med bara sittplatser där folk ställer sig upp när konserten når sitt klimax och dansar så där zombielikt som bara vita medelålders människor kan.

Detta höll dock inte Svennebanan-Johan och Svennebanan-Anders två rader ned med om. Det stod upp redan efter fem-sex låtar och ägnade sedan mer energi åt att få oss som satt runt omkring att ställa oss upp än att titta på det som hände på scenen. De var också storsinta nog att medelst mim visa när vi skulle applådera och sjunga med. Det var jag ytterst tacksam för, då jag efter cirka 100 livekonserter ännu inte har lärt mig hur de rutinerna fungerar.

Till sist fick Svennebananerna med sig Fia och Kicki som hade tagit pendeln från Mjölby in till storstaden för att "gå på konsert", och då var det kört. Nästan alla ställde sig upp, till och med Martin Jol på raden framför. Det är många situationer jag inte vill se den förre Spursmanagern i, men en dansande Jol är definitivt med på topp-fem.

Som tur var kunde man trots det se scenen hjälpligt, och jag stördes inte jättemycket av bananerna, Mjölbytjejerna och Martin Jol.

Extranumren var som vanligt 747 och Mannen i den vita hatten (16 år senare) och det var så klart alldeles fantastiskt.

Som helhet var det en mycket bra spelning, och med lite mer engagemang från bandets sida plus om man hade sluppit alla Christianos på raderna framför hade det blivit full pott. Nu stannar det vid fyra Kolos.