Agorafobin gör entré

Här kommer man hem efter en dag i gruvan, nedsölad av sitt anletes svett, och vad möts man av? Inte maten som skulle stått på bordet i alla fall. Nej, man möts av sin arbetslöse son, som är mer bakfull än en semesterpackad trebarnsfamiljkombi. Det är beklämmande.

Eller inte. Klart Esh ska få vara ute och slå runt. Det finns en hel massa matlådor att äta upp här hemma så mig går det verkligen ingen nöd på, och dessutom har han fixat mat två gånger den här veckan så jag har ingen anledning att klaga. Ville bara få in liknelsen med den fullpackade kombin. Den var för bra för att spara på. Skrev han äckligt självgott. Men det är ju så, när ingen annan berömmer får man göra det själv. Det är lika bra att jag gör det så att det blir rätt så att säga.

Torsdagen har bjudit på mindre trötthet, så den här veckan har jag lidit av någon form av varannan dag-syndrom. I morgon är det dock fredag så då kan man stå ut med nästan vad som helst. Då ska jag dessutom åka till Sara igen - tänk att det har hunnit att gå en månad sedan jag var där senast. Undrar vad som har hänt den senaste tiden som har tagit så mycket tid i anspråk? Konstigt.

Efter jobbet tog jag en sväng på stan för att se lite riktiga människor, och inte bara högstadiebarn och lärare. Jag blev stressad av allt liv och rörelse, och längtade tillbaka till trygga Heby igen. Jag fick dock tag på en stilig skjorta att ha vid helgens begivenheter och en uppsättning 60-graderstvätt, eftersom att det inte finns några tvättider i tvättstugan på den här sidan millennieskiftet ungefär. Sen tog jag bussen hem och leda mig i fosterställning bredvid datan. Här planerar jag att ligga tills det är rimligt att gå till sängs. Man är rolig när man jobbar.